Arkiv för kategori Champions League

- Sida 1 av 1

Ett genidrag, Simeone

av Adam Pinthorp

”Jag vet att han kommer spela bra, jag vet att han kommer göra mål”.

Orden kommer från Diego Simeone inför CL-returen hemma mot Barcelona. Han hade precis släppt chockbomben på presskonferensen att Adrián López ersätter Diego Costa i anfallet. Samme spelare som varit iskall stora delar av säsongen. Samme spelar som var iskall hela förra säsongen.

Spelaren som sedan dunkade en boll i ribban, dribblade och visade mer självförtroende än någonsin och framför allt också assisterade Koke till matchens enda mål. Han gjorde inte själv det där målet som Simeone pratade om. Det sparade han tills i går.

Även om han fick chansen från start i matchen mot Elche har Adrián återigen mestadels befunnit sig på läktaren eller fastklamrad på bänken efter segermatchen mot Barcelona. I går, återigen i en hyperviktig match, fick han nytt förtroende från start. Och återigen spelade han med självförtroende, vågade dribbla, klacka och göra det oväntade. Framför allt så gjorde han det så psykologiskt viktiga 1-1-målet precis före paus.

Jag hade gärna velat ta en rundtur och se vad som försiggår i Diego Simeones huvud ibland. Hur han tänker, resonerar och funderar. Men i går var det ganska uppenbart hur hans tankar gick kring startuppställningen. Inläggsspelet funkade inte på Vicente Calderón – därför valde han att bänka Raúl García och spela en mer oberäknelig och kvick Adrián. Ett fulländat genidrag. Och nu väntar Champions League-final för Atlético de Madrid.

Juanfran bör starta i VM
Det finns egentligen ingen särskild spelare som har imponerat på mig mer än någon annan i Atlético den här säsongen. Alla tycks vara i sitt livs bästa form (förutom David Villa) och lagmaskinen som maler ned varenda motståndare blir bara starkare och starkare för varje vecka som går.

Men just i går satt jag mest och nöjd av Juanfrans insats. Helgjuten, från start till mål. Och samarbetet med Tiago var dödligt effektivt. Portugisens svepande långbollar från sin innermittfältsposition till en framstormande Juanfran längs högerkanten gav två mål. Två helt avgörande sådana.

Man kan säga att Juanfran fullkomligt krossade César Azpilicueta i matchen i matchen. Två högerbackar som slåss om samma position i VM. Det vore konstigt om Vicente del Bosque hade några tvivel längre. Juanfran är inte bara Spaniens bäste högerback. Han har få övermän i hela världen på den positionen.

Det är långt kvar tills den 24 maj, men det är svårt att inte blicka fram emot Madrid-derbyt som väntar. De möttes i Copa del Rey-final förra året. Nu väntar den största scenen av alla – och tillfället att vinna har inte varit bättre för något av lagen.

Tacka Ancelotti för finalbiljetten

av Adam Pinthorp

25 april 2012: Sergio Ramos kliver fram med chans att kvittera straffläggningen mot Bayern München. Han skjuter högt, högt över. Bastian Schweinsteiger sätter den efterföljande straffen för Bayern, som betyder 3-1 och en plats i Champions League-finalen.

Han har blivit påmind, hånad och uthängd för den där straffmissen, Sergio Ramos. I kväll fick han sin stora revansch mot Bayern München. I kväll nickade han Real Madrid till Champions League-final för första gången på tolv år. En historisk kväll för Los Blancos.

Ramos gjorde inte bara matchens två första mål – som i praktiken också var det som ordnade finalplatsen på ett så lekande enkelt sätt för Real Madrid – han var en gigant i försvaret också. Ostoppbar i luftrummet, blockerade, täckte upp för Dani Carvajal när ynglingen drog iväg på offensiva räder, ledde sitt försvar och manade på sina lagkamrater.

Hela det här Real Madrid-laget förtjänar att hyllas efter segern på Allianz Arena. Iker Casillas var omutlig, Carvajal visade mognad, Pepe ett monster, Fàbio Coentrão solid, Xabi Alonso tryggheten, Luka Modric motorn och Ángel di María briljant i det mesta. Och så har vi trion där framme, som ständigt hotade Bayerns höga försvarsspel med sina explosiva löpningar. Jag behöver inte namnge dem, ni vet vilka jag menar.

