Edguy
Space police – Defenders of the crown
Nuclear Blast/Warner

METAL Hälften är überhurtigt gemütlichkeit, resten ganska så intetsägande – och däremellan en nageltrångsirriterande spexversion av Falcos ”Rock me Amadeus”. Efter ett par svagare och mindre framgångsrika utgåvor försöker sig Tobias Sammet sig på en ny stjärnsmäll i stil med ”Rocket ride” (2006), dock utan att riktigt få till det den här gången heller. Det finns emellertid riktigt goda ansatser både här och där. Likt bryggan som leder in i en långdraget tjatig refräng i ”Defenders of the crown”, baskaggeklippet i ”Sabre & torch” och ”Shadow eaters” samt Rainbow-stämningarna i ”The eternal wayfarer”. Mycket sitter som det ska, dock sällan i en och samma låt. Bäst blir det därför i ”Love tyger”, en ärtig klösschlager som visar att ränderna knappast går ur muntrationmetallens främste hovnarr.

Bästa spår: ”Love tyger”.

VECKANS TWEET

Det märks på något sätt att 2014-formen börjar sätta sig. Att vinterglåmigheten slutligen börjar lämna plats för energi och lätta steg. Att det ljusnar i horisonten och att det finns hopp för även det här året inom räckhåll.

Alltid lika välkommet, så klart. En tycker ju liksom att en, på 41:e levnadsåret, borde ha vant sig vid de här omtumlande årstidsskiftningarna och därmed också bli bättre på att härda ut mörker och elände. Men, fan vet. Snarare känns det tyngre för var år som går, likt varande att tidens tand gnager ner varje försök till belåtenhet och lugn, och att perioden oktober till februari är en personlig provokation riktad just mot mig och min uppenbarelse.

Same procedure as fucking jävla varje år, med andra ord.

Men nu släpper vi det. Lämnar pessimism och klimatnedslagenhet bakom oss och tar nya tag. Och detta genom att ta en sista återblick på det som har passerat på releasefronten i hårdrocksvärlden. Det är liksom mycket roligare än att fördjupa sig i det regn som för stunden smattrar mot rutorna på Kungsbrohuset, eller att älta att världen faktiskt tappade den allsmäktige Oderus Urungus (även känd som David Brockie) för bara ett par veckor sedan.

Dyk i stället huvudförst in i månadslistan. Som inte bara innehåller ny musik från Sabaton, In Flames/Hardcore Superstar-avknoppningen Drömriket, Metallicas Rainbow-medley och comebackmangel från Massacre – utan även en rad grupper du kanske inte har stiftat bekantskap med än. Likt Coffinworm, Thundermother och The Oath. För att nämna några.

Såsom varande den Schibstedträl jag är pushar jag för Wimp. Men ni som i stället väljer att streama musiken via Spotify, det finns nog några sådana, pekar hellre på den länk som pedagogiskt nog finns här.

Och så var det med det. Nu tar vi nya tag med den där månaden som brukar kallas april. Och det kan ju bli riktigt festligt i slutänden.

Heat
Tearing down the walls
Gain/Sony

HÅRDROCK ”AOR-oket är ett jävla skit. Och nu har vi baxat det ända Heat”. Så tycks Upplands Väsby-gruppen ha resonerat i samband med nylanseringen runt ”Address the nation” 2012, en ansats som nu når ända fram till mottagaren. Mest slående är hur bekväm kvintetten är i den tuffare formen. Den är faktiskt så avslappnad och säker att inte ens riffraffiga ”Emergency” eller Hardcore Superstar-livliga ”Inferno” känns det minsta konstruerade – och detta utan att kompromissa bort refrängernas förträfflighet eller bärkraft. Det är en satsning som är både offensiv och förträfflig, och som ger lika stort utrymme för Erik Grönwall att göra sitt livs insats som för Eric Rivers att spela Kee Marcello-läckert. Det tog sex år efter det första försöket, men just nu känns Heat lika glödheta som namnet signalerar.

