På väg tillbaka från ett jobb i dag satt jag i bilen med en fotograf och pratade om livet och kärleken.

Han förklarade att han inte gillar att vara nykär. Nykär är otryggt och en ständig känsla av att man inte vet var man har varandra, sa han.

– Jag gillar känslan när man har varit tillsammans i flera år och sitter på samma stolar på samma balkong och äter samma ostmackor till frukost som man gjort tillsammans 1000 gånger tidigare.

Och ungefär där fick jag panik och fick hedja mig från att kasta mig huvudstupa ut från bilen på Klarabergsgatan.

Jag vet att jag är ung, jag borde väl ägna dagarna åt att planera vilka shots jag ska dricka i helgen och oroa mig för hur jag ska hinna köpa cigg. Men den här tanken på att man ska hitta någon, någon som man UTHÄRDAR de här tusentals ostmacksfrukostarna med kan driva mig till vansinne. Och addera då även att den här någon ska genomlida år efter år med mig också.

Hur stor är chansen?

Typ lika stor som att ”Loket” ringer upp i morgon och säger att jag vunnit 10.000 kronor bensin, tänker jag.

Och så tänker jag på att jag kommer att bli en skilsmässomänniska. Och så tänker jag på alla bråk och alla isärflyttningar och adressändringar och BARN!?

Äh. Ni fattar. Folk har ju kastat sig ut ur bilar för mindre.

Samtidigt som The Big Four invaderar Sverige, Kanye West är på inkommande och Bob Dylan ska släpa sig upp på scenen i Dalarna:

Jag vet att min chef inte är speciellt förtjust i den här typen av blogginlägg, men ja. Ibland – inte så ofta – så är det ett helvete att jobba som journalist. Speciellt när man får skrivkramp.

Då.

Då brukar jag fantisera om andra jobb.

– En dröm jag närt i många många år: sälja räkmackor på Ålandsbåt. Myterna kring hur vilt de går till bland personalen på de här båtarna är många. På nätterna röks det och dansas på borden i cafeterior och efter en utdragen spritorgie med 17 kallskänkor och nån fartygselektriker inklämda i en liten hytt raglar personalen omkring ombord i arla morgonstund och sköter sina sysslor så gott det går mellan kaskadspyorna. Eller så går folk bara till sina hytter och läser Mari Ljungstedt efter avslutat arbetspass. Fan vet jag. Obekymrat verkar det i alla fall.

– Psykolog. Sitta och mysa förnöjt över hur eländigt alla andra har det.

– Receptionist. Inte så mycket för arbetsuppgifterna utan mer för att man får ha dräkt. Kanske kinapinnar i håret. Låga pumps som ändå klapprar.

Saker jag absolut inte skulle vilja jobba med:

– Bonde. Slafsa runt i stövlar och bemöta grisarna professionellt, asså nej.

– Sjuksköterska. Har absolut ingen vårdarpersonlighet i mig över huvud taget. Orkar knappt ta en panadol när jag har feber.

– Träslöjdslärare. Hatar känslan av torrt trä mot hud. Fy fan, gå och ha massor med stickor i händerna och hyvla bort någon tumme. Nej.

Det här är underbara Christoffer Röstlund och hans underbara fru Cornelia för ett gäng år sedan. De var väl djävulsdyrkare på den tiden, som min mormor skulle ha sagt. Livet har tagit tvära svängar för det här paret sedan den här bilden togs. Nu lever de ett relativt stillsamt liv med dottern Olivia i en lägenhet med torktumlare och extra stor balkong.

Ungefär så här ser det ut för det mesta för den här lilla familjen.

Och det finns tydligen inte några gränser för hur idylliskt livet på Telefonplan kan vara. När jag snubblade innanför dörrn i lördags hann jag knappt slå mig ner innan jag fick en camparijuice i handen.

Camparijuice – alla kryssande pensionärers favoritdricka nummer 1! Men de beställer bara ”campari” för det är UNDERFÖRSTÅTT att det ska vara juice däri. Här gick jag bet för något år sedan när mina dåvarande svärföräldrar sa att det vore gott med lite campari och jag gick och hällde upp några centiliter med is. De bara ”ehum alltså…” (tänkte: loser).

Camparijuice alltså. Nu även bland ex-djävulsdyrkande småbarnsföräldrar.

Fotografen Richard Corman plåtade Madonna i New York ett år innan hon slog igenom.

HERRE.GUD.

Det här är allt jag någonsin älskat med Madonna nerkokat i några hundra bilder. Och det ska sägas, att det finns mycket som Madonna pysslat med som inte går hem hos mig. Höga svarta hattar, nätstrumpbyxor, toyboys, superdeffade armar, piskor, magica de hex-looken och de vedervärdiga hennatatueringarna i ”Frozen”-videon – fy fan.

Men det här. Det här är fan det bästa som hänt mänskligheten.

Amen.

Om ni nu förväntar er motljusbilder från åländsk skärgårdsidyll med ungar, golden retrivers och fyllgubbar om vartannat så nej. Jag har tillbringat midsommar nedhasad i min soffa i Stockholm. Jag har sovit mer än jag varit vaken. Ätit kanelskorpor till frukost och tittat på Nyhetsmorgon. Suttit och stirrat ut på min gata, druckit folköl och rökt cigg. Sett fyra filmer och två dokumentärer.