Men är det någon som ska hissas upp högst av alla är det förstås Carlo Ancelotti. En sann mästare på alla sätt. En mästare som nu har lyckats med det José Mourinho aldrig klarade av – föra världens mäktigaste klubb till Champions League-final.

När det spelmässigt inte fungerade i höstas, då Ángel di María blev överflödig på kanten och där Luka Modric inte riktigt hittade rätt satte sig Don Carlo ned och funderade. Något var tvunget att ändras – han insåg precis vad.

Ancelotti bytte från det moderna 4-2-3-1-systemet till ett mer rakt 4-3-3. Han ändrade position på di María och fick en spelare i världsklass som från en central mittfältsposition både kunde styra tempot och fördela sina passningar med större valmöjligheter. Just den förändringen har kanske varit den största framgångsnyckeln av alla.

Att Ancelotti lyckats få ihop en grupp av så många individualister till en enad styrka som alla strävar åt samma håll är fascinerande. Och djupt imponerande. Trånaden efter ”la décima” – klubbens tionde stora Europa-titel – är större än någonsin. Nu är den också närmare än någonsin. Tacka Carlo Ancelotti för det.

Real Madrids mål – helt enligt skolboken

av Adam Pinthorp

Själva matchbilden, om vi ska hårdra det hela en aning, var inte alldeles olik den vi fick se på Vicente Calderón. I går var det ett lag som höll bollen, och ett lag som försvarade. Den stora skillnaden? Real Madrid visade hur man både försvarar effektivt och hur man ställer om som allra bäst.

I mitten av första halvlek hade Bayern München 80 % bollinnehav. Real Madrid hade knappt fått röra bollen. Ändå var det de vita marängerna som hade skapat matchens tre bästa målchanser och gjort det enda målet. Orättvist? Inte ett dugg.

Det var två lag som visste varandras styrkor och svagheter till punkt och pricka som möttes på Santiago Bernabéu i går. Real Madrid klarade utefter förutsättningarna sin matchplan bäst. Medan Bayern passade, passade och passade i sidled kunde Real Madrid ägna sig åt att ligga rätt i sina försvarspositioner och samla kraft för att sedan explodera när omställningslägena dök upp.

Karim Benzema satte inte bara bollen i nät – han vann den också
Målet efter 18 minuter, som blev matchens enda, var precis enligt skolboken. Och även om jag kan sitta och ösa superlativ över Fàbio Coentrãos långa löpning, Iscos begåvning att hålla i bollen eller Cristiano Ronaldos väl avvägda passning i djupled är det en annan jag skulle vilja hylla främst: Karim Benzema.

Fransmannen var inte bara där, på rätt plats vid rätt tillfälle och lappade till bollen i mål, det var också han som återvann bollen djupt ner på egen planhalva. Få anfallare har det i sig att falla så lågt och försvara.

Men det här var förstås så långt ifrån ett individuellt mål det kan bli. Ända från Pepes block och Benzemas bollvinst visste alla vad som var på gång. Alla visste sin uppgift – alla skötte den exemplariskt. Det här var ett mål där Real Madrid visade sin stora styrka och blottade Bayerns svagheter. Och det var inte enda gången i matchen som Madrid vann andrabollar mot lille Philip Lahm på mittfältet. Det kändes som Bayern saknade Javi Martínez på innermittfältet mer än Real saknade Gareth Bale i offensiven.

Resultatet kunde förstås slutat annorlunda om Mario Götze tryckt på med lite mer kraft i sitt volleyskott i slutet av matchen. Men i hela andra halvlek kändes det som att Real Madrid inte behövde gå på alla växlar, och ändå ha bra kontroll på tillställningen.

Ett par bollar till hade förstås inte skadat för Madrid-gänget, men jag hävdar att 1-0 i ett första möte mot Bayern är nästan så bra det kan bli. Real Madrid vet om att det kommer dyka upp minst lika många omställningsmöjligheter. De vet om att det är sällan de går mållösa från en match.

Med andra ord fördel Real Madrid, skulle jag säga.

Det blev som vi förutspådde

av Adam Pinthorp

Tillknäppt, tjurigt, mållöst och helt öppet inför returen. Det blev kanske inte vad vi fotbollsälskare hade hoppats på – men det blev precis vad vi förutspådde på förhand.

