Vi kan kalla dem gruppen som gör lite tvärtom.

Som presenterar sig för världen med en Youtubevideo efter att ha bara funnits i en vecka. Och som därefter närmast har hållit sig undan rampljuset.

Hälsa på Port Noir. Södertäljetrion som är så läcker att den har fått In Flames skivbolagsdrivande frontman att vifta med kontraktet – och inom kort släppa dess debutskiva.

Jag är själv en av de där människorna. De som fick en Youtubelänk tillskickad med uppmaningen att kolla upp en grupp med ett ganska så hopplöst namn som precis hade lagt upp en låt som också den inte direkt gjorde det enkelt att bena ut vad det egentligen handlade om.

Det var i slutet av november 2011 som en trio vid namn A.I Act sökte uppmärksamhet via det emotionellt läckra stycket ”Sun dè Man”.

Vi kan väl, utan att överdriva, säga att jag blev imponerad. Fängslad av denna grupp som kom från ingenstans (nåja … Södertälje är förvisso någonstans, men ändå) och som på ett högst förtjusande sätt tog känslotrådar från exempelvis Deftones, Blindside och Dredg för att nämna några och vävde ihop det till en fullkomligt sprudlande melodimatta för de fina salongerna.

Och mest imponerande av allt – denna låt skrevs under trions första försök att göra musik tillsammans.

– Vi satt och snackade över en öl och bestämdes oss för att ses veckan efter och jamma lite utan att behöva ha några ramar eller behöva hålla oss till någon speciell genre eller mönster, berättar trummisen Andreas AW Wiberg.

– Det resulterade i att en låt skrevs under kvällen och eftersom vi blev så peppade spelade vi in trummorna på laptopen samma natt. Sen fixade vi gitarrer, bas och sång de följande dagarna.

Raskt och koncentrerat jobbat, med andra ord. Vilket också gäller när det kom till att presentera förstlingsverket för rockpubliken.

Bara en vecka efter att ”Sun dè Man” – titeln har egentligen ingen betydelse utan är bara en ordkombination som ska symbolisera viljan att bryta mönster – färdigställts förevigades jungfrukompositionen i videoform och skickades upp på Youtube.

Vilket på sitt sätt leder oss tillbaka till där texten började. Med att lyssnarna gjorde vågen, själv tog jag med den i min ”Ladda ner”-spalt som publicerades i Aftonbladet ett par veckor senare, vilket kunde ha varit gott nog. Om inte en av dessa nyfikna hade hetat Anders Fridén, till vardags sångare i Sveriges största metalband In Flames, men numera också skivbolagsboss med exempelvis Khoma, Insense, Bring Me The Fucking Riot … Man och Britta Persson i stallet.

Man kan säga att den till huvudstaden utvandrade göteborgaren gillade vad han hörde och såg. Så till den milda grad att han beslutade sig för att undersöka om ett samarbete var möjligt. Men med tanke på att gruppen – som förutom Andreas även består av gitarristen och sångaren Love Andersson och gitarristen Andreas Hollstrand – som sagt vid detta laget bara existerat i någon månad krävdes mer bevis på dess förmåga.

Del ett: Öppna för In Flames då de gjorde ett intimt klubbgig på Debaser Slussen i Stockholm i maj förra året.

Del två: Skicka in trion i studion tillsammans med rutinerade Daniel Bergstrand (med bland andra Meshuggah, Behemoth och Soilwork på sin cv) för att få ihop de över 30 låtar som gruppen gjort förproduktion på till en slutlig produkt. Ett arbete som blev så lyckat att de sista tveksamheterna runt combons kompetens kunde skingras och kontrakt undertecknas.

Senare i vår släpps frukten av detta samarbete, fullängdaren ”Puls”. Och som med ett helt år vigd åt komposition och inspelning kommer att bjuda på ett mer utvecklat sound än ”Sun dè Man”, berättar Andreas.

