Arkiv för kategori Copa del Rey

- Sida 1 av 2

Real utnyttjade att de saknade sin bäste

av Adam Pinthorp

VALENCIA. Inför matchen fick jag frågan ”om inte Gareth Bale måste ta ett större ansvar och kliva fram för Real Madrid i Cristiano Ronaldos skadefrånvaro?”. En fråga fullt befogad eftersom walesaren varit blek i säsongens tidigare el Clásico-möten. En fråga som vi i efterhand också kan besvara med att ”ja, det behövde han, och det gjorde han”.

Efter 84 minuter hade Bale gjort en bra match defensivt, men framåt inte riktigt kommit till sin rätt. Det slarvades bort en hel del chanser, förstatouchen var inte perfekt. Sedan fick han en boll i djupet av Fàbio Coentrão, som med hjälp av Isco hade spelat sig ur Barças press. De efterföljande sekunderna utnyttjade Bale på ett sätt som få andra i världsfotbollen kan. Han slog bollen långt, långt framför sig, tog sats och sprintade förbi Marc Bartra, innan han retfullt rullade in bollen mellan benen på José Manuel Pinto.

Ett mål av yppersta världsklass. Ett mål inprickat av en världsklasspelare.

Men fram till detsamma hade Gareth Bale inte tagit så mycket plats, han hade offensivt blivit överglänst av Ángel di María och Isco. Men ibland behövs det inte mer än några sekunder för att en spelare behöver bevisa att han är just det: en världsspelare. Sådana som inte bara spelar matcher, utan också avgör matcher.

Real utnyttjade Ronaldos skada – Barcelona utnyttjade inte Messi
Det var ett hårt slag under bältet när Real Madrid bittert kunde konstatera att Cristiano Ronaldo inte kunde spela Copa del Rey-finalen på grund av skada. Ett Real Madrid utan sin största stjärna, främste målskytt och 2013 års bästa fotbollsspelare är alltid ett försvagat Real Madrid.

Men Carlo Ancelotti gjorde det enda rätta. Han plockade fram verktygslådan, hittade ett passningsgeni, och gav Real Madrid en ny dimension i sitt spel. Med Isco i startelvan – och inte en renodlad ytter eller anfallare – fick Real en passningsspelare av rang, en spelare som kan hålla i boll och hitta vägar igenom försvar som få andra i truppen.

Och när Isco spelar den fotboll som han gjorde på Mestalla i kväll, då är han en enorm tillgång för sitt lag. Det var Isco som bröt bollen från Dani Alves och var kreatören bakom Real Madrids 1-0-mål. Det var Isco som spelade sig ur Barças höga press tillsammans med Coentrão vilket föranledde 2-1-målet. Han var, kort och gott, briljant. Och tillsammans med Ángel di María den som låg bakom det mesta i offensiv väg för Real.

Medan Barcelona spelade utan effektiv press, utan energi och utan att få igång sin bäste spelare, utnyttjade i stället Real Madrid det faktum att man var utan sin bäste. Det gäller att utnyttja sina för- och nackdelar. Den här kvällen utnyttjade Real Madrid allting på helt rätt sätt.

Barça fick en gratisbiljett in i matchen när Bartra nickade in kvitteringen, men sett över 90 minuter var det här en stor taktiskt kross av Carlo Ancelotti.

Nu har huvudstadsklubben två titlar kvar att strida om. Barça har en – men ligger långt efter i ligaspelet.

Atléticos formdipp är Simeones anasvar

av Adam Pinthorp

Ingen har undgått Atlético de Madrids fantastiska säsong, men nu har man hamnat i sin hittills största formdipp. Tre raka förluster, sju baklängesmål och inte ett enda framåt. Och det är inte de offensiva spelarna som skall klandras för det. Ansvaret vilar på Diego Simeone själv.

Tränaren har haft en tydlig inställning till hela säsongen. ”Vi kommer inte ge upp någon turnering, bortprioritera någon match eller ge bort några poäng”.

Det är en inställning jag personligen gillar och anser att alla tränare, ledare och spelare i grunden borde använda sig av – men det finns också gränser. Man måste se över sina spelare, bredden på truppen och tänka efter vad som egentligen är viktigast.

