Innan bloggen tar semester tänkte jag kasta mig över tränarna i La Liga den gångna säsongen.

Det här med betygssättningar är alltid vanskligt och lurigt, då väldigt mycket måste tas med i bedömningen. Spelarmaterialet, de ekonomiska förutsättningarna, spelarförsäljningar/nytillskott, förväntningar och klubben egen målsättning.

Betygsskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Mer än mycket väl godkänt

20. Real Betis
Pepe Mel – betyg: 1/5
En förevig hjälte i Betis-kretsar och förde först klubben tillbaka till La Liga, innan han i fjol tog laget till en sjundeplats och rakt ut i Europa. Men i höstas blev det magplask för Pepe Mel, som inte fick ihop spelargruppen och inte lyckades ersätta de nyckelspelare som lämnade.
Juan Carlos Garrido – betyg: 1/5
Fick bara några veckor på sig och lyckades praktiskt taget inte göra någonting. Hade supportrarna emot sig från dag ett, spelarna emot sig efter ett par veckor och kort därpå också ledningen.
Gabriel Calderón – betyg: 1/5
Det går inte sätta godkänt på en tränare vars lag ramlar ur ligan med huvudet före. Men spelmässigt har det sett bättre ut sedan Gaby Calderón tillträdde i slutet av januari – även om det inte blev den effekt som klubbledningen hade hoppats på.

19. Valladolid
Juan Ignacio Martínez – betyg: 1/5
Nej, det ville sig inte allt för JIM i Valladolid. Hans defensiva tänk sken igenom ganska snabbt, men spelarmaterialet för att utföra det på bästa möjliga sätt fanns inte där. Jag fick också känslan att han hade svårt att få med sig spelargruppen alla gånger – speciellt i slutspurten.

18. Osasuna
José Luis Mendilibar – betyg: 1/5
Den solklaraste ettan tillsammans med Juan Carlos Garrido. Inledde säsongen med tre raka förluster – det blev droppen.
Javi Gracia – betyg 2/5
Det är alltid svårt att sätta godkänt på en tränare vars lag åker ur, men hade tabellen bara räknat med Javi Gracias sejour i Osasuna hade klubben faktiskt klarat sig. Det är knappt det räcker för godkänt, men det faktum att det blev en tydlig förändring spelmässigt och att spelargruppen alltid trodde att det skulle lösa sig får bägaren att rinna över till Gracias fördel. Nu klar för Málaga.

17. Almería
Francisco Rodríguez – betyg: 3/5
Gjorde sin första säsong som tränare på den här nivån, och hade ett spelarmaterial som på pappret var sämst i ligan. Med det i åtanke, samt faktumet att Almería inledde säsongen riktigt dåligt gör att Francisco får klart godkänt. Fortsätter i klubben.

16. Elche
Fran Escribà – betyg: 2/5
Insåg en bit in i säsongen att det var ett måste att återgå till gamla principer och den defensiva fotbollen som faktiskt förde Elche upp till La Liga. Utfallet blev lyckat, och en överlag stabil säsong senare kan Escribà fira sommar med vetskapen om att träna Elche i högstadivisionen även till hösten.

15. Granada
Lucas Alcaraz – Betyg: 2/5
Kom in och bidrog med en positiv effekt 2012/13, och gavs stort förtroende inför den nyss avslutade säsongen. Däremot, sett till förutsättningar och ett riktigt bra spelarmaterial, var förväntningarna betydligt högre. Klarar sig på målsnöret.

14. Espanyol
Javier Aguirre – betyg: 3/5
Stabil säsong av mexikanen och hans Espanyol, även om det blev en betydligt lägre position än vad det borde sett till hur det såg ut några omgångar från slutet. Trots det en klart godkänt för Aguirre, som nu tackat för sig i Barcelona-klubben.

13. Getafe
Luis García – betyg: 1/5
Förfogade över ett spelarmaterial som snarare borde kämpat om Europa än i botten, och i mars fick ledningen nog. Ingen lyckad säsong för García.
Cosmin Contra – betyg: 2/5
Hade ingen lätt uppgift, och fick många motgångar direkt. Men den tidigare Getafe-spelaren lyckades rädda upp situationen, och fick, som det verkar, spelarna att tro på att saker och ting kunde vändas till något positivt. Fortsätter nästa säsong.

12. Rayo Vallecano
Paco Jémez – betyg: 4/5
Jag är en stor supporter av Paco Jémez och hans filosofi. Och jag blir än övertygad om att han en dag kommer träna en storklubb när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen. I mångas ögon var Rayo helt uträknade när våren kom, men med samma fotbollstänk och en stor entusiasm lyckades Jémez få sina spelare att vända trenden och slutspurta in i mål som stora vinnare.

11. Málaga
Bernd Schuster – betyg: 2/5
Kontraktet hade automatiskt blivit förlängt om Málaga parkerade på övre halvan, och det ryktades att spelare inte gav allt i slutet för att just det inte skulle hända. Sant eller ej, Schuster blev inte särskilt lyckad i Málaga. Går nu skilda vägar med klubben.

10. Levante
Joaquín Caparrós – betyg: 4/5
Levante + Caparrós = sant? Ja, onekligen. Tränarvetanen visade sig vara en perfekt matchning för Levante och har lett klubben till en ny framgångsrik säsong med sitt defensiva tänk och engagemang.

