Arkiv för tagg thrash metal

- Sida 2 av 4

Veckans recension

av Mattias Kling
Sodom

:+++:

Sodom

In war and pieces

Steamhammer/Playground

THRASH METAL Att sångaren och basisten Tom ”Angelripper” Suchs favoritband heter Motörhead är rätt talande. För på samma sätt som förebilderna har den tyska veterantrion gjort pålitligheten och stringensen till ett signum som vårdas väl, även snart 30 år in i karriären. Det här är studioalbum tretton men inte för den skull något otursnummer i diskografin. I stället är skivan som sig bör en kvalitativ uppvisning av komplikationsbefriad grovarbetarthrash med uppkavlade skjortärmar och envist utslitna jeansknän. Den sturskt konservativa inställningen gör att ”In war and pieces” knappast kommer att locka in några nya beundrare. Men ni redan trogna har all anledning att ta notis.

Bästa spår: ”Nothing counts more than blood”.

Bonusrecensioner: Firewind/Forbidden/All That Remains

av Mattias Kling
Firewind

++

Firewind

Days of defiance

Century Media/EMI

POWER METAL Ozzy Osbournes förre gitarrist Zakk Wylde fick respass med motiveringen att han alltför ofta sparade sina bästa låtidéer till egna bandet Black Label Society. Någon dylik konkurrens lär dock inte uppstå med hans ersättare på platsen, grekiskbördige Gus G, då det är svårt att se hur The Prince of Darkness kan få någon som helst användning av dylika muntergökseskapader längs grepphalsen som hans nya rekryt ägnar sig åt. 

Märk väl, är din frukostnäring sådant som Firewind tidigare har släppt så finns det på ”Days of defiance” nog med kalorier för att hålla dig på benen fram till lunch. Utförandet är så klart klanderfritt och flyhänt, hjärtpumpande muntert och med en melodisk klämmighet som får beundrare att sjunga och headbanga. 

Jag passar. Och hoppas att Gus G behåller sina riff för sig själv. Även om Ozzy efter senaste misslyckandet ˝Scream” behöver ny musikalisk stadga så finns den inte att finna här.

Lyssna på: ”Heading for the dawn”, ”Embrace the sun”.

Forbidden

+++

Forbidden

Omega wave

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Med Steve Smyth på ena gitarrpositionen så är det kanske inte så konstigt att det låter Nevermore mellan varven. Men så var San Francisco-ensemblen heller aldrig den mest vildsinta snorvalpen i den 1980-talsmäktiga Bay Area-vågen, utan i stället lika intresserad av att bygga tekniska fasader som att headbanga sönder de samma. 

Här är då comebacken. Som mer följer upp ”Twisted into form” (1990) än gruppens där på följande utgåvor ”Distortion”(1995) och ”Green”(1997). Att omslaget gör en konceptuell nickning till debuten ”Forbidden evil” (1988) säger en hel del. Och även om kvaliteten inte når upp till samma nivå som sattes med de två första utgåvorna finns det här nog med förbjuden frukt för att göra nostalgikern nöjd och glad.

Lyssna på: ”Forsaken at the gates”, ”Immortal wounds”.

All That Remains

+++

All That Remains

For we are many

Prosthetic/Sound Pollution

METAL I intervjuer talar frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) sig gärna varm om träningsknep för att bygga muskler och om sitt amerikanskt rabiata vapenintresse. Av detta kan man ju luras att tro att musiken skulle följa samma konsekventa macholinje, vilket emellertid bara är en del av sanningen. För även om All That Remains har inslag fläskiga nog att uppfylla årsbehovet av isterband i Småland har gruppen också en mjukare sida, som gör att den närhelst det tycks vara befogat gärna brister ut i mysiga emorefränger som motsäger det mesta av den tuffa framtoningen. Men det är nog någonstans där combon önskar befinna sig. Mellan testosteronmos och tivolikorv. Ta gärna slangen med stark senap, det tjänar den på.

Lyssna på: ”The last time”, ”Keepers of fellow man”.

