Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.
Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.
Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.
Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.
Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.
Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.
INDUSTRIROCK Surra inte fast hjärnan vid den giftiga titeln ovan. Enligt huvudpersonen själv har den ingen egentlig innebörd, utan är mest kläckt för att den låter cool. Ett uttalande som säger en hel del om femte sologiven. För även om skivan lär baseras på ett underliggande koncept så framgår inte detta, utan den utmärkande känslan är snarare att huvudsyftet med dopnamn likt ”Teenage Nosferatu pussy” och ”Ging gang gong de do gong de laga raga” är att de ska vara ramalamadingdong-fräcka. Detta nämnt är plattan likväl en upprättelse för Rob Zombies karriär vid sidan av filmmakandet. Avsevärt piggare än både ”Educated horses” och ”Hellbilly deluxe 2” finns det här stycken som svänger, kränger och dänger – även om helheten inte är så giftig som man kan önska sig.
Bästa spår: ”Dead city radio and the new gods of Supertown”.
• •Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.
• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.
• • Mycket nöje.
Sebastian Bach ”18 & life”
Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.
Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.
Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.
Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.
Deftones ”Be quiet and drive (far away)”
Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.
Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.
Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.
Terror ”The most high”
Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.
Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.
De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.
Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.
***
Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.
Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.
Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.
Som någon kanske måhända har noterat är streamingtjänsten Wimp och Aftonbladet nu ett par.
Det innebär att det i framtiden kommer att publiceras lyssningslänkar som leder direkt till Spotifyutmanarens plattform i anslutning till exempelvis skivrecensioner och liknande journalistiska alster.
Eller som min boss, nöjeschefen Tobias W Lindner, uttrycker det i dagens tidning:
– Vi bygger en riktig musikupplevelse för alla läsare och användare.
Som en del i detta lanseringsarbete fick yours truly även förtroendet att sätta ihop en liten spellista för att ge några exempel på vad Wimp har att erbjuda. En temakollektion vald helt efter eget tycke och smak och utan någon som helst styrning.
Och då handlar det så klart om vädret. Eller, i alla fall den nu aktuella årstiden som vi brukar kalla vinter. Ett låturval som jag sammanfattade så här, men som av någon outgrundlig anledning aldrig publicerades i Nöjesbladet i dag:
”Vinter är lika mycket ett sinnestillstånd som en årstid.
En mental inställning som pendlar mellan krispig upprymdhet, likt då sällsynt ljus sipprar mellan frosttäckta trädgrenar, eller rena stormyrseln då nordanvinden rusar längs gatorna.
Därför blir också en tonsättning av detta en väldigt brokig historia, och dessutom en kollektion som till stor del upptas av black metal. I sig en logisk rimlighet, då ingen annan musikstil så villkorslöst omfamnar köld och melankoli som hårdrockens mest diaboliska rotgenre.
Så svep i dig i en varm filt. Slå upp en kopp rykande glögg. Och njut av något av det mest isande Wimp har att bjuda på i musikväg.”
Vi kan väl kalla dessa rader för snömos, om något. Men spellistan blev rätt fräck.
I sin helhet – omfattande 22 smällkalla låtar – hittar du den här. Spana in och mysfrys.
INDUSTRIMETAL Avståndet mellan Berlin och Haparanda är inte så stort som man kan tro. Tornedalstrion tar i som om den ämnar jaga mygg med fälthaubits och lyckas lätt få till en god avvägning mellan storslagna refränger och rättfram marchmetal med tydligt morrande dialekt. Den musikaliska Rammstein-fixeringen är ibland lite väl uppenbar, men passar också ovanligt bra som ljudkuliss till glesbygdsromantiken. Speciellt lyckat blir de avsnitt då ursvensk trallpunk bjuder melodibränsle, likt i titelspåret eller ”Polarvargen”, medan pompaförsöket ”En hjältes väg” dessvärre mer påminner om Roger Pontare än om Manowar.
Bästa spår: ”Polarvargen”.
+++
Bad Religion
The dissent of man
Epitaph/Cosmos Music Group
PUNK Protestdriven musik utan en tydlig opponent tenderar ofta att bli lite tandlös.
Detta är en konsekvens som tydligt gäller 30-årsjubilaren, då den har levererat sina skarpast formulerade pamfletter under de år då hemlandet har styrts av antingen Ronald Reagan eller två generationer Bush, medan dess utgåvor då en demokratisk administration har kontrollerat Vita huset inte riktigt har visat på samma tåga. Och enligt den följdriktigheten är ”The dissent of man” också en något mer ljummen uppföljare till de emfasdrivna diatriberna ”The empire strikes first” och ”New maps of hell”.
Tempot är överlag mer sansat. Melodikrokarna fastnar inte i lika hög utsträckning direkt under huden och texterna är sällan så intellektuellt utmanande som sig bör.
Detta åsidosatt är Bad Religions femtonde studioalbum ändå en tillfredsställande uppvisning av genialt melodisinne och intelligenta sångkonstruktioner. Och så länge sextetten fortsätter att presentera hjärtvärmande tankegods likt det i ”Only rain”, ”Meeting of the minds” eller ”The resist stance” så blir den aldrig irrelevant, inaktuell eller en doktrin för enbart de redan övertygade.
Även om bettet har varit mer kännbart förr.
Bästa spår: ”Wrong way kids”.
LADDA NER: NÖJESBLADETS MATTIAS KLING TIPSAR OM FEM GRYMMA LÅTAR
”On rich and poor”
Amorphis
Finländarna firar systembolag med ett knippe nyinspelningar av bekantingar från förr. Bland annat denna, väldigt In Flames-ljudande, kamrat anno 1996.
”Coming home”
Spiritual Beggars
En härlig hårdrocksfralla med krispig 70-talsskorpa.
”Black rain”
Soundgarden
Grungeikonerna aviserar sin comeback med ett osläppt spår från ”Badmotorfinger”-sessionerna. Gott så.
”It never ends”
Bring Me The Horizon
Ett av den moderna metalcorescenens mest begåvade band har mer än tokiga frisyrer och halstatueringar. Exempelvis bra låtar. Som det här smakprovet från kommande albumet.
”Högervindar”
Strebers
Kände du att det Sverige du vaknade upp till i måndags är lite kallare och dystrare? Du förstår säkert varför.