Atlético har en underskattad bredd. En spelare som Raúl García, med ett makalöst målfacit och en poängmaskin som få andra, är inte ens ordinarie. Toby Alderweireld är alldeles för bra för att sitta så mycket på bänken. Man har också klarat sig utan Mario Suárez – normalt sett en nyckelspelare – nästan hela hösten. Och nu kommer det bli en hård fight mellan Koke, Diego Ribas och Arda Turan på de offensiva mittfältsplatserna – då alla inte kommer kunna spela från start i alla matcher.

Bredden är betydligt större än förra säsongen, och att det finns kvalité råder inga tvivel om.

Däremot krävs det att man använder en bred trupp på bästa möjliga sätt. Att låta elva spelare kontinuerligt start matcherna gör inte en helt trupp nöjd, och framför allt leder det till att spelare kan ha svårt att ställa om till en viktig match om speltiden dessförinnan varit knapp.

Detta är en balansgång och något som är svårt för alla tränare, men det kan vara Diego Simeones största svaghet. Han har lyft detta Atlético Madrid till skyarna, och tagit laget till en position ingen trodde var möjlig för ett par år sedan. Men är det något han måste lära sig att handskas med bättre är det rotationsspelet.

Det är omöjligt att – om man ska satsa på samtliga turneringar man ställer upp i – spela med samma startelva under en hel säsong. Det har, i mångt och mycket, Simeone gjort.

Därför är det inte särskilt anmärkningsvärt att Atlético nu, i februari där matcherna tuggar tätt, drabbats av en formdipp. Spelare är slitna, spelare skadar sig.

Filipe Luís hade startat tio raka matcher under en kort tidsperiod innan han blev skadad mot Athletic Club för några veckor sedan. Ersättaren Emiliano Insúa? Ja, han kastades rakt in i hetluften efter att senast ha spelat en Champions League-match mot Porto (som inte var av största betydelse) den elfte december.

Klubbens dyraste värvning i somras, Joshua Guilavogui, har trots Mario Suárez skadebekymmer knappt fått speltid överhuvudtaget. Nu har han lånats ut resten av säsongen, och vidare märkligt är väl knappast det. En ynka minut fick han spela i ligan, då Simeone spelade med Tiago vecka ut och vecka in. Nu har även portugisen skadat sig – även om Almerías Hélder Barbosa visserligen får ta på sig skulden i det fallet.

Atlético kommer varken falla som en sten i tabellen eller förödmjukas av Milan i Champions League. De kanske inte vinner ligatiteln, de kanske inte tar sig vidare i CL, men detta är knappast slutet på en era.

Diego Simeone och inte minst fystränaren Óscar ”profe” Ortega triggar sina spelare väldigt hårt på träning. De är fysiskt förmodligen bäst tränade i hela ligan, vilket förstås har en grund i att lagets spelstil kräver enormt mycket. Och det är fullständigt naturligt att spelarna är slitna efter en oerhört intensiv period me hårt matchande.

Nu kommer man få det något lugnare, och i alla fall inte ha två matcher varje vecka. Däremot blir fighterna viktigare och viktigare, och vid det här laget vet vi alla om att Diego Simeone knappast kommer rotera avsevärt mycket mer än tidigare. Frågan är om han däremot inte är tvungen att göra det om Atlético ska få snurra sina rödvita halsdukar och fira en stor titel i maj. För prioritera bort någonting, det lär man inte göra.

Ett annat hett ämne i Spanien just nu är givetvis den kommande Copa del Rey-finalen. Det blir, precis som 2011, en kamp mellan landets två största klubbar – Real Madrid och FC Barcelona. Och det i sig betyder så mycket mer än bara en match, en final, en titel. Prestigen att vinna väger högre än allt annat.

Det är ännu inte bestämt vilken arena som står för arrangemanget, men Mestalla – som också var värd 2011 – är en lågoddsare. Själv har jag ett kört öga till Mestalla och tycker det vore optimalt att ha finalen i Valencia.

Matchen kommer spelas antingen 18 eller 19 april (långfredagen eller påskafton). Det är svårt att inte längta dit redan nu.

