Formen är satt sedan några veckor tillbaka, men bör ändå poängteras fram till dess att det har fastnat i läsekretsens ryggrad att det här är det traditionsenliga videosvepet som har fått en lite uppsnofsad kostym.

Vilket innebär att några aktuella promotionklipp presenteras med lite längre presentationer – och resten av färskingarna återfinns i en extern spellista på Youtube. Allt klart, inget krångel.

Eller hur?

Port Noir ”Index”

Här kan vi snacka om en efterlängtad premiär. Ända sedan Södertäljegruppen – till synes från ingenstans – släppte låten och videon ”Sun dè man” under namnet A.I. Act har vi varit många som har krävt mer material.

En av dessa är Anders Fridén, ganska känd som sångare i hyfsat erkända In Flames, som tidigt fick upp ögonen för detta Youtubefenomen och inledde ett samarbete. Historien om detta och en närmare presentation av Port Noir går att läsa i det här inlägget, där trummisen Andreas Wiberg berättar om dess uppkomst och framtidsplaner.

Bland dessa märks fullängdaren ”Puls”, som släpps i höst, och singeln ”Index” som beräknas nå valda försäljningsställen i maj. Fram till dess går det ypperligt att trissa upp förväntningarna med ovan anmälda video.

Iron Maiden ”Wasted years”

Det här kan tyckas som ett konstigt drag, att plocka upp en livevideo från 1988 och presentera den som en av veckans fräckaste färskingar.

Emellertid – det är motiverat. Englands stoltaste metalsextett står nämligen i färd med att återsläppa konsertdokumentet ”Maiden England live” för att trissa upp intresset inför sommarens nostalgiskt färgade Europaturné, en vända som når Sverige och Malmö den 10 juli och huvudstaden tre dagar senare.

Ytterligare motivation behövs väl knappast? Du älskar Maiden, jag älskar Maiden – och ingen ens mikroskopiska anledning att nämna dem känns för liten.

Ovan presenterade klipp är som sagt hämtat från den dubbelmacka till dvd som släpps på onsdag. Lejonparten av nämnda utgåva är en konsert – inspelad över två kvällar i Birminghams NEC Arena i november 1988. Mer om nämnda release i storvulen presentationsform går att läsa på bandets hemsida. Om det inte räcker med att lyssna på Ardian Smiths hemlängtanshymn, det vill säga.

Kvelertak ”Månelyst”

Jag har redan haussat den här videon i just det här forumet. Vilket så klart är helt i sin ordning. Inte bara för att den är blodigt tuff, på ett sleazigt och smutsigt skräckfilmssätt, utan också för att låten är den skarpaste på nya skivan ”Meir”, en skiva som sångaren Erlend Hjelvik har beskrivit så här i en nyligen publicerad Aftonbladetintervju:

– Den är väldigt skamlös. Vi har tagit ett steg vidare. Men de som gillade den första plattan, kommer gilla den här lika mycket. Det är nordisk mytologi och domedag i en god blandning.

Och därmed behöver jag ju inte svamla mer härom. En recension av nämna album hittar ni längre ner i bloggen. En liten anmälning som redogör varför jag inte riktigt tycker att skivan är det bästa som har kommit från vårt västra grannland sedan ”Flåklypa grand prix” 1975.

***

Och därmed kan vi sluta pärmarna runt vecka tolv 2013. Några snurriga dagar då vintern återigen pungslog Sverige, Hultsfred flyttade till Sigtuna och då Tommy Nilsson blev Black. Eller hur det nu egentligen var.

Klicka er nu vidare in på Youtube för att ta del av övrigt rörligt godis som har offentliggjorts de senaste dagarna. Vilket exempelvis innebär nyredigerade promotionsnuttar från Avantasia, Gama Bomb, Lost Society och W.E.T. samt smakprov från kommande plattor signerade bland andra Uncle Acid & The Deadbeats, Killswitch Engage och Rob Zombie.

Det får således anses vara alldeles nog och lite till.

Kvelertak

Meir

Columbia/Sony

METAL/PUNK Naturligtvis är titeln inte slumpmässigt vald. Precis som den lovar erbjuder ”Meir” mer – av allt och lite därtill. I stället för en enkel repris på debutens lyckade hopgyttring av brunstig hardcorepunk och asexuell black metal-elitism kastar sextetten här nämligen ett finmaskigt nät mot musikhistorien, utan att för den skull riktigt veta vad den ska göra av fångsten. Det gör att resultatet bitvis upplevs lätt riktningslöst – men långt ifrån ordinärt. Den nio minuter långa bjässepjäsen ”Tordenbrak” lyckas exempelvis med sin voluminösa föresats, ”Kvelertak” är elementärt riffrockig på ett förtjusande banalt sätt medan ”Trepan” tar grundsoundets liksminkade kravalltanke ett steg längre. Det som saknas är bara en röd tråd, en konsekvens som hade kunnat lyfta ”Meir” från hyggelig till utrolig.

Bästa spår: ”Månelyst”.

VECKANS TWEET:

Denna dag till ära, tillika den första på årets tredje månad, tänkte jag prova en ny strategi:

Att inte vara så förbannat långrandig i min veckosummering under FGIF-flagg.

Det finns flera anledningar till detta. De flesta brukar samlas på Twitter under taggen #livet eller måhända #arbetet.

Jag är helt enkelt rätt trött. Fick fyra timmar sömn efter nattens recensionsrace med Cult Of Luna (läs recensionen här, kolla in en egenhändigt recensentfilmad ”Owlwood” nedan) och med tanke på att jag sedan i onsdags simultant styr över arbetet vid dagredigeringsdesken på Aftonbladet och försöker hålla den reguljära verksamheten rullande är yours truly helt enkelt aningen mosad.

Därför blir det mindre analys och mer videouppräkning just denna vecka.

Om det gör något? Troligtvis inte. Speciellt inte då de aktuella videofärskingarna är av desto mer underhållande kaliber. För en lönefredag blir knappast bättre än då man kan skumma upp helgbiran med lite nyredigerad hårdrock i såväl bild som ljud. En fin samling som jag är så sugen att dela med mig av att jag även skiter i upprabblingen av aktuella medverkande denna gång.

De syns ju ändå här nedan.

Och så får det faktiskt vara med det.

http://www.youtube.com/watch?v=-lvMAIZ_iec

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

• Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Det må vara lördag. Eller, ja. Det var det för några timmar sedan i alla fall.

Men pressmeddelanden kan dyka upp lika fullt. Som det som Skrikhult skickade för några timmar sedan. Med det för många glädjande beskedet att Tobias Sammets voluminösa sidoprojekt ämnar begära revansch för det inte helt lyckade framträdandet på Sweden Rock Festival för två år sedan.

Den 5 december är det dags för detta, och Arenan i Stockholm är… eh… arenan som gäller.

Med sig på scen på denna turné har kapellmästaren bland andra Michael Kiske (ex-Helloween, Unisonic), Bob Catley (Magnum), Jørn Lande (Masterplan, Jorn) och Kai Hansen (ex-Helloween, Gamma Ray). En riktigt tidigkommen julafton för pomppowerfansen, med andra ord.

Avantasia släppte tidigare i år två album, ”Angel of Babylon” samt ”The wicked symphony” via Nuclear Blast. Betygen för dessa blev tre respektive två plus i en väldigt intetsägande recension (det blir så när dubbla utgåvor ska avhandlas på 650 tecken) av undertecknad i Aftonbladet.

***

Pain Of Salvation

Road salt one

Inside Out/EMI

ROCK Progressivitet är lika mycket ett åtagande som en frihet att följa infall, vart än de för dig. Det möjliggör en musikalisk navigation som kan sluta såväl på en melodifestivalscen som i Beatles mest frisinnade 60-talsslut eller i ett progrockigt ingenmansland. Låt säga så här: De som fann schlagerfärden på gruppens välsaltade autostrada komfortabel kommer att ha svårt att finna samma bekvämlighet när resan nu har förlängts till ett helt album. Därtill är ”Road salt one” för skumpig och bökig. Men för en uttrycksvan lyssnare bjuds genomgående behaglig sälta, som emellertid gärna hade fått kryddas upp av tidigare metalsting.

Bästa spår: ”Sisters”.

***

Heat

Freedom rock

Stormvox/Playground

HÅRDROCK/AOR Att Upplands Väsby-sextetten gör musik som kan användas som en synonym till ”refrängstark” är inget avslöjande. Sådant är legio i den vuxenrockiga genre som ynglingarna har gjort till sin, och blir på fullängdare nummer två lika mycket en resurs som en nackdel. För även om ”Beg beg beg” eller ”Shelter” cementerar sig i huvudet på sekunden, så faller de också på att det enkelt fångade också är det lätt förgångna. Större hållbarhet finns därför i det oväntat lyckade samarbetet med Tobias Sammet (Avantasia/Edguy) i ”Black night” eller i den Treat-snärtiga ”Stay”. Där har vi refränger som håller – både nu och i morgon.

Bästa spår: ”Danger road”.

***

Danko Jones

Below the belt

Bad Taste/Border

ROCK Var god och häng av dig måttligheten i dörren. Efter formsvackan ”Never too loud” står nu tjuren från Toronto åter på tå, redo att basunera ut sin amorösa gospel med volymkontrollen stadigt parkerad på en Spinal Tap-elva. För det är alltjämt kärlek som huserar strax söder om Danko Jones bälte. Till AC/DC i ”Tonight is fine”, till explosiva herdestunder i ”Like dynamite” eller till Judas Priest i skivans clou. Dock blir elva karska kupletter i längden aningen övermäktiga, särskilt då låtarna inte når samma genomgående höga nivå som den sturska leveransen. Men så kan det ju bli när återhållsamhet mest ses som en begränsning.

Bästa spår: ”Had enough”.

****

Khoma

A final storm

Selective Notes/Sony BMG

ROCK Det är så lätt att likna trions musikaliska verk vid ett meteorologiskt fenomen. Parallellen är till synes oundviklig när gitarrerna fullkomligt väller fram, trummorna dundrar likt hagel och då melodierna är lika skira som den första vårsolen. ”A final storm” är helt enkelt aprilvädret förvandlat till elva fantastiska spår att ta till hjärtat. Den är i ständig symbios med motsatser, ibland varm och fruktbar, ofta karg och kylslagen. Som den felande länken mellan postrockigt vemod och metallisk bombasm, med såväl västerbottnisk kärvhet som hjärtlig ömtålighet. ”A final storm” är helt enkelt en prognos du kan lita på. I vått och torrt.

Bästa spår: ”Osiris”.

**/***

Avantasia

The wicked symphony/Angel of Babylon

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL I uppror mot musikbranschens rådande svångremspolitik låter Tobias Sammet här magen svälla ut betänkligt. Över två skivor och nära nog lika många timmar fullbordas ”The scarecrow”-trilogin via tjugotvå låtar och i stort sett lika många gäster vid mikrofon och instrument. Således är det gott om utrymme för überfrüntlig pompa och galej, vilket bäst kommer till sin rätt på ”Angel of Babylon”. Här får konceptprojektet en musikalisk bredd som gör det hela intressant, och ger historien en generös final som får ursäkta den svaga inledningen.

Bästa spår: ”Promised land”.