The return of the bonusrecensioner

av Mattias Kling

Vänner och fiender – jag vet inte om ni har saknat det. Men jag har i alla fall känt att det officiella forumet via Aftonbladet inte riktigt medger plats för mig att ta upp allt som jag anser mig kunna tycka om.

Så, därför. Tillbaka är här de så kallade bonusrecensionerna. Vissa av skivorna har några veckor på nacken, i något fall till och med månader, men jag hoppas ändå att det kan ges en god stund läsning.

En formnyhet för denna återkomst är att jag där det är möjligt länkar lyssningstipsen direkt till Spotify. Bara att klicka på låttiteln så kör den igång. Förutsätt att ni använder denna streamingtjänst alltså. I de fall där låten ifråga inte är utlagd kommer jag i stället att länka till ett Youtube-klipp. Enkelt och rakt.

Så, nog om detta. Då kör vi väl då? Och, kom ihåg: Alla eventuella felstavningar och grammatiska oegentligheter är ovidkommande. Jag fixar bara ett korrekt språk då jag får betalt för det.

Apocalyptica

++

Apocalyptica

7th symphony

Dragnet/Columbia/Sony Music

METAL När den finländska stråkensemblen gjorde entré under tidigt 1990-tal var det som en kuriositet och en underhållande stundförströelse. Spela Metallica-covers på cello? Galet! Men likafullt en smula underhållande på en festivalscen då inget mer nödvändigt gör anspråk på uppmärksamheten.

Sedan dess har som bekant mycket vatten flutit under broarna och gruppen har på den här sidan millennieskiftet lämnat sitt initiala tolkningsuppdrag och förevisar här album nummer fyra med enbart egenkomponerat material. Beklagligtvis uppvisar kvartetten emellertid på sjunde symfonin att omdömet har brustit något denna gång när det gäller gästartisterna. Gavin Rossdale från skällsordet Bush? Flyleafs Lacey Sturm? Kompetente men i sammanhanget bleke Brent Smith från Shinedown? Faktum är att inte ens annars så pålitlige Joe Duplantier från utmärkta Gojira lyckas få upp något annat än styrfart i ”Bring them to light”.

Då återfinns räddningen i stället i de instrumentala styckena. Som är som sig bör, flyhänt framförda och ljudbildsintressanta. Men som bärande grund för ett helt album är de som helhet aningen för svaga.

Lyssna på: ”Sacra”, ”2010”.

Alter Bridge

++++

Alter Bridge

ABIII

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK/GRUNGE Lyssna och lär, Weiland och kompani. Tredje albumet från Creed-avläggaren Alter Bridge är nämligen allt det som Stone Temple Pilots comebackalbum, släppt i maj i år, inte var. Melodioffensiven, anförd av Slashs livesidekick Myles Kennedys fantastiska sånginsats, är så effektiv att den sturskt spränger tidigare reservationer som jag har haft angående gruppens verk. Den här blandningen av tidiga Pearl Jam och Soundgarden slår nära nog alla andra Seattleromantiker på fingrarna – nya som gamla.

Lyssna på: ”Life must go on”, ”Isolation”.

My Dear Addiction

++

My Dear Addiction

New blood

Supernova/Cosmos Music Group

METAL Man kan nästan höra hur de drömmer om pyrotekniksynkroniserade eldkaskader, en publik som hoppar och sjunger och om fyrverkerier som som lyser upp försommarhimlen i ett hamnområde i Göteborg. Att Älmhultsgruppen har upphöjt In Flames till närmast religiösa höjder är inget avfärdande i sig; enbart ett fastställande och redogörelse över sakernas tillstånd. Dock går det inte att blunda för den uppenbara talang som huvudkompositören och sångaren Kim Lindstén besitter. När det gäller självklara refränger är han en mästare – vilket ger en anvisning om att kvintetten har potential att växa sig riktig stark.

Lyssna på: ”Through the ashes”, ”One of the lucky ones”.

Autopsy

++++

Autopsy

The tomb within

Peaceville/Playground

DEATH METAL Inom några få sekunder känner man ju sig lite smutsig på något sätt. Liksom besudlad av onämnbara kroppsvätskor, skit och avfall. Fjärran från tidsenlig studioklinik håller comebacktruppen från Kalifornien sin dödsmetall skitig och rudimentär. Och låter därmed ungefär lika rått och bra som den har gjort sedan snuskfina debutalbumet ”Severed survival” (1989). Ni som kan er uråldriga dödsmetalläxa förstår därmed att det är läge att dyrka. Och se till att värma upp duschen för en välbehövlig rengöring av samtliga kroppsöppningar efteråt.

Lyssna på: ”The tomb within”, ”Human genocide”.

Kamelot

+++

Kamelot

Poetry for the poisoned

Ear Music/Edel/Playground

PROGMETAL På den progressiva scenens skuggsida samsas smådjävlar med mystiska kvinnliga som hemsöker dina drömmar. I en King Diamond-nickande form – som dock endast antar komplett konceptskrud i den fyrdelade titelsviten – gästas bandet av Simone Simons (Epica), Gus G (Firewind/Ozzy Osbourne), svenske Björn ”Speed” Strid (Soilwork) och Jon Oliva (ex-Savatage, Jon Oliva’s Pain) och tar sin musik till avsevärt mörkare jaktmarker än på föregångaren ”Ghost opera” (2007). Musikaliskt prestationsperfekt, starkt sjunget av Roy Khan och tillräckligt eklektiskt för att aldrig bli ointressant eller stillastående – ändå kan jag inte heller denna gång hänge mig till den mest entusiastiska anhängarskaran. Även om lyxutgåvans tolkning av Nick Caves Kylie Minogue-duett ”Where the wild roses grow” är oväntat lyckad.

Lyssna på: ”House on a hill”, ”If tomorrow came”.

Street Dogs

+++

Street Dogs

Street Dogs

Hellcat/Cosmos Music Group

PUNK Jag vet, vi gillar alla Dropkick Murphys. Men, handen på hjärtat – mellan varven kan de bli lite väl irlänskt tjolahoppsanmuntra. Och därmed tappa en del av sin ursprungliga fackföreningscharm. Nåväl, frukta inte. Om tidigare torgförda åsikt stämmer överens med din så finns det ett gott alternativ. Se där, hälsa på Street Dogs. Om du i din ägo har Dropkick Murphys ”Do or die” så torde namnet Mike McColgan vara bekant, då han sjöng på detta album innan han hoppade av gruppen för en karriär som brandman. Och det är någonstans där man kan placera Street Dogs, som vid detta laget är inne på album nummer fem. De irländska arbetarklassinfluenserna finns ständigt där, men utgör snarare ett garnityr än ett ändamål i sig. För det är i härligt punkriviga pubnötarstycken som ”Too much information” eller ”Hang ’em high” som konstellationen övertygar mest.

Lyssna på: ”Yesterday”, ”Harpo”.

 

The Crown

+++

The Crown

Doomsday king

Century Media/EMI

DEATH/THRASH METAL I tider då rojalismen firar nya triumfer i Sverige så borde fler upptäcka vilka som är de riktiga kungligheterna här i landet. Du gissade det – efter en sjuårig träda då medlemmarna bland annat har ägnat sig åt Angel Blake och Engel – är Trollhättangänget tillbaka i leken. En titelmässig blinkning till karriärtoppen ”Deathrace king” (2000) är vare sig obefogad eller för den delen speciellt nödvändig. Med nye sångaren Jonas Stålhammar (God Macabre) som ersättare för Johan Lindstrand blickas det lika mycket åt sidorna som att backspegeln är fast fokuserad på den egna diskografin. Det norpas friskt från allsmäktiga Slayer (smaka bara på titeln ”Angel of death 1839” eller ”Dead skin mask”-riffen i ”The tempter and the bible black”) men ett på självklart sätt får tidig Göteborgsdöds à la At The Gates också stort utrymme i mixen. ”Doomsday king” lär därmed frälsa få nya själar, men för oss redan införstådda är skivan ett rungande bevis för att den verkliga hertigen av Västergötland då rakt inte heter Daniel Westling.