Bästa spår: ”Emergency”.

VECKANS TWEET

Många var vi som blev lite extra till oss i trasorna när debutskivan ”Worse than dead” trillade ner i knät för lite mer än ett år sedan. Och det med all rätta, dessutom. För nog att namnen Tony Foresta och Landphil Hall (båda mest kända för Municipal Waste) och Ryan Parris (ex-Darkest Hour) kunde trigga intresset, men det var snarare musiken på förstlingsverket som gav upphov till det mest entusiastiska ovationerna.

För nytillkomna lyssnare och läsare: Vi pratar om crossover. Den där energiska bastarden mellan thrash metal och hardcore som hade sin stora hayday i mitten av 1980-talet och fördes fram till allmänheten av bland andra B’last, Crumbsuckers, Leeway och starkt Nuclear Assault/Anthrax-kopplade SOD.

Och håll i hatten – för här går det undan. Alldeles superfärska utgåvan ”Spoiled identity ep” må stoltsera med hela 13 nya låtar, men blixtrar förbi på fem raska minuter. Ja, det är ju inte direkt Dream Theater-prog som har lämnat Richmond, Virginia, den här gången heller. Minst sagt. I stället känns DRI:s väldigt oborstade och osnygga debutskiva ”Dirty rotten lp” som en tänkbar referenspunk(t). Det är kortfattat, moshvänligt och galet fokuserat. Utan krusiduller eller omständligheter.

Du lyssnar nedan. Snabbt som attan. Och drar sen över till bandets Bandcampskiva och laddar ner resultatet mot en valfri peng. Generösa tilltag likt dessa måste bara stödjas.

Du har all rätt att känna dig lite sänkt i dag. Inte nog med att det är måndag, en av veckans mer obekväma dagar och egentligen bara hotad av tisdagen när det gäller onödighet, i går slog klockan även över till sommartid. Den där timmen som försvann kanske inte kan tyckas som mycket att gnöla över, men likväl innebär även en nog så marginell dygnsförskjutning en provokation mot vanorna.

Det spelar ju liksom ingen roll om klockan påstår att den behagar vara två på natten – tycker din kropp att den är ett så agerar den därefter. Och det där med en skön minimisömn på hanterbara sex timmar blir snabbt decimerad till minimumtilldelning.

Nåväl, same procedure as last year. Same procedure as every fucking year.

Därför kan det ju finnas anledning att begagna sig av en extra häftig stimulantia av det lagliga slaget – något annat rekommenderas så klart inte – för att få upp engagemanget till lägstanivå. För att göra dagen mer uthärdlig, helt enkelt, likt dunderkoffein för själen.

Turligt nog presenteras sånt löpande via färsk musik. Som till exempel via gossarna på bilden ovan, även kända som Bombs Of Hades, som tar mars sista flämtande ögonblick som en ursäkt till att avslöja vad vi kan vänta oss på kommande tredjeskivan ”Atomic temples”.

Av låten ”Omens” (lyssna i Soundcloudspelaren nedan) är det – death metal. Ganska så oborstat och rudimentärt och med en crustthrashig grundton, men för den skull ganska så långt ifrån amatörmässigt eller slappt.

Jag förväntar mig gärna mer kompetensprygel i den skolan på uppföljaren till ”The serpent’s redemption”,  som släpps via tyska War Anthem den 23 maj.

En månad dessförinnan, den 21 april, är det dags för Göteborgs Miasmal att ta steget in i finrummet. Då släpper kvartetten nämligen sin Century Media-debut ”Cursed remedeer”, som följer upp det självbetitlade debutalbumet från 2011.

Gruppens devis sägs vara ”spela först, tänk sen”, vilket ger materialet en insinktiv känsla. Med en stark koppling till Agrimonia och Martyrdöd via två medlemmar är kommer det inte heller som någon dundersurpris att materialet på skivan bär en punkig ton som trots detta inte drar alltför mycket mot det så återanvändningsvänliga Sunlightsoundet från början av 1990-talet. Tänk i stället en ideologisk fusion av exempelvis Disfear och utmärkta riktnummersgrannarna i Vampire samt spöklikt underskattade Repugnant så leds tankebanorna åt rätt håll.

Boende på västkusten kollar gärna in redan på lördag, då gruppen spelar på Truckstop Alaska tillsammans med nyss nämnda hörntandsgäng samt Morbus Chron.

Tredje gruppen ut till rakning är så färsk att den i skrivande stund inte ens har skickat ut några officiella promobilder att reta synnerverna med. Men det behövs egentligen inte – det räcker med att räkna upp vilka som medverkar för att i detta så kallade superprojekt för att det visuella ska falla på plats i alla fall.

I Fireborn hittar vi nämligen Entombed A.D.-bekantingarna LG Petrov och Victor Brandt som så här håller sig sysselsatta fram till dess att combons uppskjutna album ”Back to the front” slutligen når handeln, när det än må vara, och gör gemensam sak med Necrophobic-duon Alexander ”Impaler” Friberg och Fredrik Folkare. Huruvida projektet är ett frustrationsutlopp över sakernas tillstånd i herrarnas ordinarie grupper (namnbråk i ena lägret och en frontman som dömts till fängelse för misshandel i det andra) må vara osagt, men nog finns det en attack i demospåret ”Shadow realms” som känns på riktigt.

Exakt vad detta kommer mynna ut i får visa sig. Men nog känns det som att det blir något som är värt att vänta på, speciellt då gruppen redan sägs ha tre nya låtar som ligger färdiga för granskning inom kort.

Diverse artister
This is your life – A tribute to Ronnie James Dio
Rhino/Warner

HÅRDROCK Å ena sidan: Anthrax lägger i komfortväxeln i ”Neon knights”, Glenn Hughes kvider sig plågat igenom ”Catch the rainbow” och Killswitch Engage och Adrenaline Mob gräver i arkiven efter bidrag. Samtidigt: Halestorm hittar helt rätt groove i ”Straight through the heart” och Doros ”Egypt (The chains are on)” är läckert tung. När hårdrockseliten stämmer upp i unison hyllningskör till en av scenens största röster blir resultatet inte så brokigt som väntat. Faktiskt är vördnaden inför låtarna så stor att inte ens skojfriska Tenacious D vågar närma sig materialet med större respektlöshet än att slänga in ett blockflöjtsolo i ”The last in line”. Riktigt spännande blir det därför först när Metallica upprepar Mercyful Fate-knepet från ”Garage, inc” och susar förbi kollegorna i nio intensiva Rainbow-minuter. Jag förutsätter att Dio nickar gillande från sin metalhimmel över det.

Bästa spår: ”Ronnie rising medley”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Att hävda att Los Angeles-snubbarna är ett bra snusksleazeband är som att berömma någon för att hen är den mest empatiske nazisten; konkurrensen är ju inte direkt överstyv. Tredjealbumet ställer detta på sin spets. För även om jag var den förste att erkänna fullängddebuten ”Feel the steels” kvaliteter då den släpptes för fem år sen, lika irriterad är jag nu över gruppens fortsatta utveckling. Det känns liksom att den, närmast tvångsmässigt, måste höja snuskribban för varje utgåva. Gå längre, jönsa mer, hitta fler logementsskämt att dra ju längre tiden går. Jag skrattade i början, nu vill jag bara skjuta mig i munnen. För inte ens musiken på ”All you can eat” är något att bli speciellt upphetsad över. Och så var det med det.

Ni kanske minns hur det var. Arrangörerna dundrade på med en lineup så fylld av önsketänkanden att vän av ordning direkt kunde börja ana ugglor i mossen. Vilket jag också gjorde när beskedet kom om det så kallade Metal all stars-spektaklet i slutet av oktober förra året.

Det hela grundade sig på en rimlighetskalkyl. För även om saken som sådan inte var någon stolsvältande sensation så tycktes ju själva uppställningen som en uppvinkling å det grövsta.

Vilket ju också visade sig stämma. För så snart som laguppställningen kablats ut till medierna (och helt okritiskt vidarebefodrades av mindre misstänksamma ”nyhetstjänster”) så visade ju det sig till viss del vara precis som misstänkt: ett drömscenario som målats upp som sanning.

Rob Halford? Icke. Tom Araya? Knappast. Marty Friedman då? Nej, den lätta går vi inte på.

För så var det ju. Av de största affischnamnen visade sig i alla fall två vara rena spekulationer, och deras medverkan dementerades tämligen omgående med emfas av stjärnornas respektive läger.

Men, om sanningen ska fram: Riktigt det där gigantiska luftslottet som arrangemanget till en början tycktes vara blev det ju inte till slut. Utan i alla fall någon slags stjärnsmäll, i ordets vidaste betydelse, som ställer sig på Hovets scen nästa torsdag.

Dock utan utan Phil Anselmo (Down/ex-Pantera), som lämnade sällskapet i veckan efter bråk om kontraktet. Men i stället med Mötley Crües Vince Neil. Snark.

I morse besökte fyra av artisterna som i alla fall verkar avlägga visit i Globenområdet om en vecka – en brasklapp lämnas för att ingenting verkar säkert i denna rockcirkus – TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Det vill säga Anthrax Joey Belladonna, gamle Manowar-gitarristen Ross The Boss, Udo Dirkschneider samt någon som i alla fall ser ut som Jasin Todd (ex-Shinedown) som kläckte lite plattityder till morgonkaffet. Och spelade en akustisk version av Rolling Stones ”You can’t always get what you want”.

Hur det tedde sig går att se här nedan. Och om allt går som det ska – som sagt – så uppträder detta sällskap och några fler i Stockholm den 4 april. Allt för rockens skull.

Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.

Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.

Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.

Smaklig spis.

Källa: Alternate Metal Album Covers.

… och nej, det är inte riktigt synonymt med musiken.

För visst, Gwar må ha varit ett spektakel i all sin flamboyans. En galen grupp bestående av monster från en galax långt, långt borta som har kommit till jorden för att tortera dess arma invånare med jättepenisar och mullrande hårdrockspunkthrash som mest fungerat som en lustifikation i en musikscen som stundtals tycks ta sig självt på för stort allvar.

För lite så är det. Rent musikaliskt har vare sig ”Scumdogs of the universe”, ”We kill everything” eller fjolårsgiven ”Battle maximus” betytt speciellt mycket för mig. Snarare har jag mest suckat lite avmätt så fort Richmondgruppen presenterat ett nytt alster, lika mycket som jag har peppat för att se dem live.

För där musiken brister kan man ju alltid bjuda på en sjuhelvetes show. Och gosse, snacka om att Gwar alltid har gjort precis absolut detta. Upphöjt till sinnessjuka tabubrytande nivåer.

Hugga huvudet av dåvarande presidenten George W Bush på scenen? Visst, schyst idé. Gå på scen med en ståtlig blygdkapsel kallad Cuttlefish of Cthulhu? För all del. Bombardera publiken med aliensperma från gigantiska fallossymboler? Fantastiskt, den tar vi.

Det är den där orgien i dålig smak och pubertal splatterunderhållning som har gjort gruppen till något i hästväg. Likt ett Rammstein utan skyddsnät (och underkläder). Ett ytterst barnförbjudet Lordi som snurrat ut bortom vett och sans, en galen gwargasm för skrattmusklerna och ett irritationsmoment för vän av ordning – med en syrlig skopa satir och samhällskritik mitt ibland alla upptåg och allt klägg.

Därför blir jag såklart en smula nedslagen av nyheten av Brockie, även känd under sitt scennamn Oderus Urungus, hittats död i sitt hem under suspekta omständigheter. Han blev bara 50 år och även om polisen i hemstaden Richmond, Virginia, utesluter brott i samband med dödsfallet så är det ännu inte klart exakt vad som ligger bakom hans bortgång.

Huruvida det är naturliga orsaker, hur pass ”naturlig” ett frånfälle vid så låg ålder nu kan tänkas vara, eller om Gwarriorn på något sätt själv medverkat till sin död får framtiden utvisa. Det är rättsläkarnas jobb, och de arbetar med detta nu. Så eventuella spekulationer om överdoser eller annat drogrelaterat kan vi lämna därhän, för stunden.

Bättre då att minnas Brockie som han levde – som en nagel i ögat på smakkonservativa krafter och censurhävdare. En fistel i den kristna högerns akterstycke som kommer att bli för evigt saknad. En underhållande stolle som gjorde den här världen, om inte bättre så i alla fall aningen mer uthärdlig.

Vila i frid. Hoppas evigheten är vänlig mot din själ. Och med detta sagt tycker jag att vi tillsammans minns några av Brockies mer minnesvärda stunder i latexfodral, via ett gäng videoklipp.

Okej, det här med dödsmetall. Det finns ju så många sätt att göra den på. Ett tänjande och dragande i genrens möjligheter som tillåter alltifrån den tidiga Stockholmsskolans crustpunkiga mangel till dagens übertekniska komplikationsstrukturer i stil med Oceano och Necrophagist. Och allt däremellan.

En vanlig invändning är emellertid att death metal så här på sitt tredje decennium har blivit lite duktig. För perfekt, utstuderad och hellre spelad av människor som tvångsövar gitarrskalor hemma vid än välter gravstenar.

En motreaktion mot detta är självklart ingen orimlighet, utan snarare en realitet. En oppositionsrörelse som hyllar jordiga ljudideal, mystik, hat och som låter genuint farlig. På riktigt och utan vidare finess eller varsamhet.

Tygpåsehipsters skruvar sig själva lealösa i försöken att upphöja – förvisso utmärkta – australiska Portal, brittiska Grave Miasma eller finska Archgoat som toppnamn i denna hädiska motvallskultur. Själv nickar jag ofta erkännande, men säger hellre ”olé!” när blickarna vänds mot den spanska huvudstaden Madrid och dess Teitanblood.

Det är inte hårdrocksvärldens mest offentliga band, om vi säger så. Den officiella informationen om dess verksamhet är skral, och inskränker sig mest till ett konstaterande att det bildades 2003 och att det därefter har släppt några splitskivor med ideologiskt närbesläktade Proclamation och Necros Christos, samt fullägdaren ”Seven chalices” för fyra år sedan, samt ett par ep-releaser därefter.

Det är här ”Death” kommer in. En efterlängtad uppföljare där NSK (gitarr, bas, sång) och J (trummor) visar sin fulaste sida. Som ni förstår är det här inget för slentrianlyssning. Det duon gör här ger en ungefärlig känsla av att stå bredvid ett startande flygplan, samtidigt som någon morrar dova hädelseutbrott genom ett sprucket PA-system från 1982. Tänkta referenspunkter inom en mer musikalisk sfär kan måhända vara Blasphemy, väldigt tidiga Sodom samt Celtic Frost och Incantation. Fast ändå inte. Bara nästan.

Vi kan kalla det marmitemetal; en smak som knappast lockar alla men vars anhängare är desto mer fanatiska. För exempel på var du kan tänkas stå går det att ta en rejäl tugga ”Anteinfierno” via Soundcloudspelaren här nedan, men var varnad av en strof i just detta spår: ”All hope abandon ye who enter here”.

Det här gör ont. Och är dödsmetall som faktiskt känns farlig och genuint hotfull.