– Vi har världens bästa mentor. Det betyder självklart jättemycket för oss att jobba med Anders Fridén, utan honom hade det här inte varit möjligt. Dessutom gör samarbetet med Razzia Notes att vi äntligen kan få göra det vi har drömt om sedan vi började spela musik, ett steg närmare att faktiskt få jobba med det här på heltid.

Men hur var det med det där hopplösa namnet? Ja, tydligen var det fler än jag som såg viss problematik med dess finish, vilket gör att A.I Act numera i stället går under den avsevärt mer klatschiga signaturen Port Noir.

– Det första namnet kom mest till som ett internskämt. Det blev en förkortning som fick duga. Men när vi sen försökte sprida namnet muntligen till folk så blev responsen mest ”Vad sa du? Hur stavas det?” och det blev för jobbigt. Därför ville vi ha något som är lättare att säga och för folk att se framför sig.

Så, var så goda och hälsa på Port Noir. Det finns mycket som talar för att det här är ett av årets hetaste svenska debutanter.

VECKANS RECENSION

Bullet For My Valentine

Temper temper

RCA/Sony

METAL Om fjärdeskivan ska befria gruppen från dess konsekventa Metallica-ok är strategin knappast lyckad. Inte nog med att ”Dead to the world” är stöpt i en tajt ”Fade to black”-form – enligt ”The unforgiven”-snitt har man även spelat in en uppföljare till debutskivans ”Tears don’t fall”. Jag kan emellertid köpa det upplägget. För de stunder när Waleskvartetten låter sin metalcoregrundade Bay Area-trängtan vara instruktiv är också då den låter bäst. Knaggligare är att den allför sällan lever upp till det temperament som titeln hänvisar till. Snarare präglas många av de elva spåren av en ovilja att konfrontera, en obenägenhet att utmana som gör att utmärkta ansatser sällan resulterar i något mer än det förväntade. Som förvisso oftast är bra nog, men sällan överväldigande.

Bästa spår: ”Breaking point”.

Lyssna: Spotify, Wimp.

VECKANS TWEET

VECKANS SKIVOR

Neverstore ”S/t” (Gain/Sony)

Att mitt i karriären dunka till med en självbetitlad skiva brukar tyda på två saker: Antingen önskar man markera en nystart på verksamheten – eller så lider man enbart av väldigt dålig fantasi.

Exakt vilken kategori Skövdes egna Blink-182 önskar tillhöra är föga förvånande den förstnämnda, vilket märks på att de i intervjuer pratar om ”nytändning”, medan verkligheten även bär drag av det sistnämnda.

För ”Neverstore” är ingen direkt revolution. Ingen omdaning av soundet som tarvar högtidliga deklarationer eller framhållande av pånyttfödelse. Vilket på sitt sätt självklart är okej. Den poppunkiga tonårsgenre som trion är verksam inom tjänar sällan på ett mognare sound (kolla bara hur tråkiga exempelvis New Found Glory blev då de sökte sig mot ett mer emotionellt anslag) utan dess främsta tillgång är i stället dess naiva energi och okonstlade melodibyggen.

På så sätt är album nummer fyra ett kompetent tillvaratagande av ett refrängsinne som utklassar internationella konkurrenter likt All Time Low, Yellowcard och You Me At Six. Och därmed är skivan också väldigt värd de hedrande den fick utdelade i fredagens Nöjesbladet, även om en speltid på närmare 50 minuter är överentusiastiskt tilltagen.

Kongh ”Sole creation” (Agonia/Sound Pollution)

Det geografiska avståndet mellan Skövde och Nässjö är blott 133 kilometer, men om man räknar in dess musikaliska bidrag just denna vecka skulle de kunna befinna sig på helt olika planeter.

Därtill är den Smålandsgrundade trion ganska så svårdefinierad och nästintill omöjlig att placera i en och samma fålla. I stället finns det i dess rultiga musikaliska yttring drag av doom (det låga tempot), postmetal (det flitiga användandet av kontraster) och prog (låtarnas längd), men utan att fastna i ett uttryck. Det går utan att apa sig överdrivet mycket att nämna namn som Black Sabbath, Isis, Sleep, Neurosis, Mastodon och Yob, men då snarare i syfte att leda tankegångarna i rätt riktning än att utgöra solklara referenser. Osäker på om det är något för dig? Här kan du lyssna på den magiskt dunkla låten ”Skymning”.

