Arkiv för kategori Metalcore

- Sida 2 av 14

Bedömt i veckan: Mastodon och Madball

av Mattias Kling
Tramsiga på bild – dödligt allvarliga på skiva. (Foto: Travis Shinn)
Tramsiga på bild – allvarligt jättebra på skiva. (Foto: Travis Shinn)

:++++:

Mastodon
Once more ’round the sun
Reprise/Warner

PROGROCK/METAL Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att ”Aunt Lisa” bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset.

Sådant är i stället en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten ”Remission” (2002) och den varmt jordiga föregångaren ”The hunter” (2011) – när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt.

Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt.

Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt – just för att det är så otänkbar.

Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret ”Tread lightly” till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen ”Diamond in the witch house”. Låt vara för att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång – notera gärna anthemiska ”The motherload” eller classic rock-harmoniska ”Ember city” för konkreta exempel – helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter.

”Once more ’round the sun” är ett strålande album. Svårare än så är det inte.

BÄSTA LÅT Eventuellt toppspår är en humörsfråga och skiftar hela tiden. ”Chimes at midnight”, ”Asleep in the deep” och ”Tread lightly” känns alla som framtida liveklassiker, men just nu talar storhelgskänslan mest för ”Halloween”. Speciellt som midsommar tycks bjuda på rena oktobervädret.

Scott Kelly

VISSTE DU ATT … inhoppet på redan nämnda ”Diamond in the witch house” är Scott Kellys femte gästinsats på ett Mastodon-album? Tidigare har han lagt sång på alla gruppen skivor förutom ”Remission”.

Today Is The Day ”In the eyes of God”

LYSSNA OCKSÅ PÅ Today Is The Days ”In the eyes of God” (1999). Soundmässigt ligger denna rasande noisebest tämligen långt ifrån Mastodon, men då såväl Brann Dailor som Bill Kelliher spelar på albumet finns det för evigt bevarat i deras musikaliska dna. (Spotify, Wimp)

VECKANS TWEET
Tweet 20/6

Tyckandet i dag: Linkin Park, Trap Them och en liten spellista

av Mattias Kling
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.

:++:

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:
Skärmavbild 2014-06-13 kl. 10.06.03

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Nu har stofilen gnällt färdigt – och bjuder på spellista med dopp

av Mattias Kling
Trying-By-Homer

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

Skit i pissvädret och lyssna på lite tuff musik från april i stället

av Mattias Kling
Är det konstigt att man längtar bort ibland?
Är det konstigt att man längtar bort ibland?

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Publicerat i dag: Tyckande om Killer Be Killed och Black Stone Cherry. Samt en extra mustig spellista.

av Mattias Kling
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.

:+++:
Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET
Tweet 2/5

 

VECKANS SPELLISTA

Bedömt i veckan: Ganska så genrespritt amerikanskt mangel och groovemalet svenskt swang

av Mattias Kling
Autopsy ”Tourniquets, hacksaws and graves”

:+++:
Autopsy
Tourniquets, hacksaws and graves
Peaceville/Border

DEATH METAL Vissa grupper ägnar veckor åt att få till rätt ljud på virveltrumman. Autopsy å sin sida smackar ihop ett helt album på tio dagar – och har fortfarande tid att suga i sig lite prima skunk, halsa bärs och klämma en och annan skräckfilm.

Vilket också kan vara en av orsakerna till att gruppen sedan relanseringen med ”The tomb within”-ep:n för fyra år sedan redan står redo att avlossa tredje fullängdaren sedan dess. Och att skivan i sig låter precis som den gör.

Ty, det här är ju ett gäng som inte meckar med formen i onödan. Som hellre bara knäpper på stärkarna, går loss på strängarna och hulkar fram stycken likt ”After the cutting”, ”Teeth of the shadow horde” och ”King of flesh ripped” utan större ansträngning eller själslig vånda. Och som bevisar att det gore så bra att rutinmosa, även om materialet inte når upp till klassen på föregångarna ”Macabre eternal” och ”The headless ritual”.

