Frontmannen Robb Flynn försöker visa exakt hur mycket pengar gruppen fick för att byta bolagshemvist. Foto: Magnus Sandberg
En av metalvärldens mindre omhuldade makthavare är Monte Conner.
”Monte vem”, säger du?
Arkitekten bakom många av dina favoritskivor, säger jag.
I sin roll som ansvarig för A&R på Roadrunner från 1987 har han varit ansvarig för att knyta en hel radda artister till bolaget fram till sin sorti i augusti förra året, i turbulensen av en rad omorganiseringar.
Du har kanske hört talas om Sepultura? Slipknot? Fear Factory? Type O Negative? Trivium?
Conner har en stor del i deras karriärer. Vilket gör honom till en av den moderna metalvärldens storspelare, utan att ens själv ha trakterat något instrument i mer omskrivna sammanhang. En cool katt som förtjänar respekt, med andra ord. En hårdrocksscenens Tony Mottola, om man så vill.
Efter skilsmässan med Roadrunner har Conner emellertid inte valt att dra sig tillbaka, utan i stället lagt sin kraft på att locka lukrativa artister till Nuclear Blast Entertainment. Vilket bland annat har lett till att exempelvis Sepultura och Soulfly är knutna till USA-grenen av den tyska metaljätten.
Flynn och Conner har all anledning att kramas igen. Foto: Roadrunner
Och vad har det här nu för dagsrelevans, torsdagen den 3 oktober 2013? Jo, nu har han nämligen slagit till igen och snott åt sig en jätteakt från sin förra arbetsgivare.
I går basunerades det nämligen ut via de sedvanliga kanalerna att Oaklands finest, även kända under mer slagkraftiga namnet Machine Head, har ingått allians med Nuclear Blast. Alltså det tredje bandet från Conners framgångsrika förflutna som han väljer att locka över till sitt stall – och den största kontrakteringen hittills.
Det innebär att gruppens åttonde studioskiva, den första med nye basisten Jared MacEachern, kommer att släppas via just Nuclear Blast tidigt nästa år. Och att Roadrunners stall med ens blev aningen tunnare.
Fler liknande övergångar att vänta den närmaste tiden? Jag skulle nog tro det.
Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.
Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.
En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.
Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.
Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.
Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.
Kvartetten är fortfarande inte redo att värvas till någon högmässa.
Okej, mycket runt bandet har på senare år framstått som en illa regisserad dokusåpa. Det har varit inställda turnéer hit och dit, gruff, avhopp och annat trams som har stått i vägen för det primära. Nämligen musiken.
Och just när det gäller denna, i sammanhanget knappast obetydliga, detalj har Glen Benton och hans kristendomsbashande anhang från Florida inte direkt svikit.
Okej, det släpptes ett par rätt ruttna album runt millennieskiftet. Enligt uppgift för att bandet ville lösgöra sig från sitt då aktuella Roadrunnerkontrakt, men som också gick ut över dess fans. ”Insineratehymn”? ”In torment in hell”? Helsefyröverstrukna nja, förutom något enstaka stycke var det riktiga krämarutgåvor som enbart lyckades släpa gruppens egna rykte i smutsen.
Brutal musik kräver en brutal förpackning. Likt denna.
Emellertid, efter omladdningen med nio år gamla ”Scars of the crucifix” och inte minst uppföljaren ”The stench of redemption” så har kvalitetskontrollen varit (o)god och pålitlig.
Något som tycks vara fallet även nu. Även om titelspåret från stundande Century Media-släppet ”In the minds of evil” – i butik i slutet av november – inte riktigt är någon så helvetesblastande historia som vi är vana vid är låten death metal av krossande god klass.
Mer av denna vara blir det på bandets elfte knogmacka. Allt annat vore väldigt märkligt och förvånande.
Comebacktruppen fortsätter att skämma bort oss med tuff musik.
För många av er yngre läsare är själva företeelsen troligtvis rena Hedenhös, men för en annan en charmig detalj från förr. Jag pratar om flexiskivor, en slags lågbudgetvariant av vinylplattor av extra sladdrig plast, som under främst 1980-talet användes som promotionverktyg i en tid då ingen ens kunde tänka Youtube.
