Äntligen, kan jag säga. Nu är det ute. Det officiella beskedet om att Aftonbladet inom kort vässar hårdrocksnärvaron på nätet.

Detta kommer innebära att allt dunderrelaterat material samlas på en speciell sajt (liknande Nöjetsbladets Spela!-satsning) där denna blogg av någon outgrundlig anledning ska vara ett av dragplåstren.

Dessutom – och desto mer skrämmande och för yours truly verkligen pinsamt – är det den 23 mars premiär för webb-tv-programmet ”Big rock show” på ovan nämnda bullersajt. Showen leds av Ryan Roxie (känd som gitarrist i Alice Coopers band) och åtta episoder kommer att sändas på lika många veckor.

Och det är liksom där det riktigt besvärande kommer in i historien. Ett stående inslag i programmet kommer vara avdelningen ”Mangel”, där jag och min musikredaktör Jocke Persson debatterar ett aktuellt ämne. Och för en snubbe som vanligtvis helst inte vill synas, höras eller ta någon som helst plats i etern så är det hela en prövning som kan liknas vid att streaka genom ett fullsatt Globen. Med en tokrolig hatt från Hultsfred 1993 på huvudet.

Jag menar – jag kan babbla vitt och brett om det mesta i parti och minut. Får jag en tv-kamera framför nyllet så blir det mental blockad. Helt svart i den inre rutan. Och så lägger vi på lite omedvetna kroppsryckningar så har ni lite extra fluffig genans på pinsamhetsmoset.

I alla fall. Härom veckan satte vi de två första episoderna. Och det gick väl… bättre än förväntat. Mest på grund av meriterade producenten Patrik Hambraeus tålamod och överseende. Men också för att det faktiskt tinade lite mot slutet.

Den 23 mars, onsdag nästa vecka, är det premiär för ”Big rock show”. Då får ni se vad jag svamlar om.

Till dess finns nedanstående trailer som ett smakprov.

Och – som tur är – slipper jag vara med i just den.

Mer om satsningen i allmänhet med kommentarer från Aftonbladets nöjeschef Klas Lindberg finns i denna artikel, signerad Dagens Media.

Att en korrekt uppfostran är viktigt för ett lyckat liv råder det väl ingen mer hetlevrad diskussion om.

Järnet ska smidas medan det är varmt, det ska börjas i tid… ja, ni kan alla klyschor.

Och om drygt en månad finns den här – boken för alla föräldrar som så tidigt som möjligt vill föra in sina telingar på den dundrande banan.

”Jacks rockiga resa” heter verket i fråga och är skrivet av 29-åriga Therés Stephansdotter Björk. Hon har tidigare jobbat inom branschen med bland annat livefotografering och författande av låttexter och hon uppger att idén uppstod då hon ledsnade på att böcker som vände sig till de yngsta allför ofta handlade om hästar, bajs och fotboll.

Låt gå för det. Och storyn då?

Så här heter det i pressrelasen:

”…handlar om Jack som är hårdrockare och älskar bandet Dragonhearts. Jättemycket. En natt när han sover hos sin pappa blir drömmen om att få träffa hjältarna verklighet. Men inte som han tror. Metallien, det magiska land där alla rockers kan vila mellan gig och turnéer, har nämligen drabbats av en katastrof i form av den ondskefulla uppfinnaren Vridnérs maskin som tystar alla starka ljud. Och den enda som kan rädda landet är Jack.”

I samband med bokrelasen lanseras även en titellåt (kika på videon nedan) och det fiktiva bandet Dragonhearts har även fått sin egna sida på Myspace.

Den 15 april finns ”Jacks rockiga resa” i handeln. Bakom lanseringen står förlaget Kalla Kulor… som jag har en känsla av att ni får stifta närmare bekantskap med vad det lider.

Tidigare blogguppmärksammade DeathDestruction går nu i allians med en av skivbolagsvärldens verkliga giganter.

Det står klart sedan gruppen – som består av tidigare Evergrey-medlemmarna Henrik Danhage och Jonas Ekdahl, Dead By Aprils sångare Jimmie Strimell samt Hammerfalls basist Fredrik Larsson – har värvats av David Mortimer-Hawkins till anrika Sony Music-etiketten Columbia.

Första smakprovet på detta samarbete släpps redan den 18 april, då singeln ”Fuck yeah” ser dagens ljus. Och om denna smakar gott är det bara att se fram emot huvudrätten – tillagad tillsammans med producenten Roberto Laghi i In Flames IF-studios – som serveras den 25 augusti.

– Vi är stolta över att teckna avtal med Sony och vet att vi kommer att jobba ihop många år framöver. Det ska bli underbart att få visa världen hur man spelar musik på riktigt, kommenterar Danhage det nya kontraktet.

Bandet hälsar även att det ämnar turnera i vår och i sommar. Fram till dess går det att söka mer info och lyssna på ljudklipp på dess Myspacesida.

The Haunted

Unseen

Century Media/EMI

METAL Om den introverta ”The dead eye” var en utmanande blinkning åt det okända är ”Unseen” en vansinnesblick som kan få den mest förståndige att tappa fotfästet.

För likt sin omdiskuterade syskonskiva (den kompromissartade ”Versus” framstår mest som en evolutionär reträtt i diskografin) är The Haunteds sjunde studioalster en utgåva som gräver djupa vallgravar mellan bandet och dess mer långlivade lyssnarskara.

Som bortblåsta är de ivriga thrashsmockorna som så förtjusande radades upp på 1998 års självbetitlade debut. Och lika bortgallrad är den prunkande dödsmetallaggression som fick spira fritt på ”One kill wonder”.

I stället möts åhöraren av ett band som känns lika distanserat från sin egen historia som det är från referenser till den svenska metalscenen. Att sångaren Peter Dolving i intervjuer sturskt har proklamerat att kvintetten börjat spela pop ska dock tas med en nypa salt. Materialet på ”Unseen” är lika påträngande intensivt som man vill ha det, även om ilskan inte längre är ett bärande fundament utan snarare kan skönjas i marginalerna.

I en helhet som lyckas förena progrock med dystopimetal och smäckra bolsterharmonier är det därför en skiva som känns. Som kryper in under huden. Som byter ut dina multivitaminer mot psykospiller.

Och du gör helt rätt i att tappa all eventuell reservationsbalans.

Bästa spår: ”Disappear”.

Rise Against

Endgame

Interscope/Universal

POPPUNK I en samtida amerikansk scen där det mesta tycks handla om att tonsätta löst formulerade tonårstankar är Chicagoensemblen ett välkommet inslag. Liksom sina ideologiska förebilder Bad Religion skriver gruppen låtar som betyder något. Som lyckas förena tåga med harmoni och som inte räds en agenda som både ifrågasätter och irriterar. 

På så sätt spelar ”Endgame” också med väldigt säkra insatser. 

Skillnaden mot ”Appeal to reason” – skivan som lyfte combon till rollen som arenafyllare även i Sverige – är ytterst marginell och märks mest i att refrängerna har vässats ytterligare ett snäpp och att angreppet är aningen sturskare. Annars är det här ett Rise Against som gör vad de ska och som gör det på ett sätt som väcker få invändningar. Men som säkrar sin branschledarstatus mer beroende på den bleka konkurrensen än på sin egen förträfflighet.

Bästa spår: ”Disparity by design”.

Anthrax ser ut att dyka upp i Sverige med en decimerad trupp den 3 juli.

Det avslöjar Sepultura-gitarristen Andreas Kisser på sin Twitter (bild ovan) – och tillkännager samtidigt att han ska göra ett tillfälligt inhopp i gruppen. Gästspelet ska pågå i åtta spelningar.

Anledningen till detta sägs vara att Scott Ians fru Pearl Aday (dotter till rondörsångaren Meatloaf) väntar parets första barn i sommar och att den blivande pappan hellre är hemma i USA vid nedkomsten än kuskar runt på arenascener i Europa.

Detta innebär att Anthrax kan bli det andra bandet på The Big Four-tillställningen på Ullevi som tvingas uppträda utan komplett lineup. Sedan tidigare är Slayer decimerade sedan Jeff Hanneman sjukskriven efter att ha akutopererats i höger arm efter ett spindelbett. Han ersätts för stunden av Exodus-medlemmen Gary Holt och något datum då han ska vara åter i gruppen är inte tillkännagett.

Pearl Aday tillsammans med Scott Ian.

(Ett stort tack till Johan Jakobsson för tipset. Läs hans blogg här.)

Children Of Bodom

Relentless reckless forever

Spinefarm/Cosmos Music Group

METAL För att så styvnackat hävda en spontan skaparinställning låter den finska dunderkvintetten förvånansvärt lästtrogen. Möjligen går det att hitta spår av den förhållningsfria ståndpunkten i en tempopigg ”Shovel knockout” eller i det faktum att riffen denna gång lika ofta går i clinch med ett virtuost 1980-tal som den trycker till lyssnaren med grovhugget amerikansk aggrofetma. På så vis tillvaratar gruppen mer sitt och föregångarnas arv än söker uppenbara komplikationer. Och som sådant är utförandet gott nog – även om den genast bör upphöra med trams likt avrundande covern ”Party all the time”.

Bästa spår: ”Shovel knockout”.

Evergrey

Glorious collision

Steamhammer/Playground

METAL De senaste årens medlemskarusell skulle kunna ge även den mest sansade stora snurren. Men gruppens ständige ledare Tom S Englund låter i stället de brustna bandrelationerna ge stabilitet åt en låtkollektion som bitvis är svindlande bra. Speciellt beskriver detta omdöme de stunder då Evergrey finner precis rätt jämvikt mellan det lättlyssnade och det utmanande. Samtidigt är det också tydligt att avvägningen ska vara noggrant balanserad. I ett par mer tillbakalutade balladstycken är frontmannens fantastiska stämma den största behållningen och konceptformen till trots lyckas Englund inte heller denna gång nå upp till den nivå som sattes på fullträffen ”The inner circle”.

Bästa spår: ”Out of reach”.

Just som denna så smått tokiga metalsommar redan kändes uppskruvad till max kommer beskedet som drar åt nitbältet ytterligare.

Och de rykten som har florerat i metalvärlden det senaste året visar sig stämma.

Thrashens fantastiska fyra – Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax – gör Sverige i sommar.

Den 3 juli gör dunderkvartetten gemensam sak på Ullevi i Göteborg. Det vill säga, bara två kvällar efter att Iron Maiden har uppträtt på samma arena. Och blott två veckor efter att Metaltown (med dragnamn som System Of A Down, Volbeat, Avenged Sevenfold och At The Gates) har invigt sin nya festivalplats på Göteborg Galopp.

Det är mycket nu?

Det är väl bara ett så kallat mellannamn med extra riffgrädde på toppen.

Men samtidigt kändes det oundvikligt att turnépaketet (som gjorde några utvalda spelningar i Europa förra året) i år skulle kunna missa Sverige. Och med detta morgonbesked finns det nog ingen utväg:

Det är bara att skrota vårt landsnamn och ansöka inträde i världssamfundet som Metalnation.

Biljetterna till rumlarfesten släpps på måndag den 7 mars klockan 09.00 via bland andra Live Nation på webben samt Ticnet (077-170 70 70) och Got Event Biljett Scandinavium (031-81 10 20).

Så ställ klockan. Och gör dig redo för en rejäl laddning metal upp i rumpan den första söndagen i juli.

Ännu en månad in på 2011 – ännu lite god musik att ta del av.

I februarikollektionen hittar du smakprov på årets hittills starkaste släpp The Project Hate MCMXCIX:s makalösa ”Breeding the new apocalypse…”, typhädiskt dödsmangel från Deicide, tillnyktringssludge från Crowbar (kolla upp albumet ”Sever the wicked hand” genast) samt det första studiosmakprovet från återförenade Electric Boys.

Inte mycket mer att säga om det, va? Bara att kolla upp låtsamlingen på denna länk.

Mustasch

The new sound of the true best

Gain/Sony Music

HÅRDROCK Utgåvor likt denna gör recensionsuppdraget extra utmanande, då dess blotta existens är högst diskutabel. All gängse bedömningsstandard är nämligen obrukbar när det avyttrade, som i det här fallet, till största delen handlar om nytolkningar av redan utgivet material. 

Som sådant är genomförande också förvånansvärt dogmatiskt. Förutom en stråkförsedd ”I’m frustrated” petar Mustasch snarare försiktigt i detaljerna än tar tillfället i akt att göra om ett dussintal av sina mest välkända kompositioner. Nog för att bland andra ”Black city”, ”I hunt alone” och ”Monday warrior” låter några hårstrån bättre och grövre i de nya versionerna – då möjligheten att skapa ny spänning mitt i allt det välkända inte tillvaratas blir utfallet inte heller speciellt omtumlande.

På samma sätt är kollektionens enda grundexklusiva inslag inte heller något som får ens världsbild att skakas i grundvalarna. ”Angel’s share” är förvisso en behaglig liten kindklapp som låter mer The Cult än Ian Astbury och hans mannar har gjort sedan ”Sonic temple”, men stycket är likväl en bagatell som ligger en bra bit under högstanivån.

Bästa spår: ”Down in black”.

Dropkick Murphys

Going out in style

Cooking Vinyl/Cosmos Music Group

FOLKROCK Ända sedan Bostongruppen under sent 1990-tal lät sin punkasfalt till fullo genomborras av irländsk grönska har den musikaliska linjen varit tämligen rak. Så långt är album nummer sju en del av denna konsekvens och därför lika trygg som en nyuppslagen pint vid arbetsveckans slut. 

En desto mer upphetsande insikt är då att septetten slutligen bryter den nedåtgående kvalitetstrenden som har präglat de senaste utgåvorna. På sina ställen skickar melodierna vänliga hälsningar till formtoppen ”Sing loud, sing proud” – vilket säger mer om helheten än att gruppen textrefererar till såväl NOFX som GBH och Agnostic Front. De muntra visorna studsar runt i kilt och Dr Martens-kängor, fiol och dragspel är lika viktiga som elgitarrer och hamnsjåarsmuts under naglarna när sekelnötta traditioner möter mer uppnosiga utmaningar. 

Låt gå då för att Guinessmagen skvalpar över byxlinningen i exempelvis ”Peg o’ my heart” och att ”Cruel” är överdrivet sentimental. Så länge som det goda humöret får skumma för fullt är några extra trivselkilon något man får räkna och leva med.

Bästa spår: ”The hardest mile”.

DevilDriver

Beast

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Producenten Mark Lewis hävdar att ”Beast” föder en helt ny genre, vilket förstås är total rappakalja. Mer sant är då snarare att djävulschaufförerna följer en redan utlagd konsekvens som snarare handlar om transpiration än om innovation. Inget fel med det. Gruppen bemästrar sin circlepitmetal till fullo och lyckas övertyga hela varvet runt. I längden blir skinkbankandet ändå aningen endimensionellt, vilket inte minst blir tydligt då skivans chockartade clou dyker upp i och med en oväntat lyckad 16 Horsepower-cover. Här byggs nya broar, som i framtiden kan leda till riktigt spännande territorier.

Bästa spår: ”Black soul choir”.

The Project Hate MCMXCIX

Bleeding the new apocalypse

Season Of Mist/Sound Pollution

METAL Jodå. Gissa om det blir tjong i kastrullen då kulinariskt finkänslige exkocken Lord K Philipson slevar upp sex bastanta skopor dödsmetallstuvning som torde smörja kråset på såväl mangelsugen som Guide Michelin-finsmakare. Och att bidragen till den lilla röda denna gång är av det mer organiska slaget gör dem knappast sämre. Balansen mellan Jörgen Sandströms raspiga sälta och nytillkomna Ruby Roques vokalsyrlighet är precis lagom len mot gommen, och med några kryddmått Candlemass (Leif Edling) och King Diamond (Mike Wead) råder det ingen tvekan om vilken festmåltid som erbjuds

Bästa spår: ”They shall all be witnesses”. 

LADDA NER: MATTIAS KLING SKICKAR 5 LÅTHÄLSNINGAR FRÅN NEW YORK

LOST SOULS (GLAMOUR OF THE KILL)

Branschsiarna på hemmaplan spår ett Bullet For My Valentine-genombrott under året. Jag är lite mer skeptisk, men lyckas ändå inte undgå att suga lite för länge på denna sötsleazekaramell.

HISINGEN BLUES (GRAVEYARD)

De Universalkontrakterade göteborgarna kan med gott samvete stava hype med väldigt högresta versaler. Fog för hyllningarna? Det hittar du här.

THIS BROKEN HALO (DESULTORY)

Även om 2011 snart fyller två månader finns det få anledningar att inte återupptäcka ett av förra årets starkaste death metal-släpp. Om du missade första rundan, det vill säga.

JÓGA (MINORA)

Visst går det att ifrågasätta originaliteten. Men debutanternas finkänsliga filantropirock, mellan Katatonia och Deftones, är rena välgörenheten för din själ då februarivindarna viner.

BURNING IN HELL (SCARPOINT)

Minnesstarka kommer säkert ihåg Sweden United-spåret ”Open your eyes” från i höstas. Här är dess mer hetlevrade lillebror. Med samma dna, men en avsevärt kaxigare attityd.