En av de smärre överraskningarna inför matchen var att Diego Ribas presenterades i Atléticos startelva, något som var ett smart drag av hans namne på tränarbänken. Som matchbilden satte sig fick Atlético hålla extremt mycket boll, och det är då Diego trivs allra bäst. Han var också en av hemmalagets bättre spelare, men lyckades för den sakens skull inte trä in bollen bakom Chelseas trånga backlinje.

När Juanfran och Filipe Luís kom runt längs kanterna och slog inlägg fastnade de allt som oftast på en blå spelare. När Raúl García väl fick det serverat för sig hade han inte siktet inställt, och Diego Costa vad ivrigt desperat om att cykelsparka in bollen i mål när han fick tag på lädret.

Det här var inte Atléticos bästa match för säsongen, långt ifrån, men det var inte heller Atléticos fel. Chelsea utförde sin matchplan på ett utmärkt sätt. Tråkigt, småfult och maskande? Ja, men samtidigt fullständigt välorganiserade taktiskt med ett lågt försvarsspel och helt rätt spelartyper på planen för den fotboll Atleti vill spela. José Mourinho visade varför han är en av världens mest framgångsrika tränare. Chelsea visade varför de är en av årtiondets mest framgångsrika klubbar.

Med facit i hand kan vi konstatera att det innebar en stor fördel att inleda första mötet på bortaplan. Med två så pass snarlika lag kunde Chelsea bara ge ifrån sig bollen på Vicente Calderón och försvara sig till ett 0-0-resultat.

Men det som talar för Atlético är att London-gänget knappast kommer kunna göra detsamma på Stamford Bridge. Och Atleti är knappast något slaget lag på förhand. Faktum är att alla Champions League-resultat man har levererat på bortaplan den här säsongen skulle leda till ett avancemang.

Porto-Atlético 1-2
Austria Wien-Atlético 0-3
Zenit-Atlético 1-1
Milan-Atlético 0-1
Barcelona-Atlético 1-1

Mitt förhandstipp är att matchbilden egentligen inte kommer vara särskilt förändrad i nästa veckas retur, men att Chelsea kommer ha betydligt mer boll än på Calderón. Lyckas Atleti sätta sin första och höga press kommer det skapas fler omställningsmöjligheter och chanserna kommer dyka upp. Sedan är det upp till spelarna själva att ta vara på tillfällena som ges.

El Cholismo krossade FC Barcelona

av Adam Pinthorp

Atlético de Madrid klev ut på Vicente Calderón med en resultatmässig fördel, men en stor nackdel i form av två av storstjärnorna – Diego Costa och Arda Turan – på skadelistan. Om det spelade någon roll? Inte direkt, inte när det handlar om Atlético.

Hade Barcelona saknat Leo Messi och Andrés Iniesta hade det påverkat laget på alla sätt. Och förstå mig inte fel, Costa och Arda besitter enormt individuell kvalité och är viktiga på alla plan i Atlético, inte minst offensivt. Men lagmaskinen Atlético – Cholismo, som det kallas och som genomsyrar hela klubben – präglas inte av individualister. Det präglas av attityd, hjärta och en genuin tro på att allt är möjligt.

– Vi är inte i kvartsfinal för att vara nöjda och för att titta på när Barça tar sig vidare. Då har ni förstått oss på fel sätt. I Atlético handlar det om att vinna – vi strävar hela tiden efter mer, sa lagkaptenen Gabi inför matchen.

Få trodde Atlético Madrid skulle nå semifinal i Champions League inför säsongen. Ännu färre skulle tro det om någon på förhand sa att det skulle möta FC Barcelona i kvartsfinal – utan Diego Costa och Arda Turan i den avgörande matchen.

Och även om det resultatmässigt var med minsta möjliga marginal Atlético nu är i semifinal säger det ingenting om sanningen som utspelade sig på Vicente Calderón den här kvällen. Adrián López dunkade bollen i högra stolpen strax före Kokes segermål. David Villa träffade andra stolpen. Och ribban. Gabi missade ett friläge – Cebolla Rodríguez en jättechans halvvolley.

Barcelona hade lägen som kan räknas på en hand, och även om det brann till vid ett fåtal tillfällen var man underlägsna på alla taktiska plan. Diego Simeone skruvade upp sina spelare och sina supportrar till max – och fick det laget som det senaste årtiondet dominerat fotbollsvärlden att se fullkomligt livrädda ut.

