Ganska poänglöst: gästskådespelare som hamrar på sköldar och låtsasslåss. Desto mer värdefullt: en bultigt avlossad salva dödsmetall som inte räds melodier eller – ta mig tusan och dra mig baklänges på en liten kärra – lättnynnade refränger.

Med ett vikingaskepp som centralpjäs på scenen och ett glödhett elddraperi i frontposition tar Amon Amarth sin fornnordiskt mytologiska image ett steg närmare en passande visuell presentation.

Tjusigast blir det i ”Live for The kill”, där Johan Hegg i låtens keyboardsvepande slutparti kramar drakhalsen och, badande i lila motljus, spänner ögonen i publiken. Sådana studer är värdefulla och applådvärda. Lika mycket som kraften i ”Destroyer of the universe”, ”Fate of norns”, ”Death in fire”, eller färska ”Deceiver of the gods”.

Och vi ska nog tacka gudarna för en sån tjusigt iscensatt final som ”Twilight of the thunder god” och ”Guardians of Asgaard”. Den är ju himmelsk, på varje rimligt sätt.

Fotnot: Recension och plusbetyg, komprimerade på 500 snåla tecken, kan ni läsa i tidningen i morgon. Gör det.

Det är klart att Sweden Rock kan pricka av ännu ett succéår. Så som man kan göra då det redan i dag står klart att festivalen är slutsåld, när det gäller samtliga biljettkategorier.

Knappast förvånande så klart. Snarare ännu en fjäder i hatten för framgångsmaskinen i Blekinge, lika grundad på evenemangets trivselrykte som på dess banduppställning. Ett rykte som gör att folk kommer tillbaka år efter år, köper plåtar före några band ens har presenteras och ser fram emot nationaldagshelgen som julafton självt.

Därmed har Sweden Rock blivit något av ett självspelande piano. Ett förhållningssätt som håller för stunden, men som också gör att det inte känns som att ledningen behöver anstränga sig speciellt mycket då några prestigefyllda huvudakter är bokade.

Ja, jag vill ägna den här stunden åt att prata lite om programmet. Det där som fyller dessa fyra dygn med ett decibelförstärkt soundtrack som ömsom kan engagera men som ibland bara pågår i periferin.

Jovisst. Med dragplåster som Kiss, Rush och ett 30-årsfirande Europe är det lätt att göra vågen över bjässebokningarna. Speciellt de förstnämnda kommer troligtvis att välta Norje Boke ner i Pukaviksbukten senare i kväll, något annat vore helt orimligt, men att också få de kanadensiska progikonerna att göra sitt första festivalgig i Europa på mer än 35 år känns väldigt exklusivt.

Men därutöver? Låt mig säga att det är aningen blekt. Inget superspännande som får undertecknad att gå loss in på bara kalsongerna av upphetsning.

Låt mig konkretisera och exemplifiera: När detta skrivs har första bandet på största scenen just äntrat dess golv, finska Sonata Arctica. En grupp som brukar befinna sig på blygsam klubbnivå då de annars besöker Sverige. Vilket även kan sägas om exempelvis The Quireboys (lördag) eller Doro (i morgon). Inga supernamn som kräver sin scenplats och upphöjda ställning, vilket ger en känsla av att mycket av festivalbudgeten gått åt att säkra dess superstjärnor och att övriga akter mer hänger med på ett bananskal. Inte för att de på något sätt är dåliga eller ovärdiga en framlyft position, snarare för att de måhända är aningen svala i sammanhanget.

Missförstå mig nu rätt. En vädjan som troligtvis är förgäves, men likväl nödvändig. För visst finns det programpunkter att se fram emot, även om dessa sker vid sidan av den prestigefyllda Festival Stage. I dag ser jag exempelvis lite extra fram emot The Devin Townsend Project (konserten på Nalen i Stockholm i november förra året var skruvat fantastisk), amerikanska Huntress och ett konsekvent bröstspänt Amon Amarth.

Så visst. Det finns nog med distad förströelse att sysselsätta en dagarna i ända. Kanske även en möjlighet att upptäcka något färskinggäng på Rockklassikerscenen. Jag klagar därför inte, konstaterar mest. Att programmet som helhet inte hör till festivalens starkaste.

Det här är ett band som heter Candlemass. Som är så fantastiskt och bra att det bara kan avsluta en kväll som denna, då kylan kramar underlivet blågrått.

Ja, det här är bra. Vilket jag nog tror att Jocke Persson kommer poängtera i den recension han gör till tidningen som kommer ut om några få timmar.

Jag recenserar inte. Jag njuter. Suger i mig varje ton av ”Under the oak” och ”At the gallows end”. Förbluffas över hur bra Mats Levén tacklar alla toner som han ska.

Ja, det här är bra. Mörker i dygnets dunklaste timme. Total magi. Och här nedan kan ni inspektera hur det må te sig, via avrundningsnumret ”Solitude”.

Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

•• Fördelen med att göra intervjuer är att man som skribent ofta får mycket intressant att förmedla.

•• Nackdelen är att så lite av det brukar få plats på det snävt tilltagna utrymme som ges i tidningen.

•• Därför kommer det här under de närmaste dagarna att följa lite bonusmaterial som har blivit över från arbetet med Aftonbladet Hårdrock. Citat som i all rimlighet borde ha förmedlats till läsekretsen, men som av en eller annan anledning har tvingats stryka på foten i redigeringen.

•• Först ut: In Flames ex-gitarrist Jesper Strömblad, som jag träffade i Göteborg för att prata om hans nya band The Resistance.

• Om brytningen med ex-basisten Alex Lostad:

– Vi har väl fått en del kritik för hur vi hanterade brytningen offentligt och det må vara så att det var hårda ord, men det var ändå milt uttryckt av oss efter omständigheterna.

– Han är en fruktansvärt opålitlig och sjuk människa. Han stal vårt gage och ljög om det ena och det andra för att ta sig ur den ena efter den andra lögnen. Alltså, han är ökänd för att blåsa folk. Så när folk fick veta att Alex var vår basist så fick vi försvara honom på alla håll och kanter, för alla sa ”ta inte med honom, ni kommer ångra er”. För alla hade någon erfarenhet av honom.

– Men vi försvarade honom in i det sista, för vi sa det att att var en go gubbe och jag vill ju i så fall lära mig det själv. Och jag kunde aldrig i mitt liv tro att han kunde pissa oss i ansiktet, inte efter det att vi ställde upp så för honom. Så att jag inte önskar honom någon lycka i framtiden, det menar jag. Han ska stå till svars för det han har gjort. För han är en hal jävla ål som på något sätt alltid kommer undan.

Med tanke på alla varningssignaler, varför valde ni ändå att ta med honom i bandet?

– Det får väl stå för mig. Det är min ”strike one”, liksom. Men vi hade väl börjat få kontakt via Facebook och sen när jag och Marco började snacka om att sätta ihop någonting så hade jag och Alex redan bra kontakt, så det kändes naturligt att plocka in honom.

– Men det är klart att vi funderade över varningarna. Jag fick ju en magkänsla ganska tidigt att något inte stämde. Det kunde vara de konstigaste sakerna som hände. Han hade alltid någon förmåga att slingra sig ur det. Han är en mästare på att manipulera folk, det är ju därför han kommer undan med det. Förstärkare försvinner för att de ska ha blivit stulna vid något inbrott och så kommer de tillbaka två veckor senare för att polisen har kommit och lämna dem vid dörren. Men vad som har hänt är att han har gått med dem till panten för att lösa ut en annan skuld där han har blåst någon annan. Och det är väl så han lever, den stackaren.

– Vad det slutade med var att jag var tvungen att få fram bevis på att han verkligen hade lurat oss, han stal vårt gage från en spelning, och då drog han upp en helt fantastisk historia om vart pengarna hade tagit vägen. Och då ringde jag runt och gjorde lite detektivarbete och då hade han ju … och det var ett väldigt raffinierat bedrägeri för väldigt lite pengar, måste jag säga. Plus att han har startat en mejladress i mitt namn och mejlat till folk och utgett sig för att vara jag. Det är ju väldigt allvarligt. Det skadar ju mig, jag vet ju inte vad han har skrivit. Av en slump har jag kommit över vissa mejlkonversationer, men det kan ju bara vara toppen på ett isberg, vad jag vet. Det är därför vi inte önskar honom lycka till, han ska fan sota för vad han har gjort.

Funderade du inte på att vidta rättsliga åtgärder?

– Jo, det gjorde vi men vi släppte det. Det var så lite pengar och jag kände att det här kommer bita honom i röven en vacker dag i alla fall. Jag orkade inte lägga någon energi på det. Så vi sparkade bara ut honom och gick vidare. Så vad han gör nu, det vet jag inte. Han sitter väl och trycker under en sten. Jag tror inte det skulle vara någon bra idé att träffa honom. För hans skull. Det finns ingenting att säga. Vi har släppt det och gått vidare och nu med Claudio som fast medlem känns det väldigt skönt.

• Om nye basisten Claudio Oyarzo, även i Minora:

– Han stod alltid på stand by om något skulle hända. Sista giget vi gjorde med Alex var i Stockholm i mars förra året, med Frantic Amber och Colossus. När han sedermera stack sa vi att vi skulle fortsätta som en kvartett och ha en inhyrd basist. Men så märkte vi att den här kemin, som väldigt sällan den infinner sig, fanns där. ”Kan du ställa upp?” ”Ja, visst. Säg när, var, hur och jag kommer”. Claudio har inte ens frågat om han ska få betalt. Och sen efter att vi hade spelar nu i helgen (intervjun gjordes i slutet av april, förf. anm.) och framför allt att han var med i videon så det kändes allt rätt. Klart att han är en i The Resistance, så på kvällen så frågade vi om han ville vara med permanent och han svarade ja, gladeligen, och det blev vi väldigt glada över.

– Och det är ju bra för Claudio. Han har ju gjort den här punksvängen, kånkat runt i USA i åtta veckor i en van och så. Han får ju inte riktigt den outleten i Minora, det här är något helt annat som är helt naturligt för honom. Och sen att vi är väldigt goa vänner, så det känns jättebra att han är med. För, som sagt, det är lätt att sätta ihop ett band, men när det väl gäller så ska det ju funka. Det är ju som en familj eller ett företag eller vad som helst. Och det vet vi ju alla vilka spänningar som kan uppstå i diverse läger och band och sådär.

Är det en fördel att ni känner varandra så väl sedan tidigare?

– Ja, jag har aldrig trott på det här med auditions. Visst, det kan komma dit en snubbe och spela låtarna helt perfekt, men sen kanske han är ett rövhål. Det måste klaffa musikaliskt men framförallt personligt. Du måste kunna leva med den här personen i en trång buss i åtta veckor utan att slå ihjäl honom. Det bästa sättet att hitta en ny gubbe är nog att man känner honom sen tidigare, vet vad han går för och hur han fungerar i alla situationer.

• Om uppbrottet från In Flames:

– Jag hade ju mina pauser från 2006 och framåt och 2010 så beslutade jag mig för att hoppa permanent. Från då och ett år framåt så gjorde jag nästan ingenting för jag var utbränd, tror jag. Självklart krigade jag ju med mig själv om jag skulle komma tillbaka, eller inte men jag kände nog ganska tidigt att jag inte ville komma tillbaka. Och de ville inte att jag skulle återvända, för då hade de engagerat sig mer i mina problem än vad de gjorde. Jag fick inte ett samtal eller ett sms på ett år, när jag mådde riktigt dåligt.

– Så den där motivationen att gå tillbaka till någon slags ”familj”, den fanns ju inte. Men det högg ju mig i ryggen vid något tillfälle, till slut kände jag ”det är ju det här jag har levt på så länge, det är ju en jättestor del av min identitet” som plötsligt försvann. Tankar om vad jag är värd som musiker och i branschen, om jag är en pelare i det här maskineriet som kallas In Flames eller om jag går att ersätta. Är jag en respekterad musiker eller ska jag göra något annat? Jag kanske skulle lägga gitarren på hyllan och göra något annat, för jag var ju tvungen att sluta för att jag inte tyckte att det var roligt längre. Och för mig är ju det väldigt viktigt. Musik är min stora passion och min terapi för att jag ska hålla mig vettig och nykter och inte bli destruktiv.

– Och när jag kände att det roliga försvann, att jag satt och spelade in en platta med en klump i magen och skrev låtar som nästan kändes framtvingade så kunde jag inte fortsätta. Det var inte den sköna och goa och kreativa känslan i studion, det försvann egentligen ganska tidigt. Och att sitta och skriva en skiva och hela tiden ha de där elefanterna på axlarna … pressen att alltid följa upp någonting och göra någonting bättre och någonting större. Jag var aldrig bekväm i det, det blev för stort på något sätt.

Hur länge kände du så i bandet?

– Nu med facit i hand så skulle jag nog ha hoppat några år tidigare. Men jag är ändå jättenöjd med allt vi har åstadkommit. Jättenöjd med alla framgångar och allt vi har upplevt och allt det som har hänt har ju lett fram till där vi är nu. Det blev väldigt förutsägbart med tiden, det var inte roligt att spela.

Känner du någon gång sorg över att In Flames blev som det blev?

– Både ja och nej. Jag kan ju känna någon slags besvikelse. Jag hade hoppats på lite mer stöttning när jag var borta. Men samtidigt måste jag respektera att de inte kan sitta och dadda någon som kanske dyker upp eller kanske inte dyker upp. Men alla kan bli sjuka, alla kan gå in i väggen, och sån är min personliga inställning till mina vänner. Jag finns alltid där för dem. Jag är där 24 timmar, min dörr är alltid öppen. Men det går inte alltid båda vägarna.

– Men samtidigt är In Flames ett företag. Det är en stor grej och the show must go on, men det kanske inte vore så svårt att ägna fem minuter åt ett samtal under den här långa tiden. Det var väl egentligen det som gjorde att jag fattade beslutet. Det kändes som att de var rätt nöjda med att ha Nicke (Engelin, förf. anm.) och det med all rätt för jag trivdes ju inte och det syntes på mig. Jag höll mig mest för mig själv på turnéerna, jag stängde in mig i backloungen, drack mig full, somnade, försökte få tiden att gå medan de andra hängde ihop mer. Så jag förstår att för deras skull så kom han in som en vitamininjektion i ett band som är hårt arbetande och där alla är trötta.

• Om att göra musik med The Resistance:

– Det var skönt! In Flames musik var alltid så uttänkt. Den är skriven på ett annat sätt. Man arrar, man gör riff, man gör en gitarrstämma, man gör en gitarrstämma till och man tänker hit och dit. Men nu var det bara att köra det enkelt. Kanske mer få fram en känsla av en energi, vi backar upp Marcos texter och hans aggressivitet och blir ett instrument åt det mer än att man står och glor på en gitarrist som står och glänser och shreddar. Så det var jävligt kul att göra låtarna. Man hittade hela tiden influenser när man satt och skrev låtarna. Det var väldigt roligt och väldigt förlösande att bara spela lite mer hämningslöst än vad man har gjort tidigare i In Flames, jag tror att det passar mig bättre. Jag har aldrig varit en finlirare, ingen shredder.

– Vi bara kör på. Vi har inget att bevisa. Det är ju inte så att vi försöker bygga upp något från grunden på samma sätt som tidigare. Skulle vi ha en likadan karriär igen skulle vi vara 65 när vi sitter här och snackar nästa gång. Så man får vara realistisk också.

• Om drickandet i rocksvängen:

– När man är i en sån här bransch är det ingen som reagerar om en snubbe lägger upp en bild på Facebook vareviga jävla dag, liksom. ”Hell yeah, dude!” Ölen är ju fastväxt i din hand. Men om man skulle applicera det på en banktjänsteman som skulle sitta och kröka varje kväll, eller om du skulle gå in på Ica och kassörskan ursäktade sig medan hon öppnar en bärs… det här är ju också ett jobb.

– Hela tiden finns det förväntningar på en. Eftersom man har gjort de här svängarna så många gånger har man ju träffat folk på alla ställen som vill bjuda ut en på puben efter giget. Man reflekterar inte ens över hur man lever. Vissa pallar det, vissa pallar det inte. Och för de flesta så säger ju kroppen till till slut, och det var då jag kände att jag hade problem. För då sade ju kroppen att den inte klarar sig utan alkohol och då är det ju bara att lägga av liksom.

Var det svårt att sluta dricka?

– Inte det minsta, faktiskt. Det är hundra gånger svårare att sluta röka – det är helt jävla hopplöst. Jag hatar att jag röker, men samtidigt kan jag inte ta på mig för mycket. Jag kan inte gå ifrån att vara en kedjerökande, alkoholiserad rockstjärna till att bli någon veganguru. Så funkar det inte.

– Så det var inga problem alls, snarare tvärtom. Jag märker ju att det alkoholen gjorde med mig är att jag blir ganska tråkig och introvert person. Jag går ju inte ut och festar. Jag kan liksom gilla ruset, jag tycker att det är skönt som alla andra människor … varför dricker man alkohol? Jo, för att man blir avslappnad och de där vardagliga sakerna kan försvinna i några timmar. Öppna en flaska vin, kolla på en bra film … sån har jag alltid varit.

– Jag är ju väldigt mycket mer utåtriktad och glad som person när jag är nykter än när jag dricker. Jag har inget medicinskt sug efter alkoholen, som med cigaretter. Det är inte så att jag varje morgon måste ha en sup, men jag funkar inte normalt förrän jag har fått min första kaffe och min första cigg. Men det är aldrig något som kommer över mig med drickandet, utan det kan bara vara när det händer saker som gör en ledsen eller frustrerad. Och då kan vissa ta ut det under en joggingtur, vissa ber till Gud och jag kan ta en fylla. För det är som att pysa på ventilen. Rom byggdes ju inte på en dag, liksom. Men jag känner att jag kunde lika gärna ligga i rännstenen och spy galla med en sil i armvecket, men jag sitter här med en jävligt bra platta i bagaget.

• Om missbruksproblematiken kontra turnerande:

– Det är jag väldigt säker på att det inte kommer bli några problem alls. Det kanske låter lite konstigt, men jag känner mig trygg i den miljön. Exempelvis: vi sitter ju på en bar just nu (intervjun gjordes på restaurangen 2112, förf. anm.). Det flödar ju av sprit där ute, det rör mig inte i ryggen. Det får inte bli ett handikapp. Jag måste kunna gå ut och äta och prata med mina polare, det spelar ingen roll om jag håller en cola i näven eller om jag håller i en bärs.

En turné är ju en mer pressad situation.

– Absolut. Men jag känner ju det att det är en större risk för mig att falla tillbaka när jag sitter ensam hemma. Jag bor ovanpå en pub, jag är där nere på 20 sekunder och får en öl i näven. Men på turné … alla de gånger vi har varit ute med The Resistance har jag inte haft en tanke på det. För jag lever också på den här otroliga känslan av att få en naturlig kick av att spela. Man behöver inga droger eller alkohol i kroppen, adrenalinet pumpar och det är på riktigt. Det är en fantastisk känsla som inte går att jämföra med den bästa fyllan. Man kan aldrig säga aldrig, så klart. Jag har snarare känt att jag har chans att åka ut på turné och göra något bra av det. Att det blir en positiv upplevelse. Att jag går upp på morgonen, äter en god frukost, kanske kollar in stan … i stället för det här livet där man kan vakna upp i Barcelona eller Los Angeles eller Skövde, det spelar ingen roll. För man ligger och sover till fem, öppnar en bärs, lägger sig och spelar Xbox tills det är dags att giga. Nu finns det en möjlighet att vända det, att man kommer hem och mår bra.

Fotnot: För att läsa hela intervjun med Jesper Strömblad om alkoholen, relationen till Anders Fridén och The Resistance – köp Aftonbladet Hårdrock!. Typ genast.

159 recensioner.

Ja – sug på den lilla nätta karamellen.

Etthundrafemtionio jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland i arla svinottan. Faktiskt så orimligt tidigt att uppstigningen sker då jag i vanliga fall för bara några år sedan gick och la mig. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2012.

Varsågoda.

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

The Cult, 2011 (ML)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Down, 2011 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

Hardcore Superstar, 2011 (MK)

Imperial State Electric, 2012 (ML)

In Flames, 2009 (JP)

King Diamond, 2012 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Morbid Angel, 2011 (MK)

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Necronaut, 2011 (JP)

Nevermore, 2006 (MG)

Ozzy Osbourne, 2011 (JP)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Rival Sons, 2012 (JP)

Satyricon, 2008 (MG)

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Soundgarden, 2012 (JP)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

Accept, 2005 (MG)

Accept (2011, MK)

Agent Steel (2011, JP)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Sebastian Bach, 2012 (MK)

Black Label Society (2011, MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Danko Jones, 2012 (ML)

The Darkness, 2012 (JP)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Edguy, 2012 (MK)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MG)

Evergrey (2011, MK)

Exodus, 2012 (JP)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Gamma Ray, 2012 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Helloween (2011, MK)

The Hooters (2011, ML)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Motörhead, 2012 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nifelheim (2011, MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Raubtier (2011, MK)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Sacred Reich, 2012 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Saxon (2011, JP)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

Twisted Sister, 2012 (ML)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

Rolf Wikström (2011, ML)

Rob Zombie (2011, MK)

Adrenaline Mob, 2012 (MK)

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

CrashDïet (2011, MK)

Disturbed, 2008 (MG)

Duff McKagan’s Loaded (2011, ML)

Dynazty, 2012 (JP)

Ghost, 2011 (JP)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

H.E.A.T., 2012 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Billy Idol, 2010 (ML)

Joan Jett & The Blackhearts, 2011 (JP)

Judas Priest, 2011 (MK)

Lynyrd Skynyrd, 2012 (ML)

Megadeth, 2005 (MG)

Michael Schenker’s Temple Of Rock, 2012 (ML)

Mr Big, 2011 (ML)

Nicke Borg Homeland, 2011 (ML)

Scorpions, 2004 (MK)

Sepultura, 2012 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Thin Lizzy, 2011 (MK)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

Lee Aaron, 2011 (ML)

Fear Factory, 2012 (MK)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

Mötley Crüe, 2012 (MK)

Poison, 2008 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Queensrÿche, 2011 (ML)

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Steel Panther, 2012 (ML)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Whitesnake, 2011 (ML)

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML).

Så här i backspegeln känns den gångna månaden som en blinkning i ögonvrån. Veckor som bara har susat förbi, fyllda med resor nedåt kontinenten i såväl privat regi som i tjänsten, långdragna pass vid datorn för att se till att årets upplaga av Aftonbladet Hårdrock! kunde nå läsekretsen på avsett datum och som extra krona på verket en 40-årsdag som jag kommer minnas med varmt hjärta resten av mitt liv.

I all denna röra har det blivit som det har blivit med bloggandet. Något jag hoppas ni har överseende med, då det här är något jag gör vid sidan om då övriga åtaganden så tillåter. Vilket har inneburit att traditionerna ”Veckans viktigaste” och ”FGIF” för stunden ligger på is, och så troligtvis kommer göra fram till i höst. Om de återkommer får jag se, möjligheten finns att jag omvärderar och väljer en annan form för dess innehåll. Den som lever får se.

Något som emellertid känns puckat att avrätta bara för att livet är lite körigt för stunden är de månadssummeringar som med envis regelbundenhet brukar dyka upp almanackan så erbjuder.

För de nyss passerade 31 dagarna innebär det möjlighet att förkovra sig i en skön blandning mellan stort och smått, mjukt och hårt. Från Timo Tolkki’s Avalons beställningsjobb i Avantasia-skolan till The Dillinger Escape Plans brokiga eklektiktrixande. Från The Poodles underskattade AOR till Immolations respektvärda hedersdöds. Och däremellan allt från Asta Kask till Alice In Chains till Svartsyn till blogghyllade Port Noir och comebackcombon Transport League.

Ja, det har sannerligen varit en hisanande månad. Vars soundtrack du kan lyssna på här om du använder Spotify, medan Wimpmedlemmar i stället följer denna länk.

Och så var det med det. Nu väntar en traditionsenligt rörig Sweden Rock-vecka. Något ni kommer att märka här i spalterna på alla de sätt.

Megadeth

Super collider

Tradecraft/Universal

METAL Personen Dave Mustaine är en fullkomligt fascinerande figur. En kontroversiellt underhållande stolle som rabblar konspirationsteorier, förkastar evolutionen, avskyr Obama och har en så omfångsrik foliehatt att Skultunas samlade årsproduktion aluminium knappt ens räcker till brättet. Paradoxalt nog har hans mentala resa ut i stratosfären också inneburit att den musikaliska gärningen har blivit desto torrare och mer andefattig, vilket också gäller fullängdare nummer 14 med livskamraten Megadeth. Förvisso kan några äventyrliga southern rock-inslag i ”The blackest crow” få en att lyfta på ögonbrynen, liksom att ”Forget to remember” snarare låter Kent än Exodus. Som helhet är ”Super collider” likväl vare sig spännande eller fängslande. Snarare bara ännu ett ”jaha” i diskografin.

Bästa spår: ”Kingmaker”.

VECKANS TWEET

Sex arbetsveckor är ganska så lång tid. Lite mer än en månad, omräknat i dagar exakt 39 sådana. Strax över 56 000 minuter, dessutom. Och oskrivbart många sekunder, fyllda av deadlinestress, skratt, segrar och nederlag.

Det är också denna period som är anledningen till att det har varit ganska så tyst här inne på sistone. Eller, rättare sagt, det jag har ägnat mig åt under tiden.

Det är självklart vid det här laget ingen hemlighet. Här bredvid finns resultatet, eller i alla fall dess så kallade förstasida. En packe Hårdrock!, mätande hundra sidor där jag i år också har haft större inverkan på innehållet. Det innebär att jag för några veckor har lämnat min trygghetszon här på tidningen och återtagit den reporterroll som har tvingats underkasta sig andra uppdrag. Vilket så klart har varit kul som fan. Speciellt de uppdrag då jag har fått ägna mig åt mer fritt reportageskrivande och därmed kunnat arbeta utanför de ganska så begränsande ramar som statisk rapportering verkar inom.

Det mest intressanta för yours truly i magasinet är därför också de elva sidor som beskriver Sabatons sejour ombord på Wacken-anknutna seglatsen Full Metal Cruise. Vi – fotograf Johan Söderlund och undertecknad – mönstrade på Mein Schiff 1 i Amsterdam och återvände till verkligheten igen i Örebro, efter en kort sejour i Hamburg. En väldigt galen resa, på många sätt, som nog kommer hamna högt på årsbästaupplevelserna då dessa ska sammanfattas i slutet av december.

Men utöver detta har jag intervjuat Jesper Strömblad (ex-In Flames/Dimension Zero) om hans nya grupp The Resistance och de personliga problem som en gång fick honom att lämna ett av Sveriges största metalband. Jag har förhört Amon Amarths Johan Hegg om gruppens USA-satsning och kommande skivan ”Deceiver of the gods”, tagit tempen på läget i Rush-lägret tillsammans med gitarristen Alex Lifeson, snackat Iron Maiden med Gamma Rays Kai Hansen och författat historien om den snart Sverigeaktuella järnjungfruns album ”Seventh son of a seventh son”. Plus gjort en rad andra knäck som säkert kommer både uppröra och underhålla.

Minst sagt har det varit en jävla resa. Fantastiskt roliga veckor som tycktes ta slut lika snabbt som de anlände men som har fört det varaktiga resultat med sig som ni snart kan fingra på.

Aftonbladet Hårdrock! säljs lördagen den 1 juni till söndagen den 9 juni. Men innehåller läsning som varar längre än så. Gillar ni resultatet – hör av er till mig eller redaktören Jocke Persson. Vilket ni så klart även kan göra om ni anser detta vara den största skräpprodukt som har nått marknaden sedan Nogger Black.

Mycket nöje. Och på återhörande inom kort. Det har varit alldeles för tyst här inne på sistone.

Alice In Chains

The devil put dinosaurs here

Capitol/Universal

ROCK/METAL På flera sätt var ”Black gives way to blue” en sensationell utgåva. Ljudet av en motsägelsefullhet, sprungen ur till synes omöjliga premisser men som lyckades gjuta nytt liv i en av Seattlescenens starkaste akter. I mångt och mycket är ”The devil put dinosaurs here” en naturlig konsekvens av denna succécomeback. En skiva som ofta låter precis som den ska, men som förhåller sig på samma sätt till sin föregångare som nittiotalsalstret ”Alice In Chains” i relation till mästerverket ”Dirt”. Från Jerry Cantrells mollstämda melodier via William DuValls karaokeperfekta imitation av originalsångaren till de mer opluggat lägereldsestetiska stunderna är utfallet kvalitetsspäckat. Om än något mognare, tjusigare och mer elegant. Och därför inte lika psykossvettigt som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Stone”.

VECKANS TWEET