Ett konstaterande som knappast behöver påpekas: skivförsäljningen har gått ner ganska rejält (enligt branschorganisationen GLF ligger siffrorna för första halvåret 2012 40 procent under motsvarande period år 2000). En förskjutning av konsumtionsmönster mellan att pynta för musik till att spara kulorna till upplevelser (konserter och festivaler) och kringprodukter (tröjor, dörrmattor med mera).

Fullkomligt naturligt då att utbudet i den sistnämnda kategorin fullkomligt har exploderat under 2010-talets första år. Och det på ett sätt som får det att klucka i glasen av hojtarolja som levereras i snyggt förpackade artistbuteljer.

Motörhead får ses som en slags pionjärer i branschen i Sverige (även om fenomenet med rockstjärnedricka har varit en känd företeelse längre i USA) med sin shiraz, rosévin, öl och vödka. AC/DC har en rad buteljer till konsumtion, Kiss likaså medan extremskallen kanske hellre skruvar av korken på Slayers pava Reign In Blood Red när det vankas fredagsmys.

Nu sluter även Tumbas manligaste vikingacombo upp i vingeldrickeloppet.

Amon Amarth shiraz finns emellertid än så länge bara till försäljning i Tyskland, exklusivt via näthandelsföretaget EMP. Några konkreta planer på en lansering på hemmaplan saknas det än så länge uppgifter om.

– Tyvärr inget Amon Amarth-vin hos oss, men om man söker distributör i
Sverige kan vi fundera på saken. Dock har vi andra coola produkter på gång, hälsar Sari H Wilholm på Brands For Fans, som är ansvariga för lanseringen av Motörheads och Slayers drycker.

Hur vinet smakar då?

Inte den blekaste. Men troligtvis manligt och svettigt med en klar underton av mjöd och korngryn, måhända.

Vad göra på lördag?

Se frågan ovan som rent retorisk. Det finns säkert lika många förslag som läsare därute, vare sig det handlar om att marinera kroppens organ i alkohol, besöka premiärkvällen för återuppväckta Kool Kat Club – med Mats Levén (Krux, Candlemass), Kicken Lundqvist (The Poodles), John Levén (Europe) och Pontus Norgren (Hammerfall) på scen under korpligenamnet Metal Allstars – eller spana in hypade Year Of The Goat i Püssy A Go Go-kryptan på The Liffey. Eller vad som nu råkar stå på tapeten i just din stad.

Eller så kan man ju titta på tv. Från klockan fyra på eftermiddagen fram till kvart över midnatt.

Det är nämligen precis då som SVT-avknopparen Kunskapskanalen bjuder på en riktig helkväll tillägnad hårdrocken och alla dess avläggare. Själva fundamentet i maratonsändningen – vars studioinslag spelas in på anrika Kafé 44 i Stockholm – består av Sam Dunns och Scot McFaydens ”Hårdrockens historia”, en elva akter lång genrerepkapitulation som tar fasta på genren från dess tidigaste frösådd fram till dagens uttrycksspridda jambalaya och som visades i SVT 2 under våren.

Därtill kommer mellansnack med hart när kreti och pleti inom svensk metal. Eller, vad sägs om Ragne Wahlqvist (Heavy Load), Mikael Åkerfeldt (Opeth), Erik Danielsson (Watain) och Henke Palm (In Solitude)? Bara för att nämna några?

Ciceron för eftermiddagen och kvällen är Ika Johannesson, kanske mest känd som ena halvan av författarduon bakom utmärkta ”Blod eld död”.

Garanterat vänligare mot kropp och själ än en slentrianfylla. Det kan jag nästan lova.

Nu är det slut. Finito. Jävligt över, på ett sätt som bara kan kallas värdigt och bra. De sista spadtagen har slutligen fyllt den grav som grävdes ut redan för snart åtta år sedan och de sörjande har fuktat dess mull med ärlig menade tårar.

På sitt sätt handlar det om Nasum, som i natt gjorde sin sista spelning någonsin på ett väldigt överfullt och crustsvettigt Debaser Medis, och på sitt sätt även om dess saligen saknade frontman Mieszko Talarczyk.

Vi vet vad som skedde. Annandag jul 2004 inträffade en jordbävning i Indiska oceanen, mätande 9,4 på richterskalan, och den efterföljande tsunamin krävde uppemot 300 000 människoliv i de drabbade områdena.

Ett av dessa var Nasums frontman, då precis 30 år fyllda. En tragedi bland hundratusentalet, och på sitt sätt inte större än någon annan.

För den hårdaste av hårdrocksavknoppningarna, om en begreppsglidande förenkling tillåts, innebar detta emellertid att en av dess mer notervärda profiler försvann för evigt. Samt att gruppen som i slutet av 1990-talet ansvarade för att återuppväcka grindcoregenren (och dessutom triggade föregångarna Napalm Death till att börja spela übersnabbt igen) tvingades till ett förtida slut.

Ett slut som just detta halvår har fått sin slutliga konklusion.

De ansvariga (främst trummisen Anders Jakobson) har varit benhårda och tydliga i sitt uppsåt. Det handlar inte om en återförening per se. Inget uppväckande av livekarriären som, à la At The Gates, tydligen kan pågå lite så som behagar. Missionen har från början varit att göra en handfull gig för att fira 20-årsjubileumet av bildandet i Örebro 1992.

Jag ska inte bli långrandig därom. Trumhinnorna känns fortfarande, så här tre timmar efter spelningen avrundats, väldigt tillplattade. Knäna skälver ännu en smula efter den vansinnigt tajta överkörningen som kvintetten – med Rotten Sounds Keijo Niinimaa som gästsångare – accelererade ut.

För det var ju så förbannat bra. Så otroligt väl sammansatt, där de minimala låtmellanrummen kändes matematiskt planerade, så otroligt lyckligt – den tragiska grundförutsättningen till trots. Det märktes i gitarristen Jon Lindqvists och basisten Jesper Liveröds ideliga bromancekramande, i frontmanvikariens respektfulla mellansnack och i den stund då Jakobson spontant lämnar trumposition för att omfamna Niinimaa.

Med detta finns bara två saker kvar att skriva:

RIP, Mieszko Talarczyk.

RIP, Nasum.

Ni kommer oss för alltid vara saknade.

Fotnot: Nasum spelade även på Metaltown i Göteborgstrakten i somras. Jag gav då deras framträdande i en recension som aldrig nådde nätet, utan bara publicerades i Hedenhösvaritanten kallad papperstidning.

Ropen skalla: Fredag åt alla!

Dags att knyta ihop påsen runt vecka 40 – en ganska så trevlig sådan, om vi ser till händelser i rockvärlden. Inte nog med att nya monsterevenemanget Bråvalla Festival gått ut med sina första affischnamn i form av Rammstein och Green Day, just i dag har även sminkentreprenörerna i Kiss släppt sitt bästa album på 30 år.

Inte illa pinkat, så här som avstamp på årets tionde månad.

Just den här veckan har det i vanlig ordning även presenterats en försvarlig bunt färska videoklipp, som jag traditionsenligt har samlat som lite skön helguppvärmning.  Just i dag innebär det nyjästa promotionbullar med Iron Maiden-basisten Steve Harris på soloäventyr, Down, Reckless Love, The Scams, Nonpoint, Wretched, Monsters Scare You!, Crucified Barbara, Danko Jones och ett klipp från Twisted Sisters kommande dvd ”A twisted X-mas – Live in Las Vegas”.

Och som extra skum på ölkronan tappar vi upp första officiella smakprovet från Geoff Tates soloskiva ”Kings & thieves”, ”Nocturne” från stjärnskottet Tesseract, nya singeln med aviga altrockprojektet Tomahawk (med bland andra Faith No Mores Mike Patton och Jesus Lizards Duane Denison) samt. comebackhardcore från sXe-polarna i Strife.

Och – som extra skummande helgbonus – lyssning på hela färska Convergeplattan ”All we love we leave behind”.

Kom ihåg: snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=fDLbCmqMqPI&hd=1

Så kan det ju liksom gå när man tvingas styra om postgången från hemmet till arbetsplatsen.

Vilket också i dag har haft den trevliga bieffekten att jag, mellan andra måsten, har kunnat fingra på min nylevererade lp-box med Possessed.

Det är en fin pjäs. Trenne vinyler (”Seven churches”, ”Beyond the gates” och ”Eyes of horror”) förpackade i en väldigt trevlig låda som även innehåller en lp-spelarmatta, tre posters, en bok och ett certifikat som visar exakt vilket exemplar av den begränsade upplagan på 500 som jag precis har lagt vantarna på.

Ja, jag är en sucker. Speciellt som det här är tredje köpet av samma musik som jag gör (har alla alster på såväl vinyl som cd tidigare). Men det är svårt att motstå en skön box. När den mesta musiken sprids digitalt numera och reduceras till ettor och nollor är det väldigt trevligt att ha något i handen. Att kladda på en produkt som känns, som luktar papper och lim och som väger en summa som går att mäta i gram och inte byte.

36,99 euro kostade kalaset. Plus 10 i frakt från Tyskland. Ett pris så lovvärt att jag firade med att slänga ner In Flames-relaterade Passengers självbetitlade skiva (för ynka 2,99!) i påsen.

Format? Vinyl så klart.

Ett vanligt inslag i dagens arbetsliv är sökandet efter nya sätt att öka effektiviteten. En ständig jakt på revolutionerande vägar att krama det mesta ur de anställdas möjligheter, att skruva än här och än där för att öka produktionen och minska bemanningen.

Ett tips för alla HR-chefer är härmed: Låt de anställda lyssna på den ganska så ikoniska deathgrindcombon Repulsion – gärna den gamla smällkaramellen ”Acid bath” och de ökar sin jobbprestation på ett akademiskt mätbart sätt.

Skeptisk? Fråga psykologerna Nick Perham och Martinne Sykora och var redo att svepa bort skepssvett ur pannan. Enligt deras studie, uppmärksammad bland annat av The Washington Post, är Michigans finest nämligen rena dunderpillret när det kommer till inlärning.

Grunden för studien är något som heter något så osexigt som ”Irrelevant sound effect”, en önskan att utröna vilken påverkan olika bakgrundsljud har på en människas korttidsminne. Delaktiga i studien var 25 studenter på universitetsnivå som fick göra en serie övningar, där de skulle placera åtta konsonanter i rätt ordning samtidigt som de hade komplett tyst omkring sig, eller lyssnade på antingen den danska discogruppen Infernals ”From Paris to Berlin” eller nämnda ”Acid bath”.

Resultatet: Infernal är sämst för inlärningen, medan lugn och ro är absolut bäst. Och däremellan placerar sig rivig dödsgrindcore.

Ett självklart utfall, kan tyckas. En ljudnivå modell Kungliga Biblioteket i Stockholm är således att föredra.

Men då få överutnyttjade kontorslandskap erbjuder önskvärd isolering för sina anställda ser jag det härmed bekräftat och något för effektivitetskonsulter att ta till protokollet.

Radioskval – nej. Megamangel – ja.

Huruvida detta är applicerbart på dig som just nu läser det här är emellertid oklart. Är du en genomsnittlig growl- och hastihetsallergiker finns det anledning att ta tipset till sig, medan den med smak för dödspisk inte kan vänta sig samma resultat.

Själva slutsatsen av studien är nämligen att effektivitetshöjningen orsakas av att man lyssnar på musik som man inte gillar – och som man inte heller finner så irriterande att den inkräktar på uppmärksamheten. I Repulsions fall förklaras det med att deras banbrytande tornadorens för en ovan lyssnare mest framstår som ett obegripligt bakgrundsdån, vars avsaknad av det som en genomsnittlig slentrianpublik anser vara melodier och hooks gör att det bara passerar utan att framkalla någon slags känsla som stör koncentrationen.

Och med detta sagt torde jag väl tillbringa resten av dagen med att lyssna på One Direction, Fun., Maroon 5 och Justin Bieber. All in the name of efficiency and profit.

Där kan man tala om syrabad.

De som har lyckats ta sig igenom mitt inlägg om nätvett utan att få förmaksflimmer har måhända noterat att jag redan, aningen modest, har haussat denna högst rekommendabla duo.

Man vågar ju knappt göra annat när den presenterar sig för omvärlden under banderollen Satan’s Wrath, då den bas/trummor/sång-levereande ledaren säger sig ha direktnumret till helvetets styrelserum och låtaviserar sig som ”Slaves of the inverted cross”.

Bakom getmasken ovan hittar vi Tas Danazoglou, mer känd som tidigare medlem i Electric Wizard och för att ha ansiktstatueringar som gör att han ser ut att ha krockat med en tryckpress, som på nu aktuella ”Galloping blasphemy” (Metal Blade) lever ut sin fixering vid tidig urkundsthrash med 30-talet år på nacken.

Referenspunkterna stavas Mercyful Fate, Slayer, Possessed, Celtic Frost och Iron Maiden. Och så Satan så klart. Satan är viktig. Satans viktig, till och med.

Om vi lägger allt religiöst och inkonsekvent mumbojumbo åt sidan (Danazoglou anser sig ta direkta order från Hin Håle men avfärdar samtidigt satanism som något för ”råtöntar”) är gruppens förstlingsverk en rent av duglig historia. Med tanke på att ärligheten och självinsikten är stor (”vi tillför inget nytt”) finns det möjlighet att dyrka förebilderna med lika stor hängivenhet som en viss namngivande herre.

Vilket till stora delar görs med avsett resultat på ”Galloping blasphemy”. Speciellt i de mer uppskruvade stunderna – kolla in ”Between Belial and Satan”, en ganska så rakt kalkerad ”The exorcist” likt spelad på ”Seven churches” – fungerar huvudpersonens begränsade vokala register bättre än i exempelvis mer King Diamond-vresiga ”Leonard rising – Night of the whip”. Lyssnar man med ena örat slutet låter det nästan som på den gamla onda tiden, om än soundmässigt mer städat och avsevärt tajtare.

På något sätt är det härligt prestigelöst. Föga rockstjärneuppblåst eller egosvullet, snarare avslappnat och så kreativt inskränkt att det genomsnittliga coverbandet framstår som rena fritänkargänget.

Men viktigast är: Satan’s Wrath är satans bra.

Att lyssna ”Galloping blasphemy” på vinyl är en självklarhet.

Projektledaren Tord Bäckström himself liknar det vid en Swedish Metal Mafia, alternativt ”Körslaget” på dödsmetallutflykt.

Ett sätt att positionera sina egna visioner i det skrovliga mediebruset. Något som ger oss journalister, och i slutänden publik och läsare, en referenskrok att hänga upp tankarna på. Och – tveklöst – ett sätt att väcka intresse.

Tidigare har 43-årige Bäckström under Diztord-flagg bjudit på samarbeten mellan ”Idol”-kända Linda Varg och Scarpoints Henrik Englund (”I’m gone”) samt Therions Thomas Vikström och multiinstrumentalisten Stefan Jernstål i låten ”Unrependant” och nu är det dags att para ihop en av 1980-talets stora hormonraketer med en ganska så ung growlstrupe från Borlänge.

Varsågoda, ett av höstens mer oväntade artistsamarbeten: Susie Päivärinta och Deals Deaths Olle Ekman som gör gemensam sak i ”Wish you were here”.

Lite som om Rödluvan skulle göra gemensam studiosak med Vargen, med andra ord. Och om något en god anledning att ställa ett par snabba frågor till kapellmästaren.

• En naturlig spontanreaktion – hur kommer man på en sån här tokig idé?

– Som låtskrivare och producent får man ofta anpassa låten efter artist och stil. Det är ger en möjlighet att tänka tvärtom. Vem eller vilken typ av röst som skulle passa på just den här låten. Vilktigast av allt är att det ska vara kul.

• Vilka fler konstiga musikaliska möten kan vi vänta oss framöver?

– Som det är nu ger vi inte ut några detaljer om kommande släpp. De två nästkommande är i princip färdiginspelade, men viktigt att påpeka är att låten alltid är i fokus, inte att man fixar till en osannolik duett. En del låtar kanske inte ens blir duetter.

• Än så länge finns musiken bara att ta del av digitalt. Finns det planer på en regelrätt skiva också?

– När vi fått ihop en lagom samling blir det ett fysiskt släpp. När detta kan ske vet jag inte. Nu arbetar vi med en låt i taget och får se vad det landar.

• Rent förutsättningslöst – vilket är ditt drömsamarbete?

– Det finns många fantastiska artister, sångare och band jag skulle vilja jobba med. Laleh, Zakk Wylde och Rammstein, kanske?

I väntan på att detta sker (eller inte) kan den nyfikte så länge kolla in Diztords tidigare prestationer via dessa videoklipp.

Dags att knyta påsen runt ännu en månad. 30 dagar har passerat sedan sist, och med detta en hel uppsjö av trevlig musik som måste spridas.

Eller, vad sägs om smakprov från Aerosmiths kommande album? Färskt metalcoregodis från Parkway Drive? Fetmangel från norska Nettlecarrier och amerikanska Pathology? Metallicas emotsedda Deep Purple-hyllning eller solomaterial från Iron Maidens smatterbasist Steve Harris?

Det – och jävligt mycket annat – finns att tillgå på den Spotifysamlade septembersammanfattningen som du kan kolla in här.

Mycket nöje, vet jag.

Innan den (o)heliga helgvilan på allvar inträder måste jag bara dela med mig av detta konvolut, som promotas via finska Inverse records.

Gruppen heter Wömit Angel. Bara det torde föra tanketrådarna åt rätt håll, men som extra vägledning talas det i pressreleasen om Carpathian Forest, Motörhead och landsmännen i Impaled Nazarene.

Antikristen skabbsmak en masse, med andra ord. Snusk, avskräde, tvålallergi och rudimentärtmangel med tortyrkammarfeeling är legio. Speciellt som musiken på skivan i sig, kallad ”Sodomatik rites of I.N.R.I” och som ska finnas i handeln den 30 november, föga sansat beskrivs som ”a straightforward crowbar-to-the-face sado-punk/black metal”.

Bara jag som saknar Sarcofago i ovan nämnda referensguidning?

Så här låter Tammerforstruppens ansiktskrossande mangel i alla fall.

Och en sak är säker. Konvolutkonsten fångar precis vad det tycks handla om.