Andra utgåvor att hålla koll på: Ancient VVisdom ”Deathlike”, Coheed And Cambria ”The afterman: Descension”, Crossfaith ”Zion ep”, Gruesome Stuff Relish ”Sempiternal death grind”, Mother Of God ”Anthropos”, Screamer ”Phoenix”, Silverstein ”This is how the wind shifts”, Spektr ”Cypher”.

VECKANS KONSERTER

Clutch (Tyrol, Stockholm, 7/2)

Det finns stunder då Neil Fallon får sån feeling att han snarare utstöter läten än sjunger en vanlig text. Ett exempel på detta sker i titellåten till kommande skivan ”Earth rocker” (release den 20 mars) där han i refrängen låter som att han gurglar sig med en väldigt stark grogg blandad på Cillith Bang och whiskeylikör.

Det är lite sådant som publiken kan vänta sig då southern swang-kvartetten återvänder till Sverige för att trissa upp intresset inför ovan nämnda skivsläpp. En spänstig och tajt uppvisning i ett musikaliskt värv som befinner sig någonstans emellan alla genrer som det oftast brukar hänvisas till. I sin väldigt uppskattande recension av framträdandet på Peace & Love i somras kallade redaktör Jocke Persson summan för ”hårdblues”, vilket känns som en rimlig beskrivning. Klart är i alla fall: står du stilla samtidigt som exempelvis ”Electric worry” eller ”The mob goes wild” rumlar loss är höftsvängardangalang inte din melodi.

Bourbon Boys (Debaser Slussen, Stockholm, 7/2)

Från korrande glesbygdsindustri till jordig outlawcountry är steget tydligen inte så långt. I alla fall inte om man heter Pär Hulkoff, Matt Buffalo och Jonas Kjellgren och vanligtvis får väldigt mycket uppmärksamhet och beundran för sitt dagsverke i Raubtier.

För att fira bytet mellan norrbottnisk hojtarolja modell hembränt till amerikansk rock ’n’ roll-juice på nysläppta fullängdaren ”Shotguns, trucks & cattle” ämnar nu gruppen – som även innefattar basisten Kenneth Seil – ge sig ut på en weekendresa som förutom ovan nämnda stopp i huvudstaden även täcker in Linköping på fredag och Göteborg kvällen efter.

VECKANS RECENSION

Coheed And Cambria

The afterman: Descension

V2/Universal

PROGROCK Rent dramaturgiskt tar historien om Amorykrigen nu mark, men var för den skull trygga i att tonerna svävar fram i tyngdlöst tillstånd.

Likt så mycket annat i diskografin är upplösningen på ”The afterman”-kapitlet, del ett avtäcktes i oktober förra året, nämligen en konceptuell kraftmätning mellan det äventyrliga och det mer världsliga. En kontrastrik klangexpedition där spröda vistongångar, poppig funkmetal och rytmiskt elegant skäggrock är lika konstitutivt trassliga som huvudvisionären Claudio Sanchez imponerande kalufs.

Det är också just viljan att musikaliskt aldrig slå rot eller stelna till som gör att Coheed And Cambria lyckas göra det utmanande tilltalande. Och som ger dess flippade science fiction-fantasi smidighet även där själva ramhandlingen blir en smula diffus.

Bästa spår: ”Gravity’s union”.

VECKANS TWEET

Ni får faktiskt ursäkta om jag skarvar en smula i rubriken här ovan. För mer sanningsenligt är att det numera egentligen handlar om två listor, beroende på vald plattform och dess utbud.

Som ni som har hängt med här mer regelbundet redan säkert ha noterat har jag de senaste månaderna även börjat publicera månadens låtkollektion på Wimp, i stället för bara på Spotify.