9. Celta Vigo
Luis Enrique – betyg: 3/5
Huserade i lägre regioner än de borde gjort under stora delar av säsongen, men Luis Enrique fick till slut riktigt bra ordning på spelartruppen och hela våren har det spelmässigt sett väldigt bra ut. Är nu klar för sin tidigare klubb som spelare, FC Barcelona.

8. Valencia
Miroslav Djukic – betyg: 1/5
Såg allmänt uttråkad ut på Mestallas tränarbänk och fick inte alls med sig spelargruppen. Amadeo Salvo väntade in i det sista och ville ge Djukic säsongen ut, men var till slut tvungen att ge honom foten. Totalfiasko.
Juan Antonio Pizzi – betyg: 2/5
Poängmässigt blev det ingen jätteförändring när Pizzi kom in, även om det började riktigt bra med segern på Camp Nou som en höjdpunkt. Klarar ändå ett godkänt tack vare en spelmässig klar förbättring. Fortsätter nästa säsong.

7. Real Sociedad
Jagoba Arrasate – betyg: 3/5
Ingen vidare succé i Champions League (även om det var mycket stolpe ut) och en jobbig inledning på ligasäsongen. Men unge och orutinerade Jagoba Arrasate lyckades ändå behålla kylan och vända trenden. Det blev en fin sjundeplats till slut.

6. Villarreal
Marcelino García Toral – betyg: 4/5
Förde Villarreal upp till La Liga, och följer upp det med en sjätteplats i comebacken. Otroligt starkt, även om spelarmaterialet var riktigt bra. Nu är kraven och förväntningarna högre inför hösten.

5. Sevilla
Unai Emery – betyg: 4/5
Lyckades till slut hitta kontinuitet och få Sevilla att växa successivt under säsongen. En stark femteplats och som grädden på moset en Europa League-titel. Unai Emery kan känna sig riktigt nöjd.

4. Athletic Club
Ernesto Valverde – betyg: 4/5
Gjorde precis som i Valencia förra säsongen: kom in och skapade trygghet. Det räckte inte bara till en plats i toppskiktet, utan hela vägen till en kvalbiljett till Champions League.

3. Real Madrid
Carlo Ancelotti – betyg: 4/5
Maskineriet hackade periodvis under hösten, men med ett nytt spelsystem (genidrag) fick Carlo Ancelotti kontroll över allt. Real Madrid-maskinen trummade sedan på och fick med sig två av tre pokaler hem.

2. Barcelona
Gerardo Martino – betyg: 2/5
Kom in mitt under försäsongen under väldigt prekära omständigheter, då cancersjuke Tito Vilanova inte längre kunde fortsätta sitt uppdrag som huvudtränare för Barcelona. Och sett till det, att som helt ny i en klubb, i en ny miljö och med gigantiska förväntningar sett till att vinna är allt, måste Martino ändå få godkänt. Han var snubblande nära att ro hem en titel, men föll på mållinjen. Ändå: tvåa i ligan, final i Copa del Rey och kvartsfinal i Champions League. Men det räckte inte för en fortsättning.

1. Atlético de Madrid
Diego Simeone – betyg: 5/5
Det vore tjänstefel av mig att inte dela ut högsta betyg till Diego Simeone. Ja, nästa tjänstefel att inte dela ut högre än högsta betyg. Det är ett revolutionerande och otroligt beundransvärt arbete han har gjort med Atlético de Madrid. De har inte bara tagit sig upp till toppskiktet, utmanat de två stora giganterna i enstaka matcher, utan kan nu verkligen titulera sig som en av Spaniens stora giganter själva. Hatten av, Cholo. Vilket enastående jobb du har gjort!

—

Det var också de sista raderna ni kommer lösa på den här bloggen för åtminstone ett tag framöver. Nu tar den nämligen lite välbehövlig semester och undertecknad riktar i stället fokus mot sommarens stora fotbollsfest i Brasilien.

Tack för att så många varit med och läst under säsongen, ni har varit en stor inspirationskälla med kommentarer och tips. På återhörande!

Det är dags att knyta ihop säcken och presentera betygen för lagen som placerade sig i den absoluta toppen. Lag 20-16, 15-11 och 10-6 är redan presenterade.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

5. Sevilla – 4

Kommentar: Jag kritiserade Unai Emery i höstas för att han roterade alldeles för mycket (något han förvisso alltid gjort i alla klubbar han har tränat). Men han bättrade sig, hittade både ett passande spelsystem och en startelva han spelade mer kontinuerligt. Det slutade med en fin femteplats och en Europa League-trofé. För första gången på flera år känns det som Sevilla är tillbaka i toppen för att stanna.

Säsongens bäste spelare: Ivan Rakitic.
Säsongens floppspelare: Ingen har utmärkt sig så pass negativt.

—

4. Athletic Club – 4

Kommentar: Athletic har gjort nya San Mamés till en skräckinjagande borg där motståndarlagen skärras så fort de hör publiken från spelartunneln. Men det som är mest imponerande är hur Ernesto Valverde byggt en lagmaskin som inte bara plockar poäng på hemmaplan, utan har ett grundspel att luta sig tillbaka mot (det var betydligt virrigare under Marcelo Bielsa, åtminstone den sista säsongen) som också har gett en stor poängskörd på bortaplan. Inget lag kommer få det lätt att kvala sig till Champions League om Athletic Club dras på lotten.

Säsongens bäste spelare: Aymeric Laporte.
Säsongens floppspelare: Stjärnvärvningen Beñat Extebarria har inte varit närheten av en startplats.

—

3. Real Madrid – 3

Kommentar: Sett till ligaspelet är det underkänt. Real Madrid gör sin sämsta säsong sett till hur man slutar i tabellen på tio år. Däremot betyget av framgångarna i Copa del Rey men framför allt Champions League. I den inhemska cupen vann man storstilat mot lokalrivalen Atlético i semifinalen, och slog därefter värsta antagonisten Barcelona i finalen. Ett drömscenario för alla Madridistas. Och mycket bättre kunde det inte heller bli att vända och vinna CL-finalen mot Atlético med totalt 4-1. Ligan? Lägsta betyg. Cuperna? Högsta betyg. Därför blir det någonstans mittemellan.

Säsongens bäste spelare: Cristiano Ronaldo (även om jag egentligen vill säga Ángel di María).
Säsongens floppspelare: Asier Illarramendi har inte levt upp till prislappen.

—

2. Barcelona – 1

Kommentar: Allt är relativt och allt kan ses ur tusen olika synvinklar och perspektiv. Men ett Barcelona som slutar tvåa i ligan, förlorar cupfinalen mot Real Madrid och åker ut redan i kvartsfinal i Champions League (klubben hade nått semifinal varje säsong sedan 2008) när ambitionen var att vinna samtliga turneringar kan inte betyget bli annat än underkänt. Men marginalerna är små. Barça var fem minuter från förlängning i cupfinalen, och hade vid seger mot Atleti i sista ligaomgången tagit hem La Liga.

Säsongens bäste spelare: Lionel Messi.
Säsongens floppspelare: Allt är som bekant relativt, men Xavi är en skugga av sitt forn jag.

—

1. Atlético de Madrid – 5

Kommentar: Hand upp ni som trodde att Atlético både skulle vinna ligan och ta sig till Champions League-final inför säsongen? Diego Simeone har fört det här laget till skyarna med betydligt mindre resurser än konkurrenterna och avverkat klubbens bästa säsong genom alla tider.

Säsongens bäste spelare: Diego Costa.
Säsongens floppspelare: Emiliano Insúa.

Säsongssummeringen fortsätter med betygsättning på samtliga lag. Lag 20-16 samt 15-11 är redan presenterade – nu är det dags att kliva in på den övre halvan.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

10. Levante – 3

Kommentar: ”En pizza eller en öl efter matcherna?” Nu var det ett tag sedan Sergio Ballesteros principer hägrade i Levante, men poängen kvarstår. Gänget från Levante visar gång efter annan att så länge det finns harmoni i spelartruppen kan man uppnå väldigt fina resultat. Har gjort en stabil säsong rakt över utan att blanda sig i varken bottenstriden eller varit särskilt nära att knipa en Europa-plats. Joaquín Caparrós har fått ihop det bra.

Säsongens bäste spelare: Keylor Navas.
Säsongens floppspelare: Babá Diawara fortsätter gå uselt i Spanien.

—

9. Celta Vigo – 3

Kommentar: Det var med nöd och näppe som Celta klarade sig kvar säsongen 2012/13, men nu har man vuxit som lag och stabiliserat sig under Luis Enrique. Med ett gäng starka värvningar och ett stort publikstöd i ryggen har Vigo-klubben stått för en strålande säsong och gjort det som förväntades. Dessvärre kommer man inte få behålla varken tränaren eller sin bäste spelare till nästa säsong.

Säsongens bäste spelare: Rafinha.
Säsongens floppspelare: Welliton fick inte många chanser och var mest skadad.

—

8. Valencia – 1

Kommentar: För en klubb med ambitionen att nå Champions League (minst) varje säsong är en åttondeplats inget godkänt resultat. Även om det spelmässigt sett bättre ut sedan Juan Antonio Pizzi klev in som tränare lyckades han inte rädda upp säsongen varken med en Europa League-triumf eller att nå topp sju, vilket åtminstone hade inneburit spel utanför Spanien även nästa säsong. Mycket kommer hända i Valencia den kommande sommaren, var så säkra.

Säsongens bäste spelare: Dani Parejo.
Säsongens floppspelare: Vicente Guaita.

—

7. Real Sociedad – 3

Kommentar: Lyckades inte alls i Champions League i höstas, och inledde ligasäsongen bedrövligt. Men sedan slog man tillbaka, jobbade sig uppåt och slutade på en fin sjundeplats. Nu kommer klubben få kriga in i det sista för att behålla sina storstjärnor – men oavsett kommer man förbereda sig på ytterligare en säsong där man ska försöka slåss på tre fronter. La Real är inne i en fin period i klubbens historia.

Säsongens bäste spelare: Carlos Vela.
Säsongens floppspelare: Haris Seferovic.

—

6. Villarreal – 4

Kommentar: Den gula ubåten är inte bara tillbaka i La Liga – de är tillbaka med besked. Klapp-klapp-spelet har åter segrat på El Madrigal och med Giovani dos Santos som förra sommarens stora värvning har man fått det där lilla extra man letade efter. Startelvan är tillräckligt bra för att nå topp fyra, men bredden har inte varit tillräcklig. Nästa säsong får vi se Villarreal i Europa igen.

Säsongens bäste spelare: Giovani dos Santos.
Säsongens floppspelare: Ingen har utmärkt sig så pass negativt.

Det är dags att fortsätta summera La Liga-säsongen, och närmare bestämt betygsätta lag för lag. I går presenterade jag lagen som parkerade på plats 20-16 i tabellen, nu är det hög tid för lag 15-11.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

15. Granada – 2

Kommentar: Klarade sig undan nedflyttning med ett nödrop – även om man grejade allt på egen hand i sista omgången – och betyget var nära att sluta med underkänt. Granada hade på pappret ett lag tillräckligt skarpt för att kriga om platser betydligt högre upp i tabellen. Godkänt, inte mer.

Säsongens bäste spelare: Yacine Brahimi.
Säsongens floppspelare: Piti, sett till förväntningarna.

—

14. Espanyol – 3

Kommentar: Nosade på en Europa-plats under perioder, och var aldrig i farozonen att åka ur på riktigt. Borde parkerat på övre halvan om procenten slarv varit lite mindre, men överlag en klart godkänd säsong av Espanyol.

Säsongens bäste spelare: Sergio García.
Säsongens floppspelare: Det tar emot, men Joan Capdevila orkar inte längre.

—

13. Getafe – 2

Kommentar: Ett bra lag på pappret och borde egentligen aldrig ha haft med bottenstriden att göra. Ändå hade man kniven mot strupen i sista omgången men lyckades reda upp situationen. Tack vare att resten av resultaten gick Getafes väg blev det en tämligen fin 13:e plats – men det fråntar inte det faktum att El Geta inte alls uppfyllt förväntningarna som ställdes inför säsongen.

Säsongens bäste spelare: Pedro León.
Säsongens floppspelare: Adrián Colunga tog aldrig sina chanser.

—

12. Rayo Vallecano – 4

Kommentar: Paco Jémez manskap låg risigt till, men han vägrade ändra spelsätt och till slut gav det också frukt. Efter en remarkabel vårsäsong var Rayo aldrig ens indragna i bottenstriden i slutomgångarna och utmanade i stället lagen på övre halvan. Och det faktum att Rayo i mångt och mycket bytt ut hela sitt lag från i fjol fråntar förstås inte prestationen.

Säsongens bäste spelare: Roberto Trashorras (slog flest passningar av alla i ligan).
Säsongens floppspelare: Samuele Longo.

—

11. Málaga – 3

Kommentar: Slutplaceringen matchar truppens kvalité, men det som man också måste väga in är att Málaga tappade halva startelvan från förra säsongens succélag (Isco, Demichelis, Toulalan och Joaquín försvann samtliga). Bernd Schuster var illa ute flertalet gånger, och får också lämna sin post, men överlag sett till förutsättningarna får Málaga ett bra-men-inte-mer i betyg.

Säsongens bäste spelare: Willy Caballero.
Säsongens floppspelare: Mounir El Hamadaoui gjorde bara en bra match.

Det är dags att fortsätta summera La Liga-säsongen, och närmare bestämt betygsätta lag för lag. Det kommer i fyra olika delar och vi börjar med lagen som placerade sig sämst i tabellen och vandrar uppåt.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta, något som spelar in i ett par betyg.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

20. Real Betis – 1

Kommentar: Blev förvisso av med centrallåset på mittfältet Beñat Extebarria och José Cañas, men värvade in ett dussin nya spelare för att vara redo att slåss på flera fronter. Trodde man. Hoppades man. Det slutade med ett gigantiskt tungt magplask för Real Betis, som nu lämnar La Liga som solklar jumbo och med svansen mellan benen. Det blev inte riktigt som de grönvita hade tänkt sig. Störst del i floppen? Sportchefen, den numera sparkade, Vlada Stosic, vars värvningar misslyckades fatalt.

Säsongens bäste spelare: Rubén Castro.
Säsongens floppspelare: Joan Verdú symboliserar alla misslyckade värvningar.

—

19. Valladolid – 1

Kommentar: Har varit svårslagna hemma på José Zorrilla, men tagit alldeles för få segrar (sju stycken för att vara exakt). Det håller inte om man ska hålla sig kvar i La Liga, och även om man hade chansen i sista omgången räckte man inte till. Valladolid var för stabbiga och saknade spetskvalité. Får börja om i Segundan.

Säsongens bäste spelare: Javi Guerra.
Säsongens floppspelare: Petade målvakten Diego Mariño.

—

18. Osasuna – 1

Kommentar: Inledde katastrofalt, ersatte José Luis Mendilibar med Javi Gracia efter bara tre omgångar, och började därefter tugga igång. Det kändes länge som en säsong som vilken annan, där Osasuna inte är varken bra eller dåliga, men klarar sig kvar. Den här gången blev det annorlunda. Patxi Puñal fick inget drömavslut på karriären hemma på El Sadar, och i stället för att skjuta sitt älskade lag kvar i La Liga ramlade laget ur trots att man slog Betis med 2-1. Den stora anledningen? Uselt bortafacit.

Säsongens bäste spelare: Oriol Riera.
Säsongens floppspelare: Cristian Lobato har inte uppfyllt förväntningarna.

—

17. Almería – 3

Kommentar: Med ligans överlägset sämsta trupp på pappret och en helt färsk tränare lyckades Almería – trots att det såg väldigt mörkt ut en månad från slutet – fixa nytt kontrakt. Lagets slutspurt var otroligt imponerande och moralen alldeles enastående. Almería har inte spelat bäst fotboll, men har visat att motivation definitivt kan slå klass.

Säsongens bäste spelare: Aleix Vidal.
Säsongens floppspelare: Det finns ingen att peka ut på rak arm.

—

16. Elche – 3

Kommentar: Vann Segundan förra säsongen tack vare en utmärkt defensiv. Jag förutspådde inför säsongen att med samma recept och tillvägagångssätt skulle man klara sig bra även i Spaniens finrum. Det började si sådär, och Elche var något övermodiga. Sedan gick man tillbaka till tryggheten, och försvarade sig till poäng efter poäng. Har imponerat hemma på Martínez Valero. Stark comeback och stundtals riktigt fin fotboll.

Säsongens bäste spelare: Underskattade Rubén Pérez.
Säsongens floppspelare: Manu del Moral.

Iker Casillas var en minut ifrån att bli Real Madrids syndabock. En futtig minut var det som skiljde himmel och helvete. Casillas räddades av sin Sergio Ramos-livlina. Och i förlängningen orkade inte Atlético stå emot varken fysiskt eller mentalt.

Cristiano Ronaldo fick slita av sig tröjan och spänna musklerna ännu en gång. Gareth Bale gjorde ytterligare ett titelmål. Men bäst på plan med en mils avstånd? Ángel di María. När vi pratar om världens absolut främsta fotbollsspelare är det läge att vi börjar kategorisera di María i den högsta klassen. Han är så pass bra, det har han visat över lång tid nu. Och framför allt är det han som kliver fram när det som mest gäller.

Ronaldo gjorde en blek finalinsats. Några överstegsfinter här, några frisparksförsök där. Gareth Bale var mest osynlig och missade chanser. Karim Benzema inte helt hundra. Det var di María som vred upp tempot, gjorde sina gubbar och rev isär det annars så kompakta och starka Atlético-försvaret. Jag har blivit imponerad av argentinarens insatser under hela säsongen, men finalmatchen fick mig nära på att ramla av stolen. Välförtjänt tilldelades också di María priset som finalens bäste spelare.

Det ska bli intressant att se hur Alejandro Sabella väljer att resonera när det gäller di María i VM. Han om någon måste vara överbevisad om att det är i en mer central roll som di María är bäst. Frågan är om det finns plats där. Oavsett vilket åker Argentina till grannlandet med världens just nu kanske formstarkaste spelare.

Ancelotti lyckades med sina byten
Carlo Ancelotti såg lugn ut hela matchen. Som han alltid gör, som han alltid kommer göra. Men även om han inte är den matchcoach som Diego Simeone är, går det inte snacka bort hans fingertoppskänsliga byten. Marcelo erbjöd en bättre offensiv än Fàbio Coentrão, Isco vågade hålla boll, tog rätt beslut och drog upp passningstempot, medan Álvaro Morata kom in med spring i benen och en vilja som Benzema inte hade. Alla bytena var lyckade på sina sätt. Alla hade betydelse för matchutvecklingen.

Atlético? Det är omöjligt att inte lida med Atleti. Vilken säsong de har gjort. Med tiden kommer alla minnas tillbaka på detta med stolthet, förmodligen redan i dag. Atlético var bara en futtig minut ifrån att ta en fullkomligt osannolik dubbel. Och jag är nog inte ensam om att ha tänkt tanken att Simeone skulle haft ett byte kvar i slutminuten om han inte hade chansat med Diego Costa. Anfallsstjärnan ville spela mer än något annat. Det lyckades inte. Och kanske blev det mer dyrbart än bara ett byte i den åttonde minuten.

Efter slutsignalen fanns det inget annat än besvikelse i det rödvita lägret. Men när allting har sjunkit in kommer de bara känna stolthet över vad de har presterat. Hade det inte blivit någon titel alls hade bedrövelsen inte gått att trösta. Nu är det annorlunda.

Atleti vann sin tionde ligatitel.
Real vann sin tionde Europatitel.

Fotbollen i Madrid fullkomligt regerar.

Grattis Real Madrid till ”La Décima”. Frågan nu är vad som händer med Carlo Ancelotti. Även om han inlett en resa han säkerligen vill fortsätta kommer han ha mer att förlora än att vinna. I Madrid är den tionde titeln det enda man har suktat efter i tolv år. Nu har man den.

Europa League-vinnare. Två lag i Champions League-final. Jo tack, fotbollen i Spanien mår fantastiskt bra, och La Liga fortsätter att rycka ifrån konkurrenterna i UEFA:s ranking över de främsta ligorna i Europa.

Något som slog mig i veckan var att La Liga-klubbarna från Madrid har på ett eller annat sätt lyckats väldigt bra den här säsongen. Alla har redan fått fira någonting. Atlético vann ligan, Real Madrid vann Copa del Rey, Rayo höll sig kvar efter en sanslös vår och Getafe fixade kontraktet i sista omgången. Alla har firat – en klubb kommer få fira en gång till.

I morgon målas Lissabon i Reals och Atléticos färger. Det är en unik final som ligger framför oss. Så sent som i fjol möttes två lag från samma land – men aldrig tidigare har två lag från samma stad gjort upp i finalen.

Lillebror Atlético, som ungefär vid den här tidpunkten förra året inte hade slagit Real Madrid på 14 år, har revolutionerats under Diego Simeone och transformerats till en segermaskin som maler sönder motstånd efter motstånd.

Real Madrid är och kommer alltid vara en av världens mäktigaste klubbar. Det som skiljer den här säsongen från de senaste åren är kollektivet. Cristiano Ronaldo, Gareth Bale och Ángel di María gör förstås skillnad, men Carlo Ancelotti har byggt ett lag där alla arbetar, inte ett lag där alla förlitar sig på individen.

”La Décima” är det enda man pratar om i Real-lägret. Man vill åt den där tionde Europa-titeln. En titel som Atlético inte har någon av hemma i triumfskåpet. De får stoltsera med ett par Europa League-titlar i stället, och minnas tillbaka när man var snubblande nära att vinna finalen som motsvarar Champions League säsongen 1973/74.

Två klubbar som olika men med rötter från samma stad. Öga mot öga. Allt eller inget.

Rent historiskt och rent ekonomiskt borde Real Madrid vinna med 3-0. Men Atlético är inget stryklag längre. Faktum är att Atleti är det enda obesegrade laget i säsongens upplaga av Champions League – och man lär göra allt för att hålla den trenden.

– Vi kommer spela som om det vore vår sista match i livet, lovar Koke supportrarna. Vi får väl se hur pigg Atléticos yngling är under matchen. Han missade nämligen det stora ligafirandet på grund av ett par glas för mycket.

Jag tror egentligen inte särskilt mycket inför matchen. Hur jag än vrider och vänder på det är det ruskigt jämnt. Även matchbilden är svårare än vanligt att förutspå.

Däremot hoppas jag på mycket. Först och främst att alla världsstjärnor spelar. Karim Benzema är osäker och har inte kunnat träna för fullt hela veckan. Fransmannen har varit fenomenal genom CL-slutspelet och förtjänar att spela den här finalen. Cristiano Ronaldo har också haft skadekänningar, men han kommer definitivt spela.

Diego Costa – som gick av efter 13 minuter i ligafinalen mot Barcelona – har behandlats med moderkaka från hästar för att mirakulöst nog hinna bli friskförklarad och kunna spela. Mycket riktigt tränade han också för fullt med Atlético under torsdagen och i nuläget talar det för att anfallsstjärnan faktiskt kommer spela. Och han förtjänar det verkligen.

Det är en unik Champions League-final som väntar. De bästa ska spela. Jag hoppas vi slipper se storstjärna efter storstjärna lämna planen med skada efter en halvtimme. Det är tillräckligt illa att Xabi Alonso är avstängd och inte får delta.

Så stjärnor och Madrid-lag, ge oss nu en final vi aldrig glömmer.

—

Summeringar var det. Men på grund av jobb inför VM och en stundande Champions League-final fortsätter diverse summeringar nästa vecka. Det är ju faktiskt först då som säsongen verkligen är över.

Ligasäsongen är över och det är dags att knyta ihop säcken med diverse summeringar. Först ut är säsongens lag. Kriteriet när det gäller antal spelade matcher är minst 25. Och det är bara prestationerna i ligaspelet som bedöms.

Följande lag har jag tagit ut, i en 4-3-3-formation.

Keylor Navas
—
Juanfran Torres
João Miranda
Aymeric Laporte
Filipe Luís
—
Ivan Rakitic
Gabi Fernández
Ángel di María
—
Lionel Messi
Diego Costa
Cristiano Ronaldo

—

Målvakt: Keylor Navas (Levante)
Ligamatcher/mål: 37/0.

Den ende spelaren på listan som representerar en klubb utanför topp fem. Inledde säsongen med att hämta sju bollar i nät mot Barcelona, men därefter har allt varit en stor framgångssaga. Har varit fullständigt outstanding i Levante och räddat otaliga poäng för klubben, och är den enskilt största anledningen att de parkerade på den övre halvan i tabellen. Reflexer som få andra målvakter och har nu ögonen på sig från alla håll och kanter. Vilket genombrott.

—

Högerback: Juanfran Torres (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 35/0.

Ligans överlägset bäste högerback den här säsongen. Följsam, brytsäker, spelskicklig och väldigt delaktig i offensiven. Juanfran har inte bara gjort sin bästa säsong i Atléticos rödvita tröja, utan sin bästa säsong i karriären. Platsen i VM-truppen (som bör vara en VM-startplats) är ett fint kvitto på det.

—

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 32/2.

Har ibland överglänsts av mittbackskollegan Diego Godín – framför allt under senvåren – men sett till helheten har João Miranda varit snäppet bättre då hans lägstanivå är ofantligt hög. Gör sällan misstag, tar det säkra före det osäkra och har kvalitéer som passar utmärkt i Atlético de Madrids sätt att spela sin fotboll. Att han bara är reserv i Brasiliens VM-trupp är ett under.

—

Mittback #2: Aymeric Laporte (Athletic Club de Bilbao)
Ligamatcher/mål: 35/2.

Den unge fransmannen fick chansen under Marcelo Bielsa i fjol, och tog under våren en fast startplats. Nu har Laporte tagit ett, två och tre steg till i utvecklingen och står på gränsen mot att bli en världsback. Lugn och trygg med bollen, bra i luftrummet och modig. Har intresse från många toppklubbar, och det är mycket upp till Laporte själv vart han vill spela nästa säsong.

—

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 32/0.

Om det bara är ett under att João Miranda inte är uttagen i den brasilianska VM-truppen är det ett direkt hån att Filipe Luís inte är det. Han har noll konkurrens om att vara La Ligas bäste på sin position, och har även i Champions League-spelet bevisat sin storhet match efter match. Bra både defensivt och offensivt, snabb i tanken och spelintelligent.

—

Mittfältare #1: Ivan Rakitic (Sevilla)
Ligamatcher/mål: 34/12.

Kroaten har gjort tolv ligamål och tio assist – som innermittfältare. Används förvisso ibland som nummer tio-spelare, men lika ofta som sittande mittfältare. Har på egen hand lyft Sevilla till nya höjder och med kaptensbindeln runt armen verkligen tagit sitt ansvar som ledare. Spelmotorn, framspelaren, avslutaren och ledaren. Världklass rakt igenom.

—

Mittfältare #2: Gabi Fernández (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 36/3

Hjärtat, kaptenen och länken mellan tränarbänken och spelet ute på planen i Atlético. Gabis betydelse får inte underskattas, och när han också spelmässigt höjt sig och gjort sin bästa säsong i karriären är det omöjligt att utelämna honom i säsongens lag. Har lungor som få andra.

—

Mittfältare #3: Ángel di María (Real Madrid)
Ligamatcher/mål: 34/4.

Vann assistligan med totalt 17 framspelningar. När argentinaren inte fick plats som ytter ändrade Carlo Ancelotti spelsystem, flyttade in di María centralt, och fick en gudabenådad spelare att ha ännu friare tyglar. Bland alla stjärnor har di María verkligen höjt sig och levererat på en oerhört hög nivå hela säsongen. Mästare på att servera den avgörande bollen och driva upp tempot.

—

Högeranfallare: Lionel Messi (Barcelona)
Ligamatcher/mål: 31/28.

Nej, Leo Messi har inte gjort sin bästa säsong. Har han därmed varit dålig? Naturligtvis inte. Men när man jämför Messi med hur bra han tidigare varit, då blir han enkel att kritisera. Att snitta nästan ett mål per match är ruggigt bra, och då har han därtill hunnit göra elva assist.

—

Central anfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 35/27

En stor och stark slitvarg som gör allt för laget och samtidigt öser in mål. Diego Costas utveckling de senaste åren är enastående och han har slagit säsongsbästa med hästlängder. Låt oss nu bara hoppas att hans skadeproblem inte sätter stopp för VM så vi får se besten kriga även borta i Brasilien.

—

Vänsteranfallare: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
Ligamatcher/mål: 30/31

Snittar över (!) ett mål per match, och tar hem skytteligan framför Messi och Costa. Statistiken talar sitt tydliga språk, och portugisen har gjort ännu en makalös säsong i den vita Real Madrid-tröjan. VM-formen är vass.

Håller ni med mig? Vilka tycker ni borde ingå i säsongens La Liga-elva?

Fem lag slogs om nytt kontrakt – bara tre lyckades. Och det var upplagt för spänning och hög dramatik, men tack vare att resultaten föll ut som de gjorde blev det aldrig någon nervositet in på mållinjen.

Almería-Athletic Club 0-0
Osasuna-Real Betis 2-1
Rayo-Getafe 1-2
Valladolid-Granada 0-1

Resultaten gör att vi får en följande sluttabell, med fokus på botten.

12. Rayo Vallecano 43 p.
13. Getafe 42 p.
14. Espanyol 42 p.
15. Granada 41 p.
16. Elche 40 p.
17. Almería 40 p.
18. Osasuna 39 p.
19. Valladolid 36 p.
20. Real Betis 25 p.

Jag lider att La Ligas ende svensk, Daniel Larsson, nu ramlar ur med sitt Valladolid. När jag träffade Larsson i Spanien tidigare under säsongen låg laget risigt till, men hade precis spöat Celta Vigo med 3-0 och var på uppgång. Det var i alla fall känslan som spred sig både inom klubben och utanför.

”Vi måste upp till 40 poäng. Det brukar vara en gräns man klarar sig på – vi måste dit”, sa Danne till mig. Och ja, hur säsongen till slut artade sig kan man verkligen säga att det stärkte tesen om att 40 poäng räcker för att hålla sig kvar. Almería och Elche klarade det precis – Osasuna och Valladolid hamnade strax under.

Larsson har gjort en riktigt stabil säsong i Valladolid och det är absolut inte otänkbart att han får erbjudande från någon annan La Liga-klubb. Med sin flexibilitet att kunna spela på flera olika positioner och spetsegenskapen i form av snabbheten skulle han vara en nyttig injektion för flera lag. Dessutom har han förbättrat sig avsevärt i defensiven.

Jag lider också lite extra med Patxi Puñal. Han debuterade för Osasuna säsongen 1996/97, har spelat över 500 matcher för klubben och alltid varit den trogen. En ikon i Pamplona vars karriär tog slut i går. Tyvärr fick han inte det avslutet han hade hoppats på, men Puñal kommer för alltid bli ihågkommen som den mittfältselegant och krigare han var. Det finns få av den sorten, med den passionen för sin klubb.

Av Almería, Getafe och Granada – lagen som utöver Pucela och Los Rojillos slogs om nytt kontrakt i sista omgången – är Almería den största positiva överraskningen. Andalusierna har genomfört slutspurten på ett enormt imponerande sätt. Alla har enats och genom kollektivt arbete och enormt stöd från fansen har man lyckats med det som för en månad sedan såg näst intill omöjligt ut. Det är bara lyfta på hatten för laget med det på pappret sämsta laget i ligan, men som med en krigarmentalitet lyckades överleva ändå.

Mer summeringar från säsongen kommer framöver.

BARCELONA. Diego Simeone slår ut med armarna. Arda Turan gömmer ansiktet i händerna. Domaren har visat att det bara återstår sekunder. Juanfran skeppar iväg inkastet. Några moment senare blåser domaren av matchen. Medan spelare faller ihop gråtandes på gräsmattan firar andra hej vilt. Atlético de Madrid är ligamästare 2013/14 – en helt makalös seger för Atleti.

Medan Xavi kramar om och gratulerar sin forne lagkamrat David Villa stämmer Barcelona-supportrarna in med den energiska bortaklacken. ”Atleeeti, Atleeeti, Atleeeti” ljuder det på Camp Nou. Hemmasupportrarna hyllar mästarlaget. Alla förstår att det bygget som Diego Simeone hamrat ihop inte är något fuskbygge. Alla förstår att det ligger hårt slit och noggrann planering bakom.

Med en budget som bara är en fjärdedel av Barcelonas och Real Madrids ska det inte kunna vara möjligt att vinna La Liga över 38 omgångar. Pengar styr det mesta, pengar skapar möjligheter och helt andra förutsättningar, men det avgör inte allt. Det är dagens Atlético ett livs levande bevis på – och det är så jäkla vackert.

David Villa fick jubla på Camp Nou igen
Det finns ingen spelare som sticker ut eller som förtjänar att hyllas mer än någon annan i det här Atlético Madrid. Matchen på Camp Nou är ett bra bevis på det. Diego Costa skadad? Då går Adrián López in och levererar ännu en strålande insats. Arda Turan skadad? Jaja, in med Raúl García som inte förlorar en nickduell på hela matchen.

Atlético är inget luftslott som är beroende av Diego Costas mål eller Arda Turans kreativitet. Klubben överlevde utan Fernando Torres, utan Diego Forlán, utan Sergio Agüero och utan Radamel Falcao. Man kommer överleva utan Diego Costa också. För så länge Diego Simeone håller i trådarna kommer det här kollektivt starka laget fortsätta hålla sig i toppen.

På väg ut från arenan får jag en fråga av en gubbe i 60-års åldern om jag är imponerade av Atlético. ”Väldigt, de förtjänar det här”, svarar jag.

– Själv är jag mest imponerad av David Villa. Jag har inte sett mycket av Atlético den här säsongen men nu förstår jag vad alla pratar om. I Barça var han bra och gjorde ett stort jobb – men inte som det här.

Jag har svårt att inte hålla med gubben, som hade en Barcelona-tröja på sig. David Villa gör inte sin bästa säsong i karriären, men hans arbetsinsats för Atlético har varit enorm. I andra halvlek var han överallt, och hans uppoffrande spel personifierar att det är genom hårt slit Atleti gjort resan mot toppen.

Det som annars var mest imponerande var den mentala biten. Att Atlético trots att två storstjärnor tvingades kliva av med skador, trots ett baklängesmål och trots en intensiv press i slutet av första halvlek utan att få in bollen lyckades resa sig. Det här laget har en beundransvärd karaktär.

Därför vinner Atlético ligaguldet
Den stora nyckeln till framgången stavas Diego Simeone. Men den historien har vi redan vänt in och ut på ett antal gånger. Alla förstår vilken betydelse och vilken förändring han har gjort i klubben.

Atlético vinner ligatiteln för att man har varit det stabilaste laget sett över 38 omgångar. De har aldrig hamnat i rejäla dippar och har framför allt inte tappat poäng mot några toppkonkurrenter. Real Madrid besegrades på bortaplan, Athletic, Sevilla och Valencia likaså. Mot Barça räckte det med ett kryss – och nu är Atlético mästare för första gången sedan 1996.

Medan Barça får tänka nytt och Luis Enrique tvingas göra den där generationsväxlingen vi har pratat om i ett par års tid är Atlético ett lag som fortfarande är på uppgång.

Nu ska jag göra stan och se de tillresta Atleti-supportrarna måla Barcelonas gator röda och vita.