Jag släntrar uppför Götgatsbacken varje dag när jag går till tunnelbanan. Överallt ska man äta frukost! Det här med att äta frukost på kafé, jag fattar inte grejen. För mig är morgonmålet någonting väldigt personligt, någonting INTIMT som jag intar i hemmets trygga vrå. Jag vill inte vingla ut oäten och morgonslemmig i munnen och sätta mig och dyräta någon torr semla med styv ost och glo med grusiga ögon på morgonhetsen utanför. Eller ÄNNU värre, köpa med mig någon ledsen Seven eleven-påse till jobbet och sitta och smula, smaska och skölja ner med mjölkigt kaffe vid skrivbordet. Äckligt, det är vad det är.

Åh vad jag kommer att sakna Andreas Carlsson. Det finns en så trevligproffsig aura kring honom. Han andas LA trots att han sitter i ett sunkigt provisoriskt pressrum i ett kansli i Luleå under ”Idol”-turnén. När man ringer honom för en intervju svarar han alltid ”HEJ hur mår DU?”, så jävla glatt. Det är inte direkt så Laila Bagge jobbar mot journalister om vi säger så. Men tillbaka till Andreas: Han är en av få svenskar som kan ha mottot ”If you can dream it, you can be it” PÅ ALLVAR. Han är egentligen FÖR STOR för Sverige. Om ni fattar vad jag menar, för bombastisk. Med honom är det business hit och entertainment dit och jetlag hit och live to win dit. Han bär upp päls och solglasögon, han har en pompös look som i princip bara Nalle Knutsson fixar. Han har skor med nitar på! Bara hans avskedsbrev visar på vilken underbar människa han är.

”IDOL har för mig varit en treårig kärleksaffär med svenska folket både genom TV mediet och ute på Sveriges arenor.” – KÄRLEKSAFFÄR!

”Min medverkan och drivkraft bakom mitt engagemang i IDOL har handlat om att ge Sveriges musikanter en möjlighet att förverkliga sina drömmar.”– FÖRVERKLIGA SINA DRÖMMAR!

”Samma dröm som jag själv en gång bar på” – !!!!

Åh Andreas Carlsson. Kan ingen bara ge honom en egen show? 

Nu är det drygt två veckor kvar tills Kristoffer flyttar. Separationsångesten börjar smyga sig på. Nu ligger han där i sängen när jag vaknar, men om två veckor är det tomt, då finns bara en osoven prydligt bäddad sänghalva kvar. Därför känner jag mig tvungen att hela tiden berätta för honom hur viktig han har varit för mig. Den här TACKSAMHETEN, den är på gränsen till övernaturlig. Så här lät det i morse:

Jag: Du är den bästa mest underbara människa jag någonsin har träffat i hela mitt liv. Jag önskar dig inget annat än att du ska få vara lycklig och frisk och glad resten av ditt liv. Om du bara visste vad mycket du har betytt för mig. Du har betytt så mycket. Tänk om vi inte träffats? Jag skulle inte vara samma människa. Förstår du, du har varit med och format min själ!

(Han tänker: hjälp, varför i helvete flyttade jag ihop jag med Agneta Sjödin?)

Han: Mmm… tack du med.

Eric Saade! Vilken grabb han är. Han är bara 20 år men ändå vågar han rådissa tidigare svenska schlagerbidrag. I dagens tidning säger han ”Problemet har varit att svenska artister har en tendens att inte uppdatera sig i sounden” – alltså han bara kör över allihop: mogulen Christer Björkman, de senaste årens artister, samtidigt som det också är en diss mot svenska folket som verkligen har ÄLSKAT och daltat med bidragen som har skickats till Eurovision. Saade gör som Tommy Körberg – bara kastar lite ord omkring sig och plötsligt har han kränkt halva Sveriges befolkning. Han är en Michael Jackson-wannabe med storhetsvansinne! Jag gillar det.

MEN, jag gillar inte att Saade upprepade gånger snackat om att det är viktigt att ”kännas MTV”. Eh, MTV? Typ det är viktigt att kännas ”16 and pregnant”, ”Room raiders” och  ”Jersey shore”? Man fattar ju vad han MENAR, men det blir så fel när han refererar till en kanal som slutade vara cool 1995.

En liten fråga bara. Finns det NÅGON som säger att de var lyckligare innan de gick ner? Jag dissar inte den här rubriken, jag undrar verkligen. Finns det någon som kämpat och bantat ner sig 20 kilo och känt att nej, fan vad mycket skönare det var när jag drack sås och nätt och jämnt fick på mig mina tjockbyxor och lyckades få till det där härliga pipflåset efter tolv trappsteg? Den människan vill jag läsa om.

Det finns en puff för min blogg i dagens tidning! Verkligen ärofyllt och stort så klart. Men Zuper-Zandra?

Ibland ångrar jag bittert att jag bytte stavning när jag var 11. Men det var ju SÅ COOLT att stava med Z. Då. Andra saker som var coola då och känns åt helvete fel i dag:

AJ i Backstreet boys

Limegröna strechjeans

Svartfärgat underhår och resten blonderat

Solid Harmonie

Expedition Robinson

Saker jag hellre skulle göra än jobba just nu:

Åka buss

Äta korv bland skrikande småbarn på IKEA

Titta på när andra tränar

Peta bort flagnande nagellack med tandpetare

Operera tonsillerna

Det är dagen efter. Allting är över. Melodifestivalen, Ålandshelgen. Jag känner mig helt uttömd. Vi går till Hesburger och jag beställer glass. Jag har verkligen svårt att inse att snabbmatskedjornas mjukglass inte är mjukglass på riktigt utan bara en kall vit massa. Vid bordet framför mig sitter en mamma med sina två blonda barn. Mamman är gravt överviktig och framför sig på bordet har hon en kycklingsallad i plastlåda. Och extra currymajo. Och pommes frites. Och en fet cola. Hon tog ”det nyttiga alternativet”. Hennes barn äter burgare och hon kastar trånande blickar när barnen tuggar på sitt. Den där mamman alltså, hon har råttfärgat slitet stripigt hår, hennes ansikte saknar all form av lyster, ögonen är tomma, hon har klätt sig i en hur många XL som helst-t-shirt för att dölja sig. Jag mår dåligt av att se henne. Se hur hon klämmer omsorgsfullt på majonäspåsen och slickar upp det som hon råkar söla på fingarna. Jag har ingen aning om vem den här människan är, hon kanske är den lyckligaste kvinnan på jorden, men det mesta tyder på motsatsen.

Jag känner mig så rädd. Livrädd för att det en dag kan vara jag som är hon.

Så här ser armen ut efter praktsnubblet i går. Det är något väldigt Christer Petterssonskt över att vara uppskrapad på det här viset. Fyllhundsaktigt. Man kan tänka sig att jag välte ner från parkbänken jag sov på i natt, landade på underarmen och vaknade med lite grus och en fimp fastklibbade på min rödmosiga kind och började hötta och muttra ilsket och cigghest mot idioten som knuffade ner mig trots att jag egentligen är alldeles ensam på ett öde torg.

Jag ramlade i går. Stod och pratade med min före detta kollega/vän/mentor Anna när Kristoffer kom för att hämta upp oss och jag tog tag i Annas arm för att inte halka och jag hinner knappt ta ett kilklackssteg fram på den glashala isen innan vi lyckas dra ner varandra. Så ligger man där och stirrar upp i natthimlen. Det är något så otroligt förnedrande med att ramla. Man har absolut ingen värdighet när man ligger där med uppskrapade armbågar och kravlar. Du kan vara hur jävla cool som helst, du kan ha en 5000-lappsjacka, beskrivas som ”sval”, jobba med något hippt, känna Gry Forssell, vara följd av Fredrik Wikingsson på twitter och ha en kille som ser ut random snubbe med markerade käkben ur en reklam från Axe, men när man väl ligger på marken och desperat försöker klösa sig upp så är man fan inte särskilt mycket att hänga i julgranen.

För några vintrar sedan levde jag ett väldigt deppigt liv. Min före detta kille hade under hösten kastat ut mig med buller och bång och jag tillbringade vardagskvällarna med att titta på ”2 1/2 män” och tröståt vispad grädde tills jag mådde illa. Den vintern alltså.

Jag tror jag halkade över 20 gånger.