Det har varit alldeles underbart, för det mesta. Bara en gång har jag drabbats av panik över att jag är ensam och tragisk, att ”alla” andra sitter vid dukade långbord och skrattar med slokande kransar på huvudet. Då smsade jag min styvpappa och några vänner med barn och bad dem skicka bilder på ungarna. Hej, jag är 89 år i själen och vidarebefordrar bilderna direkt till Hemmets journal.

Hur som.

För några år sedan vaknade jag upp sex på morgonen i en fuktig stuga med en handduk som täcke och Bruce Springsteen på högsta volym och insåg att jag sovit bort hela festen.

Det här var succé i jämförelse.

Jag sitter och kämpar med en artikel om en snubbe från ”Greys anatomy”.

Plötsligt dör min dator.

– HELVETE, kraschade datorjävlen också, säger jag och trycker frenetiskt tangentbordet (som om det skulle spela någon roll, som om datorn skulle kuva sig för min ilska).

Kollegan Niklas Strömberg tittar på mig.

– Det här är bra! Det är ju en blogg!

– Vad menar du nu?

– Alla dina motgångar, om någon lämnar dig för din bästa polare eller om din dator kraschar, kan bli en blogg!

(Tystnad)

Mumlade tillägger han:

– Medan vi andra jävlar måste gå hem och ta hjälp av atarax.

Har aldrig fattat det här med PMS. Aldrig upplevt. Men det verkar ju … jobbigt att bli skogstokig samtidigt som man har fullt upp med att trycka i sig choklad med båda händerna.

Men.

Precis samma tid förra sommaren så hamnade jag i ett tillstånd av obalans – i en månad! Och nu tror jag att jag är där igen. Jag är rastlös, oinspirerad, jävligt arg och ständigt medveten om min egen bristfällighet. Plus att min hud är åt helvete. I två veckor har jag lyckats tygla mig så gott det går. Men i går! Ha! För 1000 år sedan lovade jag Kristoffer och hans kompis sovplats efter Foo fighters-konserten ( i går kväll). Ok. Till saken hör att jag var tvungen att gå ner och öppna ytterdörren/kasta ut nycklarna genom fönstret när de var tillbaka på Söder. Jag somnar tidigt. Kristoffer ringer vid halv ett. Men inte för att han står på min gata och vill komma in utan för att ”höra om jag är vaken”. ALLTSÅ????? Tilläggas bör att jag under de två år vi var ihop var en väldigt beskedlig flickvän. Väldigt sällan har jag brusat upp eller sagt hårda ord, men nu:

– Men FÖRIHELVETE är du så otroligt dum i huvudet att du ringer och väcker mig MITT I JÄVLA NATTEN för att fråga om jag är vaken? När blev du en IDIOT? skrek jag och la på.

Sedan låg jag och stirrade upp i taket för att vänta på nästa samtal. Då de verkligen var utanför mitt hus.

Jag vill inte ens skriva ut de skällsord som jag hasplade ur mig när samtalet väl kom. Sedan öppnade jag fönstret kastade nycklarna – i huvudet på en av Kristoffers kompisar. Slängde mig i sängen och svor det fulaste jag kunde tills jag somnade.

Och i dag – känslan av att vara i ett bakrus av raseriutbrott och ett vagt sug efter mintchoklad.

Nog var det ju självaste fan att min PMS skulle bunta ihop sig till en evighetslång månad om året.

Ett kort meddelande bara: Britney har neonrosa och svarta slingor i sin nya video.

Fy fan, ville aldrig se ”färgglatt” hår igen. Minns när jag färgade håret klarblått och gjorde entré på en påskmiddag för släkten. Det hördes bara en dov harkling då min 96-åriga gammelmormor satte sitt hårdkokta ägg i fel strupe.

Kan också meddela att blått hår efter sisådär två tre tvättar blir grått och att det sedan – när man försöker färga det mörkt – börjar skifta i grönt. Kan även tillägga att grönskiftande hår inte är särskilt populärt bland målsmän inför stundande konfirmation och att det tar sex timmar hos frisören och kostar en halv månadslön att få tillbaka en respektabel mellanblond färg.

Så att…

Kärring med labbrock på Åhléns synar mig upp och ner och lyfter ner en förpackning från hyllan:

– Den här krämen är bra, den kostar 550 kronor.

Jag: – Okej. Men den där då?

– Nej.

Jag: – Vadå nej?

– Nej inte för dig (skakar allvarligt på huvudet).

Jag: – Hurså?

– Om du ska köpa den i present till någon så kan jag berätta vad den kostar. Annars kommer jag inte att göra det. Jag kan INTE rekommendera den här till dig.

Jag: – Varför inte?

– Din hud. Den skulle inte klara av det.

Jag: Vad skulle hända?

– Det vågar jag inte ens spekulera i.

Jag: – Skulle den fräta sönder ansiktet?

– Ursäkta?

Jag: – Skulle den fräta sönder ansiktet, den här krämen?

– Nej, men det kunde få allvarliga konsekvenser. Den naturliga fuktbalansen i huden skulle förmodligen rubbas.

Jag: – Och vad händer då?

– Det vill du inte att ska hända.

Jag: – Nähä, men då struntar jag i den då.

– Jag skulle ändå inte sälja den åt dig.

Det är vid sådana här tillfällen man önskade att man hade fått lite mindre uppfostran och klarade av att fräsa: MEN föri helvete det är bara HUDKRÄM! Ni säljer väl knappast SVAVELSYRA PÅ TUB? Det är mina pengar och min hud och jag köper vilken krämjävel jag vill. Uppfattat?