Anledningarna till detta är egentligen två. Den tristare av dem är rent företagsekonomisk; nämligen att samma norska mediejätte som äger Aftonbladet och därmed mig, mera känd som Schibsted, även är en av ägarna i den uppstickande streamingtjänsten. Desto roligare är då att det finns musik på just Wimp som inte är tillgänglig via Spotify. Vilket gör att premiumanvändande av båda tjänsterna (sammanlagt 198 spänn i månaden är knappast något överpris med tanke på erbjudandet) får en mer heltäckande bild av den aktuella musiken än om man bara väljer en av dem.

Just när det gäller Wimp handlar det om finsmakarmangel från Southern Lord-lierade Nails och Kromosom, medan Spotify å sin sida fortfarande har det generellt bästa helhetsutbudet.

Nåväl. Nog orerat om detta för stunden.

Dundra i stället igång listorna. En för Spotify, en för Wimp. Om inte bara för att inse att ett par med säkerhet starkaste släppen 2013 – Hatebreed och Cult Of Luna – har presenterats redan i själva upptakten.

Och det är ju knappast illa pinkat för att vara en av årets mest onödiga månader.

Ytterligare ett tecken på att Fan börjar bli gammal är att skivor som släpptes då man fortfarande kände sig ung och edgy börjar uppnå pensionsspararålder.

Det är förvisso sånt man får leva med. En av få förvissningar här i livet är att tillvaron rullar på. Att dagar blir till månader som blir till år – och helt plötsligt är man 40 år.

Nåväl. Hur man än vrider och vänder är det alltid kul att fira. En åsikt som de snart Sverigeaktuella slaskambassadörerna i Cannibal Corpse också tycks dela.

För att högtidlighålla att det har gått ett kvartssekel sedan formationen i Buffalo i delstaten New York ämnar upphovsmännen bakom finstämda stycken likt ”Entrails ripped from a virgins cunt”, ”Fucked with a knife” och ”Meat hook sodomy” att summera karriärens första 25 år i en extrafet födelsedagbox.

Titulerad ”Dead human collection: 25 years of death metal” erbjuds det här gruppens samtliga tolv studioalbum – från ”Eaten back to life” (1990) till ”Torture” (2012) – med nya omslag, lp-stora återtryck av utgåvornas originalkonvolut, en bildskiva, en live-cd och en kalender för innevarande år.

En herrans massa blod, tarmar och mullrande strupsång med andra ord. Och som dessutom faktiskt inte verkar bli ohemult dyr, om prissättningen i USA på strax under 100 dollar får vara vägledande.

Releasedatumet i hemlandet är satt till den 13 mars. En månad dessförinnan ser den till att slita huvudet av den svenska publiken på Klubben i Stockholm den 13 februari och på Brewhouse i Göteborg kvällen efter. Extra uppvärmningsmos kommer via DevilDriver och The Black Dahlia Murder.

Nedan kan ni själva avgöra ”Dead human collections” eventuella oumbärlighet via de bilder som har släppts på förpackningen.

Själv känner jag mig inte helt övertygad om själva utformandet berättigar återköp av ett gäng skivor – förvisso väldigt bra sådana – som jag redan äger i både en och två utgåvor. För även om jag, som privat konsument, ofta tenderar att slå till på dylika lådor utan att egentligen tänka så mycket på varför har jag svårt att i det här fallet vifta med Visa-kortet.

Okej. En låda är alltid en låda och det finns alltid utrymme i någon hylla för en sådan. Men jag hade nog hellre sett att man i det här fallet hade valt att gå all in och presentera diskografin i vinylformat. Efter som skivsamlare är pretentiösa rövhål – och jag därmed osar gammal sumpgas – hade gruppen därmed nog också kunnat höja priset till nästan det dubbla. Och ändå fått till det rungande firande som en rejäl 25-årsskiva faktiskt ska vara.

VECKANS SKIVOR

The Resistance ”Rise from treason” (Ear/Playground)

Man kan inte anklaga supertruppen – med en line up bestående av inga mindre än Jesper Strömblad från In Flames och The Haunted-kände Marco Aro är en dylik benämning fullt rimlig – för att jobba överdrivet snabbt. I stället har materialet på debut-ep:n fått ta sin tid att komma till världen, vilket troligtvis är en vis strategi. Ganska så långt från huvudgitarristens mest kända sysselsättning är ”Rise from treason” snarare dödsburdus metalcore med tydliga Hatebreed-nyanser än harmonifylld melodeath. Du har säkert hört snytingen ”Slugger”, vilken säger rätt mycket om även de tre andra spåren. Det ska bli spännande att höra hur detta mynnar ut i den fullängdare som är aviserad till april.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Necrowretch ”Putrid death sorcery” (Century Media/EMI)

Att den unga trion enligt egen utsago avskyr modern amerikansk modedöds med core-suffix känns egentligen inte som någon större sensation. Det räcker med att höra några få riff på fullängdsdebuten för att det ska vara väldigt tydligt. Liksom att den uppenbarligen dyrkar alla de band som tidigare har valt att använda namnets begynnelseord för att presentera sig för världen (tänk Necrophagia, Necrophobic och Necrodeath men troligtvis inte skräckrapparen Necro) så mycket att förebilderna upphöjs till uttrycksnormer. Funkar gör det i alla fall, då Vlad, Amphycion och Mörkk på ”Putrid death sorcery” har knåpat ihop en synnerligen rå historia som varken känns Sunlight eller Morrison. Vilket är en prestation i sig, med tanke på genren. Dock saknar jag riktigt psykodrillade dunderlåtar som hade tagit utfallet från ”tufft” till ”gôrfräckt”.

Lyssna: Spotify.

Enforcer ”Death by fire” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Tredje gången gillt för detta traditionstyngda Arvikagäng – och tillika debut i den tyska hårdrocksgigantens stall. Egentligen slutar de uppenbara nyheterna där, då gruppen knappast skruvar med sin grundläggande förening av NWOBHM och elementärthrash som den lät runt ”Kill ’em all”. På så sätt kanske man kan ana att ”Death by fire” är tuffare som titel och koncept än som egentlig utgåva. Men det vore aningen för enkelt, då denna sorglösa Iron Maiden-repris onekligen har sina poänger utan att tillföra det okulta djup man finner hos exempelvis Portrait eller In Solitude.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Övriga släpp värda att uppmärksamma: Alpha Tiger ”Beneath the surface”, Blind Guardian ”A travellers guide to time and space”, Circle II Circle ”Seasons will fall”, Deep Purple ”Live in Paris 1975”, Dødsfall ”Kronet i svart eld”, Hate ”Solarflesh”, Man The Machetes ”Idiokrati”.

VECKANS KONSERT

Deez Nuts (N3, Trollhättan, 29/1)

Sist gruppen var Sverigeaktuell ställde den in med kort varsel, enligt uppgift beroende på att man tyckte det var aningen för långt mellan Berlin och den svenska huvudstaden. Huruvida denna skröna är med verkligheten överensstämmande låter jag vara osagt, en skön story är det icke desto mindre. Denna gång verkar det emellertid som att JJ Peters och hans partyglada nötpåse gör allvar i planerna att ändra svensk mark, för två spelningar tillsammans med The Ghost Inside, Stray From The Path och Devil In Me. Detta för att fira att gruppens Century Media-debut ”Bout it!” ligger inspelad och klar för release senare i år. Mera rapcore med ansiktstatueringar blir det sedermera på Klubben i Stockholm på torsdag.

VECKANS RECENSION

Cult Of Luna

Vertikal

Indie/Border

POSTMETAL Elva minuter in i ”Vicarious redemption” låter Johannes Persson som om hans röst är under vatten. Det är också inledningen på en utdragen kamp mot elementen, där en tilltagande desperation drar åhöraren längre och längre ned i hopplösheten. På så sätt är Umeåkollektivets första album sedan den konceptuellt kontroversiella ”Eternal kingdom” (2008) en soundmässigt glåmig, tungsint och hotfull erinran om livets förgänglighet. Likt en påminnelse om att även små penslar kan göra stor konst målar ”Vertikal” med färgskalans dystraste nyanser och bombastiska kompositioner som tonsätter din inre mardröm. Det är inte alltid vackert. Ofta långt ifrån lättillgängligt. Men samtidigt så nära genreperfektion man kan komma från en grupp som vågar gå till botten med sitt uppdrag.