Valencia vinnare även om inte resultatet höll med

av Adam Pinthorp

Det är alldeles för tidigt att göra någon större analys av Juan Antonio Pizzis förändring av Valencia, men att det redan hänt någonting är odiskutabelt. Det finns en betydligt mer klar spelidé, han använder kanterna mer (vilket är helt rätt) och dessutom verkar han ha fått fart på ett par spelare som tidigare fått utstå en hel del kritik.

Men framför allt har vi sett ett Valencia som under de två senaste matcherna inte bara spelar bra i 80 minuter, för att sedan ge upp när bollen inte studsar deras väg. Tvärtom.
De tröttade ut Levante, och spelade med hög intensitet matchen igenom. I går, i Copa del Rey mot Atlético de Madrid, blev man bara bättre och bättre ju längre matchen led. Trots ett ganska ologiskt 1-0-mål för gästerna och ett tillika psykiskt tungt mål för Valencia gav man aldrig upp. När så Hélder Postiga nickade in kvitteringen på matchens sista möjlighet efter en strålande passning av Sofiane Feghouli utbröt eufori på Mestalla.

På väg ut från planen direkt efter slutsignalen kunde man se att João Pereira vad påtagligt rörd. Han grät medan han kramades om av några lagkamrater.

– Det var på grund av utmattning och betydelsen av matchen. Glädjen när vi fick in kvitteringen framför fansen var enorm, sa han enligt Cadena SER efteråt.

Skärmavbild 2014-01-08 kl. 15.00.47Den här bilden twittrade João Pereira ut i dag, efter att ha vilat ordentligt efter matchen: ”Mestalla var imponerande i går”.

Spelare med den moralen, klubbkänslan och passionen för sporten är älskvärda. Och det säger en hel del om att Pizzi fått med sig spelarna under sin första vecka som tränare i Valencia.

I hemmalaget var det annars många som imponerade, men främst de som kom in från bänken. Feghouli och Sergio Canales bidrog med kreativitet som krävdes för att skapa det där lilla extra trycket, och Pablo Piatti äntrade planen med pigga ben och en arbetskapacitet som till och med Stefan Schwarz hade blivit imponerad av.

Vem som var planens bäste spelare fanns dock inge tvivel om. Thibaut Courtois bevisade återigen vilken världsmålvakt han är, och i andra halvlek var det han som räddade Atlético från en förlust med ett par ruggiga räddningar (inte minst på Canales skott).

Matchen slutade 1-1 och det är klar fördel Atlético inför returen. Men någonstans känns ändå Valencia som vinnaren. Det sena kvitteringsmålet gav precis den självförtroendeboost och moralhöjning som laget behövde. En sådan här match förlorade man med uddamålet i höstas.

Fotboll vinner man inte på pappret

av Adam Pinthorp

Det jag kanske fascineras av mest med fotbollen är att ingenting är omöjligt. Det som i teorin ska vara helt orimligt kan i praktiken vara fullt möjligt.

För det ska väl inte vara möjligt för ett lag beläget i division tre att kunna nolla självaste Real Madrid? Cristiano Ronaldo tjänar mer pengar på en träning än vad spelarna hela Olímpic de Xátiva gör på en månad. Skillnaderna klubbarna, spelarna, ledarna och supportrarna emellan är enorm.

Men så har vi ju det där. Fotboll spelas inte på pappret. Då hade Álvaro Morata gjort fyra mål, Real Madrid vunnit med 8-0 och Xátiva ändå varit nöjda.

För att använda en annan klyscha slår motivation ofta klass. Det är ett exempel vi har fått uppleva många gånger i historien.

Och inför publiken på Campo de Fútbol La Murta (med kapacitet för ungefär 9 000 åskådare) var det inget hemmalag som gick ut på planen för att småprata med Sergio Ramos när tillfälle gavs. De ville som publiken – göra ett så bra resultat som möjligt. Och mot ett tafatt, ofokuserat och ganska viljelöst Real Madrid var 0-0-resultatet inte helt ologiskt.

Nu betydde den här matchen skvatt och ingenting för Real Madrid, som har en returmatch på sig att ställa saker till rätta – om vi ska följa teorin. Däremot hade nog ynglingar som Álvaro Morata och Jesé Rodríguez gärna hängt ett par baljor för att vinna förtroende inför framtiden, chanser som man inte tog i storstjärnornas frånvaro.

