En weekend till überromantiska Brügge, staden som är en medeltidsvecka i sig med trånga små gränder, kullersten, kanaler, svanpark och läskiga gotiska kyrktorn. Där man frotterar sig med chokladknarkare, öltorskar, pommes frites-älskare, mussel-experter och våffelidkare.

Kan det vara något för en matnörd? Tja, så här var min helg i denna belgiska stad:

Helgens huvudevent var Kook eet, en matfestival i stil med Taste of eller Smaka på Stockholm. Ett 20-tal krogar, och flera med Michelinstjärnor, fanns på plats. Välordnat och prisvänligt – de flesta rätter kostade runt €4 och var i storlek av en mellanrätt. Ovan den bästa från 3-stjärniga De Karmeliet där festivalens beskyddare Geert van der Hecke basar. Gillar när alla – oavsett plånbok – kan få testa stjärnmat!

Det är omöjligt att inte äta choklad i Brygge. Det finns chokladbutiker i var och vartannat gathörn. Just denna ask är ätbar hela den, alltså även locket. Jag frågade chokladmakaren på Sukerbuyc, stans äldsta chokladeria, om han aldrig tröttnade på choklad och han sa nej för han äter ju det varje dag. Många chokladknarkare i denna stad. Misstänker att det försörjer en hel arsenal av tandläkare.

Pommes-frites kan man få till allt. Överallt.

Och på nattkvisten går man till pommes-shoppen på stora torget och köar upp för en rejäl portion till. Tillbehör är en slags färdig-mayo i samma konsistens som vaniljsås och som smakar flytande gummi (ketchup är att rekommendera). Men för några ynka euro räddade denna min hunger efter en misslyckad 3-rätters (hos Patrick de Vos) som innehöll bland annat makrill och ål. Ryser vid tanken.

Ölen flödar ur kranarna i Brygge. Världsmedia rapporterar om hur 3 kilometers pipelines med öl ska korsas genom staden. Belgarna själva skrattar åt mig när jag frågar. Mja, att det ska börja byggas redan nästa år stämmer inte riktigt. Projektet är knappt genomförbart enligt the locals. Men ändå. Bra idé i en stad där det är svårt att komma fram med lastbil i trånga, ständigt enkelriktade gränder. 

Våffla noveau.

Kocken Peter Lonneville på Téte Pressée rockar till den gamla sockerstinna belgiska våfflan och skapar den i briocheform med salta pålägg. Lonneville jobbar nose-to-tail seriöst och försöker att ha noll waste på sitt ställe. Imponerande!

Och så. Alla dessa läskiga svanar. (Självklart är chokladsvanen Brygges egna landmärke i chokladvärlden). Här har de gjort en take-over av en park och de är överallt i kanalen där turistbåtarna forsar fram.

Jag frågade en guide om de hade attackerat någon turist gång men hon visste inte. Däremot hade en av hästarna som jobbar runt turister med sina vagnar i stan en gång skenat ner i kanalen.

TA DIG HIT & TA DIG RUNT: Tåg från Bryssel, cirka 1, 20h. I Brygge knallar man till fots – dock ej högklackat eftersom det är kullersten överallt. Se upp för aggressiva cyklister som plingar hysteriskt: ”Värre än i Köpenhamn” enligt en dansk vän.

Så då är jag i Belgien, och Brügge närmare bestämt – staden där 80% av alla gator är enkelriktade. Jag är här för att utforska det kulinariska utbudet och jag har redan fått tips om: pommes frites-muséet, ölmuséet, chokladmuséet – och jag tror banns mig det fanns ett musselmuseum också. Kanske ett sånt tillägnat belgiska våfflor, också?

Men jag är inte helt ute och cyklar. Den belgiska gastronomin är on the rising. Kolla bara på krogen In der Wulf som är en av dem alla snackar om just nu.

Det är sju år sen jag var här sist. Då vägrade jag in i det sista: Jag tycket stan var på tok för pittoresk (och därmed turistig i min bok). Men då fann jag bland de bästa i skoshopping-väg jag sett. Billigare än Italien fast lika hantverksmässigt och trendigare än Paris.

Nu: ut på stan!

Jag älskar Balearernas kärlek till råvaror: mycket grönt, fisk, skaljdur och så den gräddiga hemmagjorda mozzarella burratan. Här är 10 restaurangfavoriter på ön.

Pastis. Öns bästa krog. Pyttelitet ställe, fransk mat med finess. Ägs av dansösen Gisele och hennes man. Carrer d’Avicenna 2.

Bambuddha Bar. Asiatisk mat av svajig kvalité. Hit går du snarare för drinkarna och för att dansa på bordet under högsäsong. Carretera de San Juan, km8. 5

Sa Trinxa, på stranden Ses Salines. Anspråkslös strandrestaurang med tillhörande house-dj. Missa inte marulkscevichen!

La Paloma. I byn San Lorenc ligger ljuvliga stället som drivs av en italiensk familj. Du äter i trädgården. Tokfullt kafé dagtid, men middag är att föredra. C/ Can Pou 4.

Can Guimo. Är Paloma fullt åk tre kilometer söderut och hamna på vegovänliga fiket med egen trädgård.

Gran Hotel Ibiza. Öns mesta lyxhotell och den bästa frukostbuffén som håller öppet till sen på eftermiddagen. Säkert 6 olika färskpressade juicer! Passeig de Joan Carles I, 17.

Sands. En av stranden Playa den Bossa bättre ställen med bra sallader och trevlig service. Missa inte egna klädbutiken som fångar alla lyxhippies shoppinghjärtan.

Sansara. Vällagad lite enklare mat med texmex-vibb över disk eller bordservering med lokala rätter. Ofta lajvkonserter. Carretera Santa Eulalia-San Carlos km 9,3.

La Bodega. Enkel tapaskrog med härlig stämning och överkomliga priser. Öppet till runt 03 . Carrer Bisbe Torres Mayans, 2

Juan y Andrea. Lill-ön Formenteras bästa restaurang. Meny med fokus på fisk och skaldjur. Ligger på Playa Illetas.

Ibiza fejdar i minnet nu. Hösten knackar på dörren i Stockholm, men det är en utdragen knackning. Där nere börjar säsongen också lida mot sitt slut. Det är egentligen nu det är som härligast att åka ner: fortfarande varmt och beachväder men mycket lugnare tempo.

Under helgen har de flesta slutfesterna på nattklubbarna gått av stapeln. Det är nämligen bara för klubbarna som en hel del turister – ja, de är i en egen sfär och dygnsrytm – kommer hit. De glassiga nattklubbsresenärerna bor i Ibiza stad och åker taxi till de stora klubbarna: Amnesia, Pacha, Space och alla deras namne. Här spelar svenska Avicii (den dj som drar absolut flest folk) och Ingrosso/ Axwell. Under vår vecka uppträdde Kylie Minouge bara några dagar efter att Madonna ska ha landat på ön.

För klubbturisterna är detta superseriöst. Jag fick höra om ett indiskt klubb-kid som grät floder under förra årets slutkväll på Ushuïa – han skulle ju inte få se David Guetta igen på ett år. Och det gäller att pricka rätt. Alla dagar i veckan på alla klubbar är öronmärkta en dj. Pacha? Tja, en av världens mest kända ställen kan vara dött som i graven om ett stort namn spelar på en annan klubb. Dessutom kostar inträdena runt €50 och barerna håller skyhöga priser så det gäller att plugga på för att inte gå bet.

Men det är också till att vara kvällspigg eller inne på det där med illegala substanser. Knappt någon anländer någonstans innan klockan 02 på natten. Klubbarna stänger sällan tidigare är 08. Med lokalbefolkningen innebär det parallella liv. Folk går till sina kontorsjobb när kidsen stapplar hem i platåskor och glowsticks i hand.

Charterparty-kulturen spirar i San Antonio, en stad på Ibiza som tagits över av unga, mestadels britter, men en aldrig sinande törst för alkohol. Paradise Hotel är klassat som en SVT:s julkalender i jämförelse. Är du en dag över 21 kommer du inte att fatta något. Alls.

Ändå verkar de jag träffar på Ibiza tycka att klubbkulturen är en bra grej. Den göder pengar till ön. Många lägger dock nostalgiskt till ”fast det var bättre förr” och pratar om svunna strandpartyn innan nattklubbskomplexen med tak och air condition kom till.

Själv väljer jag stranden med solnedgång och en bonfire, any day.

Ibiza. Där strandlivet är lika befriande som hippiekulturen. Här solar alla topless, röker braj och badar till gungande deep house. Förra veckan hängde jag på min favorit-playa Ses Salinas och den remsa som utgör platsen nedanför strandkrogen Sa Trinxa. Stället har funnits i över 35 år och drivs av en dj som ibland själv gör ett pass i båset. Maten är ljuvlig – mycket grönt och fisk även om en och annan burgare (toppad med stekt ägg – suspekt!) säljs.

Ses Salinas är helt klart den mest avslappnade stranden, tja, till och med så att stela nordbor droppar bikiniöverdelen  och ger sig hän. Här hänger klubbkidsen och sover bort sin bakfylla lagom tills att det blir dags för en vit sangria på sena eftermiddagen. Nattklubbarnas promotors tävlar i knasigast kostym när de säljer in dagens klubbar. Försäljare kränger hårband med fjädrar, indiska tyger och kall läsk.

På strandremsan Platya d’en Bossa är det inte lika tätt mellan handdukarna och fler barnfamiljer – även om jag ansattes att bli påsåld en partykryssning med spritbuffé ut till Formentera för €40. En holländsk snubbe försökte ihärdigt att övertala till inköp av dessa båtbiljetter och droppade att om vi verkligen inte vill åka på den så kunde han fixa ”andra” saker också.

Vi hann även med att åka till hippiestranden Benirras som på söndagarna översvämmas av bongotrummande låtsatsindianer, hippies och annat löst badfolk. Det är knivigt att ta sig hit, bil är ett måste. Eftersom att stranden ligger inramat som i en egen vig omgärdad av klippformationer så är solnedgången magnifik.

GOTLÄNDSK SOMMARNATT. Nej, jag pratar inte om den där 90-talsdrinken (gin, Cointreau, grenadine och apelsinjuice – mja, det var väl ingen höjdare direkt…). För två veckor sedan var jag på öjn igen och romantiserade loss bland kalksten, ringmur och sköna restauranger.

Extrem-pittoreska Hotel Stelor i Västergarn var adressen när tre Göteborgskrogar (Bhoga, Upper House och Pigalle) reppade ute på den gotländska landsbygden. Stelor i sig, trots läget invid väg nummer  140 (tjugo minuter söder om Visby), ligger på en plats i en naturskön vagga med omgärdande fårhagar och fält.

Det lilla hotellet är en designdröm med rum fyllda av vackra gamla antika möbler och ny, modern konst. Här på restaurangens uteplats under en ljum sommarkväll då ytterkläder var överflödiga lagades mat på råvaror från gotländska gårdar som kockarna spenderat två dagar med att handplocka. Det skulle bli 9 rätter men det freestajlades så i köket att det var fler än 15 innan kvällen var slut en bra bit efter klockan 01.00.

Vi knockades redan vid  de inledande snacksen: en bresaolalindad morot hade aldrig smakat så mycket söt, karotenstinn rotfrukt. En annan favorit var rätten med nypotät och dillmajonnäs, räkpulver, råräkor och krondill. Liksom piggvar med grillad zucchini och dill. Det bakades ljuvligt tunnbröd på plats och kronan på verket var en enorm sockerkaka som serverades runt 01-strecket när man inte trodde att det fanns plats för ens en smula mer… För vinerna, bara naturviner, stod Bhogas restaurangchef Mikael Nypelius, en kille som kan omvända minsta vintraditionalist till naturvinsvän.

För att summera: När Gotland och Göteborg möts så blir det fyrverkeri!

FLER härliga gastroutflykter på Gotland:

– Djupvik. Fint beläget hotell med få rum – topnotch-design ut i fingerspetsarna. Kändisfavorit under sommaren, härlig och undangömd retreat-pärla under hösten. Helgbrunchen är superpoppis. www.djupvikhotel.com

– Krakas Krog. Underbar sommarkrog som brukar toppnoteras som öns bästa av White Guide. Nära, gotländska smaker. www.krakas.se

– Lilla Bjers. Ekokrog som pysslar med närodlat deluxe på en nästintill självförsörjande bondgård. http://lillabjers.se

Duktiga Göteborgs-kocken Frida Ronge.

En rätt från hennes krog vRÅ.

En taco-favorit i NY: La Esquina.

Vällagat, kryddstarkt – och kladdigt!

Lobster Roll. Bästa streetfood-maten.

Alltid matmässig fullträff: Spotted Pig.

Den här vyn. (Tänk om den gick att äta med sked!).

NORDISK TAKE-OVER står på menyn i New York i september. Mellan 12-20 september arrangerar matmagasinet Honest Cooking festivalen NORTH. 

Några av de heta kocknamnen är Frida Ronge  (vRå, Göteborg), Marcus Jernmark (Aquavit, NY), Fredrik Berselius (Aska, NY – just nu utan fysisk lokal), Roberth Sundell  (Pläj, San Francisco) och Ulrika Bengtsson (känd från Kockarnas Kamp i TV4).

Bland annat kommer Frida att få representera Sverige i en popupkrog i SoHo på där nya kockar kommer in varje dag och arbetar utifrån ett specifikt tema. Onsdagen den 17 september presenterar hon det bästa svenska Västkusten har att erbjuda i matväg.

New Yorkarna ska även få testa stekt strömming och renskav när nordisk streetfood presenteras på Brooklyn Brewery i Williamsburg. Hur jänkarna, vana vin tacos från La Esquina och hummerrulle för en 5-dollars, kommer att anamma detta återstår att se.

Själv hade jag gett mycket för att få frossa NORTH-festivalen varvat med några NY-favoriter (så som Spotted Pig, tryffel- och ankleverstuffade kycklingen på  hotellet The NoMad och vadsomhelst hos Mads Räfslund på Acme) MEN som det ser ut just nu så blir jag hemma i Stockholm… Och äter gammal skåpmat … som Lilla Egos nya rätter och någon slatt hos Linje Tios nya vinbar Las Bodega.

Smaklig spis, New Yorkers!

Nya korvkrogen som matchar varmkorv med champagne.

Krogen som kränger Fernet-shots för en tia.

Och svenska kockens ställe med både frittade testiklar och torskhuvud på menyn.

Ja, allt detta – totalt 25 stekheta matnördstips – går att hitta i senaste numret av Aftonbladet Resa. Mitt och fotograf Pär Olssons kulinariska reportage till stan finns nu i handeln. Spring och köp!

IBIZA. Jag skrev en gång att ön är som den där tonårstjejen i högstadiet som folk klottrade elaka saker om på toaletterna i skolan. Viskade om när hon gick förbi i korridoren. Hon var lite för snygg, lite för flörtig och lite för ofta bort från jympan. Men Ibiza är så mycket mer än så. Ofta får jag ta henne i försvar. Min chef kallade balear-ön för stekig nyligen.

Och visst, Ibiza ÄR en Victoria Silvstedt, som i kamerans ljus visar upp sin ytligaste yta och skålar i champagne.

Men. Sen när ingen tittar, kryper hon i mjukiskläderna – och är både jordnära och smart.

Samma förföriska ö-vajb som jag får av Gotland finns här. Folk har flyttat hit från allsköns ställen för att leva hippieliv, dela ut nattklubbsflyers, driva barer, sy kläder, spela bongotrummor och öppna hotell. Det är dynamisk mötesplats utan direkt återvändo – vilket kanske också gör att man är väldigt bra på att leva i nuet.

För matnörden är det härligt att bli ö-biten av just Ibiza. Många italienare har bosatt sig här och matkulturen är en mix av det spanska arvet, öns naturliga råvaror och en dos Italien. Tänk mozzarella burratta så krämig att den smälter i gommen, tomater så mogna att de doftar som blommor och nybakat fluffigt vitt bröd med en krämig vitlöksailoi som serveras first thing på krogarna.

Några tips:

Bar 1805. Millimeter-precisa cocktails, från en av världens bästa barer – och vällagad rustik mat. Här har jag druckit Bloody Mary och ätit burgare. Fått musslor (deras specialitet) matchat med en syrlig cocktail.

Blue Marlin. Ja, det ÄR öns mest omskrivna beach club. Här hålls de härligaste dagsfesterna och här serveras öns bästa sushi alltmedans havet förblir ens närmsta granne. Att se solnedgången från klippformationerna vid stranden är magiskt.

Sa Trinxa. Strandhäng som är mer avspänt. Här vilar män i kvinnor i fladdrande tunikor bort sin bakfylla – lagom tills de vita sangriorna börjar beställas in på eftermiddagen. Så kliver någon dj på och plötsligt dansar hela den här biten strandremsa – inklusive nudistsnubben i hatt som varit här sen 09.00.

Ibiza Gran Hotel. Svindyrt att bo här men rummen är fantastiska, med privat bubbelopool på terrassen – och det allmänna poolområdet likvärt trevligt. Men det jag minns mest härifrån är frukosten … som står uppdukad tills eftermiddagen! Ljuvligt.

Las Dalias hippiemarknad. Här finns bland annatr inhemska designmärket World Family Ibiza med färgglada etniska mönster på kläder, skor, väskor och accessoarer. Två stickande damer som börjar närma sig 90 har haft ett stånd här sedan marknaden startade. Smycken finns i drivor, tunna linnetunikor därtill. En spansktalande sierska sitter vid ett bord, medan kidsen ränner runt mellan vuxnas ben. Dock: svajig kvalitet på största matstället Bananas Bar. Ta hellre en färskpressad juice och ratta mot Sansara med reggaekonserter, burritobar och fruktiga drinkar.

Årets resa är redan bokad.