Bästa spår: ”Vicarious redemption”.

VECKANS TWEET

Att tyska Metal Hammer gillar två saker – ett visst San Francisco-band och att kränga lösnummer – är knappast någon sensation. Eller något som de är ensamma om, för den delen.

I vilket fall som helst. Bara ett och ett halvt år efter att publikationen samlade ihop exempelvis Devildriver, Sodom, Finntroll och Borknagar för att hylla thrash-giganternas självbetitlade platta från 1991 är det dags för ännu ett kollektivt firande.

Denna gång är det 30-årsfirandet av debutskivan ”Kill ’em all” (släppt i juli 1983) som har fått publicisterna att skanna av marknaden efter coverversioner på plattans tio spår.

För, ja. Även om inspelningarna i vissa vall är av det mer obskyra slaget och i vissa fall inte heller uppmärksammade med buller och bång så handlar kollektionen, som följer med tidningens februarinummer, mest om arkivmaterial från exempelvis Motörhead, Cannibal Corpse, Anthrax och Primal Fear. Och då de blott två exklusiva bidragen som ändå finns – Eisregen & The Vision Bleaks ”(Anesthesia) Pulling teeth” och Dust Bolts ”Jump in the fire” – är av mindre upphetsande dignitet känns ”A tribute to Kill ’em all” inte som någon lyxig måste ha-produkt.

Låter upplägget intressant går det i alla fall att beställa blaska inklusive cd via den här länken.

Så här ser i alla fall den kompletta startordningen ut.

1. Black Tide ”Hit the lights”

2. Burden Of Grief ”The four horsemen”

3. Rage ”Motorbreath (live)”

4. Dust Bolt ”Jump in the fire”

5. Eisregen & The Vision Bleak ”(Anesthesia) Pulling teeth”

6. Motörhead ”Whiplash”

7. Anthrax ”Phantom lord”

8. Cannibal Corpse ”No remorse”

9. Primal Fear ”Seek & destroy”

10. Dew-Scented ”Metal militia”

Och så här låter några av de tolkningar som redan i skrivande stund finns tillgängliga.

http://www.youtube.com/watch?v=FPAaWsD3LKo

http://www.youtube.com/watch?v=JrDUKEpeDVk

Sehr spaß, ja?

Djupt inne i de så kallade oxveckorna, den period på året då det känns som att hela världens tyngd vilar på ens axlar, är det dags att ta upp den här ganska uppskattade måndagstraditionen igen.

Anledningen till dess träda har varit tämligen enkel och pedagogiskt rimlig: det har helt enkelt varit aningen snålt med intressanta släpp och konserter de senaste veckorna. De plattor som har kommit – exempelvis Dropkick Murphys, Holy Grail och Voivod – har förvisso haft mer eller mindre övertygande poänger, men det allmänna releaseschemat har ändå varit aningen för tunt för att bygga ett omfattande inlägg om. Så som det alltid är när det nya året knappt har skakat dvalan ur kroppen. Så som det är så här i oxveckorna.

Nu har emellertid korken gått ur och det radar upp sig utgåvor som troligtvis kommer att göra mycket väsen av sig när 2013 ska summeras om cirka elva månader. Och det är ju knappast illa pinkat så här blott fyra veckor in på det nya året.

