Arkiv för kategori Landslaget

- Sida 1 av 2

”Vinna, vinna och vinna – det är vad fotboll handlar om”

av Adam Pinthorp

I dag gråter Spanien. I dag gråter en hel fotbollsvärld. En av modern tids största tränare har gått ur tiden. För det är så jag, och många med mig, i första hand kommer minnas honom, Luis Aragonés.

Men den energiske spanjoren, som alltid bjöd på minnesvärda citat, har också en ytterst framgångsrik spelarkarriär bakom sig. Efter att ha inlett karriären i Getafe tog Aragonés chansen att som 20-åring flytta till de norra delarna av den spanska huvudstaden och pröva lyckan i Real Madrid.

Ett misslyckande hos marängerna och tre utlåningar senare skulle så Luis Aragonés till slut få fart på karriären. Först en bra säsonge i Oviedo 1960/61, följt av tre framgångsrika år i Real Betis. Men det var först från 1964, när Atlético de Madrid värvade anfallaren, som han skulle hitta hem.

Aragonés har satt sin prägel på fotbollens alla ting på otroligt många sätt. En del som minns hans tid som spelare lär i första hand komma ihåg hans tio år i Atlético Madrid, som innehöll tre ligatitlar och två cuptitlar. Men de allra flesta kommer minnas honom som mannen som tog det spanska landslaget överst på tronen.

Tränarkarriären för Aragonés började direkt efter att han lämnade fotbollsskorna och spelarkarriären i omklädningsrummet. 1974 bytte han Atléticos matchtröja mot ett klassisk träningsställ och tog över vid tränarbänken.
– Jag tycker tränare ska ha träningsoveraller på sig under matcherna, har han sagt.

Luis Aragonés tränade totalt nio klubblag under sin karriär. Hans fyra sejourer i klubben där han skördade störst framgång som spelare – Atlético de Madrid – var väldigt speciella. Inte minst hans sista vända i klubben, 2001-03, då han förde laget upp från andradivisionen till La Liga igen.

När han tog över det spanska landslaget 2004 införde han det så kallade tiki-taka-spelet. Han ville ge laget en identitet, något som slutligen ledde fram till deras nuvarande speknamn.
– Jag förstår inte varför inte landslaget har något smeknamn, någon tydlig identitet. Brasilien har det, Argentina har det – två nationer som varit framgångsrika genom åren. Jag vill att Spanien kallas för La Roja framöver, sa han när han tog över som förbundskapten.

Spanien började spela ännu mer passningsorienteringat och hela grundidén byggde på stort bollinnehav. I VM 2006 ledde det inte längre än åttondelsfinal, trots att man kom till Tyskland med en stark trupp.

Och det är precis det som varit Spaniens problem genom åren. Det har alltid varit landslaget som många pekats ut som en favorit – men som likväl alltid misslyckades när det väl begav sig. Tills den där sommaren 2008.

”La Roja” kom till spel med en stark trupp, men många trodde, precis som vanligt, att de skulle fallera när det väl kom till krita. Den här gången såg Luis Aragonés till att spelet höll, att spelarna inte vek ned sig, och att laget slutligen också besegrade Tyskland i finalen.
– Finaler är ingenting man spelar, de vinner man.

Luis är och kommer alltid förbli en vinnare.
– Jag säger förmodligen ”håll käften” oftare än god dag, men spelarna ska inte komma till träningarna för att ha en rolig stund.
– Vinna, vinna, vinna och vinna. Det är vad fotboll handlar om.

Den förste februari 2014 kommer förbli en mörk dag i den spanska fotbollens kalender. Luis Aragonés har gått ur tiden – men minnet av honom och hans avtryck i världsfotbollen kommer föralltid leva vidare.

Det var trots allt han som lade grunden till ett av världens mest framgångsrika landslag genom alla tider – ”La Roja”.

Vila i frid.

Luis Aragonés
Född: Den 28 juli, 1938
Bortgång: Den 1 februari, 2014
Klubbar som spelare: Getafe, Real Madrid (spelade dock aldrig A-lagsfotboll), Recreativo de Huelva, Hércules, Úbeda, Plus Ultra (nuvarande Real Madrid Castilla), Real Oviedo, Real Betis och Atlético de Madrid.
Klubbar som tränare: Atlético de Madrid (fyra perioder), Real Betis (två perioder), Barcelona, Espanyol, Sevilla, Valencia, Real Oviedo, Mallorca (två perioder) och Fenerbahce.

Källor: Marca.com, InsideSpanishFootball & LFP.es

Casillas slog personligt rekord

av Adam Pinthorp

Han behövde hålla nollan i 18 minuter för att slå sitt gamla rekord. Iker Casillas passade på att bomma igen hela matchen.

Real Madrids kapten, och numera reservkeeper, slog sitt personliga rekord i antal minuter utan insläppt mål i går. Tidigare var det 520 minuter, men efter 90 nya utan nätrassel bakom sig har den siffran nu stigit till 592.

Någonstans kan jag finna det ironiskt att just den här säsongen, när Casillas fått mindre speltid än under hela sin framgångsrika och långa karriär, bryter ett sådant rekord. Det borde ju rimligen betyda att han är i bättre form än någonsin. Hur det är med den saken låter jag vara osagt, men att han inte är inne i någon formdipp trots sina blott elva matcher den här säsongen är ett faktum.

Insatsen mot Espanyol var exceptionell, inte minst räddningenJhon Córdobas friläge i slutet av matchen.

Att Diego López har ett betydligt sämre snitt än Casillas den här säsongen är snarare ett bevis på att det är, och ska, vara tuffare att stå i ligan. För även om motivationen är enorm finns det en stor kvalitetsskillnad i att möta Olímpic Xátiva från tredjedivisionen på bortaplan i cupen än att åka till ett kokande El Sadar för ligamöte med Osasuna.

López har varit fenomenal hela säsongen, och jag ser ingen anledning varför Carlo Ancelotti skulle byta ligamålvakt nu. Däremot kvarstår ju den ytterst suspekta situationen för Casillas och hans framtid. Det vilar inte minst ett tufft beslut för Vicente del Bosque inför sommarens VM-turnering. Det råder inga betänkligheter om att Iker fortfarande håller hög klass – men räcker Copa del Rey och eventuellt Champions League-spel under våren för att vara ordinarie i VM?

Hade konkurrenterna inte hetat Víctor Valdés, Pepe Reina och i viss mån även David de Gea (det skulle förvåna mig innerligt om del Bosque tog ut Diego López i landslagstruppen, även om han förtjänar chansen) hade det inte varit lika stor debatt. Nu sitter en världsmålvakt på bänken stora delar i klubblaget, medan andra högklassiga konkurrenter levererar varje vecka.

Carlo Ancelotti kan rotera mellan cup- och ligaspel. Jag tror inte Vicente del Bosque är lika sugen att i VM rotera runt mellan spelare på den mest utsatta positionen.

Extra speciellt för två spelare när Spanien säkrade VM-biljetten

av Adam Pinthorp

Spanien är definitivt klara för VM i Brasilien. Detta efter att ha gjort sin plikt och besegrat Georgien hemma med 2-0 – även om ett kryss också hade räckt gott och väl för att säkra gruppen. Men det är väl lika bra att göra det snyggt, och vara på säkra sidan.

Utöver VM-biljetten – som var tisdagens och hela kvalets primära mål för Spanien – var det en speciell match för två herrar mot Georgien.

Först och främst för Andrés Iniesta, som är född och uppvuxen i Albacete, där matchen spelades. Iniesta växte upp i den lilla byn Fuentealbilla, och började sin fotbollskarriär i Albacete Balompié – en klubb han idag är majoritetsägare i. I somras var Albacete nära att gå i konkurs, då man hade över två miljoner i skulder som skulle betalas ut i löner. Då trädde Iniesta fram och skänkte den nödvändiga summan för att klubben skulle överleva.

I Katalonien är Andrés Iniesta en av de folkkäraste spelarna, och har en plats i mångas hjärtan. Men han är lika stor i Albacete, och inte minst i den lilla byn Fuentealbilla. Där finns såväl en gata uppkallad efter 29-åringen som en staty föreställande Don Andrés. I byn finns också en kopia av VM-pokalen som Iniesta sköt hem till Spanien 2010.

Därför var det förstås väldigt speciellt för Iniesta att träda ut på Carlos Belmonte-stadion i Alcabete på tisdagskvällen. Efter att han blev mottagen som en gud, serverat Álvaro Negredo fram till 1-0 och varit högst delaktig i Spaniens slutliga seger, blev han också utbytt i slutet till publikens stora fascination. Kanske inte för det faktum i sig att Iniesta blev utbytt – utan att man fick ytterligare en chans att verkligen hylla honom.

– Vi har fått ett fantastiskt mottagande här i Albacete, och att få uppleva det här för mig personligen, och dessutom säkra VM-avancemanget samtidigt är otroligt. Det går inte att begära mer, säger Iniesta enligt Marca efter matchen.
– Det här är någonting jag aldrig kommer att glömma.

Men bland gänget som fixade VM-platsen i sista kvalmatchen för Spanien var det ett annat namn som också stack ut: Alberto Moreno. Sevillas 21-årige vänsterback har gjort kometkarriär och fick mot Georgien landslagsdebutera från start.

För 1,5 år sedan var det nog ingen som ens kunde drömma om att Alberto Moreno skulle göras landslagsdebut vid det här skedet. Då, i början av 2012, spelade han fortfarande enbart med Sevillas reserver i tredjedivisionen där han inte heller alltid var ingjuten i startelvan. Han fick chansen att debutera i La Liga i april samma år, men det var först senare på hösten som han verkligen visade framfötterna.

Alberto tillhörde fortfarande Sevilla Atlético, men när skadorna duggade tätt i A-laget, samtidigt som vänsterbacken hade imponerat på såväl försäsongen som träningarna, gavs han chansen. Och han tog den, med råge. Sedan dess har Moreno varit ett återkommande namn i Sevillas startelva och idag han han petat Fernando Navarro permanent på vänsterbackspositionen.

En frisk Jordi Alba är fortfarande helt ordinarie i Vicente del Bosques landslag. Jag har väldigt svårt att tro något annat. Bakom honom är Nacho Monreal en ingjuten pjäs i laget som har varit med ett tag nu. Däremot är Monreal inte helt given i Arsenal utan har den här säsongen mest fått inrikta sig på inhopp. Därför känns platsen bakom Alba långt ifrån självskriven.

Får inte Monreal spela regelbundet i Arsenal lär han definitivt ligga i farozonen. Då är det också Alberto Moreno – om inte del Bosque ser Álvaro Arbeloa som ett bättre alternativ på den positionen, vilket vore konstigt – en lågoddsare till att ta en plats i VM-truppen.

För 1,5 år sedan hade Alberto Moreno precis debuterat för Sevillas A-lag. Då spelade han bara ett fåtal minuter i en match mot Athletic Club på San Mamés. På tisdagskvällen spelade han 90 minuter mot Georgien i sin A-landslagsdebut för Spanien – och hans kometkarriär har fått ännu ett kapitel i sagoberättelsen.

Till vilket pris påskyndades Gareth Bales matchning?

av Adam Pinthorp

För er som har hängt med i svängarna de senaste dagarna – även kring det som hänt utanför landslagsfotbollen – känner till historien. Real Madrid hävdar bestämt att Gareth Bales skadebekymmer inte är något långvarigt problem och att walesaren snart är tillbaks på fotbollsplanen. Media påstår det motsatta, och att comebacken för Bale kan dröja.

Det senaste skadeproblemet för mittfältaren är en ryggsjukdom – något som enligt media i såväl Spanien som England kan vara riktigt allvarligt. Men det är varken skadefrånvaron i sig som är det mest häpnadsväckande. Det som däremot rapporteras – men som förstås strängt dementeras av Real Madrid – är att Bale inte passerade den obligatoriska läkarundersökningen på ett korrekt sätt innan han skrev på för klubben.

En spelare kan vara småskadad när han genomgår en läkarundersökning, men ändå skriva på för en klubb. Det är egentligen ingenting konstigt med det, och som klubbpresidenten Florentino Pérez så många gånger sagt är ju Gareth Bale en ”långsiktig investering”. Det som däremot är helt absurt om det skulle visa sig att uppgifterna stämmer är Real Madrid påskyndning av walesarens debut.

Bale var småskadad under sommaren, och när han till slut kritade på för den spanska huvudstadsklubben trodde nog de allra flesta att debuten skulle få vänta på sig. Därför var det ytterst oväntat att han fanns med i startelvan mot Villarreal på El Madrigal redan i den fjärde omgången – vilket var första chansen för Bale att debutera.

Vad hände med begreppet att skynda långsamt och att färdigställa en egen försäsong för Bale?

Florentino Pérez, Carlo Ancelotti och hela supporterskaran var förstås samtliga laddade till max för att se Bale i Madrid-tröjan. Men till vilket pris?