Bästa spår: ”Parasitic eye”.

Devil You Know ”The beauty of destruction”

:++:
Devil You Know
The beauty of destruction
Nuclear Blast/Sony

METAL Senast jag nämnde tidigare Killswitch Engage-frontstrupen Howard Jones här i bloggen handlade om debutgiget med just denna grupp. En jungfrufärd som knappast imponerade, såsom bootlegfilmade Youtubeklipp sällan gör, men vars svala omskrivande ändå garderades med att omdömet skulle komma att ändras då debutskivan stod klar för granskning.

Vilket den är nu, med andra ord. Och visst får jag viss anledning att revidera mina spontanintryck då bland andra ”Seven years alone” , ”My own” och ”A new beginning” i studiofräsch grandör i stället för livemurrig brötvariant.

Och visst. I tvättad och proper skrud låter det djävulskt välbekant, om än inte djävulskt överstyvt bra. Med tanke på gängets rutin – förutom ovan nämnda sångare kan övriga medlemmar räkna in scenerfarenhet via exempelvis All Shall Perish, Fear Factory och Divine Heresy – är debutresan en trygg uppvisning i modern metal som vare sig går att behänga med något krystat core-suffix eller avfärda som rent topplisteskval. Lika mycket som det går att höja ett varningens finger inför en översentimental ”It’s over” (lyssna på ”Nothing else matters”-passningarna i introt) är det fullt möjligt att hellre engagera sig i Soilwork-minnande ”A mind insane” eller de snirkliga riffstrukturerna i ”Shut it down”.

Som debutverk får uppdraget därmed anses vara utfört. Men ska Devil You Know bli något annat än ett underhållande sidoskott bland många krävs bättre låtar och en tydligare strategi.

Bästa spår: ”Seven years alone”.

Whitechapel ”Our endless war”

:+++:
Whitechapel
Our endless war
Metal Blade/Import

METAL En av de mäktigare circlepits jag har sett bevittnades från en trappavsats, strax till höger bakom dansgolvet på Gramercy Theater i New York i februari för lite mer än tre år sedan. Det kändes liksom som att kroppsdelar bara flög åt alla håll och kanter i en dryg timme, efter giget sopade städpersonalen säkert upp lika många utslagna tänder som ihopknycklade plastmuggar och väldigt trovärdiga vittnen har berättat om att det snöts blod i handfaten även inne på tjejtoan.

Det var någonstans där och då som Knoxvillesextetten slog knock på undertecknad – och i ett slag gick från att vara ett deathcoregäng i mängden till att i stället bli en grupp att verkligen hålla ögonen på.

Ett omdöme som har visat sig vara fullkomligt rimligt under tiden som sedan dess har förflutit. Inte minst då combon redan på den självbetitlade utgåvan året efter ovan nämnda mayhemuppvisning gjorde upp med de föregående skivornas förutsägbara fyrkantighet och i stället började bygga på något ganska så mångfacetterat och eget. ”How the times have changed” heter det i sjunde spåret här, ett konstaterande som det är lätt att skriva under på.

Från att mest ha skrivit låtar vars främsta syfte tycks ha varit att mosa lyssnaren fram till ett armsvingarvänligt breakdown är Whitechapel nu snarare en grupp som lika gärna kan trixa loss med Meshuggah-gitarrer som den kan vågar gå loss med Korn-liknande sångrytmer (lyssna bara på ”The saw is the law”) eller fyra av crustpigg d-takt likt i titelspåret.

Jag förstår att en jämförelse med Slipknot kan irritera en del slentrianläsare, men sanning är att ”Our endless war” liknar Iwoagruppens självbetitlade debutverk i sin genreöverskridande (van)sinnesangrepp. Jag hoppas därför att det här är startskottet på en karriär som bara fortsätter att öka i styrka – tills vi ser Whitechapel på de riktigt stora scenerna.