Lyssna på: ”The tempter and the bible black”, ”He who rises in might – from darkness to light”.

The Haunted i studion

av Mattias Kling
The Haunted

I dag är det dags för de västsvenska nythrasharna att påbörja inspelningarna av uppföljaren till 2008 års ”Versus”.

Sin sentida vana trogen har gruppen sökt sig till vårt sydvästra grannlandför en lämplig studio, som även denna gång tycks vara Tue Madsens Antfarm-faciliteter i Århus.

Något namn på verket har ännu inte presenterats, och releasedatumet är satt till tidigt nästa år.

Bandet kommer emellertid att posta löpande uppdateringar på sin hemsida. Och dem hittar ni via denna adress.

Monsterthrash på Debaser Slussen

av Mattias Kling
F.K.Ü

Färska rockbegivenheten Club Paranoid – ett samarbete mellan Close-Up Magazine, Debaser och Gibson – verkar tycka att den 6 oktober är ett datum värt att minnas. Och, varför inte? Denna dag har i världshistorien bjudit på milstolpar som att Formosus år 891 väljs till påve sedan Stefan V avlidit en knapp månad tidigare, eller att Barbro Beck-Friis, Kerstin Ekman och Annika Åhnberg alla promoveras till hedersdoktorer vid Sveriges lantbruksuniversitet 2007.

I år kan det bli ännu en hållpunkt i världshistorien, då Uppsalacombon F.K.Ü. beger sig några mil söderut och bjuder huvudstadspubliken på lite skräckfilmsthrash. 

Dessutom har hemmasönerna i Scarpoint aviserat ett besök på scen. Bandet nådde nyligen massmedial exponering sedan undertecknad berättat om projektet Sweden United i en stort uppslagen artikel i Aftonbladet. Mer om detta går att läsa här. Antimobbningslåten ”Open your eyes” släpps till allmän konsumtion veckan efter framträdandet på Debaser och gruppen utlovar överraskningar för den som dyker upp på spelningen.

Dessutom går det under kvällen att vinna friplåtar till decemberevenemanget Thrashfest, då bland andra Exodus, Kreator och Death Angel manglar loss på Debaser Medis.

Inträde facila 80 kronor, 18 år i dörren. Den 6 oktober var datumet.

Mösh it üp!

Veckans texter

av Mattias Kling
Volbeat

++++

Volbeat

Beyond hell/Above heaven

Vertigo/Universal

METAL/ROCK Det går att beskriva Danmarks största bidrag till helgfestiviteterna sedan J C Jacobsen buteljerade sin första Carlsbergflaska som ett slugt och effektivt destillat av ett halvsekels rockhistoria på tre rappa och välfriserade minuter.

Det har gjorts förr. Och även om det lämnar dammluckor öppna för generaliseringar och misstolkningar finns det något träffande i en sådan definition. Och därmed behövs få ytterligare beskrivningar. Har du de senaste åren missat såväl ”The garden’s tale” som ”Maybelline i hofteholder” eller undgått att bevittna frontmannen Michael Poulsen stresskamma frisyren på en festivalscen så läser du säkert fel recension. Se så. Byt till något annat. Det finns säkert något mer tilltalande som bedöms och analyseras härintill.

Du som är kvar vet vad Volbeat gör och kan. Vi kan kalla det rak och rapp rockabillythrash’n’roll med få omskrivningar eller komplikationer. Du får det i inledande ”The mirror and the ripper”, i ”A new day” eller i de punkrökiga ”Magic zone” och ”A better believer”.

Men kvartetten lägger också ut en rad distraktioner som bevisar att en nyhet också kan vara en kombination av två välkända ting. Som att maniskt Slayer-riffande helt plötsligt bryts ner i en smäcker 50-talsrefräng i ”Who they are”. Eller att Kreators Mille Petrozza får rossla av sig i ”7 shots” medan Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway förvandlar ”Evelyn” till den svettigaste dödsschlager du kan tänka dig. 

Maken till välbuteljerade partymelodier lär du få leta länge efter i höst.

Bästa spår: ”Evelyn.