Jag har inte sett Barça så här skärrade, så här överraskade och taktiskt förnedrade sedan fjolårets Champions League-upplaga då man krossades av Bayern München. Det vilar otroligt många frågetecken kring klubben både i ledningen, ur ett sportsligt perspektiv och kring frågor där de inte ens själva har makten i sin ägo.

FC Barcelona är inte samma lag som det var för bara ett par-tre år sedan, långt ifrån. Under samma period har Diego Simeone förvandlat Atlético de Madrid från att vara en ständig underdog som varje år siktar på att nå Champions League till att sticka upp som en utmanare att vinna hela turneringen.

Jag skulle säga att det Atlético gjort, inte bara den här säsongen, utan under hela den här tidsperioden med Simeone vid tränarrodret, är årtiondets största fotbollsprestation.

* Hur kan det fortfarande finnas så många som häver ut sig att ”Thibaut Courtois har potential att bli en stormålvakt?”. Måste man närma sig eller ha passerat 30 för att anses vara en stor målvakt? Belgaren är en av världens främsta och har varit så i ett par säsonger nu.

* Leo Messi, Andrés Iniesta & Cesc Fàbregas. Stjärnor som normalt sett lyser att spelglädje och fantasi. Den här matchen syntes de knappt till, någon av dem.

* Inför matchen sa Diego Simeone att Adrián López – som inte gjort mål det här året och var utanför matchtruppen i stort sett hela mars – skulle starta bredvid David Villa. Han sa också att han var övertygad om att Adrián skulle bidra och göra en bra match. Summa summarum är det bara konstatera än en gång vilket geni Simeone är. Ingen annan tränare hade startat med Adrián i den här matchen. Första kvarten, när Atleti var som bäst, glänste anfallaren. Och han assisterade till matchens enda mål.

* José Manuel Pinto är en rolig figur i omklädningsrummet, har en spektakulär karriär och är förmodligen ganska tillfreds med livet överlag. Men en målvakt som ska leda FC Barcelona till tunga titlar, det är han inte. Nu kan han knappast klandras för något av hans insläppta mål i det här dubbelmötet, men hans instabila ingripanden gång efter annan ger inte bara motståndet vittring utan sätter också skräck och nerver för hans eget lag.

Just nu gläds jag med Isco

av Adam Pinthorp

I fjol åkte Real Madrid ur Champions League efter att ha vunnit det andra semifinalmötet mot Borussia Dortmund med 2-0. I år går Real Madrid vidare i samma turnering efter att ha förlorat det andra kvartsfinalmötet mot Borussia Dortmund med 2-0.

Logiskt? Kanske inte, men det känns ändå – baserat på båda mötena såväl i fjol som i år – att det var korrekt att Dortmund gick vidare då, och att Real Madrid gör det nu.

Men lika illa ute som tyskarna var på Santiago Bernabéu i slutminuterna förra säsongen, lika illa ute var Real Madrid på Westfalenstadion. Marängerna fick svettas blod för att stå emot de framstörtande hemmaspelarna, i synnerhet Marco Reus, med den gula väggen i ryggen. Iker Casillas gjorde som han gjort hela säsongen – levererade en högklassig målvaktsinsats. Vetaranen mellan stolparna kan däremot inte vara lika nöjd med varken sitt försvar eller sitt mittfält, som inte agerade lika stabilt som de gjort stora delar av säsongen.

Det råder inga tvivel om att Borussia Dortmund var det bättre laget på Westfalenstadion. De förtjänade att vinna matchen, de hade med lite flyt kunnat gjort ännu fler mål. Men Real Madrid gjorde en fenomenal insats på Santiago Bernabéu förra veckan, något som räckte för vidare avancemang. Där och då kändes det som 3-0-resultatet spelade mindre roll – att ett par måls överläge ändå skulle räcka mot årets upplaga av Dortmund. Men det är så här charmig, inspirerande och oförutsägbar fotbollen kan vara. Ändå tycker jag rätt lag förtjänade att gå vidare.

Just nu ler jag extra med Isco
Så här minuterna efter matchen sitter jag och gläds extra med en 21-åring från solkusten. Isco var i en liknande situation i fjolårets Champions League-upplaga. Den gången spelade han med Málaga, och var bara sekunder från semifinal när Felipe Santana tryckte in det avgörande målet för Borussia Dortmund – på Westfalenstadion.

Men den här gången fick Isco kliva av samma arena som en vinnare. Lika briljant som han var i första mötet mot Dortmund i fjol, lika briljant var han på Santiago Bernabéu förra veckan.

Han har haft en tuff mittendel av säsongen, Isco, med petning från startelvan och generellt lite speltid. När skadorna och avstängningarna börjat dugga tätt har så mittfältstalangen fått fler chanser, och på nytt bevisat vilket alldeles magisk fotbollsspelare han är i sina bästa stunder.

Nu är han i semifinal, Isco. Om han väl där kommer spela återstår att se, men han har i alla fall stor del i att Real Madrid tagit sig dit. Och just nu tror jag han är mest nöjd av alla över avancemanget.

Champions League-kvartsfinalerna har hittills gett oss fotbollsälskare precis all anledning att minnas varför vi en gång fastnade för den här sporten. Jag hoppas fortsättningen blir lika oberäknelig, dramatisk och spännande.

Atlético är en outsider att ta på allvar

av Adam Pinthorp

Krash! Boom! Bang!

Atlético de Madrid stampade inte sönder bromsen och försvarade sin ledning. AC Milan gjorde vad de var tvungna att göra – satsa framåt.

Kollisionen blev en sannerligen spektakulär fotbollsmatch. Och framför allt den första halvleken innehöll det mesta. En fantastisk Koke-lyftning följt av Diego Costa-akrobatik samt en fin Milan-kombination och spänningen levde i allra högsta grad.

Avgörandet kom som jag ser det inte i andra halvlek, då det rann i väg resultatmässigt. Det kom när Arda Turan via touch satte 2-1 i slutet av första. Inpumpade med självförtroende gick därefter Atlético ut och spelade helt annan fotboll i den andra halvan av matchen. De vågade rulla runt på ett helt annat sätt, spelade mer avslappnat och valde sina tillfällen att anfalla med mycket folk. Och det resulterade i både ett och två mål till.

Totalt alltså 4-1 i matchen, och 5-1 över två möten. För ett par-tre år sedan hade det ansetts som ett av decenniets största skrällar i ett CL-slutspel. Den här säsongen, just nu, var Atlético jättefavoriter.

Men det går inte förkasta det faktum att Champions League är ett speciellt spelrum. Det är inte helt enkelt att ta sig dit, och ännu svårare att skörda framgångar. Milan är en av klubbarna som historiskt sett är mest framgångsrika i turneringen. Sådant sitter i väggarna, i tröjränderna. Ingen trodde på Milan inför förra säsongens åttondelsfinal när man mötte Barcelona. Nu åkte man visserligen ut, men hemma på San Siro gjorde man en alldeles briljant insats och vann med 2-0. ”CL-faktorn”, var det många som sa. Och det ligger något i det. Att Atlético är en outsider i sammanhanget understryker därför hur pass imponerande prestationen mot Milan är.

I Atlético-kretsar kommer den elfte mars 2014 vara ett speciellt datum framöver. Det var inte bara dagen de tog sig vidare till kvartsfinal i Champions League. Det var dagen de krossade självaste AC Milan och bevisade för fotbollsvärlden att de är en outsider att räkna in på fullaste allvar.

Cristiano blir aldrig mätt

av Adam Pinthorp

Fotboll handlar inte om vilket lag som har bollen mest, eller vilket lag som springer mest. Det handlar om vad man gör när man har bollen, och hur man springer.

Fråga bara Schalke 04. I gårdagens match löpte Max Meyer, Julian Draxler, Roman Neustädter, Klaas-Jan Huntelaar och Felipe Santana mer än övriga på planen. Till vilken nytta? Real Madrid behövde inte springa mer än Schalke 04, så länge de höll huvudet på kallt och låg rätt i sina försvarspositioner.

6-1-resultatet bekräftade bara det vi redan visste: Real Madrid är i sanslöst bra form och kvarstår som en av huvudfavoriterna i turneringen.

Framför allt fick vi se en uppvisning i omställningsfotboll. Jag hävdar fortfarande att Real Madrid är bäst i världen på att ställa om, och framför allt har de mest ultimata spelarna för att göra det. Cristiano Ronaldo och Gareth Bale är inga tiki-taka-spelande yttermittfältare som gillar att rulla bollen i sidled. De vill ha en passning på foten och explodera. Det är då de är som allra bäst – det är då Real Madrid är som allra bäst.

Jag var osäker på värvningen av Bale, hur han skulle fungera i spelsystemet, hur han skulle fungera tillsammans med Ronaldo. Men i stället för att försvåra för varandra har världsartisterna hittat en lösning som gynnar båda två. Real Madrid är i säsongens upplaga ännu mer oförutsägbara – och motståndarna har två snarlika spelartyper som kan vika inåt i planen och explodera så fort man gör ett ynkligt misstag. Framför allt verkar de trivas med varandra, och så länge de gör det kommer Real Madrid också fungera.

Gårdagens match bjöd aldrig på den där nervkittlande känslan man kan länga till när det är Champions League-kvällar. Den där känslan när varenda duell, varenda domslut, varenda rörelse kan vara skillnaden mellan vinst och förlust.

Men Real Madrid var alldeles för bra för Schalke. Huvudstadsklubben gjorde en klockren insats från Carlo Ancelotti på tränarbänken, via Iker Casillas mellan stolparna, försvaret, mittfältet och ända upp till trion Gareth Bale-Karim Benzema-Cristiano Ronaldo.

De har för övrigt gjort 70 (!) mål tillsammans den här säsongen, den offensiva trion. I går stod de för samtliga sex mål, två vardera, och formmässigt är det möjligtvis bara Bayern München som kan matcha Madrid just nu.

Cristiano Ronaldo blir aldrig mätt på mål
Det jag slogs över mest när jag tittade på gårdagens match var inte Schalkes bedrövliga försvarsspel, Casillas storspel eller Ángel di Marías perfekta insats. Det var Ronaldos ständiga hunger efter mer mål. Att aldrig vara tillfreds. Att aldrig vara helt nöjd. Det är just den egenskapen som gör att portugisen har fortsatt leverera på en hans sinnesrubbas hög nivå under så många säsonger i följd.

I första halvlek fick han inte till det. Han gjorde allting rätt förutom i avslutningslägena. Att Real Madrid ledde med 2-0 spelade ingen roll. Ronaldo skulle framåt. Han skulle göra mål. Visa att han är nummer ett.

Och visst, en halvlek senare stod han där, med bollen i handen och hade gjort två mål och dessutom en elegant assist. För stunden säkerligen väldigt nöjd och belåten – men i dag börjar jakten på nya mål. Det är så han funkar, det är därför han kan hålla den nivån.

En bestialisk världsspelare avgjorde

av Adam Pinthorp

Diego Simeone och hans ledarstab hade läst på läxan. De visste hur de skulle handskas med Milan, de visste vad som väntade på mäktiga San Siro.

Men det var inte utan marginalerna på sin sida som de nu kan resa hem till Madrid med en 1-0-seger i bagaget. Det skall sägas och understrykas att Thibaut Courtois stod för ett par riktigt bra räddningar i första halvlek – räddningar som i slutändan kan bli helt avgörande.

Atlético ställde upp med en mer fysiskt stark Raúl García i stället för David Villa och Diego Ribas. García erbjuder både ett större anfallsvapen i luftrummet, men har – liksom Diego Costa – egenskaper att plocka ned och nypa fast bollen på offensiv planhalva.

Vi har sett att Simeone använt García i den här typen av matcher tidigare. I ligaspelet har Villa gått före i nästan alla matcher, men det finns en tydlig logik och förståelse i att Raúl startat sex av totalt sju Champions League-matcher.

Efter viss Milan-press i första halvlek kan vi bara spekulera i vad som sades i Atléticos omklädningsrum i paus. Men jag blev ändå något överraskad över den attityden och inställningen som Madrid-laget visade i den andra akten. De tog tag i taktpinnen, drev upp tempot och ville framåt. Det stod klart och tydligt att Diego Simeone ville ha ett mål med sig från San Siro. Att de har kvalitén för att göra det råder inga tvivel om, men att riskera och gå framåt är imponerande. 0-0 är ju trots allt ett bra resultat att få med sig från bortaplan. Just den attityden säger mycket om det här laget.

När tiden såg ut att rinna ifrån både Milan och Atlético klev han fram, Diego Costa. Precis som han har gjort hela säsongen, så även i Champions League. Det går givetvis fråga sig varför Ignazio Abate nickade hörnan rakt bakåt i stället för att försöka rensa undan. Bollen hamnade till slut hos en helt fristående Diego Costa som stångade in ledningsmålet, segermålet och framför allt bortamålet.

Och han var bra matchen igenom, Atléticos bestialiske anfallare. Vann kampen mot Milans mittförsvarare, snurrade längs kanterna och rev i sär motståndarna. Han är alltid nyttig, Costa. Men när han även har bollen under kontroll och har flytet i spelet, då är han riktigt bra. Världsklass rakt igenom.

Att kliva fram när det som mest behövs och gäller som mest, det är också en viktig egenskap för stora spelare. Thibaut Courtois och Diego Costa har den egenskapen, det visade de återigen i Milano.

Nu har Atlético ett gyllene läge inför returen på Vicente Calderón.

Barcelonas största svaghet: Att sluta spela fotboll

av Adam Pinthorp

Matchbilden blev precis så där förutsägbar som den brukar bli när FC Barcelona är i farten – trots att man mötte ett spelskickligt Manchester City. Det var katalanerna som hade bollen, City som försökte kontra.

Och matchen var ganska välspelad från båda håll fram tills Martín Demichelis frilägesutvisning i början av andra halvlek. Rött kort? Definitivt. Straffspark? Ja. Kollega Kalle Karlsson redogör om situationen och reglerna på ett bra sätt här.

Barcelonas största svaghet: Att sluta spela fotboll
Det mesta har och kommer fortsatt handla om straffsituationen som helt klart blev matchens stora händelse. Citys död, Barcelonas bröd. Men efter att Leo Messi iskallt skickade in 1-0 från straffpunkten inträffade det som Barcelona normalt sett aldrig tar sig för: De slutade spela fotboll.

Och man kan verkligen säga att Gerardo Martino fick sin vilja igenom. Efter ledningsmålet stod han mest och försökte lugna ner laget. Följderna? Tempot dog, Barcelona höll inte lika mycket boll och Manchester City skapade sina bästa chanser under hela matchen.

Barcelona kan inte spela lågt försvarsspel och låta motståndarna rulla bollen. De är inte vana att försvara på egen planhalva, att inte ha kontroll på bollen. Det är lagets största svaghet. När de slutar spela sin fotboll blir de ytterst sårbara, och en fin Víctor Valdés-räddning var det enda som stod i vägen för att David Silva inte lyckades skicka in kvitteringen på grund av detta.

Nu räddades man den här gången mot ett decimerat och tröttkört City. Men med fyra mittfältare på planen och en droppande Messi blir Barcelona lättlästa som det är, och att inte utnyttja det övertag genom att kontrollera matchen med bollen i sin ägo är att skjuta sig själva i foten.

När Dani Alves och Neymar försatte oss åskådare i en tidsmaskin tillbaka till 2006, då Henrik Larsson och Juliano Belletti avgjorde Champions League-finalen mot Arsenal på ett liknande sätt var det spiken i kistan. Inte bara för matchen, utan förmodligen för hela dubbelmötet.

Att vända 2-0 kommer förstås bli svårt, ja i snudd på omöjligt, för City på Camp Nou. I alla fall om Barcelona bestämmer sig för att spela fotboll.

Gerard Piqué kliver fram i de stora matcherna
Barça har haft försvarsproblem den här säsongen. Och egentligen alla förutom ynglingen Marc Bartra har fått sig en och annan känga under säsongen. Gerard Piqué är en hackkyckling bland supportrarna, och vissa vill till och med att klubben säljer den gänglige mittbacken.

Men även om Piqué kan brista i positionsspelet i vissa matcher och ibland tenderar att se nonchalant ut måste man ge honom cred för att kliva fram i de stora matcherna. Den här säsongen har han varit ett monster när det gällt som mest.

Mot Real Madrid var han fläckfri, likaså mot Atlético. I går gjorde Piqué en ny stor insats. Faktum är att han återerövrade hela 21 bollar – och inte tappade en enda.

Även Javier Mascherano gjorde en okej insats, i alla fall i spelet på marken. I luftrummet hade Álvaro Negredo ett ständigt övertag, och det är här, i sådana här matcher mot världsspelare, som det blir extra tydligt att Mascherano egentligen inte är någon mittback.

Nu redde sig situationerna upp för både Mascherano och Barcelona.

Slutligen undrar jag om Manuel Pellegrini glömt allt som handlar om respekt i Spanien. Uttalanden som var riktade mot Jonas Eriksson efter matchen var ytterst respektlösa. Så får det inte gå till.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB