Situationen i den tidigare så stolta thrashgruppen börjar mer och mer likna den i en viss Agatha Christie-roman (som stolt representant för PK-media använder jag så klart inte n-ordet).
Först lämnade frontmannen Peter Dolving skeppet, väldigt missnöjd med att tvillingarna Anders och Jonas Björler valde att prioritera reunionturnéer med At The Gates framför sin egna grupp – och nu väljer även danske trummisen Per Møller Jensen att packa stockarna och dra vidare.
I ett uttalande till Blabbermouth.net (läs i sin helhet här) uppger batteristen att beslutet är något han har funderat på länge.
– Det har varit en bra 13-årsperiod. Jag ångrar ingenting, skriver han och tillägger att musikaliska motsättningar med de andra i gruppen ligger bakom beslutet.
– Jag är framme vid min station nu. Här hoppar jag av tåget och jagar nya utmaningar.
Per Møller Jensen värvades till gruppen när dåvarande trummisen Adrian Erlandsson hoppade av för att söka värvning i Cradle Of Filth. Han har därefter medverkat på skivorna ”The Haunted made me do it” (2000), ”One kill wonder” (2003), ”rEVOLVEr” (2004), ”The dead eye” (2006), ”Versus” (2008) samt förraårsgiven ”Unseen”.
De kvarvarande medlemmarna i The Haunted – gitarristerna Patrik Jensen och Anders Björler samt basisten Jonas Björler – har ännu inte kommenterat skilsmässan.
Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.
Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.
Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.
Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.
Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.
Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.
Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.
Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.
Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.
Efter att på ett eller annat sätt ha varit lierade med tyska metaljätten Nuclear Blast sedan mitten av 1990-talet väljer Göteborgs metalstoltheter att utforska nya samarbetspartner.
Det innebär att det kommande albumet ”Sounds of a playground fading”, det tionde i ordningen och i butik den 15 juni, i stället kommer att släppas lös av anrika bolaget Century Media (The Haunted, Deicide, Arch Enemy, Dark Tranquillity, Paradise Lost och sisådär tiotusen andra grupper).
Att bli en stor fisk i ett rejält stim andra oroar emellertid inte frontmannen Anders Fridén.
– Vi är riktigt glada över att gå till sängs med Century Media. De kan affärer, vi kan musik. Vad skulle då egentligen kunna gå fel? hälsar han.
Dealen med bolaget gäller dock bara den internationella marknaden. I Sverige kommer utgivningen att handhas av Razzia, som även jobbar intimt med Fridéns egna skivettikett Selective Notes.
”Sounds of a playground fading” är In Flames första skiva med nye gitarristen Niclas Engelin fast i sättningen. Tillika är det första gången i karriären som gruppen gjort ett album utan grundaren Jesper Strömblad.
Och hur låter det då?
Tidigare i dag valde Anders Fridén att berätta om materialet på plattan i en exklusiv intervju med Nöjesbladets Jon Forsling. Depeche Mode? Tramporgel? Låtar som tänjer på hårdrocksnormen? Vad är detta egentligen? Läs mer om ”Sounds of a playground fading” här.
METAL Om den introverta ”The dead eye” var en utmanande blinkning åt det okända är ”Unseen” en vansinnesblick som kan få den mest förståndige att tappa fotfästet.
För likt sin omdiskuterade syskonskiva (den kompromissartade ”Versus” framstår mest som en evolutionär reträtt i diskografin) är The Haunteds sjunde studioalster en utgåva som gräver djupa vallgravar mellan bandet och dess mer långlivade lyssnarskara.
Som bortblåsta är de ivriga thrashsmockorna som så förtjusande radades upp på 1998 års självbetitlade debut. Och lika bortgallrad är den prunkande dödsmetallaggression som fick spira fritt på ”One kill wonder”.
I stället möts åhöraren av ett band som känns lika distanserat från sin egen historia som det är från referenser till den svenska metalscenen. Att sångaren Peter Dolving i intervjuer sturskt har proklamerat att kvintetten börjat spela pop ska dock tas med en nypa salt. Materialet på ”Unseen” är lika påträngande intensivt som man vill ha det, även om ilskan inte längre är ett bärande fundament utan snarare kan skönjas i marginalerna.
I en helhet som lyckas förena progrock med dystopimetal och smäckra bolsterharmonier är det därför en skiva som känns. Som kryper in under huden. Som byter ut dina multivitaminer mot psykospiller.
Och du gör helt rätt i att tappa all eventuell reservationsbalans.
Bästa spår: ”Disappear”.
Rise Against
Endgame
Interscope/Universal
POPPUNK I en samtida amerikansk scen där det mesta tycks handla om att tonsätta löst formulerade tonårstankar är Chicagoensemblen ett välkommet inslag. Liksom sina ideologiska förebilder Bad Religion skriver gruppen låtar som betyder något. Som lyckas förena tåga med harmoni och som inte räds en agenda som både ifrågasätter och irriterar.
På så sätt spelar ”Endgame” också med väldigt säkra insatser.
Skillnaden mot ”Appeal to reason” – skivan som lyfte combon till rollen som arenafyllare även i Sverige – är ytterst marginell och märks mest i att refrängerna har vässats ytterligare ett snäpp och att angreppet är aningen sturskare. Annars är det här ett Rise Against som gör vad de ska och som gör det på ett sätt som väcker få invändningar. Men som säkrar sin branschledarstatus mer beroende på den bleka konkurrensen än på sin egen förträfflighet.
Den 22 januari nästa år är det dags för allas vår favoritkanal när det kommer till public service att dela ut sina glimrande priser till artister som på något sätt har förtjänat det.
Som sig bör bjuds det på en rad framträdanden som den genomsnittlige bloggläsaren bryr sig föga om (Oskar Linnros, Tove Styrke och Säkert för att nämnda några redan presenterade) men just i detta nu blir det officiellt att arrangörerna även plockar fram det tunga artilleriet.
På scen i Lisebergshallen denna lördag står nämligen också inga mindre än hemmasönerna i The Haunted. Och nog kan de tänka sig att bjuda radiolyssnarna/galapubliken på något speciellt.
– Vi tänkte eventuellt spela en ny låt, avslöjar basisten Jonas Björler för bloggen.
Nämnda stycke blir då ett exklusivt smakprov från kvintettens sjunde studioalbum, som har fått en uppskjuten release till den 23 mars. Det ännu titellösa verket spelades in nu under senhösten tillsammans med Tue Madsen i hans Antfarm-studio i danska Århus.
– Skivan blir väldigt bred i soundet och kommer representera allt The Haunted står för, berättar Björler.
På grund av det senarelagda albumvsläppet tvingas gruppen också skjuta på de spelningar som var aviserade i Stockholm och Göteborg i mars. Nya datum är 14 april (Debaser Medis) och 15 april (Brewhouse).
I dag är det dags för de västsvenska nythrasharna att påbörja inspelningarna av uppföljaren till 2008 års ”Versus”.
Sin sentida vana trogen har gruppen sökt sig till vårt sydvästra grannlandför en lämplig studio, som även denna gång tycks vara Tue Madsens Antfarm-faciliteter i Århus.
Något namn på verket har ännu inte presenterats, och releasedatumet är satt till tidigt nästa år.
Bandet kommer emellertid att posta löpande uppdateringar på sin hemsida. Och dem hittar ni via denna adress.
METAL Det mest remarkabla med denna soloutflykt är inte musiken i sig, då den, av förklarliga skäl, befinner sig väldigt nära Iced Earths komplexa riffmetal.
I stället är den mest slående utvecklingen den som huvudpersonen Jon Schaffer har genomgått ideologiskt.
Från att i efterdyningarna av 11 september-attackerna ha varit en av de ivrigaste patrioterna har gitarristen nu vänt sitt älskade USA ryggen. Eller, i alla fall, dess politiska ledning.
Men om vi lämnar de konspiratoriska diatriberna, som ofta närmar sig rent högerextrema föreställningar om att de styrande skulle vara kidnappade av storkapitalet med den amerikanska centralbanken i spetsen, därhän och i alla fall ger Schaffer en eloge för att han har modet att omvärdera sin världsbild kan vi också lämna de politiska irrfärderna därhän och ta upp det som betyder något: musiken. Och som jag tidigare skrev så kommer Iced Earths mångtaliga anhängare att känna igen sig i mycket på ”Brush-fires of the mind”. Även om det är 42-åringen själv som hanterar de flesta instrument själv och dessutom luftar lungorna och lyriken befinner sig närmare jordskorpan än sci-fi-sagor likt ”Something wicked”-följetongen så råder det ingen tvekan om att du lugnt kan sortera in skivan väldigt nära ”The glorious burden” eller ”Framing armageddon” i samlingen.
Konspirationer till trots – den slutsatsen kan du lita på.
Bästa spår: ”Don’t tread on me”.
+++
Witchery
Witchkrieg
Century Media/EMI
THRASH METAL Har du numren till Kerry King (Slayer), Jim Durkin (Dark Angel), Hank Sherman (Mercyful Fate, Demonica), Gary Holt (Exodus) och Lee Altus (Exodus, Heathen, ex–Die Krupps) i mobilen – och tvekar inte att använda dem?
Grattis, då heter du säkert Patrik Jensen och lyckas fylla den nya utgåvan med sidospåret Witchery med thrashdignitärer så det räcker och blir över. Som om bandets grunduppställning då inte skulle vara god nog. Riffmaestro Jensen känner alla möjligtvis igen från The Haunted, och här görs han sällskap av Rickard ”Rille” Rimfält (Seance), Sharlee D’Angelo (Arch Enemy, Spiritual Beggars), Martin Axrot (Opeth, Bloodbath) samt nytillkomne vokalisten Erik ”Legion” Hagstedt (ex-Marduk/Devian).
Väldigt mycket namedropping där kanske, men på något sätt är det motiverat. För femte utgåvan under ovanstående flagg må vara en kompetent thrashbomb som ofta närmar sig de mer rasande stunderna på The Haunteds tre första album, det är ändå beståndsdelarna som gör att den reser sig över mängden.
Legions dödsraspiga vokalattack ger materialet en mer aggressiv finish än tidigare, vilket passar bra då även riffbyggena önskar mer primal respons än imponerat gillande.
Om du tycker att ”rEVOLVEr”, ”The dead eye” och ”Versus” var för pretentiöst överarbetade så är det här ett givet val.
METAL På ett sätt är det synd att jag med förbundna ögon kan plocka tiotalet skivor ur samlingen som låter ganska så mycket som ”My dying day”. För jag gillar verkligen Ruined Souls huvudvisinonär Johnny Johanssons ambition att påminna om Göteborgsscenens dödsthrashiga rötter, då harmoni och aggression hoppade hand i hand över Älvsborgsbron. Men det blir i längden för mycket. För mycket av det jag hittar då handen osökt letar sig åt skivor med At The Gates, Dimension Zero, Dark Tranquillity eller till och med Arise.
METAL Jag lovar. Uppsalaiterna älskar tidiga Iron Maiden. Troligtvis mer än sina flickvänner, mödrar och bankomatkort ihop. Det märks tydligt. Inte bara på de gulligt Steve Harris-minnande basrullningarna, utan även på den dubbla gitarrattacken som är tydlig i exempelvis ”Katana”, ”High roller” eller det instrumentala titelspåret. Inget snack om saken. ”Diamonds” är så gnistrande, om än något oslipad, som ren och skär NWOBHM-dyrkan kan bli då den placeras i händerna på svenska ynglingar. Lätt att älska, men tyvärr också lätt i längden att glömma bort när den där vinylutgåvan av ”Killers” känns mer lockande.
METAL Styr vi då kosan sisådär tjogtalet mil söderut så hamnar vi i Nyköping, men avståndet gör emellertid ingenting åt inriktningen. Även Steelwing omfamnar en brittisk skarv mellan 70- och 80-tal med allt som sig bör. Men om ovan avhandlade kollegers fäbless för Iron Maiden är mest tydlig så lutar denna kvintett sig lika ofta mot Judas Priest. Det är ju förvisso rätt och ger merparten av ”Lord of the wasteland” ett tempo som ofta ligger nära ”Freewheel burning”-hastighet. Men, det må sägas, Riley är ingen Rob Halford och låtsnickrandet släpar en bra bit efter förebildernas.
METAL I den bästa av världar skulle en stabil dos hederlighetsthrash räcka långt. Men för att Umeågruppens tordön ska kännas fräscht krävs att du tvättar öronen rena från eventuella minnen av The Haunted, Hatesphere, Dew-Scented eller någon av de där andra grupperna, som faktiskt gör det här så mycket bättre. För högre utfall på gillandeskalan önskar jag mer självsäkerhet i tilltalet, tuffare gängkörer och mer riv i produktionen.
Det börjar bli allt svårare att hitta någon riktigt hållbar orsak att hålla sig ifrån Gävle helgen 8–10 juli.
Speciellt då festivalens nya värvningar, som offentliggörs om en timme, innefattar The Crown, DevilDriver, The Haunted, Raised Fist samt Refused/Step Forward-relaterade punkplutonen AC4.
Bland de nya bokningarna märks även Crazy Lixx, Snakestorm, Amy’s Ashes, Dreamland och Amaranthe. De får nämnda helg spelsällskap av bland andra Megadeth, Motörhead, Cavalera Conspiracy, Europe och Exodus.
Rent spontant kanske inte så mycket – förutom just den 8 maj nästa år.
Twisted Sister kommer nämligen att avsluta Metallsvenskan 2010, vilket är en fotbollsturnering mellan lag hämtade från olika hörn av den svenska hårdrocksplanen. Dessutom är det klart att Sabaton, förutom att bomba valfri målvakt med tunga skott från mittfältet, även spelar på samma avslutningsfest.
Metallsvenskan 2010 utkämpas på Behrns arena i Närkes pärla, och förutom nämnda dalkarlar kommer även lag med koppling till In Flames/Hardcore Superstar/Evergrey, The Haunted/Dark Tranquillity, Close-Up Magazine, Sweden Rock Magazine, The Agency Group samt Bullet att göra upp om titeln hårdrocksbäst i Sverige på fotboll.
Biljetterna är släppta nu och köps med fördel här.
Men, just det. Twisted Sister var det, ja.
Därför bjuder jag väl då på ”We’re not gonna take it”, i äkta skakig bootlegkvalitet från Sweden Rock tidigare i år.