För Olímpic de Xátiva betydde den här matchen, och det här resultatet något helt annat. Klubben är nu inne på sin tredje raka säsong i Segunda B (motsvarande tredjedivisionen). Det finns klubbar i samma division där många spelare kan leva på fotbollen. I Xátiva, som fortfarande är relativt färska i sammanhanget, är det annorlunda. Här spelas fotbollen i första hand för att det är skoj, och nästan alla har ett jobb vid sidan om den gröna mattan.

Att få möta Real Madrid, med allt vad det innebär, är och kommer vara det största för om inte alla, så åtminstone väldigt många, i Olímpic de Xátiva.
Iker Casillas är en hjälte. Han har varit en nyckel till Spaniens framgångar och jag har följt honom i Real Madrid under alla år. Att få möta honom är obeskrivligt, säger målvakten Francis.

Många spelare bytte tröjor med sina idoler – men vissa nöjde sig inte där. Mittfältaren Samu tog Álvaro Moratas t-shirt, Sergio Ramos shorts och Asier Illarramendis skor.
– Det kan inte bli mycket större än så här. Jag ska nog inte putsa mina skor igen, säger han.

Inte så mycket större? Tja, Olímpic ska förvisso till den spanska huvudstaden och möta Real Madrid igen om några dagar. Den här gången byter man ut konstgräset hemma på La Murta mot en välklippt matta på Santiago Bernabéu.

– Ja, okej. Att spela på Bernabéu är väl det enda som är ännu större, konstaterar Samu.

Det spelades mer Copa del Rey-fotboll runt om på arenorna den här helgen. De regerande mästarna Atlético de Madrid städade tämligen enkelt undan Barcelona-laget Sant Andreu på bortaplan med 4-0.

Ett annat gäng från den katalanska huvudstaden, FC Barcelona, avgjorde också med all största sannolikhet sitt möte med Cartagena i öppningsmatchen. Tata Martinos manskap tog en betryggande 4-1-seger och det mest intressanta från matchen var att 18-årige Jean-Marie Dongou (som kom till klubben via Samuel Eto’o Foundation) gjorde A-lagsdebut – och mål.

Det kanske största prestationen, bortsett från Olímpic de Xátivas 0-0-match mot Real Madrid, stod annars Osasuna för. Efter ett par minuter in i andra halvlek låg man under med 3-0 borta mot Málaga, och såg ut att få lämna kungens cup med huvudet före.

Men precis som fotboll spelas i praktiken och inte teorin, avgörs också matcher över 90 minuter, och inte 50. Osasuna reste sig, och Roberto Torres och Manuel Omwu såg till att reducera två gånger om. Därefter visades Raoul Loé ut för Pamplona-gänget – och känslan var att Málaga fick en gratisbiljett att punktera matchen.

Osasuna ville annat. De hade tempot och drivet uppe, och fortsatte ösa på trots en man mindre. När Emiliano Armenteros kvitterade en knapp kvart från slutet var upphämtningen ett faktum. Nu har Osasuna slagläge inför returen på El Sadar.

För Atlético blir det inte större

av Adam Pinthorp

Atlético de Madrid har väntat i 14 år, men jag tror de tycker det har varit värt väntan. Att besegra sina värsta rivaler – på deras hemmaborg – väger oerhört tungt. Nu kan Atlético titulera sig spanska cupmästare.

För Real Madrid hade en cuptitel varit ett plåster på såren. För Atlético Madrid betyder den något helt annat. De rödvita har gjort en optimal säsong. Man har nått sitt primära mål, Champions League, och därtill vunnit två titlar. Först den europeiska supercupen mot Chelsea i augusti (4-1) och så nu, när man för första gången på 14 år slog Real Madrid i en tävlingsmatch. Och man gjorde det dessutom på Santiago Bernabéu.

Men det kunde slutat hur som helst. Atlético Madrid var inte alls oförtjänta av segern, men man kom flera gånger under matchen undan med rena förskräckelsen. Cristiano Ronaldo, Karim Benzema och Mesut Özil träffade alla stolpen, och den sistnämnde hade utöver det ytterligare två jättelägen att göra mål på, något han också borde.

Nej, det var helt enkelt inte Real Madrids kväll. Även om det krävdes en individuell prestation genom Radamel Falcao, som dukade upp för Diego Costa att placera in kvitteringen, var det ingenting som efter Reals tidiga ledningsmål som gick deras väg. Stod inte stolparna i vägen, gjorde antingen Juanfran det, som räddade en boll på mållinjen, eller matchens gigant: Thibaut Courtois.

Belgaren stod på nytt för en helt matchavgörande insats. Han gjorde flera makalösa räddningar, han stod rätt, han visade sin styrka i luftrummet och agerade med stor pondus i varje situation.

Detta var förstås en lagseger av Atlético Madrid. Diego Simeone har byggt upp något helt otroligt, som tål att uppmärksammas och berömmas många gånger. Men trots att João Miranda stod för en fenomenal insats i mittförsvaret, och dessutom nickade in segermålet, eller att Koke visade potential att en dag bli en riktig världsstjärna är det någon helt annan det kommer pratas om efter matchen. Just det, Thibaut Courtois. Grabben är bara 21 år gammal, men har redan fört Racing Genk till belgiskt ligaguld, och nu vunnit tre titlar med Atlético Madrid. Belgaren har hållit nollan hela 24 gånger den här säsongen. I Copa del Rey var han dessutom den som räddade överlägset flest bollar.

Oavsett hur framtiden ter sig kommer Atlético Madrid leva på den här segern länge. Man har väntat 14 långa år på att slå antagonisten Real Madrid, och när man väl gör det, passar man på att göra det i en cupfinal – på Santiago Bernabéu.

– Det blir inte mycket större än så här. Detta ska vi fira med fansen, sa Atléticos lagkapten Gabi efter matchen.

För Real Madrid blev det inte ens några plåster på såren. José Mourinho sa på presskonferensen efter matchen att ”detta är min sämsta säsong någonsin” och syftade förstås på att det inte blev någon titel alls. Och nu finns väl absolut ingenting som talar för att portugisen kommer bli kvar i den spanska huvudstaden till hösten.

Mina korta reflektioner på kalabaliken i slutskedet av förlängningen:
Cristiano Ronaldo har ingen anledning att sparka mot Gabis huvud, och oavsett hur hårt eller hur mycket han träffade var det en farlig spark vilket enligt regelboken klart och tydligt säger att spelaren skall visas ut. Det som däremot är minst lika tråkigt som Ronaldos aktion är Gabis skådespel efteråt. Man behöver inte rulla sju extravarv för att överdriva situationen.

Direkt efteråt var det riktigt svårt att se vad exakt som hände och vem som gjorde vad. Att bråkmarkarna Pepe och Diego Costa däremot var i händelsernas centrum och inte kunde hålla sig ifrån att vara inblandade var förstås en självklarhet.

Jag skyller varken på någon part mer eller mindre. Det går att ha förståelse för att båda Real och Atlético reagerade starkt på situationen. Att det däremot ska utarta på det sättet är bara extremt tragiskt. I många hushåll sitter det trots allt yngre vars förebilder är de som springer runt på planen varje helg.

CdR-final: Plåster på såren eller besegra en psykologisk vägg?

av Adam Pinthorp

Det är dags för final i Copa del Rey. En final som den här säsongen spelas mellan två stadsrivaler. För Atlético Madrid heter inte det stora monstret varken Cristiano Ronaldo eller Mesut Özil – det heter Real Madrid. Real kommer å sin sida äntra matchen med ett gigantiskt psykologiskt spöke som försvarar dem.

27/4 2013:
Atlético Madrid hade fortfarande möjligheten att gå om Real Madrid i tabellen, men ett grundsteg på vägen dit var seger mot stadsrivalen hemma på Vicente Calderón. Diego Simeone matchade starkast möjliga manskap, medan José Mourinho, som hade viktigare saker i form av Champions League att tänka på bara några dagar efter derbyt, vilade sina stora stjärnor och ställde upp ett väldigt reservbetonat lag.

Vid det här laget vet ni nog också resultatet. Inte ens när förutsättningarna eller oddsen för en Atlético-seger var bättre än någonsin lyckades man vinna. Real Madrid vann matchen med 2-1 och har fortfarande inte förlorat en match mot lillebror sedan 1999. Det är 14 år sedan, en makalöst lång tid. Atlético har inte vunnit mot Real Madrid sedan David Trezeguet skickade in Frankrikes segermål i EM-finalen 2000. Inte sedan Bon Jovi släppte It’s My Life, eller sedan Bill Clinton var president i USA, något jag själv bara har ett vagt minne av.

När Atlético slog Real Madrid senast gjorde man det med Jimmy Floyd Hasselbaink i spetsen. Sedan dess har världsanfallare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och Radamel Falcao varit i klubben. Ingen vet hur det känns att sänka Real Madrid iklädd Atlético-tröjan.

Mentalt måste Atlético Madrid bortse från det psykologiska övertaget som Real trots allt har, och det ett massivt sådant. Det enda som talar för de rödvit-randiga är Diego Simeone, som gjort underverk med klubben sedan han tillträdde som tränare för snart ett och ett halvt år sedan. Å andra sidan har Simeone misslyckats taktiskt i de tidigare dusterna med Real Madrid. Finns det någonting som talar för att det blir ändring nu? Tja, det går alltid lära sig läxan till en viss grad, men presterar inte Atlético bättre än vad man gjorde i det senaste ligamötet lagen emellan kommer kvällens final sluta 4-0 till Real Madrid.

För huvudstadens största klubb har säsongen så här långt varit ett stort misslyckande. Man har inte kunnat konkurrera med Barcelona i ligaspelet, och blev bortspelade i Champions League-semifinalen mot Borussia Dortmund. En cuptitel hade varit ett väldigt litet plåster på såren, men det som borde ge Real Madrid extra motivation är det faktum att det är just Atlético som står på andra sidan. Ett Atlético som ser den här matchen som det ultimata tillfället att bryta trenden mot Real Madrid.

Genom de senaste veckorna har också Real Madrid-spelarna gång efter annan uttalat sig hur viktigt det är att vinna den här titeln – för supportrarnas skull. Fansen hade hoppats att fjolårssäsongen var ett aptitretare inför vad som komma skulle. Man hade hoppats att ”marängerna” skulle utmana på alla fronter, och klara av att gå hela vägen. Nu gjorde man inte det, men man nådde final i Copa del Rey. I Spanien är det en turnering som är ansedd som väldigt prestigefylld, och när det dessutom rör sig om ett derby fördubblas prestigen.

Real Madrid kommer gå ut till kvällens match med ett gigantiskt psykologiskt spöke som försvarar dem. För Atlético Madrid gäller det inte att besegra varken Cristiano Ronaldo eller någon av de andra stjärnorna i första hand – det gäller att komma förbi den stora psykologiska väggen som heter Real Madrid. Gör man det kan det bli en riktigt spännande match. Vilket lag som både har övertaget inför matchen och bär på favoritskapet, det finns det dock inga tvivel om.

Atlético till CL, och Mourinhos nummer 18

av Adam Pinthorp

Igår tisdag spelades två tidigarelagda ligamatcher i Spanien, med anledning av Copa del Rey-finalen den 17 maj.

Norges stora dag, den 17 maj, spelas den spanska cupfinalen mellan Madrid-antagonisterna Real och Atlético. Eftersom finaldagen är på en fredag, och det är alldeles för lite tid att hinna reparera sig och förbereda sig inför en ligamatch med en dags mellanrum, spelade båda Madrid-lagen igår kväll.

Och det blev segerjubel för huvudstadsklubbarna. Atlético säkrade tredjeplatsen (som sämst) efter 3-1 borta mot Celta Vigo. Det betyder att man nu är garanterade en plats i nästa säsongs gruppspel av Champions League, vilket var klubbens primära mål när säsongen drog igång.

Man säkrade det alltså efter 3-1 mot ett vilt krigande Celta som kämpar för sin existens, men som efter förlusten ser ut att komma allt närmare andra divisionen. Atlético kontrollerade händelserna på Balaídos, och spelade defensivt smart, samtidigt som man tog vara på sina lägen framåt.

Nu har huvudstadsklubben nått sitt största mål med säsongen och kan helt släppa ligaspelet och fokusera på den kommande Copa del Rey-finalen. Och Diego Simeone fick trots allt en del att glädja sig åt inför finalen sett till Celta-matchen.

Positivt inför cupfinalen:
* Anfallsduon Diego Costa och Radamel Falcao gjorde varsitt mål och båda har visat bra form.
* Trots ett insläppt mål såg defensiven, precis som tidigare under säsongen, väldigt stabil ut.
* Kreatören Arda Turan, som dragits med skadebekymmer, fick återigen hoppa in och visade direkt hur mycket klass han besitter. Kommer behövas i slag om Atlético ska kunna rubba storebror.

Cristiano Ronaldo brände föga överraskande en straff vid ställningen 1-1 mot Málaga, men istället för att det skulle trycka ner honom i skorna gav det portugisen extra tändvätska och styrka. Ronaldo pangade dit 2-1 på ett strålande vackert sätt, och hann sedan med två assist när Real till slut krossade Málaga med 6-2 på Santiago Bernabéu. För gästernas del var det idel sorgeämnen under matchen. Stjärnmålvakten Willy Caballero skadade sig redan i första halvlek, och både Sergio Sánchez och Martín Demichelis fick syna det röda kortet. Rejält tunga bakslag för Málaga som är indragna i Europa-striden och inte har råd att förlora allt för mycket om man ens ska ha en realistisk möjlighet (UEFA har ju fortfarande sista ordet beroende på om de upphäver Málagas avstängning eller inte) att spela utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Något annat nämnvärt från matchen på Bernabéu var José Mourinhos val att byta in den 19-årige debutanten Fabinho i slutskedet av matchen. Fábio, som han egentligen heter, är högerback och är född 1993. Detta var den 18:e spelaren underifrån som Mourinho släppt fram och gett chansen i A-laget. Under sin första säsong i Real Madrid fick tränaren stor kritik för att inte använda sig mer av sina unga förmågor, och även om det är spelare som kanske borde fått chansen ännu mer, är siffran 18 ett väldigt tydligt tecken på att Mourinho litar mycket till akademin och spelarna i Real Madrid Castilla.

Tre positiva saker för Real inför cupfinalen:
* Laget verkar ha repat sig efter uttåget ur Champions League. Nio mål på två ligamatcher är ett ruggigt facit. Dessutom har målskyttet varit utspritt.
* Cristiano Ronaldo har inte haft några större formsvackor någon gång under säsongen, så inte heller nu. Trots missad straff mot Málaga reparerade han det med ett fantastiskt mål, och två assist.
* Detta har ingenting att göra med gårdagens match, men det psykologiska övertaget som Real har mot Atlético går inte komma ifrån. Segern i ligaspelet för några veckor sedan försämrade inte den psykologiska aspekten.

CdR-finalen på Santiago Bernabéu – fördel Real eller Atlético?

av Adam Pinthorp

Copa del Rey-finalen mellan Real Madrid och Atlético Madrid kommer spelas i, just det, Madrid. Värd för tillställningen blir Santiago Bernabéu.

På fredagen offentliggjordes det vart Copa del Rey-finalen skall spelas senare i vår. Real Madrid ville spela på Camp Nou (naturligtvis för att det skulle svida än mer för Barcelona-supportrarna om man vann en titel där), men istället blir det deras egna hemmaborg – Santiago Bernabéu. Men det faktum att finalen inte kommer spelas på en neutral plan behöver inte betyda att det är fördel Real Madrid. Biljetterna kommer fördelas helt lika, och ser man till statistiken talar mycket emot Real.

Faktum är att den senaste Copa del Rey-finalen som gick mellan Real Madrid och Atlético på Santiago Bernabéu (1992) slutade med rödvit-seger. Atlético vann nämligen med 2-0 efter två tidiga mål. Av de totalt fyra finalerna som genom historien spelats på Bernabéu mellan de två stora Madrid-klubbarna så har Atlético gått segrande ur tre.

Med det sagt vill jag poängtera att det knappast lutar åt en Atlético-fördel. Däremot är det viktigt att inte se arena-valet som gynnsamt för något av lagen. Biljetterna kommer ju som sagt vara fördelade jämnt, och Stadion kommer inte vara densamma som under en vanlig ligamatch när Real Madrid spelar.

Jag personligen gillar valet av finalarena. Även om Camp Nou tar in mer åskådare skapas en mer elektrisk stämning på Santiago Bernabéu. Och det finns väl ingen anledning att inte tro att det är precis vad som kommer hända den 17 maj, för ingen supporter på arenan lär hålla igen på skönsången. Det faktum att finalen också spelas i huvudstaden, mellan två Madrid-lag, kryddar på det hela ytterligare.

Frågan är om Real Madrid får äran att fira en cuptitel på hemmaplan, eller om Atlético kan knäppa storebror på näsan och vinna på antagonisternas borg? När 17 maj börjar lida mot sitt slut vet vi svaret.

När vi ändå är inne på Atlético. Madrid-klubbens succétränare Diego Simeone har nåt en överenskommelse med klubben om förnyat kontrakt som sträcker sig till 2017. De rödvit-randiga har med andra ord gjort klart med sin klart viktigaste pusselbit i sitt framtidsprojekt, och det finns absolut ingen anledning att tro att klubbens framgångar kommer ta slut inom de närmsta åren.

Två slutsatser efter Sevilla-Atlético

av Adam Pinthorp

Atlético Madrid är klara för final i Copa del Rey. Detta efter 2-2 borta mot Sevilla, i en match som avgjordes redan under den första halvtimmen. Nu väntar huvudstadsderby mot Real Madrid i finalen.

Atléticos höga press lade grunden till finalplatsen
På förhand var det en helt öppen match. Ett mål och inget insläppt hade räckt för att Sevilla skulle spela Copa del Rey-final i maj. Men Atlético hade ändå lite fördel med tanke på 2-1-segern från första mötet.

Men den ovissheten och den öppna historien på förhand byttes snabbt ut till en relativt tråkig match, för när Radamel Falcao tryckte in 2-0 för Atlético efter bara en halvtimmes spel kändes avancemanget klart. Sevilla behövde då göra fyra mål och samtidigt inte släppa in något för att nå finalen. Det var kört.

Jesus Navas gav visserligen en gnutta hopp med sin fina reduceringsmål strax innan paus, men det blev aldrig riktigt spännande. Ivan Rakitic 2-2-mål som punkterade tillställningen på Ramón Sánchez Pizjuán var betydelselöst, och skapade ingen extra nerv då det kom så pass sent.

Atlético avgjorde matchen under den första halvtimmen. Man gjorde det via enormt hög press, som resulterade i såväl felpass som bolltapp från Sevillas sida. Man gjorde det också via stor effektivitet. Diego Costa pricksköt in 1-0 redan efter sex minuter, Radamel Falcao tryckte in 2-0 efter en snabb omställning när knappa halvtimmen var spelad.

Falcaos mål = världsklass
Radamel Falcaos 2-0-mål var det som tog luften ur Sevilla, och som på något sätt punkterade dubbelmötet. Och även om det såg väldigt enkelt ut att bara stöta till bollen i mål efter Diego Costas passning så skall man ha väldigt klart för sig att Falcaos rörelsemönster innan målet är alldeles utomordentligt. Det är ingen tillfällighet att han har gjort 27 mål på 28 matcher den här säsongen. Det var heller ingen tillfällighet att han gjorde mål igår.

När Falcao själv fick bollen strax innan han stegade in på offensiv planhalva slog han den snabbt ut på vänsterflanken till Diego Costa. Därefter tog colombianen genast sikte på straffområdet, och det är här genialiteten kommer in i bilden.

falcao1Här ser vi när Diego Costa har bollen ute på kanten medan Falcao tar sig in i straffområdet. Han tar några snabba kliv i riktning mot bortre stolpen, bakom den ende Sevilla-spelaren som finns i närheten – Alberto Botía.

falcao2Botía kommer på mellanhand och tänker förmodligen på att täcka av ytan om bollen skulle komma mot bortre stolpen, dit Falcao först hintade om att gå. Men precis när passningen kommer från Costa byter colombianen riktning och kliver istället in framför Botía, och trycker därefter in bollen i mål med vänsterfoten.

Det ser väldigt enkelt ut, men ack så svårt det är att utföra. Små detaljer, små marginaler, men det är ingen tillfällighet att just Falcao gjorde målet på det sättet. För colombianen sitter det i ryggraden.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB