Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

• Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Megalomani, även kallat storhetsvansinne, är ett tillstånd som inom psykiatrin används på personer med starkt överdriven självkänsla. En vanföreställning förknippad med psykos eller personlighetsstörning, där en patient kan tro sig vara exempelvis Elvis Presley – eller en rättmätig mottagare av Nobels fredspris.

Efter att loppet i år redan är kört (det blir EU, oklart exakt i form av vilken person, som prisas i Oslo i december) ställer israeliska orientaldoomcombon Orphaned Land sig till förfogande inför 2013. Och har till och med startat ett upprop för de som möjligen anser att låttitlar som ”Blessed be thy hate”, ”The storm still rages inside” och ”The evil urge” är mänsklighetens främsta bidrag till världsfreden.

Ursäkta den raljanta tonen. Självklart inser konstellationen, som live ofta delar scen med magdansöser, sin chanslöshet i sammanhanget och använder priset mest som ett pr-trick. Men samtidigt finns det en hyllningsvärd grundinställning som borde uppmärksammas, på ett eller annat sätt. Genom att exempelvis släppa sitt album ”The neverending way of ORwarriOR” (2010) exklusivt för gratis nedladdning i arabiskspråkiga länder verkar kvartetten för enande mellan folkgrupperna i Mellanöstern.Den har även använt sin position för att predika musikens enande kraft, ett sätt att minska sprickorna mellan judar och muslimer i området.

Så här skriver sångaren Kobi Farhi om uppropet:

”Det här mitt högst personliga önskemål till alla mina vänner i Mellanöstern, Turkiet och muslimska kamrater världen över. Länge har vi stått över politik och vi vet att om det hade varit upp till oss hade freden segrat för länge sen. Gå in på den här länken och underteckna om ni anser att vi är värda och se till att sprida ordet och dela på era hemsidor. (…) Salam/Shalom/Peace.”

Självklart hedervärt och imponerande. Men värt Nobels fredspris? Fan tro’t.

Jodå. Här sitter jag och idisslar en recension av Gojiras högst utmärkta gig på Göta Källare i Stockholm.

En bedömning som du säkert kan läsa på ett eller annat sätt inom inte alltför många timmar. Som är ganska kort, men naggande god. Ungefär som Danny Devito, Leif Pagrotsky och Kylie Minogue (övriga likheter är emellertid ganska så ickeavsiktliga).

Jag saknar bara en sistamening. En konklusion som får knyta ihop den berömda påsen. Och så länge denna får perkolera bland de små grå är det ju hög tid att bjuda på dagens visdomsord från de bloggsanktionerade rymdmonstren som faktiskt spelar musik också. Även om just det ljudliga erbjudandet är så uselt att ett medverkande här enbart grundad på dess kvaliteter skulle vara en omöjlighet.

Men, vad tusan. Det är ju Gwar. Jätteroliga maskeradmuppar som säger politiskt inkorrekta saker och ger en svartsjuk kille tips om exakt var han ska stoppa upp sin flickväns mobiltelefon.

Ta det med en nypa salt. Kanske ett halvt kar handskördade korn från Himalayas sluttningar. Och – kom ihåg – har din snubbe en fjäril tatuerad nära Stora Skuggan så kanske han inte riktigt gillar dig. Så att säga.

Vissa dagar är kanske mer produktiva än andra. Timmar då det så kallade kreativa stimmet simmar fritt och såväl idéer som utförande hoppar hand i hand längs gatorna.

I dag har väl inte direkt varit en sån dag. Snarare har verksamheten mer varit av det tröga slaget, med mer detaljältande än grandiosa uppslag och utföranden.

Hög tid att ta helg, med andra ord. Men innan jag stänger butiken för veckoslutet (eventuellt öppnande före måndag är väldigt slumpartat och mer styrt av lust att förmedla något än någonting annat) är det dags för en traditionsbunden promotionkoll, med något av det tuffaste som har nått allmän konsumtion de senaste dagarna.

Och just denna vecka innebär det videodebut för svenske Tommy Karevik med Kamelot, Meshuggah, Rwake, Reign Of Fury, HIM, Hellish Outcast, Bonded By Blood, Nine Covens, Kobra & The Lotus, The Agonist, Graveyard samt snart Sverigeaktuella Fear Factory.

Bonusen kommer just denna lönefredag i form av streaming på nya låten ”Temper temper” från Bullet For My Valentine, lyric videos från tidigare Korn-gitarristen Brian ”Head” Welchs nya band Love And Death och All That Remains samt ett klipp från Machine Heads kommande liveutgåva.

Bara för att det är fredag. En extra välkommen sådan.

Kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=HIe1PfoFMBk

Vid senaste Sverigebesöket, på Sweden Rock 2010 varifrån bilden ovan också är hämtad, behagade frontmannen inte äntra scenen förrän cirka 50 minuter efter utsatt tid.

Inget konstigt i det. När det gäller punktlighet förhåller sig Axl Rose till detta som nyliberalen till ”Das Kapital”.

Det finns emellertid förhållanden som inte anpassar sig efter morotsfrippans eventuella lust och behag – nämligen livesänd tv. Vid medverkan i sådan går det inte att dra ut på det hela. Bara att ta tjuren vid hornen, dyka upp där producenten så önskar. Och det dessutom när så beordras.

I klippen nedan kan ni se hur det unika tillfället tedde sig. Med en Axl som anlände i tid till pratshowvärden Jimmy Kimmels program i onsdags för att prata lite om sina (eh, förlåt, bandets) kommande shower i Las Vegas. Och lite annat, så klart.

Bland annat får vi lära oss att 50-åringens senaste Halloweenkostym skulle efterlikna en majskolv, att han inte tänker rösta i presidentvalet men att han ändå sympatiserar med Barack Obama – och att han hemma på väggen har en liten tavla med budskapet ”Punktlighet stjäl din tid”. Samt att han mer eller mindre lovar att gå på scen vid utsatt tid på de ovan nämnda tolv framträdandena i spel- och dobbelstaden i Nevada.

Sångaren passade också på att bjuda publiken i studion på presentkort på hamburgare, vilket fick forne gitarristen Slashs fru Perla Hudson att gå i taket.

– Jag förväntade mig något upplysande och allt jag fick var reklam för en show och hans uppenbara dragning till chiliburgare, är hennes kommentar till Us Weekly.

– Var är kärleken? Och jag som stannade uppe för det här. Sex, droger och chilidogs. Länge leve Axl Rose. Och ett Halloweenträd.

http://www.youtube.com/watch?v=-7gjUa1y99g

http://www.youtube.com/watch?v=MP8qeBmFcKg

http://www.youtube.com/watch?v=ZnpMNo_3dFA

För lite Gwar i bloggen i dag, säger ni?

Ja, men … för tusan. Det måste vi ju råda bot på.

Torsdagens bidrag från den dominanta monsterklubben må ha några månader på nacken, men tål att spridas i alla fall.

Bara för att det är Gwar. Och för att Gwar är jättereuwliga.

Varsågoda: Allt du skulle vilja veta om relationer, men aldrig har vågat fråga ett bautadildobeväpnat rymdmonster om.

För den gemene metalslyngeln, uppvuxen i det digitala tidevarvet och mer nere med Youtubesnurrande än Svenska Skivklubbens baksidesannonser på Okej, kanske namnet Steve ”Zetro” Souza klingar tämligen obekant.

Vi som sög i oss 1980-talsmittens bubblande thrashvåg likt Vira Blåtira och Halka Banalka är namnet emellertid lika välrotat som någonsin Russ Anderson (Forbidden) eller Jeff Beccera (Possessed).

Nåja. Det var måhända en överdrift utan egentlig verklighetsgrund, men klart är i alla fall att 48-åringen har sin roll i den tuffare metallens annaler genom sin frontmansroll i Legacy (i dag kända som Testament) samt som sångare på Exodus-skivorna ”Pleasures of the flesh” (1987), ”Fabulous disaster” (1988), ”Impact is imminent” (1990), ”Force of habit” (1992) samt comebacken ”Tempo of the damned” (2004).

Och så sent som tidigare i år kunde vi höra rakbladsstrupen skära sig igenom materialet på Dublin Death Patrols andra platta ”Death sentence”, ett sidoprojekt som drivs tillsammans med bland andra rultige Chuck Billy från redan nämnda Testament.

Anledningen till denna kortfattade karriärsrekapitulation är emellertid att Souza nu kan fira att tämligen nystartade thrashprojektet Hatriot har tecknat kontrakt med Massacre Records, som ämnar släppa debutplattan ”Heroes of origin” den 25 januari nästa år.

Och det ser ut att bli en äkta familjehistoria – i gruppen ingår nämligen frontmannens söner Cody på bas och Nick på trummor. Ett fint sätt att knyta an till den nytillkomna moshgenerationen, måhända.

Fram till dess att fullängdsdebuten når handeln går det att fördjupa sig i streamingsmakproven nedan.

Sugen på whole lotta rock ’n’ roll nästa helg? Redo att skaka rumpan hela kvällen och natten lång tillsammans med Australiens främsta bidrag till mänskligheten vid sidan av bumeranger, wombats och Crocodile Dundee?

Hell aint a bad place to be, brukar det ju heta, exempelvis i låten på ”Let there be rock”. Men just i detta fallet är snarare H62 på Södermalm i Stockholm en önskvärd destination.

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen satsar nämligen den svenska supportersammanslutningen ACDCmachine.com på en hyllningsdag till ramalamatruppen från Down Under. Nästa lördag, den 3 november, är det dags för intresseklubbens egna version av riffjulafton – ett evenemang som just du kan vinna ett exklusivt vip-pass till.

Japp. Dagens sanning. Arrangörerna är hyggliga nog att bjucka två stycken bloggläsare på gratis entré till eventet, där spanska ’77 samt svenska Jetbone står för liveunderhållning medan svängkonessören Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-The Hellacopters/Entombed) skjuter ut låtar från dj-båset. Dessutom får de lyckliga varsin goodiebag innehållande massor av passande boogiegodis.

Allt du behöver göra är att:

1. Svara på följande fråga: 1986 bidrog gruppen med soundtracket till den kalkonkluckande filmen ”Maximum overdrive”, vilken även var regidebut för en väldigt känd författare. Vad heter han?

2. Mejla in namn och mobilnummer i ett brev döpt till AC/DC-tävling till mig på mattias.kling@aftonbladet.se.

3. Och detta senast tisdag nästa vecka. Det vill säga den 30 oktober. Eventuella bidrag som inkommer när klockan har slagit onsdag åker direkt i papperskorgen. Vilket även gäller eventuella bidrag som brister på någon annan punkt.

Rock ’n’ roll!

Då kör vi, eller vad sägs?

http://www.youtube.com/watch?v=3ipMQzjYv7U&t=1m13s

Fan. Det var ju snart ett och ett halv dygn sedan sist.

Därför: Dags för ett nytt klipp med allas våra favoriter till latexmonster.

Bara för att det egentligen finns få anledningar att inte sprida det vidare. Det är ett videoklipp. Med Gwar. Och Beefcake The Mighty i en nätt liten ballerinaklänning.

’Nuff said.

Håll truten och kolla nu. Det är väl värt knappt fyra minuter av ditt liv.

Dagen efter sin spelning på Arenan valde dalatruppen att lämna distpedaler och specialeffekter i turnébussen – och genomföra ett akustiskt gig i Bengans skivbutik på Drottninggatan i centrala Stockholm.

En ganska så välbesökt tillställning, sägs det. Ett framträdande som nu också går att beskåda i sin helhet via nedan bifogade videoklipp. Strax över 20 minuter väldigt avslappnade versioner av bland andra ”Primo victoria”, ”Gott mit Uns”, ”Carolus Rex” och ”Attero dominatus”. Spexigt och muntert, med några toner av exempelvis ”La bamba” i sistnämnda.

Mer koncentrerat lär det emellertid bli den 9 november på Londons HMV Forum, en konserthall med en publikkapacitet på strax under 2 500 personer. Då ämnar gruppen nämligen föreviga sin nu aktuella turnérepertoar för en kommande köp-dvd/bluray.

Mer info om nämnda konsertdokument när sådan finns tillgänglig.