Att tyska Metal Hammer gillar två saker – ett visst San Francisco-band och att kränga lösnummer – är knappast någon sensation. Eller något som de är ensamma om, för den delen.

I vilket fall som helst. Bara ett och ett halvt år efter att publikationen samlade ihop exempelvis Devildriver, Sodom, Finntroll och Borknagar för att hylla thrash-giganternas självbetitlade platta från 1991 är det dags för ännu ett kollektivt firande.

Denna gång är det 30-årsfirandet av debutskivan ”Kill ’em all” (släppt i juli 1983) som har fått publicisterna att skanna av marknaden efter coverversioner på plattans tio spår.

För, ja. Även om inspelningarna i vissa vall är av det mer obskyra slaget och i vissa fall inte heller uppmärksammade med buller och bång så handlar kollektionen, som följer med tidningens februarinummer, mest om arkivmaterial från exempelvis Motörhead, Cannibal Corpse, Anthrax och Primal Fear. Och då de blott två exklusiva bidragen som ändå finns – Eisregen & The Vision Bleaks ”(Anesthesia) Pulling teeth” och Dust Bolts ”Jump in the fire” – är av mindre upphetsande dignitet känns ”A tribute to Kill ’em all” inte som någon lyxig måste ha-produkt.

Låter upplägget intressant går det i alla fall att beställa blaska inklusive cd via den här länken.

Så här ser i alla fall den kompletta startordningen ut.

1. Black Tide ”Hit the lights”

2. Burden Of Grief ”The four horsemen”

3. Rage ”Motorbreath (live)”

4. Dust Bolt ”Jump in the fire”

5. Eisregen & The Vision Bleak ”(Anesthesia) Pulling teeth”

6. Motörhead ”Whiplash”

7. Anthrax ”Phantom lord”

8. Cannibal Corpse ”No remorse”

9. Primal Fear ”Seek & destroy”

10. Dew-Scented ”Metal militia”

Och så här låter några av de tolkningar som redan i skrivande stund finns tillgängliga.

http://www.youtube.com/watch?v=FPAaWsD3LKo

http://www.youtube.com/watch?v=JrDUKEpeDVk

Sehr spaß, ja?

Det här inlägget har perkolerat i bakgrunden av medvetandet ett tag. Men av sedvanliga anledningar (trots envisa påtryckningar från mitt håll så har dygnet fortfarande inte inflationsuppdaterats till 36 timmar) så har det inte blivit av att omsätta tankarna i praktiken.

I dag kom den så. Den där aktuella nyhetskroken som gör att det finns något nuvarande att hänga upp åsiktskoftan på – nämligen att Manowar har presenterat tre Sverigebesök (den 8 i Karlstad, dagen efter i Örebro samt den 10 i Stockholm) i mars nästa år.

Det är emellertid inte detta som inlägget ämnar diskutera. Och inte heller att kvartetten, så fort den får scengolv under fötterna, tycks anse att det mest pinsamma uppträdande är fullkomligt okej och att det är precis sånt som deras fans vill ha.

Åsikter om detta har presenterats tidigare, senast i form av min recension av gruppens headlineframträdande på Getaway Rock i Gävle i somras. Och det finns säkert anledning att återkomma till just det senare.

I stället tänkte jag plocka upp en tråd från ett inlägg jag skrev inför julibesöket i Sverige – och de åsikter jag nyss hade presenterat angående skivan ”The lord of steel”.

Det som då hade släppts var en så kallad ”Hammer edition” av skivan genom nedladdning på hemsidan för runt 90 kronor och den så kallade ”Steel”-utgåvan som bonusprodukt till brittiska tidningen Metal Hammer.

Och det var ju rätt billiga produkter. Som lät för jävligt. Och som såg vansinnigt fula ut, likt en provokation från en grupp som konsekvent har satsat på att utveckla hårdrockens inspelningstekniska grunder som dess Conan-estetik (om det är av ondo eller av godo överlåter jag till dig att ha din egen åsikt om).

