Apropå, det inlägget jag skrev senast om träning och depression så länkade jag till en man som sätter fingret väldigt bra på en punkt när det gäller en deprimerad hjärna.

Någon som är deprimerad kan aldrig känna sig uttråkad, menar han. Man kan känna sig tom, orolig, ängslig, men man kan inte känna att man faktiskt har tråkigt. Det där stämmer väldigt bra in på mig. Fem dagar har jag varit ledig nu, som sagt, och jag har inte gjort mycket alls.

I lördags kväll drabbades jag av en fruktansvärd känsla av tomhet och nedstämdhet. Jag ställde in allt jag skulle göra på kvällen, vilket jag vet inte är den bästa lösningen. Det är bra för mig att tvinga mig att göra saker för jag mår bättre då. Men den här gången gick det inte.

Någon annan frisk människa hade antagligen tänkt, fy fan vad TRÅKIGT, sitta hemma och glo en hel lördag och dessutom känna sig deppig! Och till viss del stämmer det ju, det är inte så jävla kul. Men känslan av att vara uttråkad var det länge, länge sedan jag hade i min kropp.

När jag ändå är inne på det här med depression så här en solig fredag i maj kan jag passa på att reflektera över en annan sak.

Kärlek har alltid fått mig att må bättre. Jag har alltid vetat det, men knappt vågat uttala det för det känns så jävla patetiskt att ens välmående ska vara upphängt på någon partner. Det är inge GIRL POWER i det uttalandet inte.

När jag är med den jag älskar har jag kanske, vadå, 70 procent lättare att ta mig för saker. Att ens ta mig utanför dörren, träffa folk, hitta på saker. Gå till Gröna lund eller vad nu människor sysselsätter sig med.

Det är förstås inget positivt. Men jag är medveten om det och det är alltid en bra början till saker.

Jag har även lyckats få in en helt ny fixidé gällande träning i mitt liv.

Stronglifts!

På pappret låter det som den bästa träningsformen någonsin. Om man gillar styrketräning som jag gör. Man lyfter helt enkelt bara det tyngsta man orkar 5 gånger. Sedan gör man det 5 gånger om.

Här ska det inte hålla på och jomsas med bicepscurls och vadträning. Här är fokus bara på övningar som tränar de stora muskelgrupperna: marklyft, benböj, rodd osv.

Det här gör jag på grund av tre saker:

1. Jag älskar att prova nytt inom träning och drivs av en tro om att jag en dag kommer att hitta det som passar allra bästa för mig och sedan kunna fortsätta utvecklas vidare därifrån.

2. Jag har nått en platå i styrketräningen. Jag vill blir starkare, men hur fan jag än gör så lyckas jag inte. Mitt max är 2×50 i bänkpress, vilket är bra för att vara en vanlig kontorsarbetare, men jag vill bli starkare. Faran är att jag tappar meningen och det får inte hända för att …

3. Har man nära till depression, oro och tomhet som jag har är det extra viktigt att ha någon mening med någonting. Då känns det genast bättre. I alla fall för 60 minuter på gymmet. (Läs mer om depression och styrketräning här).

Det bästa med stronglifts? Det bästa är att man bara SKA träna 2-3 gånger i veckan.

Perfekt ju!

(Om det visar sig funka förstås).

Läs mer om stronglifts här.

Jag har varit ledig ett gäng dagar. Det sämsta/bästa för den här ledigheten har varit att jag upptäckt 24. Jag har aldrig sett serien och började nu alltså från början. Tänk detta i kombination med att jag tittat på Netflix där man inte ens behöver klicka någonstans för att byta avsnitt. Ja, jag har inte direkt fått mycket annat gjort. Om man säger som så.

Sjukt egentligen. Jag har varit ledig fem dagar. Jag kunde ha utforskat en ny stad! Kanske åkt till Sundsvall och sett mig omkring!

Men nej. Här har jag suttit med öppen mun och stirrat på Jack Bauer.

Nu finns det ett nytt inlägg ute på Kvartersresan.

Kvartersresan är alltså Christians och mitt lilla projekt där vi åker runt till olika kvarterskrogar och försöker hitta den där mysiga, härliga kvarterskrogsstämningen som man så ofta ser på tv och film.

Christian skriver och jag klipper ihop filmer om upplevelsen så det är ett tvättäkta multimediaprojekt.

Den här gången besöker vi några ställen kring Mariatorget! Kolla in vettja!

Vi tycker det här är fruktansvärt roligt och det bästa av allt är att folk har börjat engagera sig i Kvartersresan och kommer med tips på ställen vi borde besöka!!

Den här gången gick vi till exempel till ett ställe som heter Loch ness tack vare vår väldigt glada och härliga kollega Ted.

Jag funderade på det här i går: jag har jobbat som journalist i snart tio år. Jag har intervjuat hundratals personer.

Men.

Trots alla de här mötena har det ALDRIG hänt att jag blivit vän men någon av de här personerna. Aldrig bytt nummer. Aldrig gått ut och tagit en öl. Aldrig ens haft ett sug att föreslå något sånt.

Då undrar jag: beror det här på att jag har en så tydligt markerad journalistroll att jag gör väldigt tydligt att jag är på jobb och inte en vanlig dödlig. Och att den jag intervjuar blir så starkt påverkad av min roll att det inte skulle komma på tal att hänga någon gång.

Eller: finns det helt enkelt FRUKTANSVÄRT många trista människor där ute som man aldrig känner för att träffa igen och som uppenbarligen inte känner för att träffa mig.

Det var en väldigt konstig söndag.

I lördags jobbade jag och planen var därför att bara vara hemma och ta det lugnt i går.

Det är så konstigt det här begreppet att ta det lugnt.

Vad innebär det?

I min värld innebar det igår att jag åt frukost, gick en promenad runt Skogskyrkogården och gick och handlade vindruvor.

Sedan gick jag hem för att ta det lugnt resten av dagen.

Det gick ju så där, kan man säga. Först fick jag panik över att jag inte var ute och gjorde någonting med mina vänner: jag tänkte ”jag kanske inte har några vänner”. Påminde mig själv om att jag ju faktiskt inte skulle göra någonting.

Sedan blev jag uttråkad. Kollade alla sociala medier 17 gånger om. Bläddrade runt på netflix i säkert en halv timme. Tänkte att jag har ett tråkigt liv och borde gå ut och göra någonting. Påminde mig själv om att jag ju faktiskt inte skulle göra någonting.

Jisses vad jag höll på.

Att man inte ska klara av att BARA TA DET LUGNT. Hur svårt kan det vara?

Jag antar att det tar några dagar för kroppen att varva ner. Första två dagarna måste man helt enkelt TVINGA kroppen att vila och slappna av, medan hjärnan fortsättningsvis trilskas och tror att saker ska vara på gång.

Men det är inte på gång. Det kommer inte att hända något.

Ta det bara lugnt.

(Lugnt, sa jag).

Förra veckan slarvade jag bort min väska. Det var på lördagen och det här upptäckte jag först på måndagen, och det säger väl ganska mycket om hur ointresserad jag är av väskor.

(En mer ärlig omskrivning av informationen ovan är att jag helt enkelt söp bort väskan).

Hur som helst.

Nu har jag alla mina tillbehörigheter i plastkassen ovan i stället.

Och jag känner mig liksom lite …köpt. Ta då i beaktande att jag INTE betalt 8000 spänn för att gå omkring med den här loggan utan 1 spänn.

Nej, jag har aldrig varit så bra på det här med märken eller design.

En gång köpte jag en DKNY-väska med massa massa logotyper på. Den kostade nog 3500 (surt förvärvade pengar från mitt jobb som reflexvästförsedd bilpekare åt Viking line) om jag inte minns fel. Använde den några gånger, max tre, när jag var ute och drack öl och sedan gav jag den till en kompis. Och nu tio år senare kör jag alltså plastkasse.

Det funkar bra det också.

Jag skriver ju krönikor varje lördag i Aftonbladet. Jag har en alldeles egen sida att bre ut mig på och det är ju tammefan sjukt stort!

Utöver det skriver jag den här säsongen krönikor om ”Let’s dance”.

Och jag är tyvärr väldigt dålig på att promota mig själv och det jag skriver, jag inbillar mig liksom att om någon är intresserad så får man väl dammsuga internet efter mina krönikor, vilket ju inte alls är särskilt serviceminded av mig. Så här kommer den krönikan jag skrev i går efter att Sofia Wistam hastigt fördes till sjukhus mitt under sändningen.

Här har ni månadens fixidé! Hemmagymping före frukost varje morgon!

Bara att haka på om ni känner för det!