The Offspring

Days go by

Columbia/Sony

POPPUNK Det mest pålitliga draget hos Orange County-gruppen har sedan dundersuccén med ”Smash” för 18 år sedan varit dess skumpiga kvalitetsinkonsekvens. Något som är lika påtagligt på fullängdare nummer nio som någonsin tidigare. Här finns nämligen irriterande nonsensspex likt reggaestycket ”OC guns”, en illa maskerad Foo Fighters-ripoff i titelspåret och en poänglös nytolkning av ”Dirty magic” från ”Ignition” – men även en handfull låtar där The Offspring får till ett ganska så trevligt softcorestuns. Det gäller med andra ord att sålla hårt bland det erbjudna. Precis som vanligt.

Bästa spår: ”Slim Pickens does the right thing and rides the bomb to hell”.

Nile

At the gate of Sethu

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar.

Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning.

”At the gate of Sethu” är möjligen inte lättsmält allmängods. Men de som kan tänka sig ett dödsmuller som är mer än ett elementärt kadaverkrossande är skivan ett fynd av rent arkeologiska proportioner.

Bästa spår: ”The inevitable degradation of flesh”.

ÅTERBLICKEN: GRAMMYGALAN GÅR ÅT PIPSVÄNGEN FÖR METALLICA

Utgången tycktes så självfallen att själva utdelningen bara skulle vara ren formalia.

Tills Alice Cooper läste upp resultatet:

– And the winner is … ”Crest of a knave” – Jethro Tull!

Tjo flöjt, liksom.

NÄR? 22 februari 1989.

VAR? The Shrine Auditorium, Los Angeles.

VARFÖR? Visst tycktes det självklart vilka som skulle gå hem med det nyinstiftade hårdrock/heavy metal-priset.

I och med ”… And justice for all”, släppt året innan, hade ett ohyfsat thrashband från San Francisco på allvar riffat sig in bland branschens dignitärer – och på samma gång förskansat sig försäljningssiffror i miljonklassen.

Det var med andra ord en lågoddsare vilka som skulle kamma hem plaketten den där februarikvällen. De andra nominerade – Jane’s Addiction, Iggy Pop och Jethro Tull – var egentligen aldrig aktuella i förhandssnacket.

Därför blev det knäpptyst i salen när skräckrockfarfar, i sällskap med Lita Ford, läste upp resultatet. Inte bara blev Metallica snuvade på utmärkelsen, de tvingades dessutom se sig förnedrade av en folkrockig proggensemble med en vilt dansande tvärflöjtshobbit i täten. I metalkategorin.

Juryn tvingades i försvarsställning. Hånades. Ifrågasattes å det grövsta – vilket gjorde att den redan året därpå tvingades krypa till korset. Och belöna en viss thrashkvartett för låten ”One” i den då färska kategorin ”Best metal performance”.

…och på tal om giganter på bio – nu tycks arenathrashens verkliga kolosser hoppa på 3D-trenden.

Sajten Rock AAA uppger att produktions- och distributionsbolaget Front Row Networks säger sig ha timtals med unikt konsertmaterial som det kan tänkas dela med sig, såväl i tredimensionellt format som i högupplöst 1080-punktersvariant.

Enligt företagets högsta höns, John Diaz, ställs siktet på både biovisningar och släpp som köp-dvd/bluray. I alla fall i USA. Några planer som innefattar den svenska marknaden har inte avslöjats.

Metallica, å sin sida, dementerar detta med emfas. På egna hemsidan skriver bandet att Front Row Networks uttalanden är totala falsarier och att några sådana planer inte finns. Över huvud taget.

– Vi vet inte ens vilka de här snubbarna är, heter det i en besk dementi.

Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

Legion Of The Damned

Descent into chaos

AFM/Sound Pollution

THRASH METAL Betyget här ovan kan tyckas snålt och styvmoderligt tilltaget. Speciellt då gruppens femte långkörare (om man i summan inräknar ”Feel the blads”-återutgåvan) under Legion Of The Damned-flagg endast i de perifera detaljerna skiljer sig från tidigare berömvärda verk. 

För det du finner här är är ett väl beprövat hopkok av den tyska 80-talsthrashens supertrio. Vispa ihop Kreator med Destruction och Sodom, grädda det hela i nollnolltalistiskt hård studioform – och vips har du det upphovsmännen kallar för ”Descent into chaos”.

Du vet vad det handlar om. Du vet hur det låter, hur det luktar och hur det känns. Och som sådant uppfyller prestationen alla grundläggande mangelkriterier. Förutom att det har gjorts med såväl större skärpa som relevans – såväl av förebilderna som av kvartetten själv.

Lyssna på: ”Shrapnel rain”, ”Holy blood, holy war”.

Anthrax ser ut att dyka upp i Sverige med en decimerad trupp den 3 juli.

Det avslöjar Sepultura-gitarristen Andreas Kisser på sin Twitter (bild ovan) – och tillkännager samtidigt att han ska göra ett tillfälligt inhopp i gruppen. Gästspelet ska pågå i åtta spelningar.

Anledningen till detta sägs vara att Scott Ians fru Pearl Aday (dotter till rondörsångaren Meatloaf) väntar parets första barn i sommar och att den blivande pappan hellre är hemma i USA vid nedkomsten än kuskar runt på arenascener i Europa.

Detta innebär att Anthrax kan bli det andra bandet på The Big Four-tillställningen på Ullevi som tvingas uppträda utan komplett lineup. Sedan tidigare är Slayer decimerade sedan Jeff Hanneman sjukskriven efter att ha akutopererats i höger arm efter ett spindelbett. Han ersätts för stunden av Exodus-medlemmen Gary Holt och något datum då han ska vara åter i gruppen är inte tillkännagett.

Pearl Aday tillsammans med Scott Ian.

(Ett stort tack till Johan Jakobsson för tipset. Läs hans blogg här.)

Just som denna så smått tokiga metalsommar redan kändes uppskruvad till max kommer beskedet som drar åt nitbältet ytterligare.

Och de rykten som har florerat i metalvärlden det senaste året visar sig stämma.

Thrashens fantastiska fyra – Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax – gör Sverige i sommar.

Den 3 juli gör dunderkvartetten gemensam sak på Ullevi i Göteborg. Det vill säga, bara två kvällar efter att Iron Maiden har uppträtt på samma arena. Och blott två veckor efter att Metaltown (med dragnamn som System Of A Down, Volbeat, Avenged Sevenfold och At The Gates) har invigt sin nya festivalplats på Göteborg Galopp.

Det är mycket nu?

Det är väl bara ett så kallat mellannamn med extra riffgrädde på toppen.

Men samtidigt kändes det oundvikligt att turnépaketet (som gjorde några utvalda spelningar i Europa förra året) i år skulle kunna missa Sverige. Och med detta morgonbesked finns det nog ingen utväg:

Det är bara att skrota vårt landsnamn och ansöka inträde i världssamfundet som Metalnation.

Biljetterna till rumlarfesten släpps på måndag den 7 mars klockan 09.00 via bland andra Live Nation på webben samt Ticnet (077-170 70 70) och Got Event Biljett Scandinavium (031-81 10 20).

Så ställ klockan. Och gör dig redo för en rejäl laddning metal upp i rumpan den första söndagen i juli.

Jag får då säga en sak – trots att det är julhelg och Sverige i stort befinner sig i någon slags skinkkoma så finns det sug efter lite tuff veteranthrash.

Således var gensvaret på jultävlingen – där tre exemplar av Slayers senaste album ”World painted blood” sökte nya ägare – överraskande stort. Och om jag hade fått råda hade alla fått varsitt exemplar.

Men, tre var antalet. Vilket ger tre vinnare.

Och dessa är:

• Albin Lund, Storvreta.

• Johan Wiik, Umeå.

• Emmelie Reilander, Östhammar.

Ond fortsättning på er, alla tre. Och om posten sköter sig uppdrag rätt kan ni skåla in det nya året till tonerna av ”Hate worldwide”, ”Psychopathy red”, ”Not of this God” och de andra godbitarna på denna cd.

Halleluja. Eller, ett ”praise hell Satan” kan man ju också utbrista i. För det kan verka som att julstämningen gör även den mest skeptiske en smula givmild.

Men så måste vi ju också fira ett av veckans trevligaste besked: nämligen att Slayer gör ett huvudstadsbesök tillsammans med Megadeth den 19 mars nästa år. 

Och vad är bättre då än att jag bjuder tre bloggläsare på varsitt finfint ex av senaste albumet ”World painted blood”? Inte mycket, skulle jag påstå.

I alla fall. Så är det. En styck supertung thrash-cd kan bli din. Och det enda du behöver göra är att mejla mig på mattias.kling@aftonbladet.se senast på annandagen så skickar tomtefan ut vinsten snabbare än du hinner säga ”lägg ägg i Kerry Kings skägg”. Viktigt dock – du måste uppge din postadress för att kunna vara med i utlottningen. Så enkelt är det, ingen adress – ingen cd. 

Som extra underhållning i väntan på ”Karl Bertil Jonssons julafton” (SVT1, 19.00) är det bara att spana in nedanstående Youtubeklipp. Väntar på att grannarna här i Vasastan ska inspireras av detta till nästa år.

2008 gjorde death metal-legendarerna från Göteborg ett framträdande på Sweden Rock som fick vanligtvis betygsparsamme kollegan Marcus Grahn att plocka fram den grovkalibriga pluskanonen på allvar.

”Vill inte använda andra beskrivningar än svordomar.

För det är fan så bra, det här.

Fan så privilegierat att få höra de stilbildande, de eviga riffen, att få se Tomas Lindbergs iver, tacksamhet och energi.

Det är sjuttio historiska minuter, om man hör till dem som blir entusiastiska av inräkningen bam, bam, bam, bam, bam … go!”, skrev Grahnen entusiastiskt men korrekt i tidningen fredagen den 6 juni om At The Gates livecomeback i Sverige efter en tolvårig träda.

Själv tog jag mig an bandet några månader senare på KB i Malmö med samma entusiasm, men med ett fyrplusbetyg som ändå kunde ha blivit en femma. Men som inte blev det.

”I ramadantider halalslaktar At The Gates sin gyllene kalv och serverar bitar till var och en som något förskrämt kysser det brinnande mörkret”, hette det i Aftonbladet den 4 september i samband med premiären på det som skulle bli bandets fyra sista spelningar i Sverige någonsin.

Men ibland blir det ju inte som det är tänkt. Och förbannat trevligt är ju det.

I dag presenterar Göteborgsfestivalen Metaltown att kvintetten, vars svanesång ”Slaughter of the soul” helt rättvist ses som en av de starkaste blågula metalskivorna genom tiderna, återuppstår ännu en gång nästa sommar. Framträdandet i hemstaden blir det enda på svensk mark under 2011. Vilket ju så klart inte gör peppen desto mindre.

Metaltown flyttar nästa år från den väl inkörda skådeplatsen i Frihamnen i Göteborg till galoppbanan nära Säve flygfält på Hisingen. Övriga hittills bokade band är System Of A Down, Raubtier, Cradle Of Filth samt Parkway Drive.

Den 17–18 juni nästa år är det… bam, bam, bam, bam, bam, go!

Den 22 januari nästa år är det dags för allas vår favoritkanal när det kommer till public service att dela ut sina glimrande priser till artister som på något sätt har förtjänat det.

Som sig bör bjuds det på en rad framträdanden som den genomsnittlige bloggläsaren bryr sig föga om (Oskar Linnros, Tove Styrke och Säkert för att nämnda några redan presenterade) men just i detta nu blir det officiellt att arrangörerna även plockar fram det tunga artilleriet.

På scen i Lisebergshallen denna lördag står nämligen också inga mindre än hemmasönerna i The Haunted. Och nog kan de tänka sig att bjuda radiolyssnarna/galapubliken på något speciellt.

– Vi tänkte eventuellt spela en ny låt, avslöjar basisten Jonas Björler för bloggen.

Nämnda stycke blir då ett exklusivt smakprov från kvintettens sjunde studioalbum, som har fått en uppskjuten release till den 23 mars. Det ännu titellösa verket spelades in nu under senhösten tillsammans med Tue Madsen i hans Antfarm-studio i danska Århus.

– Skivan blir väldigt bred i soundet och kommer representera allt The Haunted står för, berättar Björler.

På grund av det senarelagda albumvsläppet tvingas gruppen också skjuta på de spelningar som var aviserade i Stockholm och Göteborg i mars. Nya datum är 14 april (Debaser Medis) och 15 april (Brewhouse).