Då var det klart. Det blir en drömfinal i Berlin den 12 maj. Borussia Dortmund ställs mot Bayern München. Den tyska fotbollens två giganter för tillfället. Allting talar för att det blir en dramatisk, tät och svettig uppgörelse om ligatiteln. Bayern München ligger fem poäng efter Borussia Dortmund, men rekordmästarna har hittat vinnarformen igen. Nervkittlande nog så möts lagen i Dortmund i april. En match som mycket väl kan avgöra allt.

Och så bara en vecka efter att Bundesliga har spelats klart drabbar storklubbarna samman i Berlin. På Olympiastadion. I final i DFB-Pokal. Det låter ljuvligt.

Tisdagens och onsdagens matcher var ganska lika varandra. Det fanns ett bättre lag matchen igenom, men som inte lyckades sätta sina chanser och därför kunde motståndarlaget sticka upp och hota i perioder. Båda matcherna gick till förlängning. Den ena avgjordes i 119:e minuten, den andra avgjordes på straffar. Vi fick även två ofrivilliga syndabockar.

Vi börjar väl i Fürth. Borussia Dortmund ägde den första halvlek mot den starka ligaettan i 2. Bundesliga. Men precis som i ligaspelet hade Dortmund svårt att ta tillvara på målchanserna. Greuther Fürth spelade fenomenal fotboll hela match och försökte verkligen spela på ”lika villkor” mot de regerande mästarna. Hemmalaget blev bättre och bättre, farligare och farligare. Matchen slutade 0-0 efter 90 minuter och gick, trots allt, helt rättvist till förlängning. Här kändes Fürth till och med som det farligare laget.

Men det var ändå Dortmund som skulle vinna. Det är helt sjukt vilken vinnarkultur det här unga laget besitter just nu. Med matchens sista spark lyckades Ilkay Gündogan göra mål. Och hur skönt var inte det för mittfältaren som kom i somras för att ersätta Nuri Sahin? Lägger vi ihop matchens 120 minuter så var Dortmund det bättre laget, och den värdiga vinnaren. Men Greuther Fürth förtjänar all respekt efter en modig, uppoffrande och bra insats. Jag är helt övertygad om att vi får se Fürth i Bundesliga nästa säsong.

Och så var ju det här med syndabocken. En ofrivillig sådan. 25-årige Jasmin Fejzic blev rikskänd på två minuter. Fürths tränare, Mike Büskens, valde att göra ett målvaktsbyte med två minuter kvar av förlängningen. Storspelande Max Grün gick ut, Fejzic kom in. Varför? För att Fejzic enligt uppgifter är en jäkel på att rädda straffar, men även att själv göra mål på straffar. Olyckligtvis för honom var inte matchen över. Dortmund försökte fortfarande. Och när Gündogan sparkade iväg bollen mot mål slängde Fejzic sig mot sin högra stolpe, missade bollen, bollen studsade i stolpen och träffade Fejzic i ryggen. Bollen rullade in i mål. Matchen var över. Dortmund hade slagit ut Fürth med 1-0.

I Mönchengladbach utspelade sig en snarlik match. Bayern München var laget som förde spelet, som skapade flest chanser. Men om inte Marc-André ter Stegen gjorde fantomräddningar så stod stolpen i vägen. Om inte stolpen eller ter Stegen var i vägen så skyfflade Bayern-spelarna bollen ovanför målet, eller vid sidan av. Borussia Mönchengladbach försvarade sig ypperligt och visade att Bayern inte skulle få göra några sex eller sju mål här inte. Hemmalaget rusade även iväg på farliga anfall när chansen gavs. Marco Reus var fri med Manuel Neuer två gånger, bland annat. Men i går lyckades Manuel Neuer ta revansch för de två senaste matcherna mot Gladbach.

Matchen gick till förlängning. En förlängning som inte bjöd på särskilt mycket. Det var först mot slutet som Bayern München än en gång tryckte gasen i botten. Gladbach var trötta. Men med snubblande anfallare och storspelande Gladbach-försvarare så slutade det 0-0. Vilken överraskning att matchen skulle avgöras på straffar när Europas två bästa försvar ställdes mot varandra.

Även om det inte krävdes lika många straffar som finalen 1984, så finns det ändå en del paralleller att dra. Givetvis att Bayern München vann (4-2), men även en kille som missade en straff. Dante. Den duktige mittbacken har under ett bra tag kopplats väldigt intensivt till Bayern München. Övergång har länge varit så gott som klar i media. Dante brände sin straff. Lothar Matthäus brände sin straff 1984 – sen gick han till Bayern München.

Två värdiga vinnare i Borussia Dortmund och Bayern München. Två jämna och nervkittlande semifinaler. Och två väldigt värdiga förlorare i Greuther Fürth samt Borussia Mönchengladbach.

Det ger oss en drömfinal i Berlin. Den 12 maj.

Och just det ja: det här innebär även att laget som slutar på plats sju i Bundesliga får kvala till Europa League.

***

Ni som följer tysk fotboll har väl säkert inte missat Kevin Großkreutz aktion efter matchen. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det, då jag inte vill konstatera eller kommentera något innan vi har alla kort på bordet. Givetvis var det sjukt onödigt av Großkreutz att springa fram till en deppig Asamoah för att fira. Om han sedan sa något rasistiskt också, så är det helt åt helvete och bör bestraffas hårt. Asamoah själv har ju dock inte anklagat Kevin för det här och just nu är tysk media ett hönshus som inte skiljer på fakta och anklagelser. Så får det inte gå till.

Jag lämnar den här händelsen med följande kommentar: Großkreutz firande var onödigt. Ja. Asamoahs ständiga hån inför matchen var onödiga när han vet att en ”halv-ulltra, halv-spelare” återfinns i motståndarlaget. Behöver Großkreutz håna honom för det, när han står som vinnare och Asamoah står som förlorare? Nej. Borde Asamoah räknat med det? Ja. Har Tyskland gjort en elefant av en snabel i väntan på sanningen? Ja.

Har den här händelsen överskuggat det faktum att det spelades en semifinal mellan Dortmund och Fürth – där Fürth spelade på samma nivå som tyska mästarna? Ja, tyvärr. Och det är förbannat tråkigt.