Bästa spår: ”Worship the digital age”.

VECKANS TWEET
Tweet 25/4

Veckans tyckande låter faktiskt mycket mer än vad det ser ut

av Mattias Kling

Ibland blir det inte så mycket recenserat i tidningen. Skälen må variera – skralt releaseschema eller tuff konkurrens – resultatet blir alltid detsamma. En illusion av overksamhet eller frånvaro på annat sätt.

Just den här fredagen är väl en kombination av ovan nämnda faktorer bidragande. Nästa vecka är ju inte den mest stjärnsprakande när det gäller hårdrocksreleaser, och även om marknaden berikas med släpp från bland andra Massacre (kolla gärna upp ”Back from beyond” som jag tidigare har berört i detta forum), Dynazty och Gamma Ray bedömdes ingen av dessa kunna konkurrera med Louise Hoffsten, Shakira och Anders Wendin, som recenseras av mina kompetenta kollegor i Nöjesbladet i dag.

I stället har jag fått nöja mig med en bottenposition. Och ett litet hörn i toppen.

Det är nämligen där i tidningen (en sån där prasslande sak som farbröder och tanter gillar att bläddra i) ni hittar veckans insatser från yours truly. Inte så mycket att hänga i påskriset, kan tyckas, men nog med tips så det räcker och blir över. Så nu gäller det att hålla i hatten. För även om två av mina val på Veckans spellista inte finns på Youtube (kolla in Drömrikets ”Arendal” här och Akanis ”Who’s to blame?” här) så blir det ändå en nätt kollektion på åtta spår från Triptykon till Xibalba. Och som dessutom bjuder på premiär av nya stycken från Thundermother, superprojektet Killer Be Killed samt hela nya Ringworm-albumet ”Hammer of the witch”.

Och jo, visst blir det ett tweet också.

Mycket nöje.

VECKANS SPELLISTA

VECKANS TWEET
Tweet 21/3

Lunchtipset: En rejäl portion kändis-håce från Akani

av Mattias Kling
Så här mår en viss Down-sångare efter att ha lyssnat på Akani.
Så här mår phlitige Phil efter att ha lyssnat på Akani.

I den gränslösa internetvärlden tycks det spela mindre roll exakt var medlemmarna i ett band bor. Med några datorprogram, en schyst bredbandsuppkoppling och chattkommunikation går det hur som helst bra att göra musik – även om man rent fysiskt befinner sig på olika sidor av Atlanten.

Det här är ett pragmatiskt förhållningssätt till skapandeprocessen som superprojektet Akani har tagit fasta på. Trots att medlemmarna – det vill säga gitarristerna Anders Björler (At The Gates) och Daniel Antonsson (ex-Dark Tranquillity), basisten Victor Brandt (Entombed A.D.), trummisen Anders Löwgren (Dead Reprise) och frontmannen Jorge Bravo (Merauder) – är utspridda mellan Örebro, Göteborg och New York har man lyckats få ihop en sjutumssingel, med tänkt släpp i maj via Demons Run Amok. Och det utan att ens ha varit i samma rum samtidigt. Och ännu mindre repat ihop.

I stället har materialet på ”Santa muerte” (en utgåva Antonsson dock inte medverkar på) satts ihop via mejlkonversationer och plockats ihop del för del. Väldigt underground och under branchradarn, men med ett väldigt lyckat resultat.

Bevis? Ta en stadig tugga av spåret ”Who’s to blame” via spelaren strax söderöver.

Och skyll inte på mig om du känner dig precis som Phil Anselmo på bilden här ovan.

Umeååååh – det där blev ju en riktigt lyckad metalhelg

av Mattias Kling
House Of Metal-poster

Det har suttit långt inne. Något har alltid varit i vägen; må så vara schemalagt jobb eller åtaganden på det strikt privata planet.

Sent ska syndaren vakna, sägs det ju, och förr eller senare kommer en Kling till Umeå. Vilket nu slutligen har skett.

