December månad har varit extra tung för anhängare av arkivthrash modell 1980-tal.

Inte nog med att Holy Terrors forne frontman Mike Deen förlorade kampen mot cancer runt lucia och avled, blott 56 år ung – julhelgen har även den svärtats ner av ännu ett dödsfall som skakar scenen.

Samtidigt som han uppträdde på en 50-årsfest till Rigor Mortis-sångaren Bruce Corbitts ära kollapsade gruppens gitarrist Mike Scaccia på The Rail Clubs scen i Fort Worth, Texas. Trots att han raskt fördes till sjukhus gick strängbändarens liv inte att rädda och han förklarades död – vid en ålder av 47 år. Den officiella dödsorsaken var hjärtattack orsakad av åderförkalkning, enligt rättsläkarna i Tarrant County.

För den stora publiken är Scaccia troligtvis mest känd som gitarrist i Ministry, ett band han blev rekryterad till inför dess turné 1989 efter albumet ”The mind is a terrible thing to taste”. Tillsammans med Al Jourgensen har han även jobbat i exempelvis Revolting Cocks, Lard och Buck Satan And The 666 Shooters.

Men det är främst som strängbändare i orättvist perifiera Rigor Mortis jag främst kommer att minnas gitarristen. En grupp som bildades så tidigt som 1983 men som inte albumdebuterade förrän 1988, med en självbetitlad fullängdare av det mer elaka slaget producerad av Skinny Puppy-trixaren Dave Oglivie. En utgåva som, likt uppföljar-ep:n ”Freaks”, såg världens ljus via jättebolaget Capitol.

För riffkonässörer av det mer råbarkade slaget är ovan nämnda releaser närmast obligatorisk lyssning. Även om ljudbilden i dag känns aningen luddig, eller snarare effektladdat fladdrig, hade gruppen en kompromisslös inställning till genren som gjorde den mer besläktad med europeiska kolleger som Kreator, Sodom och delstatsgrannar likt Exhorder än avartsgiganternas (tänk Metallica, Megadeth och Anthrax) mer kommersiella yttringar.

Såväl ”Rigor Mortis” som ”Freaks” finns att ta del av på både Spotify och Wimp. De är fortfarande oumbärliga utgåvor som påpekar scenens vitala kraft även bortom de mest tongivande akterna. Som påminnelser över att ännu en talang som har lämnat oss i förtid, något som känns extra tragiskt då det tidigare i år offentliggjordes att gruppens originalsättning hade börjat jobba på sin första skiva på 20 år, ett album som enligt planerna skulle produceras av Scaccias arbetsgivare Al Jourgensen.

Inspelningar som nu, av förklarliga skäl, möjligtvis aldrig kommer att se dagens ljus.

Vila i frid.

Ni som har följt den här specifika gnällhörnan på internet sedan lanseringen 2009 vet troligtvis redan att jag är en smula avigt inställd till den nu kommande storhelgen.

Länge gav jag tomteterrorn fingret genom att helt sonika jobba på självaste dopparedagen (skön ob-bonus för liten uppoffring), men i år blir det i stället till att fly landet redan i morgon.

I självaste svinottan går planet (om vädergudarna så vill) till London, där det blir antichristmas i kubik fram till självaste annandagen. En helgplan som känns mycket mer lockande än att pulsa runt på uselt plogade Stockholmsgator och följa twitterflöden som djupanalyserar julvärdarnas tv-prestationer.

Men, bara för att jag redogör mig för att plana ut i en skönt analog antichristmas förstår jag ändå storhelgens funktion. Och jag är på något sätt en smula avundssjuk att jag inte delar det stora flertalets fäbless för dignande smörgåsbord, välprydda granar och sånt dopp i grytan som man inte gör i sovrummet då dörren är stängd.

Därför kan ni firarglada människor i år pryda de närmaste dagarna med ett soundtrack som är garanterat befriat från Carola, Peter Jöback och Martin Stenmarck. En annorlunda form av bjällerklang, med andra ord. En knippe låtar som skrevar mellan ystert firande i regi av exempelvis Twisted Sister till en påminnelse om att alla inte har det så förbannat flott från Charta 77. En smula trams från The Vandals och The Vermin och mer traditionsenligt glockenspiel signerat Black Label Society och The Darkness.

Sammanlagt 42 låtar på Spotify (länk), 36 på Wimp (länk). Lite metal, en del punk, disparata rockavyttringar och därtill en smula storbandssväng.

Det är min traditionsenliga klapp till er som har stått ut med mig och mina umbäranden under ännu ett år. Hoppas nu tomten är minst lika hygglig mot er också.

Hörs i mellandagarna!

Man kan ju lugnt säga att det var nära håret. En Cliff Burton-katastrof som nästan slog ner strax före elva på förmiddagen, en till synes helt vanlig sensommaronsdag.

Bara lite mer än en månad efter att Baroness firat sin färska dubbelgiv ”Yellow & green” med ett gig på Debaser Slussen i Stockholm såg det ut som att medlemmarna hade satt sina sista potäter då deras turnébuss var inblandad i en allvarlig olycka nära brittiska Bath som skickade sju personer – bandet och delar av deras entourage – till sjukhus.

Turligt nog klarade sig samtliga inblandade kraschen med livet i behåll, men bandets sångare/gitarrist John Baizley tvingades till en två veckor lång sjukhusvistelse i England där hans arm bland annat opererades i åtta timmar.

Hösten har därför av naturliga skäl mest bestått av rehabilitering för gruppen.

Vilket gör videon nedan till ett extra välkommet och lungnande besked. Den visar när Baizley och leadgitarristen Pete Adams jammar låten ”Stretchmarker” tillsammans i frontmannens konstateljé hemma i Philadelphia. En halvoffentlig återkomst till musiken som sångaren i ett pressmeddelande beskriver som ”en nödvändighet”.

– Musiken kan vara den bästa träning jag har just nu. Måhända är den såväl orsaken som botemedlet (till mitt tillstånd) men jag känner mig vilse utan den.

– Pete och jag har ägnat veckan åt att gå igenom våra musikaliska spillror och förvånande nog är det mycket som är intakt. Visst, det finns en rad hinder att övervinna innan vi kan skriva nya låtar, spela in eller uppträda igen men vi har allt vi behöver för att hoppa upp i sadeln igen.

I tidigare intervjuer, bland annat med tidningen Decibel i början av oktober, har sångarskägget uppgett att han beräknar med att Baroness ska vara tillbaka i livesvängen igen ”inom ett halvår”.

Foton: Avon & Sommerseth-polisen, Relapse

Jag brukar, något raljant, avrunda alla dessa fredagsinlägg med att konstatera att det snart är jul. Men nu ligger det också snart någon sanningshalt i det fastslåendet, då vi denna vecka har gått in på själva upploppet fram till den så kallade dopparedagen.

Om tio dagar smäller det. Vilket också innebär att musikbranschen går in i helgvila, för att uppstå på allvar först i mitten/slutet av januari.

Jag kan därmed inte med säkerhet fastslå, men jag anar ändå att det här är det sista inlägget av dylik karaktär på ungefär en månad. Eftersom ambitionen är att spana in det nya och fräscha så kommer det troligtvis inte att presenteras något sådant bland skinkaglasyr, nyårsraketer och baksmällor.

Förtrösta emellertid inte. Det här är ingen utväg, utan snarare bara en andningspaus. Som i och för sig inte är av det sämre slaget.

Just i dag kan vi nämligen ägna fredagskvällen åt att granska nya promotionsnuttar med Rammstein, Lacuna Coil, Hour 13, Mutiny Within, Krisiun, Black Veil Brides, Hollywood Undeads Clown-regisserade klipp till låten ”We are”, finska Code For Silence samt Infernal Tenebra.

Och som extra bonus just i dag har jag spetsat glöggen med ett liveklipp där klassiska crossoverbandet Wehrmacht gästas på scen av Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Mitch Harris, en studiorapport från inspelningarna av Cult Of Lunas kommande fullängdare ”Vertikal”, textvideor från Rotten Sound och Buckcherry, ett nytt smakprov från kommande Voivod-skivan ”Target earth” samt ännu en livelåt från Metallicas ”Quebec magnetic”-dvd.

Det får vara nog för den här veckans förnöjsamheter i journalistikens värld. Nu tar jag helg och tänkte ägna kvällen åt att rensa artärerna på lite redaktionsfrustration med ett gympass. Sånt som på sitt sätt renar själ och stärker inre harmoni.

Kom ihåg – snart är det jul. På fullaste allvar.

Som någon kanske måhända har noterat är streamingtjänsten Wimp och Aftonbladet nu ett par.

Det innebär att det i framtiden kommer att publiceras lyssningslänkar som leder direkt till Spotifyutmanarens plattform i anslutning till exempelvis skivrecensioner och liknande journalistiska alster.

Eller som min boss, nöjeschefen Tobias W Lindner, uttrycker det i dagens tidning:

– Vi bygger en riktig musikupplevelse för alla läsare och användare.

Som en del i detta lanseringsarbete fick yours truly även förtroendet att sätta ihop en liten spellista för att ge några exempel på vad Wimp har att erbjuda. En temakollektion vald helt efter eget tycke och smak och utan någon som helst styrning.

Och då handlar det så klart om vädret. Eller, i alla fall den nu aktuella årstiden som vi brukar kalla vinter. Ett låturval som jag sammanfattade så här, men som av någon outgrundlig anledning aldrig publicerades i Nöjesbladet i dag:

”Vinter är lika mycket ett sinnestillstånd som en årstid.

En mental inställning som pendlar mellan krispig upprymdhet, likt då sällsynt ljus sipprar mellan frosttäckta trädgrenar, eller rena stormyrseln då nordanvinden rusar längs gatorna.

Därför blir också en tonsättning av detta en väldigt brokig historia, och dessutom en kollektion som till stor del upptas av black metal. I sig en logisk rimlighet, då ingen annan musikstil så villkorslöst omfamnar köld och melankoli som hårdrockens mest diaboliska rotgenre.

Så svep i dig i en varm filt. Slå upp en kopp rykande glögg. Och njut av något av det mest isande Wimp har att bjuda på i musikväg.”

Vi kan väl kalla dessa rader för snömos, om något. Men spellistan blev rätt fräck.

I sin helhet – omfattande 22 smällkalla låtar – hittar du den här. Spana in och mysfrys.

I Sverige är det här med hårdrockskryssningar förvisso ingen ny företeelse.

Jag har själv skumpat fram och tillbaka över Östersjön några gånger, främst i Close-Up Magazines regi, men det har väl även hänt att jag har allierat mig med Sweden Rock och mönstrat på deras jolle.

Kort sagt: Båt + metal = lika självklart som thaicurry och kokosmjölk.

Något man även tycks ha upptäckt i USA de senaste åren. Och som man i sedvanlig jänkaranda har vant att upphöja till tio – och sen breda på med extra allt.

Där duger så klart ingen simpel knegarskuta till någon deppig småstad i angränsande land. Nej, fint ska det vara. Och stort. Och imponerande. Och fint. Och lyxigt.

Ett exempel på detta är kryssningen Barge To Hell, som plöjde fram mellan den 3 och 7 december – mellan Miami och Nassau på Bahamas. En fem dygns lång metalorgie som samlade inte mindre än 41 olika band på ett och samma skrov.

Ett av detta var ständigt återföreningssnurrande At The Gates, oförmögna att avrunda den comebackvända som inleddes redan 2008.

Och hur det såg ut och lät?

Ja, det kan ni ju kolla här nedan.

Video: Metalinjection.net

Det är knappast någon dold hemlighet att Metallicas snabbtrutade dansk till trummis gillar att synas och höras. Vilket så klart är helt okej, speciellt då man ofta får agera talesperson för ett av världens största heavy metal-band.

De som tycker att Lars Ulrichs deltagande vid presskonferenser och medverkan i filmer likt ”Get him to the Greek”, tv-serier som ”The Simpsons” och i stort sett varje metaldokumentär som någonsin har spelats in inte riktigt släcker törsten efter 48-åringen har nu en Facebooksida dykt upp som kan vara den bästa lanseringen sedan det sociala nätverket självt:

Nämligen sidan ”Putting Lars Ulric’s Face On Things”.

Och den håller ju precis vad den lovar. Det är en massa bilder där Lasses nuna morfas in i sammanhang där han egentligen inte (ännu) har lyckats synas. Som r’n’b-pygmén Prince. Eller på Frihetsgudinnan. Eller som Tom Cruise i ”Top gun”.

Vansinnigt kul är det icke desto mindre. Något som vi i branschen kallar för en titt-fest.

Och här är några av mina personliga favoriter. Fler fantasifulla kollage hittar ni på länken nedan.

I stället för hin håle på omslaget till Venoms ”Black metal”.

Som Larsie i ”Den onda dockan”.

Efter att han har kickat Kirk, Rob och James ur Larstallica.

Som Larsa – krigarprinsessan.

Som Teletubbien Larsy Winky.

Som Ulrich Thurman i ”Lars fiction”.

Som The Larsinator.

Som Ulrichningsbruden Samantha Fox.

Som hela Poison på omslaget till ”Look what Lars dragged in”.

Som New Lars On The Block

Källa: Putting Lars Ulric’s Face On Things

VECKANS SKIVOR/DVD

Black Sabbath: The vinyl collection 1970–1979 (Sanctuary/Universal)

Ett pris på nära nog 1 900 kronor må avskräcka. Men även om den må gräva en Marianergrav i plånboken är doom metal-pionjärernas lp-kollektion, där samtliga fullängdare som spelades in tillsammans med Ozzy Osbourne samlas i en och samma kartong, en högst begärlig pjäs. Inte bara för att musiken (”Technical ecstasy” och ”Never say die” icke inräknade) är så grundläggande fantastisk att man på något sätt inte kan äga den i för många upplagor, utan även för att det här ingår en reproduktion av debutsingeln ”Evil woman” och en skön bok som väver ihop dess turnéprogram för nämnda tidsperiod. Tungt värre, liksom.

Metallica: Quebec magnetic (Blackened/Mercury/Universal)

Det har redan ältats så mycket om denna release i just detta forum att det inte återstår så mycket att tillföra så här när release slutligen står för dörren. Framfört är att ”Quebec magnetic” är thrash metal-giganternas första släpp på egna bolaget Blackened, att liveupptagningen föga förvånande är hämtad från turnén som följde på förra studioalbumet ”Death magnetic” och att den rimligtvis också är inspelad i en viss stad i Kanada. Gott nog så, med andra ord.

VECKANS KONSERTER

Morbid Angel (Arenan, Stockholm, 10/12)

”Too extreme”, utbrast en viss Tampagrupp förra året – men fick snarare sina dödshängivna anhängare att utbrista i ett ”too mediocre”. Lite så blev reaktionen inför death metal-pionjärernas reformation med superstrupen David Vincent på sång- och basposition i och med skivan ”Illud divinus insanus” – ett verk så förvirrande att det till och med tillägnades en egen Hitlerutskällning på Youtube. Helt usel är emellertid inte skivan, och vid Sweden Rock-besöket i juni 2011 bevisade Morbid Angel att när det gäller livelevererad ultrakraft är gruppen fortfarande högst relevant.

Trevligt då att kvartetten är ett av inslagen i decembers kanske hårdaste turnépaket, där vi även erbjuds brutalistuppvisningar från Fueled By Fire, Nile och headlinande Kreator. För Göteborgspubliken innebär det smisk på fingrarna på Trädgårn i morgon kväll.

Europe (Flygeln, Norrköping, 11/12)

När den forna pudelklubben i våras släppte sitt nionde album ”Bag of bones” blev Aftonbladets recensent Marcus Grahn eld och lågor. Han kallade kvintetten ”sympatisk” och hyllade såväl Kevin Shirleys varma ljudbild som drivet i leveransen – och avlossade fyra väldigt gula plus i betyg.

Även om själva betygutfallet vid turnépremiären i Örebro i slutet av maj sänktes ett snäpp blev helhetssammanfattningen ändå att gruppen är bättre än någonsin. Så här skrev samme Grahn då:

”De har hållit god balans där sedan omstarten 2004.

Det är en älskvärd ödmjukhet, som lär ha varit nödvändig.

Men på den här turnén, med tio låtar från 00- och 10-talet samt åtta från förr, märker jag hur det gamla känns som vakuum mellan det nya. Jag önskar bort ’Let the good times rock’ och ’Seventh sign’, som underligt nog har fått bli kvar i låtlistan. Det är i den tunga, krängande ’Bag of bones’-inledningen med ’Riches to rags’, ’Not supposed to sing the blues’ och ­’Firebox’ som de låter engagerande.”

Hur turnéformen nu är, efter vägnötande i såväl Sydamerika som Europa under hösten bevisas under inte mindre än sex gig på hemmaplan. Efter avstamp i ovan nämnda Östgötastad väntar Stockholm den 13/12, Malmö den 14, Göteborg den 15, Örebro den 17 samt Sundsvall den 18. Uppvärmningunderhållning på samtliga datum står Mustasch för.

Ghost (Cupolen, Linköping, 15/12)

Trots att medlemmarnas identiteter fortfarande är hemliga så har succégruppen, som förra året Grammisnominerades för debutskivan ”Opus eponymous”, valt att rucka lite på mytbildningen. Nu erkänns det till och med att det maskerade gänget har sina rötter i den östgötska residensstaden – vilket också firas med en mörkermässa på hemmaplan till i helgen. Exakt vad Papa Emeritus och hans namnlösa gastar firar in årets mörkaste vecka med är oklart, men bli inte förvånade om det på något sätt presenteras material från den stundande andraskivan, som släpps nästa år via Universal.

Fotnot: Det här blir också det sista inlägget under nämnda rubrik på minst en månad. Med tanke på att skivbranschen nu går i ide blir det nämligen få releaser att hänga upp konkarrongen på, och dessutom kommer det även att vara ganska så tunt på livefronten fram till årets tredje helg så känns det som ett korrekt beslut. Var dock så säkra – återkomsten är ett måste.

Den första veckan på årets sista månad är snart till ända. Det har varit dagar av snökaos, en smådragen Marilyn Manson som sjunger karaoke på Pub Anchor i Stockholm mindre än ett dygn före sitt kassa gig på Hovet – och den trevliga nyheten att Metallica nu faller till föga och gör sin musik tillgänglig via Spotify.

Vad passar bättre då att knyta ihop den här veckopåsen med att spana in några nya videor som har hittat ut på nätet de senaste dagarna?

Få saker, skulle jag vilja påstå.

Och just i dag kan vi fredagsmysa tillsammans med Eclipse, Earn Your Scars, Free Fall, The Bristles, Flyleaf, Eyes Wide Open, Destinity, Holocausto Canibal, Upon A Burning Body och Circles. En riktig bufféblandning, som pendlar mellan biffig AOR, punk och deathcore. Bland annat.

Därtill rekommenderas en streaming på nya Hardcore Superstar-singeln ”One more minute”, en lyric video från Paradox, en livetagning av ”The four horsemen” från Metallicas kommande dvd/bluray ”Quebec magnetic” samt en högkvalitetsupptag av Slipknots hela framträdande på Knotfest den 18 augusti i år.

Det får vara nog för vecka 49. Dagar då snösmockan dunkade till min kära huvudstad med full kraft och svepte in vintergrå gator i ett tjusigt vitt stycke. Och med detta gör jag patron ur och tar helg.

Kom ihåg – snart är det fan i mig jul.

http://www.youtube.com/watch?v=VxD-meaNaeg

VECKANS RECENSION

Green Day

Tré!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Sista laddningen i trestegsraketen klargör att infallet att ägna hösten och vintern åt en ansenlig skivtrilogi kanske inte var helt genialiskt. Efter ett inspirerat avstamp med ”¡Uno!” har det nämligen blivit alltmer tydligt att Green Days kreativa kapital inte har lyckats förränta sig till 37 självklara kompositioner. Därför blir ”¡Tré!” något av en ickekonklusion. Ett försök att knyta ihop påsen utan att ha alla ändar inom grepphåll, vilket gör att håglösa inledningsspåret ”Brutal love” (snarare Sam Cooke än Buzzcocks) åtföljs av en framställning impulser där hart nog hälften kunde ha skrinlagts redan på idéstadiet. Som att det mellan doo-wop, balladsmör (”The forgotten”) och musikalgigantism (”Dirty rotten bastards”) saknas en sammanhållande röd tråd. Av jämnbra låtar, måhända.

Bästa spår: ”99 revolutions”.

VECKANS TWEET

Lyssna på ”I begin” på Spotify och på Wimp.