VECKANS SKIVOR

Bad Religion ”True north” (Epitaph/Playground)

Titeln markerar den nordligaste punkten på planeten, som ligger vid den punkt där jordens rotationsaxel skär jordytan. Detta ska inte förväxlas med den magnetiska nordpolen, som för närvarande anträffas i norra Kanada och som sakta, 0,5 grader på en tioårsperiod, förflyttar sig västerut. Vad detta har med punklegendarernas sextonde album att göra? Förutom titeln – inte så mycket. Men lite bonusvetande kan man ju kosta på sig mellan varven. En ytterligare gemensam nämnare kan dock vara att det här handlar om två konstanter, då melodisnillena från Kalifornien inte soundmässigt har rubbat sig ur fläcken sedan relanseringen av gruppen i och med 1988 års ”Suffer”. Och det är ju bra. Precis som det ska vara, med andra ord. Personligen tycker jag dessvärre att en av mina absoluta favoritgrupper liksom på föregångaren ”The dissent of man” har svårt att nå upp till den skyhöga standard som superplattor likt ”No control”, ”Against the grain”, ”Generator” samt 2000-talsutgåvorna ”The process of belief”, ”The empire strikes first” samt ”New maps of hell” har satt upp. Värdiga är plattan ändå värd, vilket också blev betyget då den recenserades av yours truly den 11 januari.

Helloween ”Straight out of hell” (Columbia/Sony)

En chockerande nyhet: Hamburggruppen har satt en gasmask på pumpan i sin logotype. I övrigt finns det här få saker som kan få lyssnaren att tappa fattningen. Liksom exempelvis förra fullängdaren ”7 sinners” är power metal-ikonernas fjortonde långresa inspelad av ständige vapendragaren Charlie Bauerfeind i frontmannen Andi Deris Mi Sueño-studio på Teneriffa, vilket så klart har gett ett behagligt tempererat resultat som är aningen glättigare än ovan nämnda album eller ”Gambling with the devil” (2007), vilket renderade i en väldigt berömmande :+++:-omnämnande i Nöjesbladet i fredags. Speciellt berömdes ”Far from the stars”, ”Burning sun” samt ”Make fire catch the fly”, vilka är avsevärt roligare än till exempel den trista balladen ”Hold me in your arms” eller det slagverksgrundade pausstycket ”Wanna be God”.

Hatebreed ”The divinity of purpose” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den förra självbetitlade utgåvan var nog så äventyrlig som Connecticutgruppen tillåter sig själv att bli. Vilket förvisso inte är speciellt tillkrånglad eller avvikande, men ändå spretig nog för att fansen vid releasen 2009 kände sig aningen förvirrade av gitarrsolon och kärvare kompositioner. Därför är sjättegiven, gruppens första för Nuclear Blast, något av en reträtt till det förväntade. Målsättningen stavas ”all pit, no shit” något som jag i fredagens :++++:-recension kallade för en ”dunderhit”. Gillar du exempelvis fullpottsutgåvan ”Perseverance” eller nästan lika fantastiska ”The rise of brutality” är det gudomliga syftet med andra ord en obligatorisk upplevelse. Och även det förväntade kan ju vara ett äventyr i sig.

Cult Of Luna ”Vertikal” (Indie/Border)

När den månghövdade Umeågruppen inledde arbetet med sin sjätte fullängdare skrev den ett manifest med riktlinjer och tänkt resultat. Bland dessa dogmer märks inspiration hämtad från Fritz Langs expressionistiska mästerverk ”Metropolis” från 1927, en film så upphöjd att den har utnämnts till världsminne av Unesco. Denna filmklassiker ger skivan ett konceptuellt djup som går igen i dess cineastiska upplägg med musikaliska kontraster som tonsätter bilder som bara finns i lyssnarens huvud. Exakt hur det tolkas i recensionsform avslöjas i Nöjesbladet på fredag, där jag ämnar veckla ut mina åsikter om skivan lodrät riktning.

CrashDïet ”The savage playground” (Gain/Sony)

Fjärdealbumet utgör något av ett unikum i sleazeensemblens diskografi. För första gången i bandets historia ståtar skivan nämligen med samme sångare som på föregångaren, vilket också tycks ha gett kvartetten arbetsro och möjlighet att utveckla och förädla. Därför är det också en något ruffigare grupp som denna gång bjuder in till punkigt glammetalparty. Vägledande i detta märks bland annat återanvändningen av Panteras ”Cowboys from hell”-intro i  den upprorsstudsiga ”Anarchy”, en oborstad kravallstämning som blir extra tjusig då den pryds med smäckra Def Leppard-körer likt i exempelvis ”California”. Även om ännu lite mer lekfullhet inte hade skadat, då intresset ska hållas vid liv i nästan en timme.

Andra plattor att ha koll på i veckan: Benevolent ”The wave”, Ceremonial Oath ”The book of truth” (reissue), CrashDïet ”The savage playground”, Hatriot ”Heroes of orgin”, In Solitude ”S/t” (reissue), Koldbrann ”Vertigo”, Sacramentum ”Far away from the sun” (reissue), Septic Flesh ”Mystic places of dawn”, The Moaning ”Blood from stone” (reissue”), Ursupress ”Tales of possessors”.

VECKANS KONSERTER

Dropkick Murphys (Annexet, Stockholm, 22/1)

Det har gått knappt ett halvår sedan senaste Sverigebesöket, då septetten spelade på Gröna Lund och Peace & Love-festivalen, men med nya skivan ”Signed and sealed in blood” i bagaget är det dags för ännu en svängom. Vilket ju alltid är trevligt, något jag för det mesta brukar återkomma till då jag på ett eller annat sätt ska slunga åsikter i dess riktning. Så här skrev jag exempelvis efter gruppens framträdande i Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund i april 2011:

”Men när gruppen hittar riktning och sammanhållning är den oslagbar. Den tuperar upp irländska tongångar med stolt tuppkamsprakt, ­låter traditionella visor möta eget material med påtaglig värdighet och får, då den lyckas med sitt ärende, en måttligt elegant sporthall att kännas riktigt trivsam.”

I morgon är det återigen dags för föga elegant konserthall då Bostongänget halar fram handklaveret i Globens avsevärt mindre sidoarena. Sång, dans och punkigt muntra melodier blir det även på Trädgårn i Göteborg på torsdag. Utmärkte trubaduren Frank Turner och hans The Sleeping Souls står för uppvärmningsunderhållningen båda kvällar.

Sonata Arctica (Klubben, Stockholm, 24/1)

Under mina snart elva år som avlönad rocktyckare på Aftonbladet känns det som att jag har skrivit om de flesta band av rang både en och tretton gånger. Den Kemigrundade power metal-karnevalen med det aningen kylslagna namnet är emellertid ett undantag från detta. Senast den fick en bedömning i moderorganet var i november 2004, då kollega Marcus Grahn var föga imponerad. Så här skrev han då:

”Att se Sonata Arctica live känns som att vara med när kompisgänget repar (inklusive tuppiga fyllesolon). Vokalisten Tony Kakko gastar som man bör, instrumenten hanteras väl och samspeltheten är duglig – den melodiska hårdrocken är emellertid precis lika ytlig som på skiva. Det krävs synnerligen snäva referensramar för att se det här som något annat än en sval parentes.”

Parentesen har ändå lyckats sträcka ut sig i ytterligare åtta år efter ovannämnda omdömde delades ut och så sent som förra året släpptes album nummer åtta, ”Stones grow her name”. De som är intresserade på att avgöra huruvida kompetensen har vuxit i takt med rutinen beger sig förslagsvis till Fryshuset på torsdag eller till Brew House i Göteborg kvällen efter.

Candlemass + Entombed (Debaser Medis, Stockholm, 26/1)

Alldeles nyss fyllde Sweden Rock Magazine hunka, vilket bland annat firades med en topplista över hemlandets 100 bästa band. En sammanställning som toppades av, föga förvånande, Candlemass och Entombed. Denna dubbelseger för huvudstaden högtidlighölls dessutom i nämnda nummer av publikationen med en singel där grupperna tolkade varandras låtar – och i helgen är det dags att bulla upp den verkliga födelsedagstårtan. Förutom regelrätta gig från guld- och silver-pristagarna utlovas det dessutom gästartister och annat kul. Fram till dess går det alltid att pumpa upp peppen med nyss nämnda coverbidrag där Candlemass tar sig an ”To ride, shoot straight and speak the truth”, medan studioaktuella Entombed å sin sida hälsar på en ”Black dwarf”.