Nu gick det vägen mot Villarreal – och mot Galatasaray i Champions League några dagar senare – men när tanken var att han skulle hemmadebutera mot Getafe skadade han sig på uppvärmningen. Han gjorde därefter ett inhopp mot Atlético i derbyt, men har sedan dess varit strandsatt i rebahiliteringsstugan och ingen vet riktigt säkert hur illa det är med 24-åringen.

Klubben verkar dock ha gjort i ordning ett sorts individuellt försäsongsprogram för Bale, något som bör utföras till punkt och pricka, innan han åter intar planen.

Real Madrid la inte närmare en miljard för en spelare som inte spelar. Det är givetvis inte Gareth Bales fel – utan det framstår snarare som att klubben har sig själva att skylla för att man påskyndade matchningen. Vi får se hur hårt det straffar sig i slutändan.

Den kommande veckan väntar först lite landslagsfotboll innan ligaspelet åter tar fart på allvar och går in i en minst sagt intensiv period. Men innan dess ska Sverige försöka upprepa ett mirakel mot Tyskland, och Spanien ska säkra guldbiljetten till Brasilien genom att ta minst en poäng mot Georgien.

Åtminstone en av uppgifterna känns som en rejäl lågoddsare.

Kategorier Landslaget, Real Madrid

Spanien hade kunnat dra nytta av Diego Costa

av Adam Pinthorp

Ni känner förmodligen till historien vid det här laget. Atlético Madrids anfallare Diego Costa, som är född och uppvuxen i Brasilien, kan på fredag tas ut i den spanska VM-kvaltruppen. Detta på grund av hans spanska pass, och att han fortfarande inte representerat Brasilien i någon officiell turnering (däremot i ett par träningsmatcher).

Oavsett hur det blir är det ett hett ämne och något som redan diskuterats mycket i Spanien (och Brasilien för den delen).

diegocostaspanien

Kan Diego Costa tillföra något till Spanien?
Det bör först och främst poängteras att konkurrenssituationen bland anfallare i Spanien redan nu är extremt hård. Det finns redan spetskompetens och det till en väldigt stor grad. David Villa, Pedro Rodríguez och Roberto Soldado är alla etablerade målskyttar. Likaså Álvaro Negredo, som däremot tillför något unikt i sällskapet med sin styrka i luftrummet.

Men en Diego Costa i Spanien hade varit något helt annat. Han är inte den där urtypen av en klassiska nia, utan gillar att röra sig över stora ytor och det går sällan en match utan att Costa är involverad mycket i spelet. Spanien har redan många som kan det där med målskytte. Men i Costa hade man fått in en självklar joker, som med energi och en vinnarinstikt som få andra hade kunnat erbjuda något unikt.

Hade jag varit förbundskapten för Spanien och ställningen hade varit 1-0 till Argentina i en VM-semifinal hade jag hellre kastat in Diego Costa än exempelvis Roberto Soldado. Den sistnämnde kanske är en bättre avslutare, även om Diegos utveckling på just den fronten varit sensationell det senaste året, men han är inte samma matchvinnartyp. Diego Costa är en vinnare, en som ofta är skillnaden mellan vinst och förlust. Han har inte alla tekniska verktyg i sin låda, men vinner tillbaka det i vilja och intelligens. Costa är en spelare som kan gå in och ändra en matchbild, som kan få ett segt lag att komma igång.

Av den anledning tror jag att Diego Costa hade behövts i ett spansk landslag. För även om det inte är helt vanligt händer det att Xavi & Co kör fast på mittfältet, och att anfallarna (om Vicente del Bosque använder sig av någon eller några, vilket inte är ett ständigt faktum) inte lyckas peta in bollen i nätmaskorna. Då hade en Costa kunnat komma in och ändra matchbilden till Spaniens fördel.

De tre som hade påverkats mest om del Bosque ringer upp Diego Costa, och brassen tackar jag till spel för Spanien, är Roberto Soldado, Fernando Torres och Álvaro Negredo. Samtliga tre har vandrat in och ur landslagstruppen under de senaste åren utan att fullt ut etablera sin plats.

Anledningen att jag inte nämner Pedro Rodríguez och David Villa i samma mening är att jag helt enkelt tror de kommer vara givna i den spanska VM-truppen nästa sommar, såvida ingen går sönder på vägen dit. Pedro är mer av en ytter, och har ett makalöst målfacit i landslaget. Han kommer definitivt inte petas såvida hans speltid inte minskar drastiskt i Barcelona. Villa kan också spela på kanten, vilket ger honom en stor fördel gentemot konkurrenterna, och hans inledning i Atlético Madrid bådar väldigt gott inför framtiden.

Av Soldado, Torres och Negredo kommer mycket förstås bero på deras personliga insatser i sina klubblag under säsongen. Men sett till spetsegenskaper sticker Negredo ut med sin styrka i huvudspelet – en egenskap som Diego Costa också har.

Om del Bosque plockar med sig två av fyra ur nyss nämnda skara tror jag han väljer en spelartyp som är vassare i djupled (Soldado eller Torres) och en mer storvuxen spelartyp som är giftigare på huvudet (Costa eller Negredo). Vilka det blir är upp till spelarna själva att avgöra.

Men innan vi kan lägga till Diego Costa i högen bland spanska anfallsalternativ måste Vicente del Bosque lyfta luren innan fredag.

Tick tock…

Kategorier Landslaget

Vicente del Bosque har gett sitt svar

av Adam Pinthorp

Man hinner knappt bli varm i kläderna innan ligasäsonger tar paus för att ge landslagsfotbollen utrymme några dagar. Och visst kan det vara kul med landslagsfotboll emellanåt, speciellt när det gäller något, även om jag själv alltid föredrar klubblagsfotbollen.

För Spaniens del har man i stort sett säkrat guldbiljetten som tar sikte mot Rio nästa sommar. Dels för att man själva gjorde jobbet och slog Finland i fredags med klara 2-0 – utan att för all del imponera – och dels också för att den största gruppkonkurrenten Frankrike spelade 0-0 mot Georgien.

Men den stora snackisen i det spanska lägret är varken att VM-biljetten i det närmsta är säkrad. Nej, det är förstås målvaktsfrågan. Iker Casillas är som bekant fortfarande petad i klubblaget Real Madrid till förmån för Diego López. Många spekulerade i att Víctor Valdés skulle få chansen mot Finland, men så blev inte fallet.

Jag ser detta som Vicente del Bosques klara och tydliga svar mot alla som undrar. Iker Casillas är och kommer vara nummer ett i Spanien fram till och under VM. Varför skulle han annars stått mot Finland? Om del Bosque skulle vilja ha en målvakt mellan stolparna i VM som får regelbunden speltid hade han gett någon annan chansen. För det finns ju en del som är intresserade av den där platsen. Utöver nyss nämnde Valdés har Pepe Reina prenumererat på en landslagsplats i flera år, och där bakom finns unge David de Gea och för all del Diego López som åtminstone i Real Madrid går före Iker Casillas.

Hade del Bosque gett Valdés eller Reina chansen mot Finland hade Casillas definitivt fått sig en tankeställare och behövt fundera över framtiden. Men då hade han även fått tydliga direktiv från förbundskaptenen om vad som gäller, och hade då haft chansen att söka sig till en ny klubb i januari för att få den regelbundna speltiden. Nu verkar det inte vara av högsta prioritet för del Bosque , som oavsett om han har talats vid i ärendet med Casillas eller inte varit tydlig i sina aktioner. Lagkaptenen, tryggheten och en av stöttepelarna under Spaniens fantastiska framgångsera är i nuläget inte flyttbar.

En annan intressant grej från just matchen mot Finland var att Koke spelade hela matchen – som högerback. En position han är ytterst ovan vid och aldrig spelat i klubblaget Atlético Madrid. Det rätar också ut frågetecknen kring varför 21-åringen stod som försvarare när Vicente del Bosque tog ut truppen. Och Koke har absolut egenskaper för att kunna hantera ytterbackspositionen. Han har utvecklats mycket defensivt de sista två åren, orkar löpa mycket, och har framför allt bra inlägg. Men om det är en långsiktig plan eller bara en kortsiktig lösning återstår att se. César Azpilicueta och Martín Montoya som bör vara två andra aspiranter har fått lite speltid i Chelsea respektive Barcelona inledningsvis på säsongen och Real Madrids framtidsman Dani Carvajal känns fortfarande något färsk – trots en stark säsong i Bundesliga med Bayer Leverkusen ifjol. Utöver dem finns förstås rutinerade Álvaro Arbeloa samt de mer äldre alternativen Andoni Iraola och Juanfran. Men om jag uppfattat del Bosques signaler rätt verkar han onekligen vilja satsa på ett yngre alternativ framöver.

Vad är era synpunkter och åsikter kring målvaktsfrågan i det spanska landslaget?

Kategorier Landslaget

Spaniens nederlag – en nödvändighet för framtiden?

av Adam Pinthorp

Efter ett oförskämt bra gruppspel sattes de regerande både Europa- och världsmästarna på rejäla prov i Confederations Cups slutspel. Först stod Italien för motståndet i semifinalen, där La Roja var ordentligt pressade delar av matchen, men på ett smärre mirakulöst sätt lyckades hålla tätt bakåt och få fram en förlängning. Väl där var man det bättre laget, och en fenomenal straffläggning senare hade man avancerat till finalen.

Jesús Navas fick äran att slå in den avgörande och Spaniens sjunde straff. Tanken var egentligen att han skulle slå straffspark nummer sex, men då han burit tröja nummer sju hela sitt liv frågade han om Sergio Busquets kunde ta den sjätte istället. Det kunde han, och Navas fick skjuta straff nummer sju – hans turnummer – och skickade Spanien till final. Förmodligen lär det förbli Sevillasonens turnummer även fortsättningsvis.

Väl i finalen väntade sedan värdnationen Brasilien. Och för att göra en lång historia kort så kan vi konstatera att brassarna fullkomligt mosade ner spanjorerna i skorna. Redan från första minut satte man en fasansfull press, och det tidiga ledningsmålet satte knappast käppar i hjulen för Brasilien som bara malde på ännu mer. Det var länge sedan jag såg ett lag spela med sådan intensitet och sådant mod mot Spanien. Brasilien vågade, och man klarade av det.

Vid det här laget vet ni alla säkert slutresultatet. Brasilien vann med hela 3-0 efter dubbla mål av Fred, och en ny drömstrut av Neymar. Det var ladrig något snack om saken – Spanien var alldeles för uddlösa och tafatta.

Men med tanke på VM-turneringen nästa år tror jag det här kan vara en bra tankeställare för Spanien. Ytterligare en turneringsseger hade tagit mättnaden till en helt ny nivå, och jag är ytterst tveksam om man hade lyckats vinna VM nästa sommar då. Nu har man fått sig en rejäl kalldusch och på ett sätt blivit avslöjade. Brasilien vet redan hur man skall spela för att slå Spanien – många andra lag lär ta efter.

Vicente Del Bosque måste göra precis som Brasilien – våga. Spanien måste utveckla sitt spel, våga bryta mönstret i matcherna och göra oväntade saker. Att man har mest bollinnehav betyder inte per automatik att man vinner alla matcher. Man måste skapa målchanser också. Under Confederations Cup är det egentligen bara Andrés Iniesta som stått för egna genombrott och gjort oväntade saker. Spanien måste spela rakare och våga vara tuffare. Man kommer alltid ha kvar sin grundidé, men det finns många gånger då man har kunnat slå en avgörande passning så man istället väljer att vända hemåt för att flytta upp laget sakta men säkert och börja rulla igång. Det är ett bra anfallsvapen – ibland. Det gäller att hitta balansen mellan stort bollinnehav och att ta chanserna att gå rakt på mål i vissa lägen. Lyckas Del Bosque hitta den balansen kan Spanien mycket väl ta en ny VM-titel nästa sommar. Men då måste nog också ett par förändringar ske i startelvan.

Med de orden tar också den här bloggen lite sommarsemester. Jag vill passa på att vänligast tacka alla som varit inne och läst och tyckt till under min första säsong här, och jag hoppas innerligt att vi hörs igen till hösten. Med Neymar i Barcelona, Isco i Real Madrid, Beñat i Athletic och Piti i Granada finns alla anledningar att se fram emot hösten.

Och glöm inte heller att fortsätta följa U20-VM i Turkiet, som nu är inne i slutspelsfasen. Det är garanti på framtida stjärnspelare på plats.

Kategorier Landslaget

Spanien har gett kritikerna svar på tal

av Adam Pinthorp

Efter en trevlig midsommarhelg är det tillbaks till verkligheten ett par veckor innan bloggen tar semester i juli. Mest fokus kommer det bli på det spanska landslagen – både A-landslaget som just nu laddar inför semifinal i Confederations Cup mot Italien, men också U20-landslaget som spelar VM i Turkiet.

För A-landslaget går det konstatera följande efter gruppspelet i Confederations Cup:
* Att tiki-taka-fotbollen skulle vara död var någonting som motbevisades med besked i öppningsmatchen mot Uruguay. 2-1-segern var rejält i underkant – det kunde lika gärna slutat 5-0.
* Äntligen har spelare som Roberto Soldado, Javi Martínez och Juan Mata fått mer speltid i tävlingssammanhang – även om jag personligen hade önskat att ännu fler spelare med en kanonsäsong i ryggen hade fått chansen i turneringen. Jag saknar namn som Borja Valero, Beñat Extebarria & Markel Susaeta. Vi vet redan vad de rutinerade herrarna i landslagstruppen går för – hade det inte varit lägligt att ge ett par nya namn chansen? Jag tror det hade behövts ur ett långsiktigt perspektiv.
* Jordi Alba stod för en makalös insats när Spanien säkrade gruppsegern efter seger mot Nigeria. Vänsterbacken imponerade redan i EM förra sommaren, men befäster sin position som en av världens främsta ytterbackar för varje match som går.

För övrigt skall det bli intressant att följa anfallsduellen framöver i turneringen. Går Roberto Soldado fortfarande före Fernando Torres? Eller får David Villa större förtroende när turneringen nu går in i slutspelsfasen? Jag både tror och hoppas att Soldado kommer få starta semifinalen – sedan är det upp till Valencia-anfallaren själv att ta vara på chansen.

Kategorier Landslaget

Nu är U21-grabbarna värda semester

av Adam Pinthorp

Ifjol vann Spanien EM efter att krossat Italien i finalen. På tisdagskvällen återupprepade Spanien prestationen, fast med generationen under. La Rojita vann U21-EM efter 4-2 i finalen.

För två år sedan vann Spanien U21-EM i Danmark på ett övertygande sätt. Med ett stjärnspäckat lag var man storfavoriter inför årets mästerskap, och man skulle också infria förväntningarna.

Efter ett klockrent gruppspel med tre segrar, där man dessutom höll tätt bakåt i samtliga matcher, krossades Norge med 3-0 i semifinalen. Väl i finalen väntade sedan Italien, precis som för seniorlandslaget ifjol. Och som den äldre generationen lyckades U21-spanjorerna trycka in fyra bollar på Italien och vinna turneringen.

Det är förstås många som förtjänar att hyllas, så här kör vi de som startade finalen.

David de Gea genomför en närmast fläckfri turnering mellan stolparna, där han på fem matcher bara släppte in två mål (båda i finalen). Fick visserligen inte det så hett om öronen men ändå oerhört stabil som sista utpost. Nu väntar nästa utmaning: slå sig in i seniorlandslaget.

Högerbacken Martín Montoya gör en ny strålande insats i U21-landslagströjan och visar kvalitéer både offensivt som defensivt.

Marc Bartra och Iñigo Martínez bildade mittlås i finalen, och i totalt fyra av fem matcher, något man gjorde med bravur. Det finns ledaregenskaper, pondus och teknisk kvalité hos båda unga försvararna.

Alberto Moreno var tämligen orutinerad när han kallades upp inför turneringen men fick efter en bra säsong i Sevilla mycket välförtjänt chansen. Och han släppte aldrig in varken Nacho Fernández eller Marc Muniesa, som vissa spekulerade var den tilltänkta vänsterbacken, i matchen om en startplats.

Asier Illarramendi har en makalös säsong i Real Sociedad i ryggen, och får avsluta med sin första titel i karriären. Och som han gör det, bör poängteras. En av Spaniens klart jämnaste spelare under turneringen som bidrog med precis den balans i spelet som behövdes för att allt skulle fungera. Passningsmässigt alldeles utomordentlig.

Lagkaptenn Thiago Alcântara spelade samtliga matcher från start och var precis som för två år sedan fullkomligt briljant. Slår nästan inte bort en enda passning, och avslutar turneringen med att göra hattrick i finalen. Premier League-klubbarnas intresse för Barcelona-mittfältaren lär inte svalna av efter det här.

Även Koke har gjort en strålande turnering. Atlético-mittfältaren fick inleda premiären på bänken då Iker Muniain startade, men tog sedermera över (även om han vilades mot Holland i sista gruppspelsmatchen) platsen i startelvan för att inbringa mer balans i spelet. Det var precis vad han gjorde. Med sitt fenomenala presspel, bollsäkerhet och passningsfot var han en nyckel till Spaniens EM-guld.

En av de på förhand största stjärnorna, Isco, levde upp till förväntningarna och tog för sig som den kreatör han är. Málaga-spelaren fick en väldigt fri roll i offensiven där han kunde vandra bästa han ville från kanterna och inåt i planen, något som passar Isco alldeles utmärkt. Står för ett klassmål i semifinalen.

Cristian Tello gjorde inte en enda poäng, men var likväl inte dålig. Han är en unik spelartyp i truppen och gav Spanien bredd i spelet. Med sin snabbhet och förmåga att utmana är han dessutom ett ständigt hot för motståndarna vilket betyder att han inte kan släppas på för fria ytor. Kunde stått för mer framåt, men var väldigt nyttig.

Álvaro Morata är turneringen stora utropstecken. Real Madrid-anfallaren är rörlig, finurlig, målfarlig och besitter ett bra spelsinne. Var direkt avgörande i gruppspelet och fick välförtjänt starta finalen. Fantastisk insats.

Utöver de som startade finalen förtjänar förstås även övriga beröm. Däremot förlorade två spelare i form av Iker Muniain och Rodrigo Moreno sina startplatser under turneringens gång vilket jag gissar att de inte är nöjda med till 100 procent. Annars ska Spanien känna enorm stolthet för att som favoriter genomfört i det närmaste prickfri turnering. Nu är spelarna värda lite semester.

Kategorier Landslaget

En målspruta och en trivsam målvakt räddade Spanien

av Adam Pinthorp

Säsongen 1998/99 gjorde Raúl González tio baljor för Spanien. Lika många gjorde Fernando Torres – tro det eller ej – 2005/06. Men det finns en spelare som under en säsong faktiskt gjort ännu fler, hela 13 stycken. Det mäktade nämligen David Villa med 2008/09, i något som kanske var hans bästa säsong i karriären. Han gjorde även 30 mål för Valencia den säsongen.

Nåja, slutsnackat om både Villa och Valencia, åtminstone för den här gången. Anledningen att jag tar upp det här är att Spaniens numera specielle målskytt – Pedro Rodríguez – gjort just tio mål, lika många som Raúl och Torres, under en säsong i landslaget. Det som är mest intressant i sammanhanget är förstås att säsongen fortfarande inte är slut, och att den avrundas med Confederations Cup i sommar. Med den målform Pedro verkar ha i landslaget finns alla möjligheter för den lille kanariern att spräcka Villas gamla målnotering från 2008/09.

Den där krisen som Spanien verkade vara inne i är nu som bortblåst. Man åkte till Paris, gjorde det man kan allra bäst, och åkte därifrån som ny gruppetta i sin VM-kvalgrupp. Var det någon som egentligen trodde något annat från början?

Att Spanien tappat poäng mot Finland, eller spelar dåligt mot Georgien är en sak. Mot Frankrike var läget helt annorlunda. Så fort minsta lilla press sätts på ”La Roja” går man in i sin lilla bubbla, och presterar precis den fotbollen vi blivit bortskämda med de senaste åren.

Pedro blev tungan på vågen med sitt avgörande 1-0-mål i början av andra halvlek. Arsenal-försvararen Nacho Monreal bör också ha en stor eloge för målet då förarbetet höll världsklass.

Annars var det en annan som klev in i hjälterollen för Spanien – nämligen Víctor Valdés. I kapten Iker Casillas frånvaro fick katalanen chansen mellan stolparna, och som han tog den. Med tre-fyra kanonräddningar blev han verkligen Spaniens räddande ängel och kan mycket väl vara anledningen att de rödklädda nu får en behaglig resa till Brasilien nästa år.

En annan intressant anekdot är att Valdés 2006, på samma arena i Paris, gjorde en av sina bästa matcher i karriären. Då handlade det om Barcelona och Champions League-final mot Arsenal, men det var likväl samma arena. Valdés blev tillfrågad inför matchen vad hans bästa fotbollsminne var, och då svarade han just den där kvällen i Paris, då Barcelona vann med 2-1. Det sägs även att den matchen ändrade Valdés från att inte tycka om att stå i mål till att faktiskt njuta av sitt jobb.

Det var väl tur det blev ett kärt återseende för Valdés trots allt, nu när han lärt sig att uppskatta vad han gör.

Kategorier Landslaget
Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB