Under mina snart 20 år i rockjournalistikens tjänst har det såklart hänt en rad bisarra saker. Måhända inte tillräckligt med galenskaper för att kavla ut till en självförhärligande egobiografi à la Anders Tengner, men nog med stoff för att få riktigt underhållande stunder på ålderdomshemmet. I den mån jag minns något och dessutom uppnår den livsnivån.

Jag har fått luren slängd i örat då jag intervjuade en numera avliden proggikon, blivit hotad med smäll på käften – och sedermera pussad – av en hyllad svensk sångare bakom en thaivagn på Sweden Rock, rådissad av en överförfriskad sleazebasist efter att jag gett hans grupps nya skiva fyra plus, uppläxad av Motörhead-Lemmy och fälld till backen av gitarristen i ett ganska så populärt band från Medelpad.

För att nämna några incidenter som spontant ploppar upp i minnet så här strax efter onsdagens lunchträning.

Jag har emellertid bara blivit personligen mordhotad av en artist en gång. Vilket många kanske tycker är hundratalet gånger för lite, men så är det i alla fall.

Det utspelade sig nämligen som följer: I denna bloggs barndom (det vill säga medan jag fortfarande mäktade med sådant) brukade jag passa på att fixa gästbloggar med artister på de festivaler jag ändå var på plats för att besöka. Ett förhoppningsvis uppskattat inslag – som vanligt kom det inte så mycket respons när jag lyckades få till något bra, då det tydligen tycks vara mer populärt att gnälla när något inte faller i smaken – som rullade fram tills förra året, då jag helt sonika beslutade mig för att lägga ner inslaget.

Hur som helst, på Metaltown i Göteborg 2010 tyckte jag att det var en bra idé att bjuda in Raubtier. Ett ganska så lätt val, då gruppen tidigare under dagen hade gjort stor succé och dessutom börjat göra sig ett namn på den svenska hårdrocksscenen via debutskivan ”Det finns bara krig”, som hade släppts året tidigare och vars huvudsingel ”Kamphund” hade snurrat friskt på Bandit.

Well … en dålig idé, skulle det visa sig.

Trion hade nämligen firat friskt efter spelningen och var rejält påstrukna när det var dags att hamra bokstäver på min dator. Deras skivbolagsrepresentant trippade mest nervöst omkring och såg besvärad ut, medan trion (som på den tiden även inkluderade tidigare Deflesh-frontmannen Gustaf Jorde) kämpade med att plocka ihop bokstäver till någon begriplig svenska. Vilket må vara hänt. Festival, sol, sommar och backstagedricka kan skicka även den mest sansade till akuten.

Men tydligen tyckte gruppens frontman Pär Hulkoff att min invit var humanitärt fjollträskpjåsk – och började i stället vräka invektiv över yours truly. Exakt varför är än i dag en smula oklart. Med tanke på promillenivån var resonemanget inte helt följbart, men tydligen hade Hulkoff hängt upp sig på något jag hade skrivit om bandet i Close-Up Magazine. Problemet är bara att jag än till dags dato aldrig har nämnt Raubtier i nämnda publikation, inte ens i en bisats, något jag också artigt påpekade, men denna lilla detalj tycktes bekomma Tornedalssonen något nämnvärt. I stället fortsatte han skyffla ovett över mig i säkert tio minuter, vars kontenta ungefär var att jag var en Stockholmsfjolla som var för mesig för att fatta hur riktiga män bör agera och tycka och att allt nog skulle lösa sig om jag började dricka dunk och skjuta djur med pilbåge, innan han lovade att åka till huvudstaden med hagelbössan om jag inte skärpte mig.

Som sagt, än i dag är själva orsaken till denna utskällning för mig ett mysterium. Vilket den även tycks vara för Hulkoff himself, då han vid senare möten inte direkt har kunnat precisera sig. Ett blogginlägg blev det i alla fall. Hyfsat begripligt efter fjollig textredigering av undertecknad och så var det med det.

Anledningen till detta rotande i det förgångna beror emellertid inte på att jag finner mig speciellt stött eller oroad över incidenten i sig, vattnet under broarna rinner bort rätt fort, utan snarare att jag kände för att sätta dagens dubbelnyhet i ett något annorlunda sammanhang. Onsdagens duoavlossning är nämligen en rejäl fullträff för alla Raubtierfans – inte nog med att bandet i februari/mars nästa år ger sig ut på en omfattande Sverigevända mätande 15 spelningar (turnéplan här), trion har även gjort sin nya singel ”Qaqortoq” tillgänglig för allmän konsumtion.

Exakt hur den låter kan du själv inspektera via Wimpspelaren här nedan. Vilket jag tycker att du ska göra ganska så genast. Så att Hulkoff inte kommer och lägger en hagelsalva i mina knäskålar.

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Sebastian Bach ”18 & life”

Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.

Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.

Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.

Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.

Deftones ”Be quiet and drive (far away)”

Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.

Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.

Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.

Terror ”The most high”

Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.

Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.

De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.

Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.

***

Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.

Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.

Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.

Precis som det ska vara så här på fredagen.

I Sverige är det här med hårdrockskryssningar förvisso ingen ny företeelse.

Jag har själv skumpat fram och tillbaka över Östersjön några gånger, främst i Close-Up Magazines regi, men det har väl även hänt att jag har allierat mig med Sweden Rock och mönstrat på deras jolle.

Kort sagt: Båt + metal = lika självklart som thaicurry och kokosmjölk.

Något man även tycks ha upptäckt i USA de senaste åren. Och som man i sedvanlig jänkaranda har vant att upphöja till tio – och sen breda på med extra allt.

Där duger så klart ingen simpel knegarskuta till någon deppig småstad i angränsande land. Nej, fint ska det vara. Och stort. Och imponerande. Och fint. Och lyxigt.

Ett exempel på detta är kryssningen Barge To Hell, som plöjde fram mellan den 3 och 7 december – mellan Miami och Nassau på Bahamas. En fem dygns lång metalorgie som samlade inte mindre än 41 olika band på ett och samma skrov.

Ett av detta var ständigt återföreningssnurrande At The Gates, oförmögna att avrunda den comebackvända som inleddes redan 2008.

Och hur det såg ut och lät?

Ja, det kan ni ju kolla här nedan.

Video: Metalinjection.net

VECKANS SKIVOR

Grand Supreme Blood Court: Bow down before the blood court (Century Media/EMI)

Med en uppställning som nästan solidariskt delas av folk med tidigare eller nuvarande koppling till Asphyx och Hail Of Bullets är det inte så chockerande att det låter ganska mycket som Asphyx. Och Hail Of Bullets. Aningen oundvikligt då det är just sandpappersstrupen Martin Van Drunen som står för den vokala insatsen. Debutresan är ändå en väldigt hörvärd upplevelse för den som uppskattar death metal i sin mest grundläggande form.

A Life Once Lost: Ecstatic trance (Season Of Mist/Sound Pollution)

En gång i tiden spelade Philadelphiacombon (inga ostiga skämt här, tack) metalcore enligt ganska så nittiotalistiskt snitt. Nu är det emellertid annat ljud i skällan, och färska utgåvan låter lika mycket Meshuggah som den spårar upp såväl Kraftwerk som King Crimson på ett sätt som får alla djentladdade Youtubefenomen att framstå som de polyrytmiskt låsta nykomlingar de faktiskt är. ”Ecstatic trance” känns som en hagelsvärm av intryck som avlossas rakt i ditt ansikte.

AC/DC: Live at River Plate (Sony)

Skivbolaget slår sig för bröstet över att det här är ramalamacombons första liveplatta på 20 år – en något överentusiastisk ställning, med tanke på att det här egentligen är ljudfilen till den sedan i maj förra året tillgängliga konsertdokumentationen med samma namn. I alla fall, är du endast så avlägset bekant med bröderna Young och deras rifftastiska boogiekompisar vet du vad som vankas här. Något som jag beskrev likt följande, i min :++++:-recension av dvd-utgåvan den 13 maj förra året:

”Välkänt och betryggande – men samtidigt så pilskt levererat att det mest hela tiden pirrar i kroppen som om det vore första gången.

Och med en låtuppställning som denna finns det också få svackor. Antalet nummer från ’Black ice’ har bantats ner till förmån för avsevärt mer laddade ’Let there be rock’-spåret ’Dog eat dog’. Annars är det samma stringenta innehåll från ’Rock ’n’ roll train’ till den där avrundande riffsaluten. Den bästa och brunstigaste rock som någonsin har klätts i skoluniform och spelat ändlösa gitarrsolon iförd endast sammetsshorts.

Sådan är musiken. Överjävligt kåttajt och framförd med en exakthet som imponerar. Och detta framlagt inför en överexalterad publik som sjunger med i riffen, bränner av nödraketer och går lös som om en morgondag vore otänkbar.”

Strife: Witness a rebirth (Holy Roar/6131/Border)

Elva år i studioträda förpliktigar. Det finns liksom en förväntan som oundvikligen fästs vid brytandet av en lång paus, eller en comeback om du så tycker. Inför återfödelsen har hardcoretruppen tagit fasta på detta och spänner musklerna med orubbligt självförtroende. Produktionen svarar Terror-meriterade Nick Jett för, bakom trummorna återfinns ingen mindre än Iggor Cavalera (ex-Sepultura, Cavalera Conspiracy), medan såväl Billy Gaziadei (Biohazard) som Scott Vogel (Terror) och Mark Rizzo (Soulfly) alla bidrar med sina kunskaper på gästpositioner. En pigg återfödelse – som du får läsa mer om i Close-Up #147, där jag vecklar ut mina intryck till en hel recension.

Aeon: Aeon’s black (Metal Blade/Border)

Östersundstruppen har sedan 1990-talets sista år manglat Floridaminnande death metal med ett resultat som tillfredsställer. Vilket även kan sägas om fjärdegiven, som på ett väldigt kompetent manér blandar tidiga Morbid Angel med Deicide och väldigt antikristna texter. Ett måste för dig som saknar de dagar då David Vincent ännu inte hade börjat klä sig i tajta PVC-tröjor och Glen Benton hävdade att han skulle ta sig själv av daga när han fyllde 33 (som en parantes kan här nämnas att han i juni i år kunde blåsa ut 45 ljus på tårtan).

VECKANS KONSERTER

Cradle Of Filth + God Seed + Rotting Christ (Klubben, Stockholm, 13/11)

Det lär vankas en afton med grandios black-anstruken skräckmetal med skarpa hörntänder. Och en vokal insats som skär igenom märg och ben. Så som det blir när Danne Smuts (även känd som Dani Filth) och hans gossar står på scen, något som brukar vara en ganska så plågsam erfarenhet för öronen. Desto mer intressant är då tidigare blogguppmärksammade God Seed, där forna Gorgoroth-duon Gaahl och King Ov Hell fortsätter på det diaboliska spår som kunde följas på nyss avtäckta debutskivan ”I begin”. Extra mörker åt aftonen skänker även grekiska Rotting Christ samt Darkend. Det här blir också enda möjligheten att se paketet i Sverige, då framträdandet i Göteborg som var aviserat till i kväll ställdes in på grund av bristande intresse.

Lacuna Coil (Göta Källare, Stockholm, 13/11)

Om ovan nämnda mörkerpaket är aningen för skrämmande för din smak är det bara att hoppa av gröna linjen söderut några hållplatser före Gullmarsplan i morgon kväll. Där håller nämligen det italienska FM-goth-bandet en desto mer lättlyssnad föreställning, anförd av sångarduon Cristina Scabbia och Andrea Ferro. Själv ställer jag mig tämligen likgiltig till dess yttring, men efter att ha haft mage att ge senaste albumet ”Dark adrenaline” godkända i detta forum och därmed också bemött en sedvanligt inflammerad invektivvals via mejl så finns det tydligen folk där ute som anser att just det här är Milanos främsta bidrag till mänskligheten sedan AC Milan och Alfa Romero.

Electric Boys (Bryggarsalen, Stockholm, 16/11)

Länge var den västra delen av Vasastan, området jag kallar ”hemmavid” i den kungliga huvudstaden, en vit fläck på hårdrockskartan. Så som det blev när mytomspunna konsertlokalen Studion (där jag strax efter uppflytt till Stockholm såg alla från Misfits till Social Distortion, Sick Of It All och Moonspell) tvingades packa ih0p i enlighet med den marknadsekonomiska principen att rensa innerstan på allt som är kul medelst chockhöjda hyror. I höst har det dock blivit ändring på den fronten, i och med Ludde Lindströms återuppväckande av legendariska Kool Kat som under 1980- och 1990-talet. Efter en premiärkväll med Metal Allstars (The Poodles-Kicken, Europe-Jompa med flera) är det på fredag dags för groovus maximus med Sveriges mest funkadeliska band, som värmer upp på hemmaplan inför en Englandsturné som drar igång den 29 november.

Witchcraft (Debaser Slussen, Stockholm, 17/11)

Det är tydligen inte bara jag som har lagt mig platt inför ”Legend”, Örebrogruppens första fullängdare på fem år. Sedan releasen i slutet av september har plattan inte bara kunnat hysta in betyget fem av sex möjliga i Gaffa, åtta av tio hos Metalcentral och en halv pinne högre resultat i respekterade Metal Forces. Det är en konsekvent hyllningstsunami som är väldigt befogad och rättvis – och som gör att gruppen nu har förväntningar på sig när den nu ämnar framföra det färska materialet live. Upp till bevis blir det på Debasers mindre Södermalmsanläggning nu på lördag. Förbandet kallar sig Blues Pills och går att provlyssna på bland annat här.

Med tanke på det närmast övermäktiga utbudet av konserter de aktuella veckorna så känns det ofta som att det viktiga är det man missar snarare än det man har möjlighet att se.

De senaste veckorna har det inneburit att planerade inspektioner av såväl Nekromantheon som Dying Fetus, As I Lay Dying, Danko Jones och WASP har tvingats utgå ur kalendern. Trist, men sant. Och också en konsekvens av att att jag fortfarande inte har fått igenom min önskan om att förfoga över minst en klon, alternativt att dygnet slutligen görs om till de önskade 36 timmar det borde vara.

På så sätt får man väl säga att de gångna dagarna har förflutit ganska så traditionsenligt – med den behagliga twisten att det faktiskt har hunnit bli lite live också.

Som i lördags. Med tanke på den dunderlineup som serverades på Klubben i Hammarbyhamnen torde jag ha hängt på låset för att inte missa vare sig Junius eller Alcest. Med betoning på ”borde”, för det gjorde jag ju inte.

I stället blev det ett fasligt ståhej och stressande för att hinna i tid till dragplåstret Katatonia. Vilket jag trots allt lyckades med, med en hel kvart till godo. Ibland får man helt enkelt vara glad över de små segrarna i stället för att grotta ner sig i de stora förlusterna, så att säga.

Och visst var det värt det obetydliga omaket att förflytta sig cirka sju kilometer söderut. Med tanke på att hemmatruppens kvalitetsmässiga raketuppskjutning från och med ”Last fair deal gone down” (2001) har lyckats nå nya höjder i och med de luminösa ”Night is the new day” (2009) och årsgiven ”Dead end kings” finns det ju en imponerande repertoartunna att ösa ur.

Vilket också gjordes. ”The parting” och ”The racing heart” kändes precis lika innerliga som på hyfsat färska niondegiven, medan aningen äldre ”My twin” och ”Teargas” väl fyller sina platser i repertoaren. Därtill, en väldigt tjusig ljusshow (mycket lila, mycket sammetsrött) och en för Klubben ovanligt hänsynsfull ljudbild gjorde det hela till en hjärtevärmande upplevelse.

Kompensationsköp: Med tanke på min sena ankomst plockade jag i stället med mig Junius ”Reports from the threshold of death” och Alcests ”Les voyages de l’âme” hem i lyxiga vinylutgåvor.

I går var en ny dag – med nya felkalkyler. Om än ganska så planerade och nöjsamma sådana.

Samtidigt som Wolf som bäst reste ragg nere på Göta Källare stod jag i stället i Lilla Hotellbaren och läppjade förnöjt på en vansinnigt välbryggd Anderson Valley Hop Ottin’ IPA och sniffade förskräckt på bartendern Tobbe Alpadies hiskeliga drinkkreation (en smakdödande kombination av alla spritsorter som vanligtvis finns i en välsorterad bar och toppa med tandkräm till en mjölkigt beige och grumlig sörja). Måhända en miss i sig, men en ack så trevlig sådan. Och dessutom en prioritering som går att leva med.

För även om Örebros tuffaste metalflock är ett starkt gäng i sig är de ändå blott valpar i jämförelse med Accept. Ett klassiskt gäng som har fått en sprakande nytändning i och med värvningen av frontmannen Mark Tornillo och två utmärkta album i form av ”Blood of the nations” och ”Stalingrad” under 2010-talet.

På sitt sätt är det också en fröjd att se vilken energiinjektion han har blivit för bandet. Egentligen ingen stor sångare, mer en raspig Brian Johnson-minnande sandpapperstrupe än en registerfylld monstervokalist, lyckas den 49-årige amerikanen hjälp av ren råstyrka mäta sig med sina avsevärt resligare bandkamrater.

Jag gav gruppen efter giget på Sweden Rock förra året. Ett väldigt rättvist betyg, grundat på inramning och insats. I går var emellertid en avsevärt skarpare insats, berättigad om jag hade varit i tjänst. Vilket jag ju tacksamt nog inte var, utan i stället kunde hänga av mig kritikerblicken i garderoben i entrén och i stället bara vara en del av upplevelsen. Ett privilegium, med tanke på att det tajta klubbformatet passar kvintetten så förbannat bra.

”Fast as a shark”? ”Aiming high”? ”Teutonic terror”? ”Breaker”? ”Restless and wild”? ”Losers and winners”? ”Stalingrad”? ”Metal heart”? ”Balls to the wall”?

Svaret på alla överstående frågor är så klart ja. Lika säkert som att Bruce Willis/Devin Townsend-syskonet Wolf Hoffmanns spexiga överspel vägs upp av gitarristkollegan Herman Franks mer tillbakadragna stil och Peter Baltes vilda hårsvingande på basposition. Ta mig tusan, den två timmar omfattande heavy metal-hyllningen var så skarp att inte ens mitt vanligtvis minimalistiskt drivna sällskap (Close-Ups punktroll Daniel Johansson) lyckades hålla nävarna i fickorna mer än en halv sekund. Kändes det som.

På tunnelbanan hem tjöt det i öronen. Än i dag känns det som att någon har proppat dem fulla med bomull, nacken värker och magen är sådär oskönt IPA-bubblig.

Precis som det kan vara efter en riktigt fullspäckad helg.

Enligt den årligt återkommande konsekvensen är det åter dags. Ett ständigt uppdrag som tycks bara materialisera sig från ingenstans, men som sen äskar sån huvudbry att det här med avslappnande nattsömn bara är att glömma.

Slutet av oktober brukar vara företeelsens första sejour, för att sen köra ett reprisvarv runt mitten av december. Lika årstidsenligt som senhöstens första förkylning, lika avslappnande som ett promenadförsök på Drottninggatan i huvudstaden en lönelördag.

Jag yrar såklart om årslistan. Den där ångestproppen som förstoppar all möjlighet till mental vila så fort det börjar närma sig skarpt läge (deadline, på journalistlingo).

I går var situationen likt perfektionistiskt maskinslipad. Det sägs att mänsklighetens främsta sätt att undvika att handskas med potentiellt nervtärande frågor är förträngning. Att helt enkelt rensa medvetandet på allt som inte är akutrelevant för stunden och lugnt vissla sig igenom tillvaron, till synes obrydd om det tvång som obönhörligen väntar.

Det går ett tag. Kanske någon stund till. Sen är det ju obönhörligen dags att skrida till verket, oavsett förutsättningar eller eventuell inspiration.

(Jo, jag vet. Planering löser det mesta när det gäller att undvika akutfall. Något jag jobbar hårt för att göra. Men när det gäller att jonglera ett heltidsjobb med alla sidoverksamheter, det du läser just nu är en av dem, går saker ibland inte riktigt som man har tänkt sig eller ladufört för.)

Därför – det blev aningen panikartat i går eftermiddag då det dök upp ett mejl från Det Dåliga Samvetet (även kallat Close-Up-redaktionen) med en försiktig påminnelse om att det här med förträngning inte var aktuellt längre. Att alla försök till bortprioritering var överflödiga.

Skarpt läge. Deadline samma kväll. Kris, panik och ett extra lager hets på ågrensmackan.

Att det blir samma visa varje år, med ett svettigt ältande och överläggande med sin inre kritiker-Mollgan, beror vanligtvis på den flyktiga vardagen som musikkritiker med veckodeadline. På grund av rent tidsmässiga begränsningar – och i en ambition att ge alla potentiellt intressanta alster i alla fall en tre–fyra lyssningar innan jag bestämmer mig om de är värda att gå vidare med – blir det helt enkelt väldigt begränsad tid till nöjeslyssning och rekapitulationer av redan avhandlade, men ändå fortfarande intressanta, alster i rent förströelsesyfte. Jag har en stående önskan varje födelsedag: att dygnet genast bör utökas till minst 36 timmar för att det ska finnas någon möjlighet att ta till vara på det moderna samhällets alla möjligheter. Tills det gör det – då får situationen vara som den är.

Förvisso har jag ofta mina avlagda betyg att luta mig mot, men de skulle också ge en ganska så skev bild av verkligheten. Då utbudet varje vecka i Nöjesbladet brukar sträcka sig till högst två anmälningar, och då många av dessa görs för att det är journalistiskt motiverat och inte för att jag är helt betagen av just den eller den skivan, ger det en ganska så skev bild av ett helt år inom den tuffa musiken. I stort sett varje vecka har jag minst fyra plattor som alla kan vara värda en rad eller två – och då är denna lista redan där hårt redigerad. Och saker som är bra har en tendens att försvinna i redaktörsgallringen, helt enkelt beroende på att det presterade är för obskyrt för ett medie av Aftonbladets dignitet, eller att det finns andra skivor som konkurrerar ut det valda alstret. Plus att det så klart inte finns någon rimlighet i att professionellt bedöma allt som egentligen förtjänar sån uppmärksamhet. Minst 40 timmars jobb på nyhetsdesken, garnerat med upp emot 20 timmars övertid per vecka ger sina begränsningar. Kom ihåg: jag har fortfarande inte fått min mest åtråvärda födelsedagspresent.

I alla fall. Ettan har jag haft klar länge. Det är en utgåva (tänker så klart inte avslöja exakt vilken just i detta nu) som på många sätt har utmärkt sig under ett annars rent förträffligt 2012 när det gäller mitt bevakningsområde. Jag vet i fan vad som har hänt, men det känns som att hela hårdrocksvärlden (med alla dess förgreningar från vänligaste AOR till ursinnigaste grindcore) har drabbats av en sån solidarisk kvalitetsutlösning att den rättvis rekapitulation skulle kräva minst 50 bidrag. Vilket också var antalet plattor jag hade på min lista innan gallringen inleddes.

Några timmar senare  – och efter ett parallellt skrivande av recensioner av kommande skivorna med Parkway Drive och Neurosis till den ekonomiskt bidragande uppdragsgivaren – var antalet redigerat till de beställda 20. Efter mycket överläggande med mig själv och vridande och vändande på argument tills frontalloben önskade flytta till ett annat postnummerområde.

Den 11 december kan ni ta del av det resultatet i det då färska numret av Close-Up Magazine.

Och några veckor senare (exakt publiceringsdag varierar från år till år) är det dags för Aftonbladetvarianten.

Förra året blev det en ganska så rejäl revision och omstuvning mellan de olika sammanställningarna. Hur det blir i år, det får visa sig.

Så säkert som att det i dag är den första december så presenteras det ännu en årssammanfattning.

Den här gången handlar det om metalmagazinet Close-Up som i nya numret viger ett försvarligt antal sidor (14) åt 2010 års tuffaste musik – och dessutom bjuder alla Spotifyanvändare på smakprov från de flesta skivorna på listan.

Nyfiken på hur det låter? Spotifylänken hittar du här.

Hur skribentlistorna från bland andra undertecknad, Robban Becirovic, Daniel Josefsson, Jonn Jeppson ser ut på papper går bra att läsa i tidningen som finns att köpa just nu.

Mer info finns att tillgå på hemsidan.

Färska rockbegivenheten Club Paranoid – ett samarbete mellan Close-Up Magazine, Debaser och Gibson – verkar tycka att den 6 oktober är ett datum värt att minnas. Och, varför inte? Denna dag har i världshistorien bjudit på milstolpar som att Formosus år 891 väljs till påve sedan Stefan V avlidit en knapp månad tidigare, eller att Barbro Beck-Friis, Kerstin Ekman och Annika Åhnberg alla promoveras till hedersdoktorer vid Sveriges lantbruksuniversitet 2007.

I år kan det bli ännu en hållpunkt i världshistorien, då Uppsalacombon F.K.Ü. beger sig några mil söderut och bjuder huvudstadspubliken på lite skräckfilmsthrash. 

Dessutom har hemmasönerna i Scarpoint aviserat ett besök på scen. Bandet nådde nyligen massmedial exponering sedan undertecknad berättat om projektet Sweden United i en stort uppslagen artikel i Aftonbladet. Mer om detta går att läsa här. Antimobbningslåten ”Open your eyes” släpps till allmän konsumtion veckan efter framträdandet på Debaser och gruppen utlovar överraskningar för den som dyker upp på spelningen.

Dessutom går det under kvällen att vinna friplåtar till decemberevenemanget Thrashfest, då bland andra Exodus, Kreator och Death Angel manglar loss på Debaser Medis.

Inträde facila 80 kronor, 18 år i dörren. Den 6 oktober var datumet.

Mösh it üp!

Nygifta Amanda Becirovic spelar bas med Mustasch på Kafé 44.

De populära svenska hårdrockarna gjorde i går en exklusiv överraskningsspelning på bröllopsfesten för Robban Becirovic (chefredaktör för Close-Up Magazine) och Amanda Backman.

Setet inför dryga hundratalet inbjudna gäster på Kafé 44 inkluderade bland annat publikfavoriterna ”Down in black”, ”Double nature” samt ”Black city”, den senare med nyvigda Amanda på bas.

Gruppen ropades även upp för det spontana extranumret ”Deep in the woods” – ett låtval sångaren/gitarristen Ralf Gyllenhammar var så missnöjd med att han hängde av sig guran varvid kompositionen framfördes med bara en gitarr.

Filmklipp följer så fort jag har löst några tekniska problem med filerna.

Vissa nyheter går faktiskt att läsa först här.

Som den här:

Att tre nya band är klara för Close-Up Båten, som gör passagen mellan Stockholm och Åbo klart tyngre i september i år. Och dessa är death metal-veteranerna i Grave, Tornedalsgläfsande Raubtier samt SVT-kända hårdrockskexen i Crucified Barbara.

Dessa tre akter gör redan bokad Meshuggah, Dark Tranquillity, The Kristet Utseende, CrashDïet och Hellsongs sällskap på den tidiga höstens fräckaste metalkryssning.

Close-Up Båten avgår den 9 september vid sjuhugget från Stockholm och återkommer dryga 23 timmar senare. Info om hur du bokar biljett hittar du här.

På nedanstående klipp (enligt uppgift filmat på båten i februari i år) kan ni se hur det kan gå till i hytterna. Men jag rekommenderar mer häng ute bland folk. Ger bra musik, ger en skönare upplevelse.