Jomenvisst, sent omsider lyckades en ta sig till House Of Metal – lagom till kulturhuvudstadsfirandet i Västerbottens pärla.

Och jag får verkligen säga att jag gillar formatet. Att packa ihop en rad band på fyra scener under samma tak och köra loss från tidig kväll till sena natt. För sådana aktiviteter lämpar sig Folkets Hus, beläget ett väldigt kort stenkast från Centralstationen, väldigt bra. På olika våningsplan har festivalledningen portionerat ut tjugotalet akter under två kvällar, från stilbildande grindmangel från überstyva Napalm Death till melodiös punkrock i Bad Religion-skolan signerat årsdebuterande stjärnskottet Besserbitch. Och allt däremellan, i stort sett.

Inför årets begivenhet har arrangörerna satsat på att publikt bredda programmet en smula, ett sätt att ta tillbaka de kännbara minussiffror som 2013 års upplaga förde med sig. En satsning som har gått hem, visar det sig. Speciellt tydligt är det under lördagen, då trängseln när Raubtier spelar under den tidiga kvällen är påtaglig vid Idunscenen, festivalens största spelplats.

– Jag fick faktiskt rysningar av den glada och peppade publiken under det giget, säger festivalgeneralen Petra Edström.

– Vi har inte riktigt hunnit räkna ihop allt, men vi vet med säkerhet att det var betydligt bättre i år eftersom vi redan innan festivalens start hade sålt fler biljetter än föregående år. Samtidigt har vi gjort allt vi kan för att skära ned kostnaderna, så reslutatet kommer att bli bättre.

Riktigt så folkligt, festligt och fullsatt var det emellertid inte under premiärkvällen. Faktum är att jag är aningen förvånad över att Napalm Death, andra band ut på nämnda dragplåsterscen inte lyckas locka till mer än blygsam trängsel på golvet, då de äntrar scenen klockan kvart i tio.

Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.
Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.

Nedslagna av det? Icke. Denna hårt jobbande grindmaskin skulle troligtvis kunna tröska hårdrockarknän i sömnen och tar sig an stycken likt ”Everyday pox”, ”The wolf I feed”, ”Suffer the children” och Dead Kennedys-covern ”Nazi punks fuck off” likt det vore deras sista chans att göra detta.

Personligen tycker jag att det känns som en välsignelse att ännu en gång få möjligheten att bli få närkontakt med gruppen. För även om kvartettens framträdanden på Metaltown 2009 och 2013 var behagliga höghastighetsbekantskaper är kombinationen somrigt dagsljus och kravallgrind inte den bästa. En sammanslagning av två, på varsin hand, högst njutbara tingestar som inte gifter sig så bra med varandra.

Därför drar Umeå under februaris sista darrande timmar det längsta strået. Frontmannen Mark ”Barney” Greenway drar sina sköna Monty Python-moves, Danny Hererra blastar loss utan att behöva ta stöd i digitala fusktriggar och lille Mitch Harris tycks knappt nå upp till sin mikrofon. En riktig mangelfest, med andra ord, en upplevelse som den sistnämnde tycks ha delat.

– Det var kul som fan, sa han då vi efter giget hamnade i samspråk över ett par lagom kylskåpskalla Heineken i VIP-baren.

– Det känns som att det var evigheter sedan vi spelade inomhus i Sverige senast. Var du på Kafé 44? När fan vad det nu? (I januari 2002, förf anm) Det var ett snorkul gig. Tajt, punkigt och svettigt.

Två av dessa ord kan man med lätthet även slänga i Hatebreeds riktning. Metalcoregiganterna från Conncecticut jobbar nämligen väldigt fysiskt med sin publik; uppskattar väldigt mycket när den springer runt i ring och pucklar på varandra – i all vänskap, så klart – till tonerna av ”I will be heard”, ”Live for this” eller en rättfram tolkning av Slayers ”Ghosts of war”.

Time to murder it!
Time to murder it!

Vad mer finns om detta att tillägga? Det är liksom svårt att, så här 17 år efter skivdebuten med ”Satisfaction is the death of desire”, komma med några nya adjektiv att kasta bandets väg. Liksom förebilderna i Slayer är de lika mycket ett begrepp som ett band; att säga att något låter Hatebreedskt kommer med visst ansvar. Det ska vara hårt (det är det), lagom moshvänligt (det är det också) och lägga sig precis där i skarven mellan thrash och metalcore i New Yorkskolan (vilket det naturligtvis gör även denna afton). Mycket mer levereras inte. Det är koncentrerat, tatuerat och engagerat – med ett stort minus för att Jamey Jastas allsångslekar framåt avrundningen känns mer Wacken än CBGB’s. Vilket i sammanhaget inte är helt behaglig kombination.

Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.
Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.

Emellan ovan nämnda korvkavalkader lyckades sällskapet emellertid hinna med lite Besserbitch också. En grupp som jag peppat lite extra inför efter releasen av mycket trevliga fullängdsdebuten ”Moments of grey” tidigare under månaden (recension går att läsa här).

Det är en kvartett att hålla ögonen på i framtiden. Ett piggt och energiskt gäng som lyckas sätta en ganska så egen prägel på SoCal-punkens mogenteser och placera dem i ett samtida Stockholm, där den lilla människan dagligen för en kamp mot den stora staden och dess invånare. Live är ensemblen dessutom kantigare och ruffigare än på det studiotillfixade förstlingsverket – vilket inte bara är av godo.  Det blir som helhet lite kaotiskt mellan varven, och bristen på riktig liverutin blir ganska så tydlig mellan låtarna, då medlemmarna inte riktigt tycks veta vad de ska göra av sig själva.

Typiska debutantskavanker, med andra ord. Sånt som vägs upp och ursäktas av energi och inlevelse så här i karriärens tidiga uppskjut. Men också säkert sådant som kommer lösa sig på ett naturligt sätt i framtiden.

Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.
Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.

Dagen efter är väl läget aningen stukat sådär runt hotellfrukosten. Så som det blir då gubbfan släpps ut på lokal utan att ha några direkta åtaganden (jag var trots allt där som privatperson och inte som utsänd av arbetsgivaren). Energireserverna räckte emellertid till en kort runda på stan, där vi lyckades springa rakt in i en skivsignering med Raubtier, och att ta lokalbuss till mitt ressällskaps polare Johan och hans sambo för att äta lite stärkande och välsmakande veggielasagne.

Tillbaka på Folkets Hus lagom till just nämnda Tornedalstrio, med andra ord. Gruppen som tycks utgöra själva kulmen på festivalpeppen för många av lördagsbesökarna och som spelar med senaste fullängdaren ”Pansargryning” (mer om denna här för den som är intresserad) som setgrund.

Jag har ofta berömt Hulkoff, Buffeln och Kjellgren för deras sympatiska tilltal. Vi må inte dela många åsikter om saker och ting, vilket jag har beskrivit vid tidigare tillfällen, men de hymlar knappast med sitt kompromisslösa glesbygdsperspektiv och om inte de själva står upp för det – vem ska då göra det? Tydligen en väldigt välbesökt Idunsal, kan vara ett uppenbart svar. För precis som festivalledningen uttryckte här ovan: folk sväljer formligen de Rammstein-bökande tonerna med hull och hår. Jag är med i en halvtimme, sen är jag proppmätt. Och ägnar mig i stället åt att fylla buken med några av de trevliga mikrobryggeriflaskor jag har köpt tidigare under dagen.

Fina gübbar, det där.
Fina gübbar, det där.

Och när bärsatörsten har släckts börjar det ju alltid rycka lite extra i moshaholictarmen. Och, vilken tur då att Uppsalas trevligaste thrashmonster – i vardagsmun kända som F.K.Ü. – bjuder upp till dans vid i Studion vid klockan halv elva.

Dock är det en något annorlunda trupp som möter Västerbottenspubliken. På grund av en ögonoperation har gitarristen Hägge ”Pete Stooaahl” Lans tvingats sjukskriva sig, och i stället hittas G.I. Geez (även känd som Peter Lindholm från syskonensemblen Enemy Is Us) på vänsterflanken. Den största skillnaden därmed är främst visuell. För Geezus, vilket klipp vikarien har i högerhanden. Materialet från förraårsgiven ”4: Rise of the mosh mongers” – kvartettens starkaste platta hittills – låter lika bra som vanligt och får det att rycka i thrash-nerven ända fram i mål.

AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.
AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.

En annan trupp som har tvingats kalla in förstärkning på strängposition är huvudstadens Avatarium, som här begår sin egentliga konsertdebut efter att tidigare bara ha gjort ett privat födelsedagsgig. Ett armbrott har hindrat basisten Leif Edling att dela detta unika tillfälle, varför de fyra strängarna i stället handhas av stadige Anders Iwers (Tiamat, Cerimonial Oath).

Sådär runt midnatt avslutningsdagen är ju också doom precis vad som behövs för att lugna temperamentet efter en intensiv helg. Mikrofonhanterande Jennie-Ann Smiths ger inramningen en extra elegant touch och även utan att överraska är kvartettens stund på Studion-scenen en upplevelse som ger mersmak.

Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.
Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.

Sist ut i Idun-salen är det upp till Peter Tägtgren och hans Hypocrisy att slå dödsspiken i festivalen. Och de gör det på ett sätt som lämnar mig aningen kluven. För hur mycket jag än högaktar gruppens studiokatalog har jag svårt att fångas av gruppens liveleverans. Visst, låtarna är bra och de framförs hårt och kompakt. Samtidigt känns det ofta som att ensemblen bara gör just det – levererar låtarna utan att lyfta dem ännu ett snäpp. Här finns potential att bygga vidare på, något som knappast är omöjligt. Jag ser gärna att så sker vid nästa möte.

Och där någonstans känns det rimligt att sätta punkt. Med ringande öron (trots en genomgående försiktig ljudvolym på den största scenen), ett tungt huvud och lite ångest över akterna jag missade. Så som det alltid är i baksmällan efter en festival, det vill säga.

En upplevelse jag gärna upprepar om ett år.

Bedömt i veckan (och förra): Manowar, Wolves Like Us & Junius

av Mattias Kling
Photoshop – åldrade metalkrigares bästa vän.
Photoshop – åldrade metalkrigares bästa vän.

:+:
Manowar
Kings of metal MMXIV
Magic Circle/Border

METAL Ponera att Michelangelo i efterhand skulle ha fått för sig att måla om ”Adams skapelse”. Skruva i färgerna, kanske sätta en lustig hatt på Guds huvud. Känns det som en rimlig idé – eller blott en narcissistisk stollighet? Sådana eventuella invändningar tycks emellertid bara vara begränsande snömos i Manowars värd, som bara fyra år efter nyversionen av ”Battle hymns” nu redovisar ännu en omstuvning av det förflutna. Som titeln anger är det gruppens 1989-album som har åkt in på renovering och presenteras med omkastad låtordning och lätt korrigerade titlar. Och på så sätt låter väl ”Kings of metal MMXIV” tämligen okej. Det är bra stuns i ljudet och kompositionerna är fortfarande skämskuddemysiga. Detta till trots – det här är ett cyniskt haveri. En irrelevant och och överflödig utgåva som knappast bidrar med något, utan som snarare drar ned byxor på det lilla förtroende gruppen kan tänkas ha efter 2000-talets tokighetsparad. Manowärdelöst, kan man ju också kalla det.

Bästa spår: ”On wheels of fire MMXIV”.

VECKANS TWEET
Tweet 28:2

FÖRRA VECKANS TWEET
Tweet 21:2

Sida 2 av 14
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB