Bloggen har tidigare tagit upp förbundskapten Joachim Löws laguttagningar. Med Miroslav Klose skadad är Mario Gomez den enda naturliga anfallaren i truppen. En av ligans hetaste anfallare, Stefan Kießling, lämnas ständigt utanför. Löw är inte heller intresserad av att låta spelare som Julian Schieber, Nils Petersen eller Mike Hanske visa upp sig. Visst, bortsett från Kießling så finns det inte riktigt heta anfallare i Tyskland förutom de som redan är med i landslaget. Men Joachim Löw borde bry sig om framtiden och åtminstone ge någon chansen.

Den sorgliga sanningen är att Miroslav Klose inte kommer att spela fotboll i evigheter. Det smärtar att skriva det, men så är det. Klose börjar bli gammal. Mario Gomez har fortfarande många år kvar av karriären, men han har inte riktigt hittat sin plats i det tyska landslaget. Han är mer av en boxspelare, en målskytt, än vad Klose är. Det har fört med sig problem för landslaget. Spelet blir oftast lidande mot riktigt bra motstånd. Jag kan med andra ord se problemet. Vad jag inte kan förstå är varför Stefan Kießling inte får chansen, han är rör sig betydligt mycket mer än Gomez och skulle säkert göra ett gott jobb för Tyskland.

När man lyssnar på Joachim Löw blir det allt tydligare att han intresserar sig för ett tyskt landslag utan en renodlad anfallare. Han vill spela med en falsk nia, precis som Spanien och Barcelona har gjort med framgång. Visst, det kryllar av offensiva mittfältare som håller världsklass. Det är ett lyxproblem att behöva välja mellan Thomas Müller, Mesut Özil, Mario Götze och Marco Reus. Då har jag inte ens nämnt spelare som André Schürrle, Lukas Podolski och Julian Draxler.

Så ja: det finns ett överflöd av tekniskt begåvade och oförutsägbara spelare. Avslutningsstarka spelare. Passningsspelare av världsklass. Klart att Joachim Löw vill ställa upp med dessa. Men är ett spelsystem med en falsk nia framtiden? Är det den sista pusselbiten som behöver läggas för att Tyskland inte ska åka ut i semifinal i en stor turnering?

Nej, det är det inte i min bok. Anledningen till att Tyskland inte har räckt hela vägen beror inte på att laget spelar med en renodlad anfallare. Anledningen, som jag ser det, är att Joachim Löw alltid blir feg när det gäller som mest. Sedan 2008 har mönstret upprepat sig i de stora avgörande matcherna – Joachim Löw vågar inte ställa upp med de formstarkaste spelarna, han väljer hellre de som har varit med längst. Han låter laget släppa sitt eget spel för att möta och bearbeta motståndet i stället. Han försöker hellre radera ut motståndarnas styrka i stället för att använda sitt lags starka egenskaper. Så vinner man inte stormatcher i dag. Inte med den typen av feghet. Det var min senap på den här falska nia-korven.

Med det sagt är jag övertygad om att ett tyskt landslag hade mått bra av att kunna spela utan en Miroslav Klose eller Mario Gomez. Det är givetvis bara bra att ha fler ess i rockärmen, och med de mittfältarna som finns till förfogande bör det kunna bli ett dödligt vapen.

Det är dock tydligt att Joachim Löw inte är så intresserad av de tyska anfallarna. Inför kvällens match mot Kazakstan har dessutom Mario Gomez skadat sig, vilket innebär att vi definitivt kommer få se ett tyskt landslag som spelar med ”en falsk nia”. Mycket tyder på att det blir Mario Götze som fyller den rollen, men det finns fler alternativ i Özil, Müller och Reus (som dock är avstängd i kväll).

Tyskland har testat det här förr – men bara i träningsmatcher. I den urtråkiga 0-0-matchen mot Holland spelade Mario Götze på topp. I 2-1-vinsten mot Frankrike inledde Mario Gomez på topp men fick lämna planen efter 60 minuter. Det var också då de tyska spelarna började hitta varandra och spela bättre fotboll. De vände 0-1 till 2-1. Då spelade Mesut Özil längst upp och experimentet lyckades den gången.

Det är klart att det kommer gå vägen i kväll, det är inte Spanien som står för motståndet direkt. Så visst är det klokt att sjösätta projektet i afton. Men det är inte klokt att landslagstruppen saknar anfallare bara för att Miroslav Klose och Mario Gomez saknas.

Joachim Löw borde rannsaka sig själv innan han målar in sig i ett hörn lagom till VM 2014 – förutsatt att Tyskland tar sig dit.

Trolig startelva:

Neuer
Lahm, Boateng, Mertesacker, Schmelzer
Khedira, Schweinsteiger
Müller, Özil, Podolski
Götze

/Wingren

Det har redan skrivits så mycket om matchen. Matchen med stort M. Matchen som påminde oss alla om varför vi älskar fotboll. Det finns inget jävla manus, inga gråa självklarheter. Klyschor mals ner till ordfärs, 60 minuters fotbollsporr och en mirakulös upphämtning. Ett pendlande mellan frustration, depression, glädje, tårar, andnöd och hjärtflimmer.

Det är inte konstigt att vi älskar fotboll. Gårdagens match gav oss så mycket hopp. Den visade att fotboll spelas under 90 minuter, att psykologin inom sporten är brutalt viktig och den visade att vi aldrig kan vara riktigt säkra på någonting. Det är glädjande på så många sätt.

Mindre glädjande är förstås Tysklands uppträdande de sista 30 minuterna. I Sverige talar vi om bragden, miraklet, undret. Jag vill inte beröva det svenska fotbollslandslaget på något, det var en moraliskt stark prestation. Det var härligt att se. Så länge matchen lever, lever också hoppet. Det visade svenskarna i Berlin i går.

Men ärligt talat: 4-4-resultatet ska tillskrivas Tyskland och inte Sverige. Det var Tyskland som gav bort den där säkra 4-0-ledningen. De flesta fotbollsnationerna – bortsett från bottenskrapet – hade gjort fyra mål på Tyskland i går. Jag kan inte förklara varför Joachim Löw och hans landslag lät det gå så långt, men det gjorde man. Tacka fan för att Sverige är bra nog för att utnyttja det.

Under första halvlek bjöd inte Sverige på något som helst motstånd. Det såg katastrofalt ut. Man ställde bara ut skorna på Berlins gräsmatta och tittade uppgivet på när tyskarna rullade runt bollen. När tyskarna målade modern fotbollskonst. Under 60 minuter var det ett konstverk, en sjudundrandes fotbollsshow. Kanske den bästa fotbollen Tyskland har spelat under Joachim Löws ledning.

Att Tyskland har en offensiv av absoluta världsklass råder det inget tvivel om. När man då inte sätter emot något blir det förstås lätt tre mål i en halvlek. Marco Reus och Miroslav Klose skrev fotbollspoesi när 2-0-målet föll, Klose hade dessförinnan gjort 1-0 och är nu väldigt nära evigheten. Det var förstås Reus som assisterade även den gången. Store Mertesacker gjorde 3-0. Sverige hade inget att säga till om – men det verkade inte som att Sverige försökte göra det heller. Man kan inte låta Tyskland spela sitt spel, man kan inte släppa mittfältet bara så där.

Mesut Özil smällde in 4-0 i andra halvlek. Hamrén hade dock gjort två smarta byten, man ökade risktagandet och man var galet effektiva framför Manuel Neuers mål. Kacaniklic löpte smart på kanten, gjorde livet svårt för Boateng. Källström kom in och kunde utnyttja det faktum att Kroos och Schweinsteiger inte alls fungerar ihop på det centrala mittfältet, det blir för framtungt. Zlatan kunde äntligen manövrera framför en ensamlämnad backlinje, Sebastian Larsson gjorde precis som Kacaniklic och pressade ner längs kanten. Målen började komma.

Vad svarade Tyskland och Löw med?

Inget. Absolut ingenting. De offensiva spelarna (inklusive ytterbackarna och främst Kroos) fortsatte framåt. Mindre koncentrerat, lite slarvigare och ännu mindre jobb i det defensiva. Det lämnade Schweinsteiger och några försvarare väldigt ensamma samtidigt som Sverige fick gott om tid på sig i anfallen. Det blev tyskt kaos. Klart som korvspad att det också blev svenska mål.

När det började krisa satte Löw in underbarnet och finteknikern Mario Götze för slitvargen Thomas Müller. Jag förstår att Löw ville få nya impulser offensivt, att han ville försöka hämta tillbaka matchen. Men varför inte ta ut Özil eller Reus då? Hur i hela fridens namn kunde han låta Toni Kroos och Bastian Schweinsteiger få spela vidare på ett tappat mittfält? Varför fick inte Höwedes komma in för en allt svagare Boateng? Alla tecken fanns där. Allt tydde på katastrof. Det syntes tydligt för de allra flesta. Men inte för Löw, han valde att inte inse faran.

Inte hjälpte det att Holger Badstuber kanske gjorde sin sämsta match i landslagströjan. Detsamma gäller Manuel Neuer. Men det är inte enskilda spelare som ska hängas, det är inte så enkelt (även om Marcel Schmelzer nog önskar att just, låt säga Badstuber, får offentlig kritik av Löw).

När det behövdes som mest fanns det ingen ledare, ingen klarsynt taktiker, ingen tuff benknäckare. Lagkapten Philipp Lahm såg ut som en skrämd mus och kom med värdelösa floskler efter matchen. Bastian Schweinsteiger, som gärna vill vara en ledare, var knäpptyst. Det bästa han kom på var att försöka maska. I Berlin. Det fanns ingen som tryckte till Zlatan Ibrahimovic som bara växte och växte. Ingen tog tag i taktpinnen. Och på bänken satt Joachim Löw och…ja, vad gjorde han egentligen?

Som jag skrev inför matchen är Tyskland ett landslag med problem. Ganska ordentliga sådana. Backlinjen är inte bra nog för att rädda en match på egen hand, positionsspelet i defensiven är fortsatt under all kritik. En hönsgård är många gånger organiserad i jämförelse. Psyket är sviktande, segermentaliteten (detta diffusa begrepp) är borta. Mittfältarna tar inte defensivt ansvar. Det håller inte. Jag kan inte se någon organisation, någon enhetlig tanke om vad som ska göras under 90 minuter.

Och jag kan inte se någon riktig ledare. Någon som visar sig när det behövs som allra mest.

Något är allvarligt fel i Tyskland. Det här är en generation som charmerar och imponerar. En generation spelare som bjuder på det bästa man kan tänka sig i offensiv väg. Men det bär aldrig hela vägen. Gång på gång faller man på mållinjen. Och de där bakomliggande problemen blev smärtsamt tydliga i går.
Något har gått förlorat i den tyska fotbollstransformeringen. Fotboll är inte längre ett spel där 22 man jagar en boll i 90 minuter och där Tyskland till sist står som segrare.

Offensivt leker förstås livet för Tyskland. Det är en sylvass lagdel – med mängder av alternativ. Men det räcker inte när man slutar spela fotboll efter 60 minuter.

All heder till Sverige för hur man tog matchen i hamn de sista 30 minuterna. Men mest av allt är Tyskland som det ska bockas och bugas för.

Tack för en sjuhelsikes fotbollsmatch. En show, sådan underhållning, något som vi sent kommer att glömma. Fotbollen lever i allra högsta grad. Det pratades om Braveheart inför matchen. Strunta i all världens filmer – de blir aldrig lika bra, dramatiska eller underhållande som en sådan här fotbollsmatch. Samtliga Oscarspris bör landa i Berlin och Olympiastadion.

Vad som egentligen hände i Berlin kommer jag dock aldrig att förstå. Men det är därför jag älskar den här sporten.

/Wingren

Så har vi fått Joachim Löws startelva. Den ser precis ut som jag gissade i förra blogginlägget – bortsett från att Philipp Lahm har bytt kant och att Jerome Boateng kliver in till höger i backlinjen. Marcel Schmelzer, som skulle ha försvarat till vänster, har fått en smäll på foten och missar alltså matchen mot Sverige på grund av skada. Bittert för en kille som så gärna vill bevisa att han duger, bittert för ett skadedrabbat Borussia Dortmund.

Vad förändringen betyder för själva matchen? Inte mycket.

Boateng spelade till höger mot Irland och kan positionen, Lahm kan spela till vänster utan några som helst problem. Jag vill nästan påstå att Tyskland blir defensivt starkare. Men det är klart att förändringar strax innan match alltid är jobbigt – i det här fallet bör det dock inte skapa några större problem.

Med Marco Reus från start till vänster på det offensiva mittfältet gäller det nu för Lustig att inte vara ett dugg lustig försvarsspelet.

Så här startar alltså Tyskland:

Neuer
Boateng, Mertesacker, Badstuber, Lahm
Kroos, Schweinsteiger
Müller, Özil, Reus
Klose

Tysklands U21-landslag vann för övrigt den svettiga och avgörande matchen mot Schweiz med 3-1. Målen gjordes av Holtby (Schalke), Sobiech (Fürth/Dortmund) och Polter (Nürnberg/Wolfsburg).

Nu hoppas vi på en finfin tillställning i Berlin om ungefär 40 minuter.

/Wingren

Joachim Löws tyska landslag är oslagb..nej, vänta nu. Vadå oslagbart? De senaste dagarna har det här snacket inför matchen nästan blivit absurt här i Sverige. Det är väl klart att Tyskland har ett otroligt bra landslag och även jag tror att Tyskland segrar över Sverige i kväll. Men oslagbart? Matchen redan avgjord, Hamrén luftar spelare? Vad hände med den runda fotbollen? Med den rätta inställningen? Hjältar som föds?

Tyskland är ett av världens klart bästa landslag. Det är ett riktigt tufft motstånd som väntar i Berlin – de svenska spelarna har en svår uppgift framför sig. Men det finns hopp för Sverige, det finns svagheter i det tyska landslaget.

Låt oss titta på tre nycklar som Erik Hamrén bör nyttja för att låsa upp matchen:

1. Försvarsspelet

Den här nyckeln är egentligen två i en. Det tyska försvarsspelet har inte övertygat på länge, det saknas en riktig jätte till mittback och det saknas adekvat understöd från mittfältet. Här kan Zlatan Ibrahimovic se till att röra om ordentligt och ofta söka upp en ensam mittback. Vidare ser Sami Khedira ut att missa matchen vilket betyder att FC Bayerns bollgeni Toni Kroos spelar i stället på det centrala mittfältet.
Den här killen har förvisso hittat formen och börjat jobba mer över hela planen men han är fortfarande nonchalant från och till – och någon defensiv hårding är han absolut inte. Här finns alla chanser i världen, förutsatt att Sverige vågar spela fotboll när man har bollen.

Samtidigt så handlar nyckeln om det svenska försvarsspelet – som i ärlighetens namn har sett katastrofalt ut alldeles för många gånger. Irland gjorde misstaget att försöka mura igen i eget straffområde, det får Sverige inte göra. Ett tätt och intensivt försvarsspel krävs över hela planen, hela tiden. Så är det bara, det finns inga genvägar här. De tyska spelarna måste känna svensk kontakt hela tiden, det går inte att bara parkera bussen i straffområdet.

2. Fasta situationer

Går det inte att göra mål, får man inte till spelet? Ja, då är det upp till alla fina fötter att skrida till verket vid fasta situationer. Sebastian Larsson, Rasmus Elm och Zlatan Ibrahimovic kan leverera bollar som hotar – och om det är något som länge har sett bristfälligt ut i det tyska spelet så är det markeringsspelet. En välslagen hörna skapar ofta oro i det tyska straffområdet.

3. Kanterna

Tysklands högerkant är välbalanserad med Thomas Müller och Philipp Lahm, här gäller det bara att störa och vara tuff. Men på vänsterkanten finner vi Marcel Schmelzer, ytterbacken som till och med fick offentlig kritik av Joachim Löw. Det är här Sverige ska försöka ta sig fram. Sebastian Larsson kommer få chansen att slå inlägg, överbelasta den här kanten. Schmelzer hade stora problem mot Österrike och lär få det i dag också om svenskarna fokuserar spelet här.

I gengäld gäller det dock för Larsson att hjälpa Lustig i defensiven. Marco Reus är en raket, ett hot nära mål likväl som långt ifrån mål. Det går undan och det är livsfarligt. En ensam lämnad Lustig mot Reus – det kan resultera i många baklängesmål.

Det där är tre saker som Hamrén bör fokusera på. Det finns helt enkelt svagheter i det tyska landslaget.

Givetvis så är Tyskland stora favoriter till att vinna den här VM-kvalmatchen, men jag har minsann hört talas om betydligt mycket större skrällar. Problemet för Sverige är förstås att Joachim Löw gott och väl kan plocka fram sju, nio eller tolv nycklar till hur Tyskland ska slå Sverige. Samtidigt befinner sig det tyska landslaget i en mindre kris. Jag har varit inne på det förr i bloggen men det är värt att poängtera igen: det här landslaget vet inte hur det ska bete sig.

Joachim Löw har kritiserats av fler än mig, hans ledarskap är ifrågasatt. Och samtidigt som förbundskaptenen talar om att Tyskland måste bli aggressivare i press-spelet, vinna bollen högre upp och gå till attack snabbare, ja, då säger lagkapten Philipp Lahm i en intervju med SZ att laget måste tillbaka till det gamla igen. Det finns absolut ingen spricka mellan Lahm och Löw – men det är helt uppenbart att något är fel.

Vilket spel ska Tyskland spela? Är Löw rätt man för det här jobbet? Finns det problem mellan Bayern- och Dortmund-blocket i landslaget? Har vinnarmentaliteten gått förlorad?

Frågorna är många och för tillfället är svaren faktiskt ganska få. 6-1-vinsten mot Irland gör förstås gott, men det finns inget som talar för att vi inte får se Tyskland spela som i 2-1-vinstmatchen mot Österrike. Och det var minsann inget bra Tyskland. Det var ett Tyskland som knappt uppträdde som ett lag, ett Tyskland som fick kämpa hårt för offensiva chanser och det var ett Tyskland som släppte till chans efter chans. Det var ett Tyskland som fick med sig en tursam vinst från Wien.

Oavsett vad hoppas jag på en fotbollsfest i Berlin i kväll – som plåster på såren för att de här jäkla landskamperna river sönder ligaspelet.

Sammanfattningsvis då: Tyskland har ett bättre lag och lär vinna den här matchen. Men det är klart som tusan att Sverige har en chans, och förutom att springa, springa, springa och springa så ligger den chansen i att utnyttja de tyska svagheterna.

Och avslutningsvis bjuder jag på en trolig tysk startelva:

Neuer
Lahm, Mertesacker, Badstuber, Schmelzer
Kroos, Schweinsteiger
Müller, Özil, Reus
Klose

Glöm för all del inte att det tyska U21-landslaget spelar en oerhört viktig match mot Schweiz klockan 17:30. Efter 1-1 i Tyskland gäller det att vinna, eller få ett bättre resultat, om man vill spela U21-EM i Israel 2013. Upp till Leitner och Holtby att vara kreativa nav i kväll.

/Wingren

Joachim Löw har inte många potatisar kvar i säcken – och snart kan han ha satt sin sista. Jag har länge riktat kritik mot den gode Löw, men det har alltid varit svårt att spy galla över honom. Han har trots allt tillfört det tyska landslaget något. En tro på att man kan spela lika fin och fantastisk fotboll som de riktigt stora konstnationerna, han har pressat upp passningsspelet till en vansinnigt snabb nivå och han har varit fantastisk på att få fram nya stjärnor i landslaget.

Men nu får det snart vara nog. Nu är tålamodet snart slut och Löws felsteg blir bara fler och fler – samtidigt som landslaget rimligtvis borde bli bättre och bättre.

Tyskland har en helt fantastisk trupp, Löw har så många utomordentligt bra spelare att välja mellan så det nästan är löjligt. Ändå har landslaget börjat gå på knäna, det börjar se jobbigt ut.

Och det kanske största problemet av alla: när det väl gäller så har Joachim Löw fegat ur.

EM 2012 i Polen och Ukraina var knappast någon katastrof resultatmässigt. Tre raka segrar i dödens grupp, Grekland rullades bort men sedan blev Italien ett för tufft och taktiskt motstånd i semifinalen. Men spelet, det var inte mycket att hurra för. Löw vågade inte ta de där viktiga besluten som kan avgöra ett mästerskap. Han vågade inte peta en närmast usel Bastian Schweinsteiger, han vågade inte spela en formtoppad Marco Reus och han förstod aldrig vikten av att spela ett bra försvarsspel. Löw ville hoppa över den där detaljen, han ville på hederligt Werder Bremen-vis göra fler mål än motståndaren.

VM-kvalet har inletts med två raka segrar. Frid och fröjd igen då? Nja, knappast. Vinsten mot Färöarna var vare sig bu eller bä, men när Österrike stod för det första riktiga testet så vann Tyskland lite turligt. Österrike förtjänade minst en poäng i den matchen, men den här gången hade ett fantasilöst och lojt Tyskland tur.

Ett av de största problemen med Joachim Löws Tyskland är lagandan – och framför allt beredskapen att hjälpa varandra. Löw har kritiserat sitt försvar ett antal gånger, jag har länge hävdat att det är hela lagets fel och inte backlinjens. Det verkar äntligen Löw ha insett, han har nött presspel och försvarsspel med hela laget de senaste landslagssamlingarna. Hela laget måste aktivt delta i försvarsspelet, hjälpa varandra och stå upp för varandra. Det vore ett steg i rätt riktning om vi får se tecken på detta under matcherna mot Irland och Sverige.

Så när man tror att Joachim Löw har lärt sig sin läxa, när man tror att han än en gång ska bygga ett självsäkert och urstarkt kollektiv spetsat med individuell världsklass, tja, då går han ut och demonterar en av sina spelare. Han krossade Marcel Schmelzer. Fullständigt. Offentligt. Senare försökte han ta tillbaka det, men då var skadan redan skedd.

Joachim Löw visade än en gång att han hellre hänger ut sina spelare än skyddar dem, att han hellre skyller på sina spelare än själv tar ansvaret, att han helt enkelt brister i sitt ledarskap. Han visade, tycker jag, att han inte är rätt man för det nya tyska landslaget. Det här var ett felsteg, ett steg över gränsen.

Joachim Löw börjar tappa det.

Låt media sköta kritiserandet och stå till svars då, Joachim Löw. Det är inte du som ska sprida osäkerhet i laget, du ska stärka spelarna.

Givetvis är det helt befogat och helt rätt att kritisera sina spelare när det behövs. Men det måste för guds skull ske internt. Jag är den förste att hålla med Löw om att Marcel Schmelzer var dålig mot Österrike och att han inte håller landslagsklass. Åtminstone inte för tillfället. Men snacka med honom öga mot öga, förklara läget och försök att stärka stackars Schmelzer självförtroende.

En kille som inte är ordinarie i landslaget får en uttalad chans av förbundskaptenen av visa upp sig under hösten. Några veckor senare säger förbundskaptenen att ”mot Österrike gjorde han ingen bra match. Det finns inte så många alternativ just nu, alltså måste vi arbeta vidare med Schmelzer de närmaste två, tre, fyra eller fem månaderna”.

Grattis Joachim Löw, precis så krossar man en spelare.

Då hjälper det inte att Löw senare på kvällen ångrar sig och säger ”Senast i augusti mot Argentina var han jättebra i landslaget. Han tillhör landslagstruppen med all rätt”.

Så, låt oss skriva av Marcel Schmelzer. Jag trodde inte själv på honom i landslaget, nu tror jag absolut inte på honom längre. Men jag tror inte på Joachim Löw heller längre.

Match mot Irland i kväll alltså. En match som Tyskland måste, och ska, vinna. Så är det bara. Den irländska publiken kommer att skapa en magisk stämning och det lär nog bli en trevlig VM-kvalkväll. Jag hoppas få se ett Tyskland som jobbar bra mot bollen, och då menar jag hela laget, jag hoppas få se ett Tyskland med ökad rörlighet i offensiven och ökad stabilitet i defensiven.

Jag hoppas få se ett Tyskland som sakta men säkert närmar sig all den potential som finns.

Tysklands troliga startelva:

Neuer
Boateng, Mertesacker, Badstuber, Schmelzer
Schweinsteiger, Khedira
Müller, Özil, Reus
Klose

Matchen börjar klockan 20:45. Upp till bevis då Joachim Löw och Tyskland.

/Wingren

Den 12 oktober VM-kvalspelar Tyskland mot Irland i Dublin, den 16 oktober tar man emot Sverige i Berlin. Två riktiga fotbollsfester att se fram emot. Bastian Schweinsteiger är tillbaka i truppen efter att ha vilat mot Färöarna och Österrike, men nu är mittfältsmotorn åter i form och är därmed given på Joachim Löws mittfält.

Schalkes unga stjärnskott Julian Draxler saknas i truppen då han opererade en bruten underarm i onsdags och tvingas vila i några veckor. En het debatt inför laguttagningen har varit Hamburgs målvakt René Adlers vara eller icke vara. Han är tillbaka med besked och har varit en av ligans klart bästa målvakter så här långt under säsongen, och låt oss inte glömma att det faktiskt var han som var tilltänkt nummer ett inför VM 2010. Men Löw väljer alltså att satsa på de yngre förmågorna ter Stegen och Zieler.

Vidare är det anmärkningsvärt att Löw än en gång nöjer sig med enbart Miroslav Klose i anfallsbesättningen. Det är helt uppenbart att Löw inte litar på spelare som Leverkusens Kießling eller Gladbachs Hanke. Nu finns förvisso Podolski, Reus och Schürrle som tänkbara alternativ till Klose – men i mina ögon är det en onödig chansning.

Hur man än ser på Joachim Löws laguttagning så är en sak säker: det här är ett förbannat bra landslag som ännu inte har nått sin fulla potential. Konkurrenssituationen på mittfältet är löjligt tuff, jag ryser av att kika på namnen.

Löw förväntar sig en tuff match i Dublin inför en fantastisk publik som kommer sjunga fram sitt lag, inför matchen mot Sverige säger den tyska förbundskaptenen så här:

”Vi vill avsluta med en seger inför våra fans. Det blir dock inte lätt. Sverige består inte bara av deras världsstjärna Zlatan Ibrahimovic, snarare övertygar de genom truppens sammanhållning”.

Mer om landslaget och de stundande VM-kvalmatcherna till veckan. Först ska vi njuta av ytterligare en Bundesliga-omgång.

Den tyska truppen mot Irland och Sverige:

Målvakter:

1. Manuel Neuer, Bayern München
12. Ron-Robert Zieler, Hannover 96
22. Marc-André ter Stegen, Borussia Mönchengladbach

Försvarare:

3. Marcel Schmelzer, Borussia Dortmund
4. Benedikt Höwedes, Schalke 04
5. Mats Hummels, Borussia Dortmund
14. Holger Badstuber, Bayern München
16. Philipp Lahm, Bayern München
17. Per Mertesacker, Arsenal
20. Jerome Boateng, Bayern München

Mittfältare:

6. Sami Khedira, Real Madrid
7. Bastian Schweinsteiger, Bayern München
8. Mesut Özil, Real Madrid
9. André Schürrle, Bayer Leverkusen
10. Lukas Podolski, Arsenal
13. Thomas Müller, Bayern München
15. Lars Bender, Bayer Leverkusen
18. Toni Kroos, Bayern München
19. Mario Götze, Borussia Dortmund
21. Marco Reus, Borussia Dortmund
23. Ilkay Gündogan, Borussia Dortmund (Just nu: Gündogan lider av smällen i Manchester, tvingas till cirka två veckors vila).

Anfallare:

11. Miroslav Klose

Vad tycker ni om Joachim Löws VM-kvaltrupp?

/Wingren