Plattan får fem plus – du kan ju inte gissa vilken det är
av
Atlas Losing Grip
Currents
Cargo/Sound Pollution
PUNK/METAL Flertalet kreativt drivna personer har under historien sökt inspiration i havet. Det är ju en så besynnerlig och fascinerande tingest, omgiven av gåtfullhet och lockelse. Ett element med kraft nog att suga ner vem som helst i djupet, men också styrka att bära en hel befolkning mot oupptäckta stränder. Som på ett ögonblick kan förvandlas från en spegelblank glitterfond till en rytande tsunami och svälja hela städer bara för att det är möjligt.
På ”Currents” är det Atlas Losing Grip själva som är havet. Ensemblen i sig är den naturkraft som bär fram musiken och som för den precis åt det håll den för stunden önskar.
Utvecklingen och kvalitetshöjningen jämfört med föregångaren ”State of unrest” (2011) är därför inte slående.
Framåtskridandet är så överstolt jävla svindlande att det känns som att det står på händerna på en slak lina mellan Turning Torso och Transamerica Pyramid i San Francisco. Samtidigt som det löser korsord med högerfoten.
Det är som att kvintetten har släppt alla förväntningar på hur melodidriven softcore egentligen ska låta och skapat utifrån ett blankt papper utan begränsade mallar. Dragit upp riktlinjer och görligheter själv. Fullkomligt struntat i the do’s and don’ts of the almighty punkrock och hittat inspiration och intryck i akter som svårligen brukar nämnas i samma andetag som Bad Religion och NOFX.
Det gör att denna låtcykel – som klockar in på exakt sextiosex minuter och sex sekunder – är en hisnande färd mellan Cliff Burton-tjusiga basslingor, häftigt drillande tvillinggitarrer, progressiva låtstrukturer, självklara sångmelodier och agavesöta ballader. En helhet där det är lika naturligt att skicka textpassningar till Rush (likt i öppnande ”Sinking ship”) som att plocka det bästa från AFI, Propagandhi och Kent och göra något alldeles eget av det.
Det finns liksom inget slumpartat över ”Currents”. Inte en ton känns tafatt, ingen textrad godtycklig, inget spår möjligt att placera någon annanstans än där det nu ligger i ordningen.
Den där gamla Taube-visan har ju haft rätt i alla år.
Så här skimrande var aldrig havet.
BÄSTA SPÅR Avrundande ”Ithaka” är inte elva minuter för den kan vara det, utan för att den måste vara just så lång. Här sammanfattas nämligen hela skivan – från introts ”Orion”-harmonier, via den hetsiga thrash-versen och refrängens bitterljuva sötma till finalens hymnliknande smekningar.
VISSTE DU ATT… …gruppen sedan inspelningen av ”Currents” har tappat frontmannen Rodrigo Alfaro? Den nye sångaren heter i stället Niklas Olsson (i mitten på bilden ovan).
LYSSNA OCKSÅ PÅ… …Refuseds ”The shape of punk to come” (1998). Här sprängde Umeågruppen alla tänkbara genreramar och tog hellre intryck av elektronika och jazz än konventionell hardcore. Totalt missförstådd och sågad när den släpptes, fyra år senare var skivan redan en klassiker.
Marilyn Manson
The pale emperor
Hell, etc/Cooking Vinyl/Playground
MASKINBLUES Lite talande för provokatörens 2010-tal har varit att han väckt större uppståndelse för sin opålitliga liveform, skådespelarinsatsen i ”Sons of anarchy” och sina bisarra sexkrav (minst fem gånger om dagen, 18 grader i rummet, släckt lampa, underbyxor på) än för fantastisk musik. Därför är niondegiven ett välkommet brott på den nedåtgående kvalitetskurva som har präglat det senaste decenniet. För även om ”The pale emperor” inte står i paritet med Marilyn Mansons mest omtumlande 90-talsår innehåller albumet flertalet av dess finaste spår på ett decennium. Samarbeten med bland andra Shooter Jennings ger flera stycken en närmast organisk och jordnära ton som låter lika bra om den exploderar som i fornstora dagar (”Deep six”) eller lunkar försiktigt (”Killing strangers”).
Bästa spår: ”Cupid carries a gun”.
Raised Fist
From the north
Epitaph/Playground
HARDCORE Med tanke på den låga utgivningstakten – föregångaren ”Veils of ignorance” släpptes för nästan fem och ett halvt år sedan – önskar man ju sig helst något riktigt uppkört explosivt från Luleåtruppen. Men en sådan krevad är kvintettens första internationellt koordinerade släpp emellertid inte riktigt. Det är argt, högkvalitativt, vigt, noggrant och lättälskat. Kantigt och behagligt på samma gång. Kargt och aningen vresigt, men ändå inbjudande. Samtidigt känns det som att Raised Fist inte riktigt plockat upp de krokar om inledningsvis nämnda album sände ut. För allt som oftast känns det som att den där låten som ställer allt på sin spets, den som knockar allt, snarare går att skönja i framtiden än omfamna här och nu. Hoppas den inte låter vänta på sig ännu ett halvdecennium.
Bästa spår: ”Ready to defy”.