Okej, formatet är inte optimalt. Det krävs en väldigt stadig matta på skivtallriken – eller ännu hellre, lägga en vanlig lp-skiva som bottenstöd – för att kunna lyssna på grunkan. Men fördelen är att det som släpps ofta är väldigt exklusivt. Och därmed extra åtråvärt för anala fysiskt format-anhängare som yours truly.
Så här ser skivan i fråga ut. Röd och fin.
Några som emellertid står upp för flexiskivans relevans i den digitala världen är entusiasterna bakom amerikanska mangelpublikationen Decibel Magazine. I varje nummer av den tryckta varianten av tidningen – jo, det görs fortfarande sådana – bjuder man nämligen sina prenumeranter på just en platta av detta slag. Och dessutom mestadels något exklusivt stycke, vikt enbart för denna utgivning.
Svenskvänner kan säkert känna sig stolta över att tidigare kapitel i denna serie har bjudit på raritetsgodis från exempelvis Dark Tranquillity, Watain och skivaktuella In Solitude, men faktum är att det inte slutar där. Genom åren har prenumreranterna fått svårfunnet godis signerat alla från Paradise Lost och Municipal Waste till Agoraphobic Nosebleed och Royal Thunder. För att nämna några få.
I oktobernumret är det emellertid brittiskt stål som gäller. Via exklusiva låten ”Zochrot” från Carcass. Det är ett spår som tydligen inte platsade på nyligen släppta comebackskivan ”Surgical steel” – läs undertecknads :++++:-recension här – och i rimlighetens namn förstårman väl varför. Inte på grund av att låtuslingen på något sätt är något hafsverk, utan snarare för att de kompositioner som slutligen överlevde gallringen är mycket bättre.
Likväl. Värd ett öra eller två så här på fredagen är den likafullt.
Även i modernt streamingformat. Klicka bara på länken och blasta loss.
HÅRD ROCK Inte nog med att Myles Kennedys vänsterprassel med Slash har trissat upp intresset för huvudsysslan – sejouren med forne Guns N’ Roses-hatten tycks i sin tur ha gett Alter Bridge en bestämd rockspark där bak. Bevis? Lyssna på ”Addicted to pain”, en oöm historia som gör att släktkopplingen till Creed känns väldigt avlägsen. Det är alltså en märkbart ruffigare grupp som visar upp sig på fjärdegiven. Som nosar på Metallica-riff à la ”Load” i ”Bleed it dry” och som gör en avstickare till Soundgardens ”Superunknown” i ”The uninvited”. Alla inslag är emellertid inte lika övertygande. ”Waters rising” har förvisso en snygg semirefräng, men vid sidan av Kennedy framstår Mark Tremonti som en blek sångare. Inslag likt detta lyckas dock inte riva ”Fortress”. Det är albumbygget alltför stadigt för.
Rob Trujillo och James Hetfield syns snart på en 3d-bio nära dig.
Man får ge i alla fall metalgiganterna en sak: De har sitt eget sätt att göra saker på. Vilket kanske inte alltid är det mest populära eller lismande viset, men ändå respektvärt då det visar att de helst önskar skapa helt egna villkor och regler.
Detta är en inställning som i mångt och mycket ligger till grund för biospektaklet ”Through the never”, med svensk premiär den 7 oktober.
Jag såg filmen tidigare i dag. Och även om jag inte ska ge mig på en officiellt recension av verket i fråga (en plusförsedd sådan levereras lagom till uppförandedatum av Jan-Olov ”Gossen” Andersson) känns det ändå rimligt att jag på något sätt försöker bedöma det här högbudgetschabraket.
Regissören Nimród Antal har tidigare regisserat bland annat ”Predators”.
Vilket inte är så lätt som det kanske låter. För när Metallica nu tar till vita duken – med en rulle som på extralyxiga biografer i USA visas i Imax-format men här i Sverige går upp i 3d – räcker det tydligen inte med något vanligt enkelt konsertdokument. Nej, en story har man lyckats trycka in i det hela också. Någon slags ramhandling som tar resan från ”The ecstasy of gold” till eftertexternas ”Orion” nittiotalet minuter senare.
(Den som likväl är intresserad av att följa händelseförloppet då filmen visas bör sluta läsa nu. För att underbygga mitt resonemang och min slutsats känner jag mig tvingad att ta till några spoilers, varför den som fram till premiären vill vara ovetande om exakt vad som händer bör sluta läsa nu).
Det är också i själva berättarscenerna det blir snurrigt, för att inte säga märkligt. Till synes är det ganska enkelt; Dane DeHan (bland andra ”Chronicle” och ”Lawless”) spelar en hjälpreda bakom kulisserna på en Metallica-spelning i en stad, möjligtvis Edmonton eller Vancouver där livebilderna fästes, som rullar in i historien på en skateboard med en brun papperspåse i handen. Med ett scenpass tar han sig ända in i bandets heligaste – James Hetfield kör förbi i en bil det slår flammor om, Kirk Hammett håller i en blödande gitarr, Rob Trujillo står och jammar omgiven av bultande högtalare medan Lars Ulrich blänger på honom i korridoren – där han lämnar över denna påse.
Väl inne i hallen börjar bandet snart spela ”Creeping death”. Folk jublar. Ljudet dundrar. 3d-effekterna gör att det stundtals känns som att medlemmarna står i ens knä.
Mitt under giget får vår hjälte – kallad Trip – ännu ett uppdrag. Och en bensindunk som måste fyllas. Sagt och gjort, han kastar sig i en van och kör ut på tomma gator. Bandet spelar ”Fuel”, höga eldkvastar syns både på scen och i den öde staden, och i ”Ride the lightning” sänks en elektiska stolen ned från arenataket.
Väl ute på sitt uppdrag råkar Trip köra mot rött ljus. En dålig idé – trots att inte en käft synts till under hans åktur blir han såklart rammad av en annan bil. Vanen voltar.
(Här spelas det några fler låtar, bland annat en superfet ”One” och ”The memory remains”.)
Klart för drabbning!
När han har tagit sig ur den kvaddade skåpbilen möter Trip en blodig, kostymklädd man som flyr för sitt liv undan något. Det visar sig nämligen att det är en konfrontation på gång i staden. Kravallpoliser står rustade på led och slår med batonger på sina sköldar i takt till musiken – redo att drabba ihop med ett salig blandning huliganer som ser ut som en blandning av personer hämtade ur ”The warriors” och gatstensdemonstranter vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det gör de också. Och in skrider en elak tjomme på en häst iklädd gasmask som hänger upp folk i lyktstolpar och dunkar på andra med en slägga.
Det här usliga beteendet tröttnar vår huvudperson på, varför han langar en sten i huvudet på Den Elake Ryttaren. En dålig idé, ska det visa sig. För det är klart att de slagsmålssugna huliganerna nu i stället vänder sin uppmärksamhet mot Trip, som jagas in i en gränd.
Intryckt i ett hörn häller han då innehållet i bensindunken – som han av någon anledning fortfarande har med sig – över sin kropp och tänder på. Tumult uppstår och elakingarna dundrar på honom ganska rejält med baseballträn och diverse andra tillhyggen.
(Bandet spelar under tiden bland andra ”…And justice for all”, ”Master of puppets” och ”Battery”)
Har slägga, har häst, gillar att slåss.
Tillbaka hos Trip befinner han sig helt plötsligt på ett tak, duktigt sönderbultad men vid liv. Den Elake Ryttaren är dock inte riktigt färdig med huvudpersonen och försöker hänga honom med ett rep. I tumultet som uppstår när Trip inte tänker finna sig i sitt öde utan gör motstånd lyckas han få tag på motståndarens slägga, och när han slår den i golvet så förstörs staden mer och mer för varje slag – tills det sista även får Ryttaren att gå i tusen bitar. Rent bokstavligen.
Här – eller egentligen lite tidigare, en lastbil är inblandad – kommer en brun läderväska in i historien. Trip lyckas nämligen slutligen krångla sig tillbaka till konsert, som nu är tomt på folk. I stället sitter bandet i en privat cirkelformation och spelar ”Orion” samtidigt som eftertexterna börjar rulla. Slutscenen består av nämnda väska som står ensam på scenkanten, innehållande – vad då?
Just denna fråga är ganska central. Tillsammans med ”varför?” och ”hur?”.
För som ni kanske förstår är storyn kanske inte det mest bärande eller bidragande till ”Through the never”. Mellan tummen och pekfingret kanske ovan nämnda scenario upptar 25 procent av speltidens 94 minuter, medan lejonparten av filmen trots allt är dånande thrash metal av absolut mest påkostade snitt.
Vilket då leder mig fram till ”varför?”. Jag tänker så här: Troligtvis kommer 95 procent av de som löser biljett till filmen att vara Metallica-fans av varierande hängivenhet. De vill se bandet. Vill höra låtarna. Kippa efter andan då specialeffekter från förr – en sönderfallande Fru Justitia från ”…And justice for all”, fejkolyckan med brinnande råddare från ”Load”-vändan – plockas fram eller njuta av den lyxiga 3d-scenografin.
Till detta tillför den uppdiktade storyn inget. Inte heller för att den stör nämnvärt, förutom att vissa låtar kapas ned, utan just för att den bara känns så poänglös. Jag menar, om Metallica nu vill berätta en historia för sina fans – var det här den bästa de kunde komma på? Allvarligt? Med extra seriositetsmos på toppen?
Vilket i sin tur leder till ”hur” – på vilket sätt vill de att rullen ska upplevas? Som en konventionell film är dramaturgin för tunn och skissartad, som konsertdokument är den aningen rumphuggen då den inte speglar bandets fulla repertoar.
Min kollega Markus Larsson frågade mig när jag kom tillbaka till redaktionen vad jag hade satt för betyg om jag hade recenserat filmen som en helhet. Det kräver faktiskt en stunds eftertanke, men kan ändå inte sluta i något annat än :+++:. Att den ändå går att sortera in i denna goda medelkategori beror självklart på liveavsnitten, som alla låter fantastiskt (har Lars Ulrich någonsin tagit sig igenom ”One” med en sån här tajming i en livesituation?) och även om själva ljudpresentationen självklart har putsats till i studion i efterhand känns soundet så flådigt som inramningen kräver.
Är du ett Metallicafan ska du självklart se ”Through the never”, om inte annat för att få nosen upptryckt i Rob Trujillos hukande skrev eller trassla in ögonfransarna bland Kirk Hammetts gitarrsträngar. Det du får är en film med kvartetten, inte om den.
”Spela snabbare? Jomenvisst. Vi fixar det, sirru.”
Den aktuella genrebeteckningen brukar kallas grindcore, fastcore, thrash eller power violence. Personligen väljer jag förslagsvis det sistnämnda. Jag menar – kraftvåld, vad mer kan man behöva en tisdag som känns likt en måndag?
Klart är i alla fall att helgsnacksen från Chicago spelar hårt och snabbt. Med ganska så stort eftertryck i beskrivningsorden. Lite som om musikspelaren kopplat upp sig direkt mot Ignalina och fått mp3-filerna att snabbspola igenom sig själva. Ett satans blås i öronen, så att säga.
Högastighetssmisk utdelas i början av november.
Den 11 november är det dags för en ny fullängdare från gruppen, den fjärde i ordningen och tillika uppföljare till 2011 års blastfest ”Worthless”. Mellan tummen och pekfingret innebär det en väntan på hela nio veckor. En evighet då hastighetshungern kniper till.
Härligt då att gruppen via lanseringsansvariga bolaget Relapse presenterar några munsbitar från kommande skivan ”Still”. Två kolhydratladdade stycken, icke desto mindre, ”Satan sucker” samt ”S.C.A.B.”.
Väl värt att mumsa loss på så här när klockan börjar närma sig lunch.
”Nu tar ni och kollar in videouslingen här nere – annars blir vi sura.”
Väldigt många saker har sagts och skrivits om Long Island-gruppen sedan formationen under namnet Majesty för 28 år sedan, då medlemmarna fortfarande studerade vid Berklee College of Music i Massachusetts.
Här kommer några rader till. Mest för att fylla ut utrymmet fram till inläggets verkliga begivenhet, Sverigepremiären av videon till låten ”The enemy inside”.
Det är ett stycke som enligt min åsikt hör till toppskiktet på nu aktuella och tillika självbetitlade tolftegiven. En skiva som jag, vanan trogen, gav välmotiverade i tidningen i fredags (läs recension här) och som tyvärr gör föga för att peta upp gruppen ytterligare ett snäpp på betygskalan.
Det är min personliga hållning. En åsikt knappast nypåkommen, utan snarare byggd på erfarenhet och ett tålmodigt granskande av karriären. För det är knappast någon nyhet för mer trogna läsare av mina alster att jag inte fullt ut omfamnar dess överentusiastiska solodribblande in absurdum, samtidigt som jag till stora delar uppskattar dess låtsmideri.
Men, nog drillat om detta. Ni vet var vi har varandra. Instruktionsteoretiker – vi kommer aldrig att kunna enas i just denna fråga. Bättre att enas om att vi är oense – och kolla in färska promotionklippet. Som ju är en (o)trevlig historia (regisserad av Ramones/Steve Ray Vaughan-medarbetaren Bill Fishman) som skildrar en soldats kamp med att återanpassa sig till ett vanligt liv efter sin tid vid fronten.
Kim Jong Un presenterar veckans beordrade lyssning för medborgarna.
På ytterst användbara och pålitliga uppslagsverket The Metal Archives (givet bokmärke för alla metalfixerade) beskrivs Virginiagruppens huvudsakliga textämnen så här:
”Biker movies, rebellion, Satan, occult”.
Det räcker, liksom. Det är bra så. Övriga försök att definiera är bara högtravande och i sammanhanget onödiga.
Likafullt, själva tanken med detta forum är ju att skriva något. Så jag får väl använda mina höga hästar till att på något utförligare sätt nagla fast det som är Satan’s Satyrs.
En trio som låter som din värsta mardröm. Fast bra.
På ytan är det tämligen enkelt. Och samtidigt motsägelsefullt omöjligt. För det som enkelt kan beskriva debutfullängdaren ”Wild beyond beliefs” sound – som om Venom och GG Allin skulle slå sig ihop att göra soundtrack till en grindhouserulle men lyckas tappa mastertejperna i toaletten – ger bara en bild av sammanhanget. Den skabbiga, amatörmässigt otajta och överstyrt oregerliga. Skivan är faktiskt mer än så. Något otyglat och i högsta grad hörvärt.
Att gruppen handplockades av Electric Wizard till att framträda på årets upplaga av tygpåsefestivalen Roadburn i Tillburg i Holland känns i sammanhanget väldigt rimligt. Man kan ju förstå att estetiken – bågar, bärs, Belsebub och bensodiazepiner – tilltalar doomgänget från Dorset. För även om soundet må skilja de båda ensemblerna åt är de ideologiska grannar i ett technicolorlandskap där omvärlden hälsas med ett rest långfinger och där Celtic Frost är lika välkomna som Blue Cheer.
För de mest anala scenkännarna är det här inget nytt. De upptäckte troligtvis ”Wild beyond belief” då den släpptes av egna bolaget Trash King Productions i juli förra året.
Vi vanliga dödliga kan nu tacka nybildade Bad Omen för att de har plockat upp plattan för en europeisk lansering. Speciellt då trion enligt uppgift som bäst håller på och jobbar på en uppföljare som säkert kommer röna viss uppståndelse.
Fram till att denna når allmän granskning går det bra att lyssna öronen blodiga på debuten. Exempelvis via Spotify, där du hittar skivan här.
Det fingerfärdiga gänget släpper sin tolfte studioskiva, som låter ganska mycket likt den elfte.
Dream Theater
Dream Theater
Roadrunner/Warner
PROG METAL Troligtvis sammanfattar ”Illumination theory” helt oavsiktligt Long Island-gruppens grundvärden, då låten i 22 minuter varvar fantastiska passager med irriterande instrumentutbrott tills man blir alldeles vimmelkantig.
På så sätt är tolfte studioalbumet precis som det ska. Liksom i fallet med föregångaren ”A dramatic turn of events” girar combon förbi möjligheten att omvärdera sitt uttryck efter Mike Portnoys sorti och gör en skiva som tycks konservativ i all sin pyssliga formtypiskhet. Samtidigt går det inte att avfärda ”Dream Theater” som akademisk instruktionsmusik. Då har man inte lyssnat på tyngden i ”The enemy inside”, Rush-glidningarna i ”The looking glass” eller harmoniperfektionen i ”The bigger picture”.
Det är stunder som gör en yr av precis rätt anledning.
