Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Det var vid den där tiden på året … då en kände sig lite vid sidan om. Som om hela samhället är en parallell verklighet som existerar vid sidan om, en masspsykos som tycks tillta för varje dag.

Ja, jag har lite svårt för den här årstiden och dess mest haussade högtid. Julen sägs ju vara en tid för lugn, reflektion och mys. Kyss mig där bak, säger jag. Det finns väl ingen tidpunkt på året som är så stressig som just denna, då allt ska komprimeras och hinnas med på alldeles för kort tid – vilket i sin tur innebär att en ligger i fosterställning med akut kärlkramp när det väl är dags att tindra som en jävla skärgårdsfyr med ögonen.

Nej, gott folk. Jag bojkottar hellre julen. Ställer mig vid sidan om och gör som jag behagar, av lust och inte av tvång. Detta är ingen dom över andra eller något sätt att kokettera över en företeelse som de facto betyder något för väldigt många människor. Det fria valet existerar och jag väljer att hedra det på mitt sätt.

Emellertid. Det här med julmusik är ju svårt att komma undan helt. Vilket en kanske inte behöver göra heller, fullt ut. För det finns ju en hel del bidrag till denna bjällerklangsmuntra säsongsgenre som faktiskt har sina poänger. Som funkar som berikande underhållning, även om en får eksem i knävecken av själva tanken på ett firande av traditionellt snitt.

Jag har samlat några av dessa stycken här. Några låtar som tar ett annorlunda grepp om (julgrans)kulorna och som glänser över sjö och strand likt ett blitzkrieg.

Det är min traditionsenliga gåva till er som väljer att på ett eller annat sätt följa detta forum. En liten spellista som går att doppa näsan i här för Spotifyvänner eller via spelaren här nere för Wimpkunderna.

Ful jul? You got it.

Huruvida Uppsalatrion gillar 2013 förtäljer inte historien, men 2013 är i alla fall väldigt välvilligt instämt till den.

Inte nog med att gruppen fick black metal-genrens paragrafryttare att få kollektiv kärlkramp av balladen ”They rode on” (ytterst medvetet, så klart), i och i och med det allmäna genomslag som Century Media-debuten ”The wild hunt” har fått.

Det finns en tid och en plats för att fördjupa sig ytterligare i detta. Och även om forumet är korrekt är inte just nu då detta känns rimligt. Med tanke på Nelson Mandelas bortgång i går är det mått kaotiska tider på Superdesken. Storsatsningar ställs. Görs om. Det kastas ut och förbereds för annat.

Därför blir det bara en påminnelse om att Watain nu har släppt sin första video, till spåret ”Outlaw”. Du hittar den här nedan. Orolig tittstund, vänner och fiender.

Visst finns det signaturer och programförklaringar som sticker ut . Som vill berätta något, förklara, definiera.

Huruvida ”The satanist” är en sådan kan en såklart diskutera. Det ryms ju liksom ingen chockerande information i den titeln, snarare är den ett konstaterande som påpekar det vi redan vet.

Jo, att den polska Belsebubbrigaden har ett något problematiskt förhållningssätt till allt som är dyrt och heligt och i stället helst vänder sina sympatier mot det mörka och elaka är ingen större sensation.

För detta har frontmannen Adam ”Nergal” Darski exempelvis fått se sig dragen inför rätta (något jag tidigare har skrivit om i bland annat det här inlägget) och ständigt ifrågasatt i hemlandet. Svaret? ”Fuck you”, troligtvis, vilket även blev det bemötande han gav den cancer som han tvingades kämpa emot efter releasen av förra albumet ”Evangelion” (2009).

Tidigt nästa år är det emellertid dags för ett musikaliskt bemötande via tiondealbumet, med nyss nämnda hädelsetitel. Det är också från detta Nuclar Blasts-släpp, i butik den första veckan i februari som ”Blow your trumpet, Gabriel” är hämtad. En tuff låt som har fått en väldigt skum och ondskefull video.

NSFW? Nja, det beror så klart på var du jobbar. Men för att slippa att kollegorna sätter förmiddagskaffet i vrångstrupen kanske en inspektion i hemmets lugna vrå är att rekommendera. Och då går det ju att blasta upp volymen till 666-iga decibeltal dessutom.

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Minnesgoda kan säkert erinra sig att jag för ganska exakt ett år sedan febrade rätt mycket om detta band. Så pass mycket gillade jag debutverket ”Galloping blasphemy” – en supercoolt välvald titel i sig – att det inte bara blev anmälningar i tidningen via bidrag till Spellistan (då fortfarande under den lite missvisande rubriken Ladda ner) utan även med ett salivdrypande hyllningsinlägg i just detta forum.

Ja, precis så peppad var jag angående Satan’s Wraths förstlingsverk. Laddade referenskanonen full med hänvisningar åt såväl Iron Maiden och Mercyful Fate som Possessed och Celtic Frost. Applåderade dess åttiotalistiska hädelseharanger och tände eld på ett gethuvud lagom till Samhain.

Okej, något överdrivet kanske. Men ännu i dag känns den galopperande blasfemin som ett fräscht inslag i old school-kompotten. Kanske just för dess uppenbara fixering vid redan nämnda Possessed, en grupp man borde börja var dag med men som blott finns representerad på Spotify och Wimp via en väldigt muggig liveskiva. (Jo, jag har ”Seven churches”, ”Beyond the gates” och ”The eyes of horror” på både vinyl och cd men i dessa streamingtider ligger ofta Iphonen eller datorn oftare nära till hands än den fysiska skivsamlingen. Trist nog. Får jag aningen skamset erkänna.)

Och vad blev då belöningen av denna kärleksförklaring från undertecknads sida. Ja, inte så förbannat mycket faktiskt. Lika snabbt som de dök upp försvann Tas Danazoglou (ex-Electric Wizard) ner i någon gudsförgäten krypta i stället för att värma sig på uppmärksamhetsbrasan. Så som det kan bli då man är så verklighetsfrånvänd att man inte nedlåter sig till att dunka upp en officiell Facebooksida eller i egen regi på något sätt sprida sin svavelosande gospel i sociala medier.

Tack hin håle då för att gruppen – nu tycks en fullskalig kvintettsättning ha formerat sig runt Danazoglou – har samma nonchalanta inställning till sin huvudsakliga verksamhet: musiken. Vilket gör att jag och alla andra inom jättekort, knappt ett år efter jungfruresan redkan kan utropa det uppföljardags i och med ”Aeons of Satan’s reign” (Metal Blade/Border).

Ska jag vara ärlig har väl nyhetens behag lagt sig en smula vid det här laget. Vilket kanske också är anledningen till att album nummer två inte känns lika glödhett som det första. Så länge vredestruppen pressar gasen i botten, likt i öppnande ”Only Satan is lord” och ”All of us witches”, håller plattan vad den utlovar men samtidigt känns en rad spår något tillbakahållna. En låt som ”Archfiend” snuddar exempelvis vid något riktigt mästerligt, men hade samtidigt tjänat på att arbetas om så att hela kompositionen höll samma klass som dess avrundande minut och ”Satan’s blood, Lucifer’s fire” känns lite väl tydligt måttad med Bathorys ”Enter the eternal fire” som förebild.

Dessa petimeterinvändningar till trots – det här är en skiva du inte får missa. Som av någon skribent har beskrivts låta så som hen trodde att Ghost skulle göra då hen först fick höra talas om ett gäng maskerade gastar från Sverige.

Vilket faktiskt inte är en helt tokig sammanfattning av Satan’s Wrath.

Okej, vad hände där? Jo, det var hösten som hände. Ganska så brutalt fast knappast oväntat.

Det blir ju så här varje år. Tyngre. Mörkare. Mer ansträngande att behålla någon slags entusiasm över att existera. Nordbons ständiga ok att bära i sisådär fem månader, en tyngd som får axlarna att värka och som bäddar in huvudet i glämig dysterhet.

Någon påpekade det i veckan: Svensken gillar inte att prata om väder, den älskar att gnälla över dåligt väder. En observation som kan tyckas korrekt, men som också kan tänkas ha sin förklaring i att vi har så mycket av den senare varan. Att den där sinnebilden av en mysig höst (krispig kyla och försiktigt solljus som strilar mellan orange lövverk) egentligen mest är en illusion, då det mesta egentligen bara är grått, dystert och förbannat deprimerande.

Så här på 40:e levnadsåret torde en väl vara van vid detta. Kyss Karlsson, säger jag. Oktober är hat, november en provokation. Och sen blir det ju bara värre fram tills det lättar någon gång i mitten av april. Ständigt samma visa, år efter år, decennium efter decennium. En cykliskhet som nöter ner och blir tyngre med tiden.

Detta till trots – musiken finns ju där. Den där ständiga strömmen av intryck som skänker tröst och inspirerar, även då mycket annat känns mörkt. Vilket känns som en tanke att just oktober är en av årets releasetätaste månad. Vilket har gett oss arma själar nya fullängdare från såväl Korn som Soulfly, Motörhead och Pearl Jam. Likväl som livedokument från exempelvis Testament, Europe och Def Leppard och de där andra grupperna som du kanske inte riktigt har upptäckt att du gillar än.

Fler än 80 väldigt spretiga stycken har det blivit under månaden. Vilket presenteras någorlunda kronologiskt här för Spotifyanvändare och här för den Wimpvänlige.

Mycket nöje.

Ett namn likt det ovan förpliktigar så klart. Det för med sig krav, bygger upp förväntningar, bygger upp ramar.

Det har Joel Grind – projektets ende konstant sedan formationen i Portland, Oregon, för 14 år sedan – begripit till fullo. Vilket genom karriären så här långt har gett oss avfallsskummande fullängdare likt ”Evil never dies”, ”Hell on earth” och ”Conjure and command”. Samt en helefyrskummande massa rudimentärthrash som lika ofta plockar nyanser från black metal, kängpunk och substanser som levereras i flaskor med stora varningstrianglar på.

Den senaste installationen i mangelkonsekvensen, tänk Bathory och Discharge under en våldsam utekväll i Ruhrområdet runt 1984, har fått den giftiga titeln ”Chemistry of conciousness” och släpptes ganska så jättenyss via pålitliga Relapse. Det är en platta som inte meckar med formeln, om vi säger så. Som är stolt över sina kärnvärden och som hellre rusar vilt mot målet än tar sig några omvägar från start till mål.

Detta högtidlighålls extra rumlande i och med nya videon ”Acid fuzz”. En snyggt animerad historia som med råge fyller dagskvoten när det gäller gasmasker, bazookas, hajar, motorcyklar, svampmoln och avfallstunnor.

Riktigt giftig, kan man ju med andra ord kalla den lilla snutten.

Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.

Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.

En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.

Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.

Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.

Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.

September burkar vara en av årets matigaste musikmånader. Man kan se det som att proppen går ur efter sommartorkan, och att bolagen stångar sig blodiga mot varandra i kampen om skivköparna.

Så även i år. Varför jag inte har någon konventionell recension att bjuda på den här fredagen. Vilket inte heller är någon katastrof, då det just denna vecka är ganska så blekt gällande releaser inom mitt bevakningsområde. I stället blir det i Nöjesbladet anmälningar på färska alster med bland andra Avicii, Manic Street Preachers, Lars Winnerbäck, Elton John och Lisa Miskovsky. För att nämna några.

Emellertid – helt sysslolös har jag inte varit för denna skull. I stället ägnade jag tisdagkvällen åt att gallra och sålla bland aktuella låtar för att få ihop en nervdallrande upplaga av Veckans spellista, som vi kallar den där lilla tingesten som brukar återfinnas längst ner till vänster på musikblockets startsida.

Och en sån blev det ju. En brokig samling som spänner från Bombus till Carcass och från Rise Against till Fit For An Autopsy. Om några ska lyftas upp, vilket de kanske ska. Den som vill läsa några snömosiga rader om varje stycke plockar upp Nöjesbladet i dag, den som nöjer sig med att lyssna på skiten gör det i den här fiffiga spellistan:

Värt att notera angående just denna kollektion är dock att grupperna är rätt, men på vissa håll (Bombus och Fit For An Autopsy) är det andra låtar än de som publicerats i tidningen, då just de utvalda för stunden inte finns på Youtube. Vilket även gäller Gorguts, där det i stället blir en liveversion av ”Le touit du monde” i stället för en studiodito. Bara för att allt inte ska vara så förbannat enkelt här i världen.

Och med detta klargjort återstår väl bara en sak. Nämligen det här:

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Ashes Of Ares” på Spotify eller på Wimp.