Kort sagt: ”The lord of steel – Hammer/Steel edition” var krämarutgåvor. Som också var det enda fansen hade att hålla till godo med samtidigt som Manowar genomförde en handfull spelningar under sommaren. Det vill säga en skiva som lät rent provocerande uselt, med ett burkigt basljud som trycker upp sig i ditt ansikte likt en ovanligt envis gatuförsäljare. Eller, som jag uttryckte det i blogginlägget jag hänvisar till ovan:

”Det liksom skär i öronen. Låter som att Joey DeMaio spelar med en felkopplad Hobbexdist genom en förstärkare med spruckna högtalarelement. Som en Ikeaborr mot diamant. En irriterad bålgetning inne i huvudet. Ja, egentligen som allt annat än ett korrekt producerat instrument.”

Vilket så klart är illa i sig. Att medvetet släppa en pruttprodukt och samtidigt kräva fansen på pengar för att låta samma klutt pryda skivsamlingen tyder på dåligt omdöme och står i bjärt kontrast till Manowars ständiga brösttoner om att de minsann gör allt de gör med sina beundrare i åtanke.

En uttalad ståndpunkt som ekar extra tomt med tanke på vad businessensembeln under hösten har hittat på.

För snart en månad sedan, den 19 oktober närmare bestämt, släpptes nämligen den officella cd-utgåvan av Manowars elfte studioalbum (ja, jag vägrar fortfarande att räkna in 2010 års nyinspelning av debutskivan ”Battle hymns” i den grundläggande diskografin).

Det var en platta som pryddes av ett lyxigt Ken Kelly-ritat omslag. Och som dessutom låter avsevärt bättre än en portainspelad crustdemo från 1984. En utformning som gör att produkten också letar sig upp över det förnedrande :+:-betyg jag gav dess första variant. Låt gå för att Joey DeMaios bas fortfarande är för högt mixad och luddar sig konstigt mellan varven – resultatet är i alla fall en presentation som ett band av Manowars dignitet sätter som standard. Och som dessutom har riktigt hyggliga epikrundan ”The kingdom of steel” som bonusspår, ett stycke som är ungefär tio gånger starkare än originalskivans ”Annihilation”, ”Expendable” och ”Black list”.

Av detta går det egentligen bara att dra två slutsatser.

Och båda är på sitt sätt lika pinsamma i sin beräknande utformning.

1. Antingen har gruppen – eller i alla fall Joey DeMaios ego – tagit så illa vid sig av den kritik som ”The lord of steel” initialt fick dras med. Jag var ju liksom knappast den enda som påpekade dess undermåliga ljudkvalitet eller dess allt annat än flådiga presentation. Och att det enda sättet att komma över denna fadäs är att göra om och göra rätt – och helt enkelt mixa om plattan och släppa den i ny kostym.

Det är ett fullkomligt tänkbart scenario, men jag tror inte på det för fem öre. Snarare är jag övertygad om att det förhåller sig så här:

2. Draget är en iskallt kalkylerad businesstrategi. Ett sätt att ge gruppen möjlighet att upprepat gräva i fansens plånböcker inom loppet av några månader. För det är klart som tusan att den Manowarrior som tyckte att hammar och stål-utgåvorna inte riktigt var vad de hade önskat sig gladeligen slänger upp de kronor som en lyxigare variant kostar. Med den för Manowar lukrativa bonusen att de som vill ha musiken betalar för den flera gånger om, och på så sätt skickar årsredovisningen i höjden.

Och detta samtidigt som det påstås att man alltid handlar med sina ”metalbröders” bästa för ögonen.

Jag skulle vilja påstå att de hycklar genom att ens påstå något sådant.

Vilket jag även har fått bekräftat av en rad källor som genom åren har haft nöjet att på ett eller annat sätt jobba med Manowar. De har vittnat om en kalkylerande samling affärsmän som fäster större vikt vid kvällens merchandiseförsäljning än sin insats på scenen, som på fullaste allvar gör Powerpoint-presentationer där de anser sig statistiskt kunna bevisa att truppens fans dricker dubbelt så mycket öl än metallskallar i allmänhet och som reser runt med ett försvarligt antal livvakter i släptåg som ska skydda medlemmarna mot … ja, exakt vad är faktiskt oklart.

Märk väl – jag drivs inte av någon personlig agenda mot Manowar. Jag ser det inte som min livsuppgift att konsekvent kritisera dess samtliga andetag. Och jag har inget större problem att Joey DeMaio efter min recension av gruppens gig på Lisebergshallen i Göteborg för tio år sedan deklarerade att det enda Aftonbladet duger till är ”att torka av snasen med efter att man har umgåtts med en flicka” (ett citat något omformulerat för att passa sig att återges). För mig är detta helt okej. Han har sitt forum när det gäller att föra ut sina åsikter, jag har mitt. Tycker han att det jag skriver är trams så står det honom fullkomligt fritt att uttrycka det i det forum han anser vara bäst.

Det är inte det detta inlägg handlar om, och inte orsaken till att det skrevs.

I stället handlar det om att lyfta fram den attityd som Manowar verkar drivas av. Utgöra en motvikt till de ständiga brösttonerna om att deras ”bröder” är viktigast i världen. Att de gör vad de gör för sina omhuldade ”metalvikingars” skull – när det, bevisligen, handlar om en helt annan drivkraft.

• Veckans skivor: 

Aerosmith: Music from another dimension (Columbia/Sony)

Räknar vi bort ”Honkin’ on Bobo” (och det gör man ju gärna) är det här Bostongruppens första skiva på elva år. Väldigt länge sen i sig, speciellt som att den faktiskt under tiden har varit mer eller mindre aktuell som livegrupp. Men det vore inte Aerosmith om det inte var friktion i samarbetet, vilket också har gjort att dess framtid har sett väldigt mörk ut vid både två och tre tillfällen. Slitningar och överhängande hot om slutgiltig nedläggning till trots – nu släpper gruppen till 15:e studioalbum. En skiva jag gav det vänliga betyget i Nöjesbladet i fredags, med bland annat följande motivering: ”Med ett generöst omfång på 15 spår och över en timmes speltid är utfallet ojämnt, med långt mellan riffsprakande nummer likt ’Legendary child’ och ’Lover alot’ och ren distraktionsboogie som i ’Freedom fighter’.”

Soundgarden: King animal (Seven Four/Republic/Universal)

I all sin introverta surmulenhet var giget på Sweden Rock i somras fullkomligt gnistrande. Själva motsatsen till Twisted Sisters inbjudande exposé på samma scen dygnet senare, men minst lika hänförande på helt andra premisser. Med andra ord har grungegiganterna ett och annat att leva upp till, när de nu släpper sin första skiva sedan 1996 års avsked ”Down on the upside”. Jag fick skrivan på stream i fredags. Och jag får erkänna att jag därmed inte har lyssnat speciellt noga på den (streamlyssning fastspänd vid datorn är sällan önskvärt), men av de förhandspresenterade smakproven att döma kommer ”King animal” att bli en djurisk upplevelse.

Troubled Horse: Step inside (Rise Above/Sound Pollution)

Örebrogruppens nära släktskap med Witchcraft är inte helt obetydligt. Två av fyra medlemmar ingick tidigare i nämnda combo, medan basisten Ola Henriksson fortfarande delar sin uppmärksamhet mellan konstellationerna. Kopplingarna till ovan hänvisade referenspunkter är inte heller oberättigade när det kommer till soundet på ”Step inside”. Inspirationsmässigt kastar de ut influensnät över 1960- och 1970-talet och lyckas dra upp ett och annat Pentagram-riff som får göra exempelvis MC5 sällskap i fångsten. Inte alls tokigt, speciellt inte den spagettiwesternljudande ”Don’t lie”.

All That Remains: A war you cannot win (Razor & Tie/import)

När man läser intervjuer med frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) verkar han vara geografiskt felplacerad i Springfield, Massachusetts. Han gillar vapen, stödjer på Twitter helhjärtat libertarianen Gary Johnson (försökte bli president med en valplattform som förordade lägre skatter och ett drastiskt kapande av de offentliga utgifterna) och har kallat en medlem i Black Veil Brides för ”FAGGOT” på Facebook. Icke desto mindre, 37-åringens skötebarn är nu framme vid album nummer sex, en utgåva som ytterligare renodlar musikens melodiösa drag. Väl värd att kolla in om du tycker att en autotunad snyftrefräng är precis vad varje machomoshlåt behöver.

Green Day: ¡Dos! (Reprise/Warner)

Med frontmannen Billie Joe Armstrong alltjämt instängd på torken efter det väl spridda utbrottet på scen på iHeartRadio-festivalen i slutet av september är det promotionarbete som borde omgärda höstens trippelgiv tillfälligt lagd på is. Det hindrar emellertid inte gruppen att nu nå halvtid i utgivningsschemat med album två av tre, en utgåva som sägs vara aningen mer garagestökig än ”¡Uno!”. Hur havet ligger på den fronten kan jag inte uttala mig om. PR-maskineriet runt gruppen håller så hårt i musiken att jag inte har lyckats få fram något lyssningsbart material. Något som också gör att gruppen också straffar ut sig från recension på fredagens skivsidor i Aftonbladet/Nöjesbladet. Revansch på den punkten den 16:e? Vi kan ju hoppas.

• Veckans konserter:

Biffy Clyro (Debaser Slussen, Stockholm, 5/11)

Nya fullängdaren ”Opposites” kommer inte förrän i januari nästa år, men redan i kväll börjar den lovande skottetruppen att göra sig påmind igen. Senast gruppen spelade i Sverige var i juni förra året, då den öppnade för Foo Fighters på ett Stockholms stadion som knappt var halvfullt. Lika glest lär det ju knappast bli på den mysiga klubben vid Slussen i huvudstaden om några timmar. Speciellt inte med tanke på att det redan på förhand är lapp på luckan.

Sparzanza + Junkstars (KB, Malmö, 9/11)

Värmlandstruppen, aktuell med hyggliga skivan ”Death is certain, life is not”, har ett ambitiöst turnéskiva framför sig då höst så sakteliga börjar övergå i vinter. Inte mindre än nio svenska städer (och en norsk) får besök på vägen fram mot december, en vända som dessutom görs med Bandit Play-aktuella Junkstars. Här kan du se paketet: Helsingborg 10/11, Mariestad 16/11, Göteborg 17/11, Borlänge 23/11, Söderhamn 24/11, Oslo 28/11, Norrköping 29/11, Linköping 30/11 och Stockholm 1/12.

Pentagram (Slakthuset, Stockholm, 9/11)

En rask återkomst för Bobby Liebling och hans ikoniska doomgossar. Lär bli en speciell upplevelse, och i sig en förklaring nog till varför hela Södermalms metalhipstermaffia lär ta gröna linjen söderut på fredag för att höra exempelvis ”Death row”, ”Sign of the wolf” eller ”Forever my queen”. Upplägget är i alla fall fantastiskt, tyckte brittiska Metal Hammers recensent Merlin, som bland annat skrev så här om gruppens gig på Garage i London den 1 november: ”Som vanligt är det svårt att slita blicken från Bobby Liebling. Han kravlar runt på scenen, spelar luftgitarr, vickar med tungan som en besatt helveteshund och spänner ögonen i den som vågar möta hans galna upp syn. Naturligvis är han showens stjärna och han lever upp till rollen på ett spektakulärt sätt”.

H.E.A.T. + Crazy Lixx (Sticky Fingers, Göteborg, 10/11)

Förvisso har Upplands Väsby-spolingarna snurrat runt ganska friskt sedan releasen av ”Address the nation” i våras, men helgens framträdande är ändå det första av tre inom rimlig framtid på svensk mark. Väl värt att syna. Speciellt om liveformen har vässats upp sedan Sweden Rock i somras. (Giget på Getaway Rock som blixtinkallad ersättare för avhoppade Killing Joke väljer jag att bortse ifrån, det var inte rättvist mot vare sig band eller publik.) Efter Blekingeframträdandet tog kollega Markus Larsson till orda och delade ut med exempelvis följande motivering:

”Det skulle inte heller skada om H.E.A.T. hade fler bra och distinkta låtar. Då skulle inte det bestående intrycket vara en trummis som gestikulerar vilt till ljudteknikern:

’Inte än, slå av, inte än!’

Eller vad han nu pysslar med. Det är lite oklart.”

Gruppen spelar även i Stockholm den 16 november och i Eskilstuna den 30. Malmö får i sin tur vänta till den 18 januari nästa år.

Annat sevärt i veckan: August Burns Red + Devil Wears Prada & Veil Of Maya, Stockholm i kväll och Malmö i morgon; Mindless Self Indulgence, Stockholm 6/11; Devin Townsend Project + Fear Factory & Scar Symmetry, Stockholm 10/11; Graveyard, Göteborg 10–11/11; Seether, Göteborg 11/11.

Chansen finns att du aningen perifiert har stiftat bekantskap med det progressiva brittgänget. Måhända bläddrat förbi deras namn i något nummer av Metal Hammer, noterat deras debutfullängdare ”Gnosis” (släppt i slutet av augusti av Century Media) eller till och med gjort en minnesanteckning om att de gör Jeff Loomis (ex-Nevermore) och svenska Vildhjarta sällskap på scen i Göteborg den 3 november, som en del av det kringresande Euroblastställskapet.

Det är liksom inte världens största band vi talar om. Trots detta ämnar de använda sin prunkande stjärnstatus för att göra gott – genom att släppa exklusiva låten ”Memoirs” för att samla in pengar till kampen mot cancer.

Bakgrunden är att en vän till bandet, i ett mejl bara kallad ”Laura”, har drabbats av den ovanliga cancerformen Pseudomyxoma Peritonei (förkortas PMP, läs mer om den här) som trots att den upptäcktes redan 1842 är relativt outforskad. Med tanke på sjukdomens sällsynthet (sägs drabba en på miljonen) finns det också få specialister på dess behandling.

Därför vill Monuments nu dra sitt strå till stacken. Genom att ladda ner låten från gruppens Bandcampsida från och med nu på lördag (den 20 oktober) uppmanas fansen att bidra med minst två pund (strax över 20 kronor) till Lauras vårdkostnader.

En cd-version av ”Memoirs” kommer även att finnas till försäljning på ovan nämnda Europaturné.

http://www.youtube.com/watch?v=3S28R8tHWZI

Det här var tydligen en ganska kontroversiell pjäs, på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt begriper. Men förolämpningsattacken via mejlen har varit ovanligt hård och onyanserad och tydligen var anmälningen så upprörande att en välkänd svensk black metal-musiker kände sig tvungen att skriva och läsa lusen av mig efter noter.

Nåväl. Smaken är som baken och min uppgift har aldrig varit att stryka någon medhårs eller skriva ”vad alla andra tycker”. Det är ganska poänglöst. Och skulle sätta mig i en position där jag måste gissa, och därmed faller också hela recensionstanken.

För femtielfte gången, lite ordkunskap:

Recension = Subjektiv bedömning, ofta även med beskrivande passager som inte innehåller värderingar.

Referat = Ett objektivt beskrivande av ett skeende, fritt från bedömningar eller värdesättningar.

Jag pysslar med recensioner. Och då är det min bild som framförs. Vad ”alla andra” tycker får de uttrycka i sina respektive forum.

Men, nog om detta. Här kommer i alla fall min anmälning av ”The final frontier”, så som den publicerades i Aftonbladet fredagen den 13 augusti, förutom bonusdelen som här är oredigerad och längre.

++++

Iron Maiden

The final frontier

EMI

METAL ”Space: The final frontier. These are the voyages of the Starship Enterprise, its five year mission. To explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations. To boldly go where no man has gone before.”

Citatet ovan må vara hämtat från science fiction-franchisen ”Star trek”, men säger också mycket om den kreativa metalexpedition som Iron Maiden har befunnit sig på i över tre decennier.

Och nu kan detta äventyr vara framme vid vägs ände. Femton är det antal studioalbum bandets huvudvisionär och obestridlige ledare Steve Harris ofta har uppgett att det ska göra. Och ”The final frontier” prickar också mycket riktigt av detta nummer i kronologin.

Är det då ett verk som kröner en karriär som ståtar med försäljningssiffror som överstiger 80 miljoner och med framgångar som skulle kräva en egen bilaga för att redovisas? 

Jag får säga ja. Och nej. För även om skivan som helhet inte kan räknas till diskografins starkaste är den en utgåva som trotsar och trilskas – främst genom att undvika de enklaste vägarna mot målet.

Detta illustreras redan från start. Den inledande halvan av tvillingkompositionen ”Satellite 15… The final frontier” är kosmiskt utflippad på ett sätt som för tankarna mot 1970-talets experimentella rockscen, medan det därpå följande titelspårssegmentet är en mer traditionellt uppstudsig skivöppning. Faktum är att om dina Maiden-favoriter heter saker som ”The number of the beast”, ”Wasted years” eller ”Run to the hills” kommer du ha svårt att hitta nya älsklingar att lördagsskråla. Därtill är materialet ofta komponerat enligt en närmast symfonirockig mall där slagkraftiga refränger är underordnade den musikaliska estetiken. 

Några stycken – exempelvis rappt ”Aces high”-minnande ”The alchemist”, Bruce Dickinsons pilotskröna ”Coming home” och singelspåret ”El dorado” – följer en mer traditionell låtmall. Men det är ändå de stycken då matrisen lyfts och kompositionerna får spreta fritt som övertygar mest. 

Att fortfarande 30 år in i karriären uppvisa en sådan upptäckarglädje som genomsyrar ”Starblind”, ”Isle of Avalon” eller avrundningsbjässen ”When the wild wind blows” är en bedrift i sig. Och den kan låta oss förstå att den sista gränsen ännu inte har överskridits.

BONUS

BÄSTA SPÅR: Skriven av underskattade liveclownen Janick Gers och Steve Harris är ”The talisman” ett synnerligt dramatiskt stycke där folkviseton övergår i ett rullande metalstycke som hade trivts bra på ”Seventh son of a seventh son”.

VISSTE DU… …att äpplet ibland inte faller långt från sångarträdet? Bruce Dickinsons son Austin delar nämligen sin faders frontmansroll i hyllade gruppen Rise To Remain, som röstats fram som bästa nykomling av såväl Kerrang som Metal Hammer. Kvintetten släppte tidigare i år mini-cd:n ”Bridges will burn” och befinner sig just nu i studion med välmeriterade producenten Colin Richardson för att spela in fullängdsdebuten.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Utskällda av traditionalisterna – men så sprängfyllda av välryktad galoppmetal som gärna blandar Maiden med Metallica och Guns N’ Roses att detta avspisande känns orättvist. Slå gärna ett öra på ”M.I.A.”, avrundningsspår på Avenged Sevenfolds album ”City of evil”, och förundras över hur väl arvet förvaltas av fem tatuerade svajfrisyrer från soliga Kalifornien.