ÅTERBLICKEN: PANTERAS ”COWBOYS FROM HELL”

Producenten Terry Date bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror.

Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

Pantera

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Under den större delen av 1980-talet såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Sagt och gjort. Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God, Five Finger Death Punch och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga riffprecision och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng och frontmannen tar i från tåspetsarna i ”Shattered”.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd, där huvudakten får sällskap av en liveskiva samt en demosektion med tidigare ohörda spåret ”The will to survive”.

Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Bonusrecensioner: Sons Of Liberty/Witchery

av Mattias Kling
Sons Of Liberty

+++

Sons Of Liberty

Brush-fires of the mind

Century Media/EMI

METAL Det mest remarkabla med denna soloutflykt är inte musiken i sig, då den, av förklarliga skäl, befinner sig väldigt nära Iced Earths komplexa riffmetal.

I stället är den mest slående utvecklingen den som huvudpersonen Jon Schaffer har genomgått ideologiskt.

Från att i efterdyningarna av 11 september-attackerna ha varit en av de ivrigaste patrioterna har gitarristen nu vänt sitt älskade USA ryggen. Eller, i alla fall, dess politiska ledning.

Men om vi lämnar de konspiratoriska diatriberna, som ofta närmar sig rent högerextrema föreställningar om att de styrande skulle vara kidnappade av storkapitalet med den amerikanska centralbanken i spetsen, därhän och i alla fall ger Schaffer en eloge för att han har modet att omvärdera sin världsbild kan vi också lämna de politiska irrfärderna därhän och ta upp det som betyder något: musiken. Och som jag tidigare skrev så kommer Iced Earths mångtaliga anhängare att känna igen sig i mycket på ”Brush-fires of the mind”. Även om det är 42-åringen själv som hanterar de flesta instrument själv och dessutom luftar lungorna och lyriken befinner sig närmare jordskorpan än sci-fi-sagor likt ”Something wicked”-följetongen så råder det ingen tvekan om att du lugnt kan sortera in skivan väldigt nära ”The glorious burden” eller ”Framing armageddon” i samlingen.

Konspirationer till trots – den slutsatsen kan du lita på.

Bästa spår: ”Don’t tread on me”.

Witchery

+++

Witchery

Witchkrieg

Century Media/EMI

THRASH METAL Har du numren till Kerry King (Slayer), Jim Durkin (Dark Angel), Hank Sherman (Mercyful Fate, Demonica), Gary Holt (Exodus) och Lee Altus (Exodus, Heathen, exDie Krupps) i mobilen – och tvekar inte att använda dem?

Grattis, då heter du säkert Patrik Jensen och lyckas fylla den nya utgåvan med sidospåret Witchery med thrashdignitärer så det räcker och blir över. Som om bandets grunduppställning då inte skulle vara god nog. Riffmaestro Jensen känner alla möjligtvis igen från The Haunted, och här görs han sällskap av Rickard ”Rille” Rimfält (Seance), Sharlee D’Angelo (Arch Enemy, Spiritual Beggars), Martin Axrot (Opeth, Bloodbath) samt nytillkomne vokalisten Erik ”Legion” Hagstedt (ex-Marduk/Devian).

Väldigt mycket namedropping där kanske, men på något sätt är det motiverat. För femte utgåvan under ovanstående flagg må vara en kompetent thrashbomb som ofta närmar sig de mer rasande stunderna på The Haunteds tre första album, det är ändå beståndsdelarna som gör att den reser sig över mängden.

Legions dödsraspiga vokalattack ger materialet en mer aggressiv finish än tidigare, vilket passar bra då även riffbyggena önskar mer primal respons än imponerat gillande. 

Om du tycker att ”rEVOLVEr”, ”The dead eye” och ”Versus” var för pretentiöst överarbetade så är det här ett givet val.

Bästa spår: ”Witchkrieg”.

Thrashaholics unite

av Mattias Kling

December är för de flesta så klart luciafirande, julstress och förberedelser för att lägga ännu ett år åt handlingarna.

Men i år kommer ett synnerligen välkommet avbrott i helgstöket – då inte mindre än fyra hårdriffande grupper gör gemensam sak under parollen Thrashfest 2010 på Debaser Medis den 8 december.

På scen denna afton står grekiska Suicidal Angels, amerikanska veteranakterna Death Angel och Exodus samt nyligen Metaltown-aktuella germanerna i Kreator.

Biljetterna till denna helkväll släpps måndag den 28 juni via Debaser och Tickster.

The big four live

av Mattias Kling

Precis tillbaka från biografen i Tumba Folkets hus, en omgivning så o-thrash det kan bli, och kvällens visning av The big four live. Får säga att initiativet är fantastiskt, att kabla ut unika konserter så att folk även i Knäckebrödhult kan få se dem i något som i alla fall ska vara livesändning. Och med ett fett ljudsystem och stor skärm.

Det mesta funkade bra, förutom att ljudmixningen nedifrån Sofia, Bulgarien, knappast gjorde sig för en biosalong. Genomgående för alla band var att trummorna hamnade väldigt lågt i mixen och speciellt Slayer och Megadeth ofta lät grötigare än ett fat Ris à la Malta på julafton.

Men, det var ändå en unik afton. Inte nog med att thrashscenens åttiotalsgiganter turades om på scen – de tog även det historiska tillfället att stå på den. Samtidigt.

Som första extranummer på Metallicas set fick bandet sällskap av medlemmarna i Slayer, Anthrax och Megadeth i en förbrödrande version av Diamond Heads ”Am I evil?”. Med tanke på de hårda ord som har utbytts mellan grupperna – allt på ett eller annat sätt utgående från Megadeths Dave Mustaine – så var det en tjusig syn. Även om Kerry Kings synbara frånvaro tyder på att han inte har glömt gammal groll med, just det, Mustaine.

Nedan följer gruppernas spellistor på biosändningen. Och även ett snabbuppladdat klipp från ovan nämnda happening. Och tydligen var min uppladdning på Youtube så exklusiv att formidabla nyhetssajten Blabbermouth valde att länka till min muggiga iPhone-film. Ibland är snabbheten det som betyder något.

*update* Efter att detta blogginlägg publicerats så dök det upp ännu en Youtube-video, filmad från publikplats i Sofia. Jag slänger med den också då.

Anthrax:

1. Caught in a mosh

2. Got the time

3. Madhouse

4. Antisocial

5. Indians/Heaven & hell

6. Metal thrashing mad

7. I am the law

Megadeth:

1. Holy wars… the punishment due

2. Hangar 18

3. Headcrusher/In my darkest hour

4. Skin o’ my teeth

5. Hook in mouth

6. Sweatin’ bullets

7. Peace sells

Slayer:

1. World painted blood

2. War ensemble

3. Hate worldwide

4. Seasons in the abyss

5. Angel of death

6. Mandatory suicide

7. Chemical warfare

8. South of heaven

9. Raining blood

Metallica:

1. Creeping death

2. For whom the bell tolls

3. Harvester of sorrow

4. Fade to black

5. Cyanide

6. One

7. Master of puppets

8. Nothing else matters

9. Enter sandman

10. Am I evil

11. Hit the lights

12. Seek and destroy

The Big Four på bio. I Sverige.

av Mattias Kling

Som jag skrev för drygt ett dygn sedan så kommer Metallicas, Megadeths, Slayers och Anthrax gemensamma konsert på Sonisphere-festivalen i Sofia den 22 juni att sändas till biografer världen över.

Och bara några timmar efter att jag efterlyst info om svenska visningar så presenterar Folkets Hus och Parker just det. Med råge.

Nämnda konserter kommer nämnda datum att visas i ett 50-tal städer runt om i vårt avlånga land. Det innebär att det är första gången som metal livesänds till svenska biografer, efter att liknande arrangemang med bland andra David Bowie, Genesis och Robbie Williams har genomförts tidigare.

Biljetterna till Big Four Live släpps den 28 maj. För en lista på vilka städer och biografer som är aktuella, kolla in Folket Hus och Parkers hemsida

Sida 2 av 4
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB