OUGHHHF! Jag har varit borta alldeles för länge. Det känner jag nu. Har du en dålig Mexiko-vibe, sluta läs! Eller: Vad sjutton, låt mig övertala dig.

Världens bästa mat, härliga människor och en solbränna som får få att vilja säga nej till allt vad sunscreen heter.

Vi tar det från början. Jag kom till Mexiko utan några förväntningar: Från Atlantkust till Stilla Havs-kust, via Mexiko City, Oaxaca till Playa del Carmen. Det har varit turism kontra landsbygd kontra hardcore melzcal-party. Och en väldans många måltider däremellan.

Gillar du mat? Mexiko är ditt land.

För gommen: tacos med alla fyllningar du någonsin kan tänka dig: friterad avokado, flankstek så mör att den faller sönder i munnen och skaldjursceviche på en krispig tostada …

Det här är ett av de bästa länderna att resa i, och på samma sätt är det världens sämsta – so be aware – den mexikanska magsjukan drabbar många turister. Och håll koll på var det är extra farligt att ta sig fram som turist. (I december rånmördades två australienska surfare på Stilla havs-kusten.)

Ur en säkerhetssynpunkt så är heller inte centrala Mexiko City är inte ditt säkraste kort. Men. Jag råder alla till att vara beredda på en annan drabbning, nämligen hemkomnings-sjukan som följer Mexiko. Det handlar helt enkelt om att switcha från ett bekymmerslöst liv till reality. (Enligt dyra amerikanska magasin som Time, Afar och Condé Nast Traveler som jag konsumerat i frågan så handlar det om en slags blixtångest som drabbar resenärer hårt när man byter sol och värme mot kyla och mörker. Man kommer hem förvirrad och desillusionerad. Som jag – vill bara äta het mexikansk mat och ha bikini.)

Så. Vad ska vi göra med de känslorna när vi kommer hem efter en lång resa? Boka en ny. Planera returen till Mexiko. För jag har ingen aning om hur vi ska lösa denna snö, detta vertikala regn, denna vintermisär.

Låt oss alla rädda varandra. För bara sol läker kyla.

[Mersmak? Kolla in Plus! feta guide till Mexiko HÄR.]

Vilket är världens bästa matland just nu? (Om man nu måste hålla på att ranka sådant, vilket ju egentligen är astråkigt). Peru har hållit fanan högt, och det som som händer på Astrid y Gastón är superspännande. Jag menar att head chef Diego Munoz valt att slänga in slängen och gå vidare i arbetslivet – samtidigt som Gastón Acurio flaggat för att han ska komma tillbaka till köket.

Peru i all ära, men efter tre veckor i Mexiko funderar jag på om inte det här landets kulinariska kaxighet är precis vad världen behöver. En ny mathjältenation där minsta tacos al Pastor kan hålla en vaken om natten.

Jag har testat allt från finedining hos Enrique Oliviera på Pujol (nummer 16 på World’s 50 best Restaurants), till strandståndet med ceviche tostadas för 12 kronor i surfbyn Sayulita till ypperliga tlayudas i streetfood-mekkat Oaxaca. Och herreminje, vad gott allt är!

Mexikos mat bjuder på den fantastiska dejtingen mellan syra, sälta, hetta – och det går alltid bra att avsluta med en sockerstinn churros. Oftast är det streetfood, eller de mer enkla serveringarna som levererar. Tillräckligt många gånger har jag blivit serverad överdimensionerade portioner på ”riktig restaurang”, anpassade efter amerikanska turister – och med mesig smakbild.

Så. Vill man uppleva riktig bra hållkäftenmat, och är game på att åka på en magsjuka på någon dag för besväret, åk till Mexiko! Här finns det få meter till en Margarita, aldrig en sekund utan en tanke på taco eller en tamale-försäljare vars recept inte nedärvts i decennier.

Stay posted för djupare analys av detta kök som golvar minsta matbloggare med tortillafetish.

Mexiko, Sayulita, på Stillahavs-kusten. Det är nästan så att jag inte vill skriva en rad om denna pärla till halvsömnig surfby. Och närapå att jag heller inte kan då wi-fi är en bristvara och min dator helt lagt av.

Men. Det är något speciellt med Sayulita, hem åt bara ett par tusen invånare och ett 50-tal restauranger. Kanske för att stan känns som ett mexikanskt Ibiza, en fristad för hippies, foodies och surfare.

De bästa tacosen so far serveras ur stånd på gatan och kostar typ 150 spänn för två – inklusive Coronas.

Just som jag skriver detta, i mörkret utanför vår anspråkslösa lägenhetshotell har två amerikanska kids på sin första holiday-from-home börjat tokhångla på en balkong ovanför och vi ska ge dem lite privacy och ge oss ner för middag.

Stay tuned. Hasta luego!

Kapstaden golvar en på många sätt, mat- och dryckesmässigt. Här finns högklassig gastronomi för en spottstyver. Vi pratar middag med vin för under 200 kronor. Så fort man beger sig ut på Västra Kapprovinsen så möts man av vinstockar så långt ögat kan nå. Alltså en vinslatt för en tjuga, inga konstigheter.

Men när det kommer till den senare utgångsscenen så måste det höjas en varningens finger! Är du ung och partysugen sådär så att du vill stappla hem när solen går upp? Glöm det. Hitta din inre granny. Gör som the Capetonians – de älskar att hajka så mycket att de hellre väljer en tidig tur upp runt berget Lion’s Head än en efterfest. Således stänger många ställen redan 01 eller 02 på helgerna, och en handfull håller portarna öppet till 03.

Stans mesta barstråk just nu är Bree Street, en gata där det poppar upp nya butiker, barer och restauranger varje dag. Ett problem hos många barer är avsaknaden av bra is. Inte sällan blir drinkarna snabbt blaskiga. Se nedan min bra is-markör, och beställ efter den.

1. Orphanage. (Bra is!) Ett ställe där man famlar i mörker till blandad hiphop på hög volym. Tills man hittar baren och satsar på någon av kvällens specials som serveras i snygga glas. Servicen är uppsluppet glad, och personaljärn kutym. theorphanage.co.za 

2. Mothers Ruin. (Förhandlar om att få köpa bra is – håll ut!) Gillar du inte gin? Vänd om. Det här är en ginbar med över 150 sorter. mothersruinnyc.com

3. Kloof Street House. (Inte ett bra is-ställe!) Ett snyggt ställe men cocktailsen svajar i kvalitet. Satsa på en GT och hitta ett sammetsklätt hörn att hänga i, eller sitt på utegården och mingla med Kapstadens finest. kloofstreethouse.co.za

4. The House of Machines. (Bra is!) Specialiserade på Bourbon-drinkar. Kul ställe med rockig vaja och snälla bartenders i snickarbyxor och tatuerade sleeves. thehouseofmachines.com

5. The Power & The Glor. (Ingen is? Eller jo, i vattenkannorna som det bjuds på. För övrigt blir det lätt stekhett här inne så isvattna friskt, det är gratis) Kanske inte ett cocktailställe men bra viner och ölglas i alla möjliga storlekar. Här råder en hipstervibe, fast ställets ägare säger sig inte vilja attrahera just sådana. Bra ställe för eftermiddagshäng. Obs – nittiotalet ringde och vill ha tillbaka sin inomhusrökning – som fortfarande är tillåten i innersta baren. Adress: 13 Kloof Nek Road.

För övrigt så är snittpriset på en cocktail 35 kronor. Det kan också vara bra att ha i minnet under sökandet efter sin inre granny.

Jag boardade mot Havanna. Redan på planet, under Air Europas flagg, får man smak för det dåliga matrykte som omger Kuba. Som krydda på moset är servicen är under all kritik och ransonen på rödvinet är reducerat till ETT glas per person.

Maten är alltid densamma enligt flygvärdinnan, och ja, det flesta flygbolag verkar dela receptbank med varandra, kyckling eller pasta. Vi är sist på vår rad och när vagnen äntligen rullas fram vid oss så finns det bara överkokta pastaskruvar med en ketchupliknande sås. Desperat spärrar jag ögonen i flygvärdinnan: ”Finns det verkligen ingen kyckling kvar?” och hon ler ursäktande men som en skänk från ovan kommer en kollega med tre kvarvarande foliebehållare vars innehåll är bortom ljumna. 

Några timmar senare serveras tre blöta pizzahattar fyllda med innehåll som fastnar i locket när man öppnar behållaren: tärningar av burkskinka, ost ur tub och något som kunde ha varit tonfisk. 

Det är lustigt med hunger ombord flygplan. Tristessen bygger upp den i samma takt som smaklökarna domnar bort. Att Bloody Mary är en sådan mile high-favorit ska bero på detta. 

Hursom. Det här med maten verkar inte bekomma flera av passagerarna som påbörjat festen i planets bakre del där det säljs burköl, chips och limpor med cigg. Stämningen är högre än en sommarkväll på en nattklubb under någon Södermalms-bro och minglet avslappnat. Någon spelar till och med musik från sin mobiltelefon. Man delar ölslattar med varandra, delar ut tuggummin och tjattrar med folk ur toakön.

Jag svälter mig hela vägen till Havanna, och på när det vankas hemfärd har vi lärt oss läxan och åker till en kubansk restaurang och äter pizza för typ 50 öre styck innan vi drar till flygplatsen. 

Lärdom: Man ska inte vara knusslig med flygmat. Den är vad den är. Annars: flyg business class! (Om det ens är värt det?).

För mer koll lite på Kubas, checka in mitt och Pär Olsson reportage HÄR.

Tripadvisor har listat sina 25 mest poppis restauranger i världen, enligt deras användare. Det hela bygger på sajtens gästbetyg. Sverige går helt bet och återfinns inte på listan, medan Danmark klockar in på nummer 6 (Geranium) och 20 (Noma).

Som topp-etta återfinns den spanska Martin Berasategui i Lasarte, som förärats två stjärnor i Guide Michelin. Den spanska restaurangen El Cellar de Can Roca, i Girona, som tidigare i år listades som etta på en annan viktig lista, 50 Best Restaurants, landar hr som nummer 11.

Det som går att utläsa är att Europa har ett överslag av ställen med 13 stycken. Men frågan är om Tripadvisors användare är en rimlig markör för just finkrogssegmentet? Samtidigt märker jag att fler restauranger – till skillnad från hotell som många länge omfamnat Tripadvisor – faktiskt börjar bry sig om sin rating. Fler och fler skyltar med sina poäng på olika sätt.

Michelin och 50 Best håller än så länge fanan högst internationellt och lär väl fortsätta med det. Men den lilla klick som tillhör världens mest lästa matbloggare blir allt mäktigare. Även andra nätforum och sociala medier har blivit hem åt självutnämnda matrecensenter. Vem kan man egentligen lita på?

Här är hela listan:

ÅKA FÄRJA – studien, del 1. En ragglande man som inte hittar sin hytt. Försöker febrilt med sitt nyckelkort och diverse dörrar. En fläckad heltäckningsmatta som rinner genom alla våningar, beklär allt golv förutom disko, hiss och bildäck. Ett uppskruvat radiosystem som tvingar på resenärer information och upplyser om att närvaro på cabaretshowen är ”obligatorisk”.

Förlåt. Det här är inte ens det som stigmatiskt kallas Finlandsfärjan. Jag är på väg till Estland. Och det känns som att slungas tillbaka till 70-talet. För även om det i princip är samma koncept med de här färjeresorna, så hör jag rykten om den makeover de som trafikerar Finlands genomgått – om shoppinggator och skaldjursrestauranger.

Scenariot innan man kliver ombord dem är dock detsamma. En till ytan deppig terminal som andas gamla Sovjet och som får Skycity på Arlanda att kännas som Fifth Avenue. En terminal som själv gett upp, som storgråter via rulltrappan som inte fungerar, och som tvingar folk att kånka sina rullväskor upp för den. För att sedan vandra i kilometer i någon slags tub av syrebrist innan de når skeppet.

Utresan är mycket roligare än hemresan, det kan man konstatera. Då råder fortfarande nyhetens behag. Jag kollar in alla matställen: från snabbmatsstället till buffén (vars kö får vilken sommardagsfest som helst på Trädgården i Skanstull att verka som en dans), à la carte-krogen med öppet kök och dåligt fläktsystem till restaurangen Gourmet med avsmakning och vita dukar.

Jag hamnar på den senaste och slås av att tja, inramningen är inte The Ritz direkt, men servicenivån – den slår lätt flera av Stockholms kvarterskrogar. Leenden, diskreta rörelser, en attityd som säger att ”allt går att lösa, inga problem”. Servispersonalen ombord Victoria är riktiga hjältar. Synd bara att betalterminalerna inte tillåter att man lämnar dricks. (Tur att jag hade tio euro i plånboken).

Och vissa av rätterna är faktiskt goda, så som mjäll hälleflundra med rattepotatis och hummersås, liksom att vinpriserna är out of this world (bra burgundisk pinot noir för under hundringen glaset!).

I Tallinn, en stad som på många sätt är urhärlig, diskuterar jag färjan med några locals. Jag föreslår att man gör fartygen lite lyxigare, en avdelning som är ett designhotell med cocktailbar och takpool… Eller, till och med pulled pork-burgare och speak easy-bar hade känts nyskapande ombord.

Jag får ett höjt ögonbryn tillbaka. Det är som om att färjan ska vara färjan. Punkt. Hur mycket än estländska turistbyrån vill attrahera foodien och hipstern.

(Men hur ska svensken få veta att det finns fler mikrobryggerier av öl här i Tallinn än i Stockholm? Att restaurangscenen fått et rejält uppsving och att alla är välberesta och älskar skandinaver. Om de bara har en färjemur av fördomar i nyllet?)

ÅKA FÄRJA – Studien, del 2. Retur. En rad av hyttdörrar öppna på vid gavel där resenärer bjuder in till gräl, förfest och obäddade sängar. Ett bedövande parfymmoln vid kosmetikabutiken som bjuder på astmatiska äventyr. Några avmätta skämt om att man tar taxi när det egentligen är hissen som gäller.

Hytterna är en klassresa i sig, från standard (handla själv i taxfreen) till deluxe (gratis piccolo-cavas) och sedermera svit (en kyld flaska champagne for free).  Men de har alla samma heltäckningsmatta och inramade affishkopior av Miró.

På frukostbuffén under hemvägen tappar jag det totalt. Nu har jag liksom blivit ett med färjan. Och känner att det är helt okej att låta två extra grönt thé-påsar med Gunpowder landa i handväskan. Jag vet inte hur det händer men ja, jag stjäl – för att jag tänker att det här var ett gott thé och på buffé ingår att man alltid tar mer. Typ.

Jag skäms som bara den med thépåsarna brännande i väskan när jag kliver av och går i kilometer av syrebrist. Nästa gång tar jag flyget. Tallinn är värd så mycket bättre inramning.

Jo, du läste rätt.

Det är (självklart) reseföretaget Spies som gjort den här reklamfilmen – där föräldrar uppmanas att bjuda sina barn på aktiva semestrar för sex och sport och sedermera barnbarn.

(Parantes här: charterbolaget Spies startades alltså av miljardären Simon Spies som byggde ett rymdskeppsliknande hus i Nynäshamns skärgård dit han dagligen flög in en kopia av Berlingske tidning i privatplan och sprätte omkring som en manschauvinist i största allmänhet.)

Vad filmen heter? ”Do it for Mum”, och förra reklamfilmen från 2014 hette: ”Do it for Denmark”. Här ställde man sig frågan: ”Kan sex rädda Danmarks framtid”?

Så vad är Spies agenda med dessa filmer? Jo, det föds så få barn i Danmark och därigenom är välfärden på väg out of the window,  så lite solsemester är DET som kan få igång danskarna på lite ligga. (…)

Åh. Här tycker jag synd om Danmarks invånare som ska hjärntvättas med denna smörja. Javisst, det är ironi. Men vad skapar sådan här reklam för klimat i längden? Och vad ska folk utomlands nu tro om danskarna? Att de är ett folk som lever i helt känslolösa relationer? Är det här bra pr för Danmark vars gastronomi gjutit grund för The New Nordic Kitchen?

För sitt eget lands skull borde alla danska par och tindrande singlar inklusive deras föräldrar bojkotta Spies och stanna hemma. Kanske boosta sin egen besöksnäring med en het kärleksstinn lyxmiddag ute på restaurang? En inkörsport till mången barnbarn.

För Danmarks skull.

Råkade snurra på TV4:s nya mat– och reseprogram med Hans Fahlén och Peter Norman och nu senast åker de till Hongkong. Det hela är som att slungas tillbaka till 1970-talets resejournalistik.

* Rabbla tråkfakta om massa saker som ingen tar notis om. Den här rulltrappan är bla bla bla bla lång och ett måste.

* Bygga en distans till lokalborna: ”Men oj, varför har de munskydd?”.

* Tala om folk – inte med dem: ”Hon var lite snygg, Pradatjejen”.

* Speakerröst med klyshdusch: ”Många kvarter här är upplysta dygnet runt, en ljusshow i sig”.

Den välberesta svenska tittaren blir till en dumbom.

Fahlén och Norman är precis som alla dess mans-duos som fått dyrbar tv-tid. De är Filip & Fredrik, fast utan tajming, de är Anders & Måns, fast mer rumsrena, de är Luuk och Lindström, fast utan analys, de är de där killarna från Gekås-såpan fast bättre.

Znarrrk.

Heja Meltzer & Berg för att de är kvinnor och bryter normer. För att de kan vara sig själva utan att staka fram något krystat manus i sitt rese/underhållningsprogram.

Men. Det är lustigt att det görs så få bra program inom resegenren. Jag antar att pengar för resejournalistik är slut, annonsintäkterna tryter och nu görs enkom nöjessatsningar på tv utomlands. Istället är det är upp till indiekanaler, webzines och aktörer som Vice att rapportera hur det verkligen ser ut i världen. Eller SR:s korrespondenter.

I januari var jag i Havanna. Ett vakuum av parallella världar: turisterna som dundrade in och klev runt bland huskroppar i ruiner och ropade ”how authentic!” och de som faktiskt bor och lever där.

Det var precis på vippen att jänkarna hade börjat få resa hit och det märktes att det liksom låg nya tider i luften. Eller?

Få Kuba-bor har råd att ens skaffa pass och än mindre sedermera få ett beviljat visum nånstans. Mina nya kubanska vänner mejlar och vill ha bilder från Europa. Jag har aldrig träffat några som är så extremt vassa på geografi, som snackar om Big Ben och Eiffeltornet som om de låg runt hörnet – trots att de aldrig själva ens lämnat sitt hemland.

Jag hatälskade Havanna. Bara för att hon var så himla omtumlande. Skitig, sjavig men samtidigt förförisk, impulsiv och välkomnande.

Jag åt gummiartad hummer, drack romochcola med två centimeter läsk max i glasen (eftersom det är ju den som kostar), hoppade jämfota bland maneterna på kilometerlånga stränder, åkte skraltiga taxibilar, besökte otalet ”hemmarestauranger” paladares, dansade reggaeton på ett kubansk disko bland 3000 pers och försökte undvika de värsta turistfällorna.

Så som baren där Hemingway var stammis, butikerna tapetserade med idol-memoribilia över Che Guevara och att hyra superdyra gamla amerikanare.

Här är en guide jag skrev och Pär Olsson plåtade om man skulle råka ha 24h att döda i stan.