Kvartetten gör sympatisk och engagerande hbtq-rock som dessvärre inte håller rakt igenom.
Against Me!
Transgender dysphoria blues
Xtramile/Border
ROCK Emellanåt är själva villkoren mer intressanta och berörande än det konkreta utfallet. Likt i fallet med Floridagruppens sjätte album, som berättar historien om sångaren Tom Gabels väg till könsbytet och den nya identiteten som Laura Jean Grace. Det är en naken och uppriktig skildring som bottnar i autentiskt utanförskap – i skolan, i familjen, i en scen som borde vara mer öppen och tolerant. Queeranslaget är också det som engagerar mest, då ”Transgender dysphoria blues” som album räknat inte hör till kvartettens största stunder. I ett brett spektrum som tillåts pendla mellan americana, punk och garagestök känns det understundom som att Against Me! har svårt att hitta den värme som präglade exempelvis ”New wave” och ”White crosses”, även när historien berör från start till mål.
Bästa spår: ”Black me out”.
VECKANS TWEET
Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Shelter” på Spotify och på Wimp.
Röjar-Ralf och kompani får inte riktigt till det den här gången heller. Foto: Per-Olof Sännås
Mustasch Thank you for the demon
Gain/Sony
HÅRDROCK På sitt egna vis är titeln väl vald. Som lyssnare blir man ju tacksam över de stunder då det där tyngande medelåldersbagaget får ta en terapeutisk tätposition. Konceptuellt är anslaget därför beundransvärt självrannsakande och ärligt, i exempelvis ”Borderline” och ”From euphoria to dystopia” klyver Ralf Gyllenhammar leken och spelar djärvt de kort som livet har gett honom, som album räknat lyckas Mustasch emellertid inte heller denna gång driva ut sin opålitlighetsdjävul. Likt när det gäller de flesta tidigare bidragen i diskografin vobblar utfallet även på fullängdare nummer sju mellan acceptabelt och gôrbra, ingalunda uselt men sällan verkligen fantastiskt. Som att det bland Lizzy-dueller, arenarefränger och Metallica-stomp saknas något – vågar jag säga det – riktigt ”demoniskt”.
Jo, jag älskar detta band. Men satan i gatan vad de har trampat snett denna gång.
Bad Religion
Christmas songs
Epitaph/Playground
POPPUNK Betänk följande: Los Angeles-gruppens långlivade logotyp är ett överstruket kors. En signal om att den står i opposition och ifrågasätter, ofta ur ett rent humanistiskt och akademiskt perspektiv. Just därför är ”Christmas songs” ett ideologiskt skavsår, en from anomali som hellre sväljer spottloskan än avlossar den mot etablissemanget. Det här är en skiva som går mot Bad Religions själva grundsyn. Som placerar dem på andra sidan barrikaderna, i ett kaneldoftande Ernst Kirchsteiger-sammanhang där precis allt är så förbannat trevligt och harmoniskt att man som lyssnare får sakraleksem i grenen. Om ”Hark! The herald angels sing” och ”God rest ye merry gentlemen” låter bra? Jovars, de har väl sina stunder. Men syftet är så diskutabelt att det är svårt att acceptera helheten.
Emellanåt kan det vara en smula berikande för läsekretsen att jag gör precis det jag gör.
Förvisso, jag må emellanåt vara en idiot som borde ägna mig åt annat än att tycka saker om stjärnor som på något sätt anses resa sig över konventionell kritik och i det stora hela en irriterande snubbe.
Aftonbladet Story om J R R Tolkien finns att ladda ner gratis i pdf-format för Plus-kunder här.
Men ibland lyckas jag få in spår av min älskade heavy metal – tvivla aldrig därom – på mindre väntade ställen i Aftonbladet. Som i söndagens Storybilaga om J R R Tolkien, som jag dessutom ritade om någon anser sig vara berikad av denna information, där jag föreslog att vi borde ta oss ett litet snack med Johan Hegg. Föga överraskande eller genialt egentligen, då Amon Amarth ju har hämtat sitt namn från ”Sagan om ringen”-skaparens sagovärld och dessutom befinner sig ute på en turné som i veckan når Sverige.
Och det är ju för att högtidlig hålla just detta som gruppen har beslutat sig för att bjussa Hårdrocksbloggens läsare på en extra läcker guldklimp.
Tumbakvintetten befinner sig just nu ute på turné med Hell och Carcass, en vända som på lördag når Stockholm och Arenan. En tilldragelse i sig, så klart, men också en afton som kan bli en riktig höjdarkväll för någon lycklig själ där ute i decemberkylan.
Gruppen har nämligen beslutat sig för att bjuda in en bloggläsare med valfritt sällskap (dock bara en person) att morsa på medlemmarna före giget. Kanske få några autografer. Knäppa några kort. Snacka lite. Och dessutom få en exklusiv bildvinylutgåva av senaste albumet ”Deciever of the gods” som extra bonus.
Dessutom har de dundrat in ytterligare tre exemplar av nämnda skiva i potten till de som inte lyckas knipa förstapriset. Inte så illa, va?
För att vara med och tävla vill jag att du senast fredag morgon vid nio – en minut över stänger jag butiken – mejlar mig namn, adress och telefonnummer i ett brev döpt till ”Lägg egg i Heggs skegg”. Adressen du använder är mattias.kling@aftonbladet.se. Svårare än så är det inte.
Dock – respektera anvisningarna ovan. Läs igenom. Begrunda. Se till att allt är med. Och lämna bara ETT bidrag per person.
En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.
Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.
Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.
Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.
Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.
Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.
Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?
Ja, varför inte?
Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.
Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.
Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.
Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.
Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.
Vi kan kanske säga att ”Temper temper” fick blodet att svalla hos många av de mer inbitna beundrarna. En skiva som liksom föregångaren ”Fever” producerades av Don Gilmore (Linkin Park med flera) och som skulle cementera walesarnas roll som en av de främsta uppstickarna i kölvattnet av hårdrocksvärldens giganter.
Det gick väl lite sisådär, om vi uttrycker det diplomatiskt. Det hör inte till vanligheten att jag får upprörda mejl från över att jag har att ett för högt betyg när en favoritgrupp har släppt en ny skiva, men det var precis vad som hände efter min lätt övervänliga :+++:-recension i februari i år. Ett tydligt kvitto på att många gjorde tummen ner angående plattans mer USA-vänliga sound.
Det är tydligen reaktioner som kvartetten tydligen har tagit lärdom av. Vilket också har gjort att Bullet For My Valentine ämnar flyga in ljudtrixaren Terry Date (Pantera, Soulfly och Deftones med flera) till Storbritannien inom kort för att skissa på ett framtida samarbete – med ett tänkt resultat som ska ligga närmare gruppens två första plattor än dess senare material.Vad som kan tänkas komma av denna allians får visa sig, men fram till dess kanske en kan låta singeln ”Raising hell” vara vägledande.
Och om kompositionen, som nyligen premiärspelades i BBC-programmet ”Rock show”, är representativ för fortsättningen tycks det ligga något i dessa uttalanden. Mer skrik, mer dubbelkaggar och mer metalcoretryck i stället för Metallica tycks vara devisen. Även om refrängen är av det smetigare slaget, vilket säkert faller den tänkta målgruppen i smaken.
Vad som hände med trummisen förtäljer inte historien, men rykten går att Hanson är intresserade av att värva honom.
Första gången jag i förbifarten stötte på namnet trodde jag först att någon stavat Lordis namn fel. Sådant händer ofta i stofilfarbrorns liv nu för tiden, och då även inte då det gäller finska latexrockare, ett resultat av att jag nog börjar tappa greppet om den moderna musikscenen som inte direkt eller indirekt berör det jag är intresserad av.
I alla fall, genom lite rotande i arkiven har jag fått lära mig att Lorde egentligen heter Ella Maria Lani Yelich-O’Connor, är född 1996 på Nya Zeeland och att hon tidigare i år blev landets första soloartist att nå toppen på Billboards Hot 100-lista med debut-ep:n ”The love club”. Och att hon så sent som i slutet av september släppte sitt första album ”Pure heroine” samt att min kollega Markus Larsson gillar låten ”Tennis court” ganska så mycket. Vilket han poängterade i Nöjesbladet i fredags.
Okej. Gubbfan har närmat sig samtiden lite därmed och fått någon slags uppdatering om det som anses vara happening.
Dags att bjuda tillbaka på lite irrelevant kunskap, bara därför att. Det visar sig tydligen att stjärnskottet gömmer en hårdrocksrelaterad historia, vilket avslöjas i ett klipp från en talangjakt 2009, då hon alltså var blott tolv år. Information som får mosshögen vid tangentbordet att om möjligt känna sig ännu äldre och medelåldersknarrig. Men en schyst insats i en acceptabel version av Rainbows ”Man on the silver mountain” är det ju icke desto mindre.
Håll koll på flickan i den svarta skinnjackan. Det är henne det hela handlar om.
Ungefär så här tycker väl Ivan Moody om den nedanstående recensionen. Fair enough.
Five Finger Death Punch
The wrong side of heaven and the righteous side of hell, volume 2
Eleven Seven/Warner
METAL På åttiotalet var Arnold Schwarzenegger själva symbolen för amerikansk immigrantsuccé, en gymsvullen kassako som pumpade ut tämligen osofistikerad köttbulleaction. Dess moderna motsvarighet hittas i Ungernfödde gitarristen Zoltan Bathory, som även han har kämpat sig från ett kargt Centraleuropa till lyxiga Los Angeles. Låt oss inte hymla för mycket – Five Finger Death Punch är 2010-talets metalsvar på Arnies skjutglada rullar, då det på på årets andra fullängdssläpp finns såväl bufflighet och mosa allt-filosofi som en inställsamt sentimental slutkläm. Kvintetten slänger sig gärna med tuffa attribut – MMA-biceps, kamouflagebyxor och titlar likt ”Battle born” och ”Wrecking ball” – men lyckas ändå inte skyla vad den är: en grupp refrängrockare med mer styrka än smidighet.
Det här är fortfarande ett ganska så Sweet gäng. Trots allt.
Stryper
No more hell to pay
Frontiers/Cosmos
HÅRDROCK Det finns en uppenbar fara med att bedöma skivor på blott 140 tecken. Resultatet blir onyanserat, bräckligt, föga rättvist – och ibland en smula respektlöst.
Jag håller med om att den dagsfärska anmälningen av Orange County-apostlarnas färska album kan sorteras in i den kategorin. En raljant lustifikation som egentligen skjuter rakt upp i luften i stället för att vara riktigt träffsäker.
Det är ju liksom alltför lätt att hamna där då det ska fällas omdömen om Stryper. Att ironisera över dess gospel och avfärda prestationen som jollrigt tv-predikantsdravel och smula sönder musiken med endast detta för ögonen.
Jag gick dessvärre i den fällan. Vilket gör att den här, mer utökade, bedömningen får vara mitt personliga avlatsbrev med löfte om bot och bättring. Till mitt försvar måste jag väl framhålla att det är omöjligt att bedöma Stryper utan att dra in religionen i resonemanget, då så mycket bygger på just detta. Vilket ibland går att ha överseende med, men det är också en missionerande duktighetston som stundtals – likt i den usla Arthur Reed Reynolds-covern ”Jesus is just alright” – står en upp i halsen.
Om vi emellertid vänder på steken är det fullt möjligt att hitta musikaliska poänger med nionde studioalbumet. Det fansen har önskat sig är en ideologisk och soundmässig uppföljare till ”To hell with the devil” (1986) och det är till viss del vad som presenteras. Jämfört med föregångaren ”Murder by pride” (2009) – ”The covering” (2011) samt årets nyinspelningsmässa ”Second coming” väljer jag helst att bortse ifrån – är tilltalet fränare och skarpare, med Michael Sweets genomskärande falsett i högform.
Men, för det finns ju alltid ett sådant, i mina öron håller det inte rakt igenom. För där proffsigheten får råda finns samtidigt låtar av lägre klass. Refränger som sällan lyfter och rentav horribla inslag, som tidigare nämnda coverharang.
Därför blir inte heller en mer utvecklad bedömning annorlunda i sin själva kärna. För inte ens de godaste intentioner kan bygga något riktigt himmelskt av något som mest känns halvhjärtat.
Låten ”Killing in the name” är ett ganska så känt stycke. Med Rage Against The Machine nådde den topp tio på listorna i exempelvis Australien och Nya Zeeland 1993, medan dess relansering 2009 (för att mota bort en tänkt etta från tv-programmet ”The X factor”) innebär topposition i England.
Ja, den är ju ganska så känd. Även i den halvobskyra akustiska liveversion som Biffy Clyro bidrog med till samlingsskivan ”One presents agit8, vol 4”, kan man tänka sig. Det var nämligen svaret på den inte alls så jättekluriga frågan i min småhyllade tävling, lanserad i fredags, vars vinnare får hänga lite med den skottska trion strax före deras gig på Arenan i Stockholm i övermorgon.
Inte mycket mer att orda om den saken, alltså. Vem som har haft vinnisturen på sin sida har slumpen avgjort. Och denne är:
Jonas Lindberg i Bandhagen.
Starkt jobbat. Grattis. Väl kämpat – och allt det där.
Och inte minst: Ha en väldigt trevlig stund med Biffy Clyro på onsdag.
ROCK Emellanåt är själva villkoren mer intressanta och berörande än det konkreta utfallet. Likt i fallet med Floridagruppens sjätte album, som berättar historien om sångaren Tom Gabels väg till könsbytet och den nya identiteten som Laura Jean Grace. Det är en naken och uppriktig skildring som bottnar i autentiskt utanförskap – i skolan, i familjen, i en scen som borde vara mer öppen och tolerant. Queeranslaget är också det som engagerar mest, då ”Transgender dysphoria blues” som album räknat inte hör till kvartettens största stunder. I ett brett spektrum som tillåts pendla mellan americana, punk och garagestök känns det understundom som att Against Me! har svårt att hitta den värme som präglade exempelvis ”New wave” och ”White crosses”, även när historien berör från start till mål.
