Arkiv för tagg Paris

- Sida 1 av 1

Middag i Paris? Glöm inte doggybagen!

av Anna Norström
Köttberg jag gärna tagit med hem från Pamela Popo i Marais.
Köttberg jag gärna tagit med hem från Pamela Popo i Marais.

Åh, Frankrike! Ditt älskade matnördiga, du. Som försöker visa vägen från restaurangköket till ett hållbart tänk. Men har ni tänkt rätt?

Jag läser på Munchies om förslaget som säger att restauranger med plats för fler än 150 gäster måste börja erbjuda sina gäster möjligheten att ta med sina leftovers hem i en doggybag – eller ”gourmet bag” som den marknadsfördes som förra året.

Faktum är att när jag för två år sedan i Aftonbladet på Allt om Stockholm skrev en krönika i ämnet doggy bag så blev jag nermejlad. Det visade sig vara en riktig hetpotatios. Vad folk störde sig mest på? Namnet!

(Kalla det matkartong, gourmet-kasse, ta-med-påse eller vad sjutton du vill.)

Jag blir alltid glad när jag erbjuds ta med mat hem från restaurangen. Jag får sällan plats med en hel riktig sådan köttfesttallrik, så varför inte ta med köttbiten hem? Och vet ni, i Shanghai frågar de inte ens innan de boxar upp och packar in maten som blivit över. Ganska många gånger har jag på väg in i en bar eller en klubb på The Bund insett att – just det! – det är inte bara en handväska som dinglar från handleden utan även en kasse Mapo Doufu.

(Och härom sistens fixade Linje Tio så att vår överblivna skinka fick landa i en box efter en middag av smårätter. Dock bäddade naturvinet däremellan och taxihemfärden en slöja över minnet … så jag tror den blev kvar under bardisken i vinbaren? Sorry. Mycket dåligt behaviour av doggybag-gästen).

Så. Kids! Glöm inte kylväskan när ni åker till Paris.

Överlevnadsguide till Paris snobbiga service

av Anna Norström
Parisisk service är inte alltid en favorit.
Parisisk service är inte alltid en favorit. Foto: Anna Norström

PARIS. Jag var i den franska huvudstaden i helgen. Det var ljummet vårväder sådär så man kunde ha klänning utan strumpbyxor och hänga på uteserveringar tills sent utan att behöva noja över kommande förkylningar. Adressen för helgen var Marais: De gamla bohemiska konstnärskvarteren där alla hus har balkonger i i snirkligt smide och blomväxter som fullständigt väller ut över dem.

Miljön var 10 av 10. Men när det kommer till min största hobby, restaurangandet, så blir jag alltid lite kallsvettig i Paris. Speciellt i själva beställningsfasen på krogen. Jag kan ta mig in, bänka mig vid bardisk eller bord, men sedan händer det något. Tunghäfta. Jag råkar prata spanska istället för franska. Ler. Ser snäll ut (sånt som går hem i motsvarande situation i Sverige).

De parisiska servitörerna svischar förbi – håller näsan högt i vädret, med proppfulla brickor, en tandpetarburk eller block och penna i högsta hugg. De sneglar inte ens åt mitt håll, blicken är fokuserad i periferin och de bär allt som om det vore värt en miljon dollars. Sedan drämmer de ned maten, drycken eller notan på bordet framför gästen, och vänder på klacken i samma ögonblick. Att de ska möta någons blick – glöm det.

Jag skulle säga att tumregel för en Paris-krog är att man får vänta minst 20 minuter på att få beställa. (Om du inte är local och stammis såklart). Så när du väl får den där sekunden service, kyparen har sett dig och ser på dig som ett frågetecken, då gäller det att vara beredd. Strunt i om du sett menyn eller inte – du MÅSTE SÄGA NÅGOT för annars är du längst bak i nästa 20-minuterskarusell.

Första kvällen går jag på ljuvliga vinbaren Les Dauphins (intill hyllade Chateubriand där Niklas Ekstedt var i senaste säsongen av Niklas Mat). Det är hetsigt i servisen, lokalen är inte helfull och jag har hamnat i nolläget. Så när jag bjuds en sekundlucka från servitören, är jag liksom helt paralyserad. Jag är törstig. Vill vara trevlig. Ler för mycket. Kyparen är strax en nanosekund bort om jag inte skärper mig…

Så, vad gör jag? Reflex. Jag pekar på paret på andra sidan paren som sänkt ett vackert orangeskiftande vin (vars druva jag inte kan skönja) och bara: ”Det vinet vill vi ha. Finns det på glas?”. Jag hyperventilerar inombords innan svaret (inte för att jag egentligen hinner det): ”No, only bottle. €68, you want it?”. Hell yes, att vi tar den buteljen.

ÖVERLEVNADSGUIDE TILL PARISISK SERVICE för turister

1. Var inte för långsam. Prata lika rappt som servitörerna. Verka veta vad du vill. Gör du inte det – hitta på och vik inte undan med blicken.

2. Kom aldrig till en bar törstig. 

3. Plugga in mat– och vinglosor. Det kommer ta dubbelt så lång tid att beställa om kyparen måste dubbelkolla saker.

4. Le ändå. Kill them with love. Men spara detta grepp tills efter initial kontakt så har det maximal effekt.

5. Drick och ät mycket. Dricksa. Beröm maten. De är ändå mestadels stolta över sin produkt.

6. Försök att bara beställa av ”din” servitör. Många bistroer verkar ha röriga system med sina stationer och det blir lätt upp-och-ner.

7. När en servitör missat din beställning för sjunde gången – och försökt påminna sig själv nu i 30 minuter, säg till dig själv om att du är på semester och att du äger din egen tid. Det här var ingen quick drink (det finns ingen sådan i Paris) det här var en terapistund.

OBS! Helt andra serviceförhållningar gäller på andra ställen i Frankrike. Men det får vi ta en annan gång.

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Raluca Dintica och Edit Lindblad
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB