The Resistance
Torture tactics
Edel/Playground

METAL Emellanåt har de ju så bråttom. Likt när hastigheten pressas upp i blastbeattempo redan i inledande ”For war” eller när minutsnabba ”The burning” avslutas med ett strupsargat ”din jävel”. Sådan är The Resistances hårdbefästa form. Var vänlig häng av varsamhet och sans med jackan i tamburen – och gör sen en stagedive rakt in i badrumskaklet. I denna högintensiva utformning är ep-omgivningen något som passar den The Haunted/In Flames-besläktade truppen väldigt väl. Sex spår läggs fram kort och koncist, en egentlig andningspaus kommer först i och med det instrumentala plockstycket ”Dying words”, innan pulsen pressas upp igen med fyra återbesök till redan utgivna kompositioner. Just det där sistnämnda känns i sig onödigt – i en upptrissad och jäktad utformning är sex bitar sexigt nog.

Bästa spår: ”Cowards”

Så sent som i somras spelade den egensinnige kanadensaren på Metaltown och Sweden Rock.

Om några veckor hissar han Sverigeseglen igen – för att göra ett exklusivt gig tillsammans med Morgan Ågren och Meshuggahs Gustaf Hielm. På en kryssning till Riga.

Hårdrocksbloggen kan i dag avslöja att Devin Townsend mönstrar på årets Melloboat.

– Det kommer att slå gnistor. Det finns inga begränsningar, säger arrangören Stefan Dimle.

Det känns som att 41-åringen från New Westminster, British Columbia, borde skaffa klippkort på Atlantflyget.

Inte nog med att han så sent som i oktober förra året satte upp mastodontföreställningen ”The retinal circus” – som släpps på köp-dvd/cd av InsideOut senare i år – sedan releasen av senaste studioalbumet ”Epicloud” har han hunnit med inte mindre än tre Sverigebesök.

Det första av dessa, på Nalen i Stockholm den 11 november förra året, recenserade jag för Aftonbladet. Den texten går att läsa här, för den som önskar sig ett korrekt :++++:-omdöme. Sweden Rock-giget fick se sig obedömt efter strul i inpasseringen (mer om detta här), medan jag på Metaltown mest stod och betraktade prestationen.

Nu är emellertid inte spelningen på Melloboat – som går mellan Stockholm och Riga helgen 6–8 september – något som progauteuren gör under egen flagg. I stället kommer han att ingå i trummisen Morgan Ågrens all star-team tillsammans med Gustaf Hielm (ex-Meshuggah/Pain Of Salvation) och Robyns keyboardist Robert Elofsson.

– Det här kommer att bli något unikt, säger Stefan Dimle. Devin var väldigt tydlig med att han ville göra något unikt, något som ingen annan tidigare har gjort. Så det här kommer bli ett riktigt ”jag var där”-tillfälle.

Därtill kommer det även att bjudas på ett exklusivt framträdande av Opeth, som här avslutar världsturnén som har följt på plattan ”Heritage”. Det blir den sista gruppen gör innan den försvinner från offentlighetens ljus för att jobba på album nummer elva. Mer info om den övriga repertoaren, där vi bland annat återfinner Christer Stålbrandts Saga, Icecross, Cressida, Trettioåriga Kriget och Änglagård, går att fördjupa sig i på evenemangets hemsida.

Den som därmed inte får nog på trixande tongångar på Östersjön kan fortsätta firandet även helgen efter. Då spelar nämligen Hielms tidigare band Meshuggah ombord på höstupplagan av Close-Up Båten.

Ombord på årets kryssning kan man även ta del av konserter från Dark Tranquillity, In Flames/The Haunted-rotade The Resistance, Asta Kask, Facebreaker, Seventribe och albumaktuella dunderplutonen Bombus.

Mer info om övriga aktiviteter och bokningsinformation går att ta del av här.

•• Fördelen med att göra intervjuer är att man som skribent ofta får mycket intressant att förmedla.

•• Nackdelen är att så lite av det brukar få plats på det snävt tilltagna utrymme som ges i tidningen.

•• Därför kommer det här under de närmaste dagarna att följa lite bonusmaterial som har blivit över från arbetet med Aftonbladet Hårdrock. Citat som i all rimlighet borde ha förmedlats till läsekretsen, men som av en eller annan anledning har tvingats stryka på foten i redigeringen.

•• Först ut: In Flames ex-gitarrist Jesper Strömblad, som jag träffade i Göteborg för att prata om hans nya band The Resistance.

• Om brytningen med ex-basisten Alex Lostad:

– Vi har väl fått en del kritik för hur vi hanterade brytningen offentligt och det må vara så att det var hårda ord, men det var ändå milt uttryckt av oss efter omständigheterna.

– Han är en fruktansvärt opålitlig och sjuk människa. Han stal vårt gage och ljög om det ena och det andra för att ta sig ur den ena efter den andra lögnen. Alltså, han är ökänd för att blåsa folk. Så när folk fick veta att Alex var vår basist så fick vi försvara honom på alla håll och kanter, för alla sa ”ta inte med honom, ni kommer ångra er”. För alla hade någon erfarenhet av honom.

– Men vi försvarade honom in i det sista, för vi sa det att att var en go gubbe och jag vill ju i så fall lära mig det själv. Och jag kunde aldrig i mitt liv tro att han kunde pissa oss i ansiktet, inte efter det att vi ställde upp så för honom. Så att jag inte önskar honom någon lycka i framtiden, det menar jag. Han ska stå till svars för det han har gjort. För han är en hal jävla ål som på något sätt alltid kommer undan.

Med tanke på alla varningssignaler, varför valde ni ändå att ta med honom i bandet?

– Det får väl stå för mig. Det är min ”strike one”, liksom. Men vi hade väl börjat få kontakt via Facebook och sen när jag och Marco började snacka om att sätta ihop någonting så hade jag och Alex redan bra kontakt, så det kändes naturligt att plocka in honom.

– Men det är klart att vi funderade över varningarna. Jag fick ju en magkänsla ganska tidigt att något inte stämde. Det kunde vara de konstigaste sakerna som hände. Han hade alltid någon förmåga att slingra sig ur det. Han är en mästare på att manipulera folk, det är ju därför han kommer undan med det. Förstärkare försvinner för att de ska ha blivit stulna vid något inbrott och så kommer de tillbaka två veckor senare för att polisen har kommit och lämna dem vid dörren. Men vad som har hänt är att han har gått med dem till panten för att lösa ut en annan skuld där han har blåst någon annan. Och det är väl så han lever, den stackaren.

– Vad det slutade med var att jag var tvungen att få fram bevis på att han verkligen hade lurat oss, han stal vårt gage från en spelning, och då drog han upp en helt fantastisk historia om vart pengarna hade tagit vägen. Och då ringde jag runt och gjorde lite detektivarbete och då hade han ju … och det var ett väldigt raffinierat bedrägeri för väldigt lite pengar, måste jag säga. Plus att han har startat en mejladress i mitt namn och mejlat till folk och utgett sig för att vara jag. Det är ju väldigt allvarligt. Det skadar ju mig, jag vet ju inte vad han har skrivit. Av en slump har jag kommit över vissa mejlkonversationer, men det kan ju bara vara toppen på ett isberg, vad jag vet. Det är därför vi inte önskar honom lycka till, han ska fan sota för vad han har gjort.

Funderade du inte på att vidta rättsliga åtgärder?

– Jo, det gjorde vi men vi släppte det. Det var så lite pengar och jag kände att det här kommer bita honom i röven en vacker dag i alla fall. Jag orkade inte lägga någon energi på det. Så vi sparkade bara ut honom och gick vidare. Så vad han gör nu, det vet jag inte. Han sitter väl och trycker under en sten. Jag tror inte det skulle vara någon bra idé att träffa honom. För hans skull. Det finns ingenting att säga. Vi har släppt det och gått vidare och nu med Claudio som fast medlem känns det väldigt skönt.

• Om nye basisten Claudio Oyarzo, även i Minora:

– Han stod alltid på stand by om något skulle hända. Sista giget vi gjorde med Alex var i Stockholm i mars förra året, med Frantic Amber och Colossus. När han sedermera stack sa vi att vi skulle fortsätta som en kvartett och ha en inhyrd basist. Men så märkte vi att den här kemin, som väldigt sällan den infinner sig, fanns där. ”Kan du ställa upp?” ”Ja, visst. Säg när, var, hur och jag kommer”. Claudio har inte ens frågat om han ska få betalt. Och sen efter att vi hade spelar nu i helgen (intervjun gjordes i slutet av april, förf. anm.) och framför allt att han var med i videon så det kändes allt rätt. Klart att han är en i The Resistance, så på kvällen så frågade vi om han ville vara med permanent och han svarade ja, gladeligen, och det blev vi väldigt glada över.

– Och det är ju bra för Claudio. Han har ju gjort den här punksvängen, kånkat runt i USA i åtta veckor i en van och så. Han får ju inte riktigt den outleten i Minora, det här är något helt annat som är helt naturligt för honom. Och sen att vi är väldigt goa vänner, så det känns jättebra att han är med. För, som sagt, det är lätt att sätta ihop ett band, men när det väl gäller så ska det ju funka. Det är ju som en familj eller ett företag eller vad som helst. Och det vet vi ju alla vilka spänningar som kan uppstå i diverse läger och band och sådär.

Är det en fördel att ni känner varandra så väl sedan tidigare?

– Ja, jag har aldrig trott på det här med auditions. Visst, det kan komma dit en snubbe och spela låtarna helt perfekt, men sen kanske han är ett rövhål. Det måste klaffa musikaliskt men framförallt personligt. Du måste kunna leva med den här personen i en trång buss i åtta veckor utan att slå ihjäl honom. Det bästa sättet att hitta en ny gubbe är nog att man känner honom sen tidigare, vet vad han går för och hur han fungerar i alla situationer.

• Om uppbrottet från In Flames:

– Jag hade ju mina pauser från 2006 och framåt och 2010 så beslutade jag mig för att hoppa permanent. Från då och ett år framåt så gjorde jag nästan ingenting för jag var utbränd, tror jag. Självklart krigade jag ju med mig själv om jag skulle komma tillbaka, eller inte men jag kände nog ganska tidigt att jag inte ville komma tillbaka. Och de ville inte att jag skulle återvända, för då hade de engagerat sig mer i mina problem än vad de gjorde. Jag fick inte ett samtal eller ett sms på ett år, när jag mådde riktigt dåligt.

– Så den där motivationen att gå tillbaka till någon slags ”familj”, den fanns ju inte. Men det högg ju mig i ryggen vid något tillfälle, till slut kände jag ”det är ju det här jag har levt på så länge, det är ju en jättestor del av min identitet” som plötsligt försvann. Tankar om vad jag är värd som musiker och i branschen, om jag är en pelare i det här maskineriet som kallas In Flames eller om jag går att ersätta. Är jag en respekterad musiker eller ska jag göra något annat? Jag kanske skulle lägga gitarren på hyllan och göra något annat, för jag var ju tvungen att sluta för att jag inte tyckte att det var roligt längre. Och för mig är ju det väldigt viktigt. Musik är min stora passion och min terapi för att jag ska hålla mig vettig och nykter och inte bli destruktiv.

– Och när jag kände att det roliga försvann, att jag satt och spelade in en platta med en klump i magen och skrev låtar som nästan kändes framtvingade så kunde jag inte fortsätta. Det var inte den sköna och goa och kreativa känslan i studion, det försvann egentligen ganska tidigt. Och att sitta och skriva en skiva och hela tiden ha de där elefanterna på axlarna … pressen att alltid följa upp någonting och göra någonting bättre och någonting större. Jag var aldrig bekväm i det, det blev för stort på något sätt.

Hur länge kände du så i bandet?

– Nu med facit i hand så skulle jag nog ha hoppat några år tidigare. Men jag är ändå jättenöjd med allt vi har åstadkommit. Jättenöjd med alla framgångar och allt vi har upplevt och allt det som har hänt har ju lett fram till där vi är nu. Det blev väldigt förutsägbart med tiden, det var inte roligt att spela.

Känner du någon gång sorg över att In Flames blev som det blev?

– Både ja och nej. Jag kan ju känna någon slags besvikelse. Jag hade hoppats på lite mer stöttning när jag var borta. Men samtidigt måste jag respektera att de inte kan sitta och dadda någon som kanske dyker upp eller kanske inte dyker upp. Men alla kan bli sjuka, alla kan gå in i väggen, och sån är min personliga inställning till mina vänner. Jag finns alltid där för dem. Jag är där 24 timmar, min dörr är alltid öppen. Men det går inte alltid båda vägarna.

– Men samtidigt är In Flames ett företag. Det är en stor grej och the show must go on, men det kanske inte vore så svårt att ägna fem minuter åt ett samtal under den här långa tiden. Det var väl egentligen det som gjorde att jag fattade beslutet. Det kändes som att de var rätt nöjda med att ha Nicke (Engelin, förf. anm.) och det med all rätt för jag trivdes ju inte och det syntes på mig. Jag höll mig mest för mig själv på turnéerna, jag stängde in mig i backloungen, drack mig full, somnade, försökte få tiden att gå medan de andra hängde ihop mer. Så jag förstår att för deras skull så kom han in som en vitamininjektion i ett band som är hårt arbetande och där alla är trötta.

• Om att göra musik med The Resistance:

– Det var skönt! In Flames musik var alltid så uttänkt. Den är skriven på ett annat sätt. Man arrar, man gör riff, man gör en gitarrstämma, man gör en gitarrstämma till och man tänker hit och dit. Men nu var det bara att köra det enkelt. Kanske mer få fram en känsla av en energi, vi backar upp Marcos texter och hans aggressivitet och blir ett instrument åt det mer än att man står och glor på en gitarrist som står och glänser och shreddar. Så det var jävligt kul att göra låtarna. Man hittade hela tiden influenser när man satt och skrev låtarna. Det var väldigt roligt och väldigt förlösande att bara spela lite mer hämningslöst än vad man har gjort tidigare i In Flames, jag tror att det passar mig bättre. Jag har aldrig varit en finlirare, ingen shredder.

– Vi bara kör på. Vi har inget att bevisa. Det är ju inte så att vi försöker bygga upp något från grunden på samma sätt som tidigare. Skulle vi ha en likadan karriär igen skulle vi vara 65 när vi sitter här och snackar nästa gång. Så man får vara realistisk också.

• Om drickandet i rocksvängen:

– När man är i en sån här bransch är det ingen som reagerar om en snubbe lägger upp en bild på Facebook vareviga jävla dag, liksom. ”Hell yeah, dude!” Ölen är ju fastväxt i din hand. Men om man skulle applicera det på en banktjänsteman som skulle sitta och kröka varje kväll, eller om du skulle gå in på Ica och kassörskan ursäktade sig medan hon öppnar en bärs… det här är ju också ett jobb.

– Hela tiden finns det förväntningar på en. Eftersom man har gjort de här svängarna så många gånger har man ju träffat folk på alla ställen som vill bjuda ut en på puben efter giget. Man reflekterar inte ens över hur man lever. Vissa pallar det, vissa pallar det inte. Och för de flesta så säger ju kroppen till till slut, och det var då jag kände att jag hade problem. För då sade ju kroppen att den inte klarar sig utan alkohol och då är det ju bara att lägga av liksom.

Var det svårt att sluta dricka?

– Inte det minsta, faktiskt. Det är hundra gånger svårare att sluta röka – det är helt jävla hopplöst. Jag hatar att jag röker, men samtidigt kan jag inte ta på mig för mycket. Jag kan inte gå ifrån att vara en kedjerökande, alkoholiserad rockstjärna till att bli någon veganguru. Så funkar det inte.

– Så det var inga problem alls, snarare tvärtom. Jag märker ju att det alkoholen gjorde med mig är att jag blir ganska tråkig och introvert person. Jag går ju inte ut och festar. Jag kan liksom gilla ruset, jag tycker att det är skönt som alla andra människor … varför dricker man alkohol? Jo, för att man blir avslappnad och de där vardagliga sakerna kan försvinna i några timmar. Öppna en flaska vin, kolla på en bra film … sån har jag alltid varit.

– Jag är ju väldigt mycket mer utåtriktad och glad som person när jag är nykter än när jag dricker. Jag har inget medicinskt sug efter alkoholen, som med cigaretter. Det är inte så att jag varje morgon måste ha en sup, men jag funkar inte normalt förrän jag har fått min första kaffe och min första cigg. Men det är aldrig något som kommer över mig med drickandet, utan det kan bara vara när det händer saker som gör en ledsen eller frustrerad. Och då kan vissa ta ut det under en joggingtur, vissa ber till Gud och jag kan ta en fylla. För det är som att pysa på ventilen. Rom byggdes ju inte på en dag, liksom. Men jag känner att jag kunde lika gärna ligga i rännstenen och spy galla med en sil i armvecket, men jag sitter här med en jävligt bra platta i bagaget.

• Om missbruksproblematiken kontra turnerande:

– Det är jag väldigt säker på att det inte kommer bli några problem alls. Det kanske låter lite konstigt, men jag känner mig trygg i den miljön. Exempelvis: vi sitter ju på en bar just nu (intervjun gjordes på restaurangen 2112, förf. anm.). Det flödar ju av sprit där ute, det rör mig inte i ryggen. Det får inte bli ett handikapp. Jag måste kunna gå ut och äta och prata med mina polare, det spelar ingen roll om jag håller en cola i näven eller om jag håller i en bärs.

En turné är ju en mer pressad situation.

– Absolut. Men jag känner ju det att det är en större risk för mig att falla tillbaka när jag sitter ensam hemma. Jag bor ovanpå en pub, jag är där nere på 20 sekunder och får en öl i näven. Men på turné … alla de gånger vi har varit ute med The Resistance har jag inte haft en tanke på det. För jag lever också på den här otroliga känslan av att få en naturlig kick av att spela. Man behöver inga droger eller alkohol i kroppen, adrenalinet pumpar och det är på riktigt. Det är en fantastisk känsla som inte går att jämföra med den bästa fyllan. Man kan aldrig säga aldrig, så klart. Jag har snarare känt att jag har chans att åka ut på turné och göra något bra av det. Att det blir en positiv upplevelse. Att jag går upp på morgonen, äter en god frukost, kanske kollar in stan … i stället för det här livet där man kan vakna upp i Barcelona eller Los Angeles eller Skövde, det spelar ingen roll. För man ligger och sover till fem, öppnar en bärs, lägger sig och spelar Xbox tills det är dags att giga. Nu finns det en möjlighet att vända det, att man kommer hem och mår bra.

Fotnot: För att läsa hela intervjun med Jesper Strömblad om alkoholen, relationen till Anders Fridén och The Resistance – köp Aftonbladet Hårdrock!. Typ genast.

Ganska så nyss hamnade den så slutligen i min hand i tryckt form – årets edition av Aftonbladet Hårdrock!. En tidning så frän att den måste skrivas med ett utropstecken på slutet, gärna med versaler och en rungande skjuts i baskaggen.

Jag har redan orerat om innehållet i inlägget här nedanför, vilket gör att vi i stället kan gå på något som är ännu roligare: nämligen en liten tävling för att fira att hästjobbet är i hamn. Och att bloggen därför kan vakna ur sin stilla produktionsvila.

Med mig från mötet med Jesper Strömblad i Göteborg fick jag nämligen några signerade skivor med hans nya grupp The Resistance att förfoga över på något lämpligt sätt. Och vad kan då vara bättre än att sprida dem bland er, mina små cyberälsklingar?

Två vinnare har anledning att jubla. En av dessa lite extra, då hen förutom ett autografprytt exemplar av debutalbumet ”Scars” även får en flådig vinylutgåva av singeln ”Rise from treason”, medan tvåan får nöja sig med nämnda fullängdare.

Vi håller det enkelt. Bara för att jag inte orkar komma på någon krystad fråga som ni ändå googlar fram på en toapaus.

Därför: Skicka namn och postadress till mig på mattias.kling@aftonbladet.se i ett mejl som ni döper till ”The Resistance-tävling”. Senast i morgon eftermiddag vill jag ha bidraget. Klockan 17 stänger utlottningen och jag går helhjärtat in för att fira att livet som trettionågonting för evigt är över.

Sex arbetsveckor är ganska så lång tid. Lite mer än en månad, omräknat i dagar exakt 39 sådana. Strax över 56 000 minuter, dessutom. Och oskrivbart många sekunder, fyllda av deadlinestress, skratt, segrar och nederlag.

Det är också denna period som är anledningen till att det har varit ganska så tyst här inne på sistone. Eller, rättare sagt, det jag har ägnat mig åt under tiden.

Det är självklart vid det här laget ingen hemlighet. Här bredvid finns resultatet, eller i alla fall dess så kallade förstasida. En packe Hårdrock!, mätande hundra sidor där jag i år också har haft större inverkan på innehållet. Det innebär att jag för några veckor har lämnat min trygghetszon här på tidningen och återtagit den reporterroll som har tvingats underkasta sig andra uppdrag. Vilket så klart har varit kul som fan. Speciellt de uppdrag då jag har fått ägna mig åt mer fritt reportageskrivande och därmed kunnat arbeta utanför de ganska så begränsande ramar som statisk rapportering verkar inom.

Det mest intressanta för yours truly i magasinet är därför också de elva sidor som beskriver Sabatons sejour ombord på Wacken-anknutna seglatsen Full Metal Cruise. Vi – fotograf Johan Söderlund och undertecknad – mönstrade på Mein Schiff 1 i Amsterdam och återvände till verkligheten igen i Örebro, efter en kort sejour i Hamburg. En väldigt galen resa, på många sätt, som nog kommer hamna högt på årsbästaupplevelserna då dessa ska sammanfattas i slutet av december.

Men utöver detta har jag intervjuat Jesper Strömblad (ex-In Flames/Dimension Zero) om hans nya grupp The Resistance och de personliga problem som en gång fick honom att lämna ett av Sveriges största metalband. Jag har förhört Amon Amarths Johan Hegg om gruppens USA-satsning och kommande skivan ”Deceiver of the gods”, tagit tempen på läget i Rush-lägret tillsammans med gitarristen Alex Lifeson, snackat Iron Maiden med Gamma Rays Kai Hansen och författat historien om den snart Sverigeaktuella järnjungfruns album ”Seventh son of a seventh son”. Plus gjort en rad andra knäck som säkert kommer både uppröra och underhålla.

Minst sagt har det varit en jävla resa. Fantastiskt roliga veckor som tycktes ta slut lika snabbt som de anlände men som har fört det varaktiga resultat med sig som ni snart kan fingra på.

Aftonbladet Hårdrock! säljs lördagen den 1 juni till söndagen den 9 juni. Men innehåller läsning som varar längre än så. Gillar ni resultatet – hör av er till mig eller redaktören Jocke Persson. Vilket ni så klart även kan göra om ni anser detta vara den största skräpprodukt som har nått marknaden sedan Nogger Black.

Mycket nöje. Och på återhörande inom kort. Det har varit alldeles för tyst här inne på sistone.

The Resistance

Scars

Ear/Playground

METAL In Flames-kände Jesper Strömblad har beskrivit sin nya ensemble likt varande i opposition mot modern, emokänslig duktighetsmetal. Han talar sig hellre varm om stockholmsk gammeldöds, om kängpunk och om en tanke som ska svänga och dundra. Det är ett begripligt resonemang, då fullängdsdebuten i stora delar ligger långt ifrån den melodideath man förknippar med hans gamla band. I stället är ”Scars” till stora delar en plattform för frontmannen Marco Aros vrede. Ett bultigt och föga raffinerat angrepp som tuggar fjälltoppar och skiter småsten. Som lyssnare blir man därför rätt slutkörd av helheten, och även om reptilhjärnan nöjer sig med ett oryggligt gott njurmos önskar sig förnuftet samtidigt fler nyanserade stunder i stil med ”Imperfected” och ”(I will) die alone”.

Bästa spår: ”The serpent king”.

VECKANS TWEET

(Lyssna på ”Frequency unknown” på Spotify och Wimp)

Fotnot: På grund av omständigheter jag återkommer till i ett jätteinlägg inom kort så publiceras dessa texter först i dag. Intresserade av detta gör alltså klokt i att hålla koll på sidan framåt eftermiddagen.

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Rob Zombie ”Dead city radio and the new gods of Supertown”

På sitt eget Hollywoodflådiga sätt är Robert Bartleh Cummings hårdrocksvärldens verklige superauteur. Vilket gör att han inte bara skriver och spelar in musik – han bildsätter den efter eget huvud också.

Ett rimligt och föga sensationellt drag, med andra ord. Inte bara för att 48-åringen på senare år har nått ganska så stora bioframgångar med exempelvis ”The devil’s rejects” och de båda omstuvningarna av ”Alla helgons blodiga natt”, utan också för att det är just som regissör han har känts mest intressant på senare år. Jag minns exempelvis att jag gäspade mig igenom ”Hellbilly deluxe” (2006) och var måttligt imponerad av 2010 års uppföljare till ”Hellbilly deluxe”, medan ovan nämnda filmer då kändes desto mer eggande och uppmärksamhetsvärda.

Kommer stundande albumet, den svindlande betitlade ”Venomous rat regeneration vendor” att ändra på detta? Det får jag be om att få återkomma till, då Robbans femte soloprestation finns överst på listan över möjliga recensioner i Aftonbladet/Nöjesbladet.

Och till dess går det ju bra att stilla nyfikenheten med videon till förstasingeln, som inte bara innehåller en tjusigt cigarrillpuffande huvudperson, utan även ett breakdansande skelett, en ballerina med jättestort Påsköhuvud och en Yetiliknande figur med en bergsprängare i högsta hugg.

Vad mer kan man önska sig, liksom?

The Resistance ”The serpent king”

Okej, jag gör det igen. Alltså frångår principen att de lite extra uppmärksammade snuttarna ska vara ett riktigt videoklipp. Vilket å andra sidan har sin rimliga förklaring. Ni är peppade – jag är peppad. På releasen av detta superprojekts debutfullängdare, alltså.

För nytillkomna läsare kanske det kan vara på sin plats med en presentation och motivation. Vilket egentligen räcker – i båda fallen – med att lite torrt konstatera att det här är ett halvnytt band där vi hittar In Flames-kända Jesper Strömblad och Glenn Ljungström, Marco Aro från The Haunted/Face Down samt Chris Barkensjö som tidigare har skött takthållningen i exempelvis Carnal Forge, Kaamos och Repugnant.

Releasen av jungfrualbumet ”Scars” ligger ungefär en månad fram i tiden, vilket gör att ovan presenterade textvideo är en skön försmak för dem som gick igång på ep:n ”Rise from treason” som släpptes tidigare i år. Speciellt för att kompositionen i sig är ett av de spår på skivan som påminner mest om Strömblads tidigare band, med sitt försiktigt ”Take this life”-nickande riff.

Warbeast ”Blood moon”

Detta fräna Texasgäng har haussats tidigare i detta forum, då de nyligen släppte en splitskiva med en viss herre vid namn Philip H Anselmo. En trevlig sak kallad ”War of the gargantus” som bjöd på thrash metal som den en gång gjordes av exempelvis Exhorder eller Dark Angel. Eller Gammacide och Rigor Mortis, för den delen.

Den senare duon är nämligen högst bidragande till krigsbesten, då bandets lineup inte bara kan räkna in de förstnämndas Scott Shelby på gitarr och Bruce Corbitt på sång – live förstärks kvartetten även av Casey Orr på basposition.

Spåret ovan har iscensatts med ett iögonfallande videoklipp som sägs handla om den plågade varulven Gnmanges allt annat än avslappnade vardag. Jo, det påstås vara ramhandlingen till denna kleggfest i skön lågbudgetanda. Precis den rysliga salut en skön fredag kan behöva.

Och, jo. Ta och kolla in nyligen släppta ”Destroy” också. Och påminns om att all retrothrash inte behöver låta Bay Area eller Ruhr.

***

Och med detta konstaterat är det dags att stänga butiken för den här veckan.

Men inte utan att först hänvisa till den fläskiga spellista jag har satt ihop på Youtube för att fira att livet har fått snurra vidare ytterligare ett par dagar. I kollektionen nedan hittar du exempelvis ett liveklipp från Jimmy Kimmels tv-show med Alice In Chains, nybakta promotionsnuttar med alla från Hatriot och In This Moment till  Arsis och norska Shining. Och därtill smakprov från stundande släpp från bland andra Immolation, Civil War och Orchid samt en kvartslång dokumentär om New England Metal & Hardcore Festival. Och mycket mer.

Ha en skön helg. Det ska banne mig jag ha.

Vid det här laget har vi kunnat dregla över The Resistances skivdebut – ep:n ”Rise from treason” – i någon månad.

Det har nog blivit en ganska så försvarlig pöl vid hakan hos många. Så som det torde bli då medlemmar som har fostrats i exempelvis Grave, The Haunted och In Flames gör gemensam moshsak.

Vid uppsnacket inför ovan nämnda jungfrurelease snackades det rätt mycket om att Hatebreed med största sannolikhet varit väldigt bidragande till dess sound, men nu avslöjar gitarristen Jesper Strömblad att mycket inspiration i stället hämtats från Stockholm snarare än New Haven, Connecticut.

– Lyssnar du på Entombeds ”Left hand path” i dag så kör den fullkomligt över allt annat – och den har mer än 20 år på nacken, kommenterar den tidigare In Flames-profilen soundet på den kommande fullängdaren ”Scars”.

Nämnda album – vars omslag går att inspektera här bredvid – är aviserad till allmän konsumtion den 10 maj via Ear/Edel och med svensk distribution via Playground.

Enligt ett inlägg på sin Facebooksida är de ärrade upphovsmännen, på ett föga förvånande vis, väldigt stolta över resultatet av sina ansträngningar i studion och kallar skivan för ”ett monster”.

Här är den kompletta låtlistan:

1. Clearing the slate

2. Your demise

3. To the death

4. Expand to expire

5. Imperfected

6. I bend – you break

7. The Serpent King

8. Eye for an eye

9. My madness

10. Warmonger

11. Scars

12. (I will) die alone

Låten ”Eye for an eye” har tidigare presenterats i demoversion. Hur den då lät kan ni spana in nedan.

VECKANS SKIVOR

The Resistance ”Rise from treason” (Ear/Playground)

Man kan inte anklaga supertruppen – med en line up bestående av inga mindre än Jesper Strömblad från In Flames och The Haunted-kände Marco Aro är en dylik benämning fullt rimlig – för att jobba överdrivet snabbt. I stället har materialet på debut-ep:n fått ta sin tid att komma till världen, vilket troligtvis är en vis strategi. Ganska så långt från huvudgitarristens mest kända sysselsättning är ”Rise from treason” snarare dödsburdus metalcore med tydliga Hatebreed-nyanser än harmonifylld melodeath. Du har säkert hört snytingen ”Slugger”, vilken säger rätt mycket om även de tre andra spåren. Det ska bli spännande att höra hur detta mynnar ut i den fullängdare som är aviserad till april.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Necrowretch ”Putrid death sorcery” (Century Media/EMI)

Att den unga trion enligt egen utsago avskyr modern amerikansk modedöds med core-suffix känns egentligen inte som någon större sensation. Det räcker med att höra några få riff på fullängdsdebuten för att det ska vara väldigt tydligt. Liksom att den uppenbarligen dyrkar alla de band som tidigare har valt att använda namnets begynnelseord för att presentera sig för världen (tänk Necrophagia, Necrophobic och Necrodeath men troligtvis inte skräckrapparen Necro) så mycket att förebilderna upphöjs till uttrycksnormer. Funkar gör det i alla fall, då Vlad, Amphycion och Mörkk på ”Putrid death sorcery” har knåpat ihop en synnerligen rå historia som varken känns Sunlight eller Morrison. Vilket är en prestation i sig, med tanke på genren. Dock saknar jag riktigt psykodrillade dunderlåtar som hade tagit utfallet från ”tufft” till ”gôrfräckt”.

Lyssna: Spotify.

Enforcer ”Death by fire” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Tredje gången gillt för detta traditionstyngda Arvikagäng – och tillika debut i den tyska hårdrocksgigantens stall. Egentligen slutar de uppenbara nyheterna där, då gruppen knappast skruvar med sin grundläggande förening av NWOBHM och elementärthrash som den lät runt ”Kill ’em all”. På så sätt kanske man kan ana att ”Death by fire” är tuffare som titel och koncept än som egentlig utgåva. Men det vore aningen för enkelt, då denna sorglösa Iron Maiden-repris onekligen har sina poänger utan att tillföra det okulta djup man finner hos exempelvis Portrait eller In Solitude.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Övriga släpp värda att uppmärksamma: Alpha Tiger ”Beneath the surface”, Blind Guardian ”A travellers guide to time and space”, Circle II Circle ”Seasons will fall”, Deep Purple ”Live in Paris 1975”, Dødsfall ”Kronet i svart eld”, Hate ”Solarflesh”, Man The Machetes ”Idiokrati”.

VECKANS KONSERT

Deez Nuts (N3, Trollhättan, 29/1)

Sist gruppen var Sverigeaktuell ställde den in med kort varsel, enligt uppgift beroende på att man tyckte det var aningen för långt mellan Berlin och den svenska huvudstaden. Huruvida denna skröna är med verkligheten överensstämmande låter jag vara osagt, en skön story är det icke desto mindre. Denna gång verkar det emellertid som att JJ Peters och hans partyglada nötpåse gör allvar i planerna att ändra svensk mark, för två spelningar tillsammans med The Ghost Inside, Stray From The Path och Devil In Me. Detta för att fira att gruppens Century Media-debut ”Bout it!” ligger inspelad och klar för release senare i år. Mera rapcore med ansiktstatueringar blir det sedermera på Klubben i Stockholm på torsdag.

VECKANS RECENSION

Cult Of Luna

Vertikal

Indie/Border

POSTMETAL Elva minuter in i ”Vicarious redemption” låter Johannes Persson som om hans röst är under vatten. Det är också inledningen på en utdragen kamp mot elementen, där en tilltagande desperation drar åhöraren längre och längre ned i hopplösheten. På så sätt är Umeåkollektivets första album sedan den konceptuellt kontroversiella ”Eternal kingdom” (2008) en soundmässigt glåmig, tungsint och hotfull erinran om livets förgänglighet. Likt en påminnelse om att även små penslar kan göra stor konst målar ”Vertikal” med färgskalans dystraste nyanser och bombastiska kompositioner som tonsätter din inre mardröm. Det är inte alltid vackert. Ofta långt ifrån lättillgängligt. Men samtidigt så nära genreperfektion man kan komma från en grupp som vågar gå till botten med sitt uppdrag.

Bästa spår: ”Vicarious redemption”.

VECKANS TWEET