Startsida / Inlägg

Alla derbys moder

av Pierre Wingren, reporter

”För många är Schalke 04 livets mening, varken mer eller mindre. Samma gäller för Dortmund”, säger Jens Lehmann som har vaktat målet för båda lagen.

I dag är det så dags för Tysklands hetaste derby. En maktkamp som får landet att stå still – särskilt i Ruhr. Borussia Dortmund tar emot Schalke 04 på ett sedan länge utsålt Westfalenstadion. Det här är dagen då febriga känslor och hat-kärlek uttrycks genom en intensiv rivalitet. På gatorna, på arenan, på Internet, ja, över allt. Hamburger SV – St. Pauli, Hertha Berlin – Union Berlin, Hannover – Braunschweig, Mannheim – Kaiserslautern med många flera får ursäkta. Det är i Ruhr det händer. Det är i Ruhr det hetaste derbyt utspelas.

Rivaliteten är påtaglig. Bor du i Dortmund tar du inte det andra lagets namn i mun och vice versa. Det ger oss smeknamn som BXB, Doofmund, Lüdenscheid-Nord (Dortmund) och Herne-West, Schlacke eller Scheiße (Schalke). En vinst i derbyt kan rädda en i övrigt katastrofal säsong. Derbyt är det man lever för. Glädjen över en vunnen ligamatch blir komplett först när det andra laget förlorar sin.

Dortmund mot Schalke är en traditionsrik maktkamp där lagen dessutom befinner sig på ögonhöjd, identifikationen med föreningen är extrem, de sociala förutsättningarna har varit svåra, intensiteten är obeskrivlig och intresset oerhört stort. Och de möts ständigt. Det har dock inte alltid varit så här. Tro det eller ej, men för bara 80 år sedan kunde Dortmunds gamla hemmaarena Stadion Rote Erde var överfulla – eftersom att folket ville se Schalke spela.
Nu är det förstås inte så. Fotbollen betyder allt i dessa gamla arbetarstäder. Föreningen är det största som finns i staden, det är föreningen man identifierar sig med. Städerna i sig är inte mycket för världen, det är inga turistmagneter, arbetslösheten är fortfarande hög och det är inga städer som syns på de tyska vykorten direkt. Fotbollen är allt. Det är för fotbollen man lever.

dortmund-schalke
Symbolisk vägskylt.

Om vi tar en titt på historien kan vi lokalisera det första derbyt till 1897. I Gelsenkirchen fanns inget FC Schalke 04, i Dortmund fanns inget Borussia Dortmund. I stället var det en match mellan SuS Schalke 1896 och Dortmunder Fußball-Club 95. Under den här tiden var inte fotboll en sport för arbetarklassen – tvärtom utövades sporten av välbeställda herrar. Så låt oss lämna detta bakom oss och blicka framåt.

1925. Första världskriget är över men i Gelsenkirchen och Dortmund är de sociala orättvisorna stora. Samtidigt har fotbollen utvecklats till arbetarklassens sport och nöje. Under en vänlig inramning äger det första mötet mellan Schalke och Dortmund rum. De kungsblå är under denna tid en fotbollsmässig stormakt, medan Dortmund ligger många steg efter. Matchen slutar 4-2. Inte heller 1934, när Schalke vinner det tyska mästerskapet, är rivaliteten påtaglig. Tåget med Schalkes hjältar lämnar Berlin för att åka på en segerturné. Ett av stoppen är i Dortmund där de hyllas av folkmassorna. Regionens stolthet. Ett otänkbart scenario i dag.

Något händer dock efter andra världskrigets slut. Borussia Dortmund vinner Westfalenmeisterschaft 1947 och befinner sig plötsligt i ögonhöjd med Schalke. Tidigare hade rivaliteten varit osynlig eftersom att klasskillnaden var så stor. Men nu började något hända i varje supporters hjärta. Det fanns plötsligt en stolthet som skulle beskyddas, som det skulle värnas om. När Dortmund sedermera blev tyska mästare 1956 och 1957 var lagen inte bara jämlika – plötsligt hade lillebror blivit storebror. Året därefter repade sig Schalke och tog hem det tyska mästerskapet. En mästartitel som för övrigt blev klubbens sista – och tro mig när jag säger att Dortmund-fansen gärna påminner om detta. Nu hade Ruhrområdet två brutalt starka fotbollslag. Konkurrensen fanns där, till viss del även rivaliteten.

Dortmund och Schalke hade utvecklats till ett derby. Dock var det fortfarande förhållandevis lugnt. Publiktrycket var enormt, viljan att vinna likaså. Men aggressiviteten och det stora hatet höll sig borta. Det handlade mer om stolthet. Missförstå mig inte: det var fortfarande ett ruskigt viktigt möte med extrem intensitet. Men den utveckling som skedde under 1970-talet hade inte påbörjats. Ett bra exempel på det är den mytomspunna matchen i Dortmund den sjätte september 1969, trots extrema supporterskaror och totalt kaos blev det inga våldsamma kravaller. Jag återkommer till den matchen.

Under 1970-talet blev det allt tuffare att leva i Gelsenkirchen och Dortmund (inte bara i dessa städer förstås) och i takt med att de sociala orättvisorna ökade, steg även graden av identifikation med fotbollsföreningen. Fotbollen blev livet och nöjet, men också scenen för våld och en ökad aggressivitet. Det vore naivt att tro att derbyna fortfarande var förhållandevis lugna, det var dem inte. Från slutet av 70-talet och långt in på 90-talet var det vardagsmat med stora supporterbråk när lagen drabbade samman. Rivaliteten växte sig större än någonsin och på något vis hamnade vi där vi är i dag. Det är Tysklands hetaste derby, alla derbys moder som det också kallas. Känslorna sprutar ut ur hjärta, hjärna och mun. Lyckligtvis har våldet minskar – men hat-kärleken är lika stor och växer sig bara större.

Numera får du hatet på köpet i din modersmjölk. Rivaliteten tar ofta skämtsamma uttryck, även om våldet fortfarande finns där. Vi har många härliga exempel på hur fansen har jävlats med varandra. Dortmund-supportern som satte en BVB-flagga på Schalkes arena-tak i stället för att skyffla snö, Schalke-supportrarna som hade nästlat in sig på Dortmunds mästerskapsfirande och spelade förenings-hymnen på högsta nivå eller Dortmund-supportrarna som lurade den förre Schalke-tränaren Mirko Slomka att posera med en ”Scheiß Schalke” halsduk.

Historierna är många. Även antalet historiska matcher. Jens Lehmann nickade in 2-2 för Schalke under matchens slutminuter 1997, Dortmund spelade bort Schalke från mästerskapet 2007 och en av mina personliga favoriter: mötet 1969.

6/9 1969. Die Rote Erde, Dortmunds hemmaplan, är knökfull. Över 50 000 supportrar är på plats för att bevittna kampen mellan rivalerna, mellan gott och ont. Det är långt fler på plats än vad det finns biljetter och polisen gör allt de kan för att hålla koll på folkmassorna.

”Jag kommer ihåg som om det var igår. Die Rote Erde är fullsatt, hela anläggningen är hopplöst överfull. En sådan match hade aldrig spelats i dag. Under uppvärmningen fick jag reda på att fansen helt enkelt hade rammat huvudgrinden till arenan. De tog sig in utan biljetter och tog plats precis vid planen. Bakom mitt mål trängdes folk och hängde i princip på nätet”, säger Dortmunds målvakt Jürgen Rynio, som då spelade sitt första derby.

Polisen och ordningsvakterna hade minst sagt fullt upp. Stämningen var furiös och intensiv. Spänningen gick att ta på. Men trots det vansinniga publiktrycket och den extremt överfyllda arenan blåstes alltså matchen igång. Det var tempo och kamp. Bortalaget var dock mer dominant och Hans Pirkner kunde göra 0-1 efter en dryg halvtimma, otagbart för storspelande Jürgen Rynio i mål. Och det var nu Bundesligas kanske mest mytomspunna och kuriösa händelse inträffade.

”Innan jag ens förstod vad som hade hänt stormade jublande Schalke-fans in på plan, förbi mig, och hundarna följde efter dem. De hade ingen munkorg, något som ”Schalkerna” fick känna på. Men jag brydde mig inte alls. Jag var upprörd över målet”, säger Rynio.

Vad var det som hände då? Schalke-fansen sprang in på plan för att fira målet – med viftande flaggor i högsta hugg. Några polishundar, schäfrar, slet sig och sprang efter in på plan. Schalkes Gerd Neuser blev biten i knävecket och tappade känseln, en annan Schalke-spelare, Friedel Rausch fick i stället ett hundbett i bakdelen och föll ner i smärtor. Men hey, det var ju derby. Derbyt är viktigt. Matchen spelades vidare efter att tumultet lagt sig – otänkbart i dag förstås. Dessutom sattes det munkorg på alla polishundar efter denna match.

hundbett
Rausch skriker av smärta när hunden tar hugger in.

Gerd Neuser tvingades av plan då han inte kunde gå. Men Rausch, med ett ordentligt köttsår i baken, fick sig en spruta och sprang haltande in igen. Han spelade klart matchen. I dag har han ett sex centimeter långt ärr som påminner honom om de otroliga scenerna 1969 – som alltså trots allt inte renderade i kravaller mellan fansen.

”Jag var otroligt panikslagen. Smärtan var brutal. Jag trodde att hunden bitit av mig hela min bakdel. Det är något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag kunde bara sova på mage under flera veckor”, minns Rausch.

Men visst måste vi ge killen en eloge för att han spelade vidare? Matchen slutade till sist 1-1 efter att Dortmunds Werner Weist gjort mål. Rausch blev senare en framgångsrik tränare, och vann bland annat Uefa-cupen med Eintracht Frankfurt. Det är dock inte riktigt det han blir ihågkommen för.

”När jag gick på gatorna fick jag höra ett ’voff voff’ nästan över allt. Nu är det ofta: Rausch? Är inte det han med hunden?”, säger Rausch.

För övrigt fick Neuser och Rausch blommor samt 500 mark av Borussia Dortmund – som kompensation.

Det är vad ett derby mellan Dortmund och Schalke betyder. Livet, historier, glädje, hat, sorg och allt mellan himmel och jord. Vare sig mer eller mindre. Halv fyra är det dags för det 139:e Revierderbyt. Missa det inte.

Gelbe Wand
Inför denna elektrifierade publik spelas derbyt i Dortmund.

/Wingren

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB