Arkiv för kategori Barcelona

- Sida 1 av 15

Säsongssummering: betyg på alla tränare i La Liga

av Adam Pinthorp

Innan bloggen tar semester tänkte jag kasta mig över tränarna i La Liga den gångna säsongen.

Det här med betygssättningar är alltid vanskligt och lurigt, då väldigt mycket måste tas med i bedömningen. Spelarmaterialet, de ekonomiska förutsättningarna, spelarförsäljningar/nytillskott, förväntningar och klubben egen målsättning.

Betygsskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Mer än mycket väl godkänt

20. Real Betis
Pepe Mel – betyg: 1/5
En förevig hjälte i Betis-kretsar och förde först klubben tillbaka till La Liga, innan han i fjol tog laget till en sjundeplats och rakt ut i Europa. Men i höstas blev det magplask för Pepe Mel, som inte fick ihop spelargruppen och inte lyckades ersätta de nyckelspelare som lämnade.
Juan Carlos Garrido – betyg: 1/5
Fick bara några veckor på sig och lyckades praktiskt taget inte göra någonting. Hade supportrarna emot sig från dag ett, spelarna emot sig efter ett par veckor och kort därpå också ledningen.
Gabriel Calderón – betyg: 1/5
Det går inte sätta godkänt på en tränare vars lag ramlar ur ligan med huvudet före. Men spelmässigt har det sett bättre ut sedan Gaby Calderón tillträdde i slutet av januari – även om det inte blev den effekt som klubbledningen hade hoppats på.

19. Valladolid
Juan Ignacio Martínez – betyg: 1/5
Nej, det ville sig inte allt för JIM i Valladolid. Hans defensiva tänk sken igenom ganska snabbt, men spelarmaterialet för att utföra det på bästa möjliga sätt fanns inte där. Jag fick också känslan att han hade svårt att få med sig spelargruppen alla gånger – speciellt i slutspurten.

18. Osasuna
José Luis Mendilibar – betyg: 1/5
Den solklaraste ettan tillsammans med Juan Carlos Garrido. Inledde säsongen med tre raka förluster – det blev droppen.
Javi Gracia – betyg 2/5
Det är alltid svårt att sätta godkänt på en tränare vars lag åker ur, men hade tabellen bara räknat med Javi Gracias sejour i Osasuna hade klubben faktiskt klarat sig. Det är knappt det räcker för godkänt, men det faktum att det blev en tydlig förändring spelmässigt och att spelargruppen alltid trodde att det skulle lösa sig får bägaren att rinna över till Gracias fördel. Nu klar för Málaga.

17. Almería
Francisco Rodríguez – betyg: 3/5
Gjorde sin första säsong som tränare på den här nivån, och hade ett spelarmaterial som på pappret var sämst i ligan. Med det i åtanke, samt faktumet att Almería inledde säsongen riktigt dåligt gör att Francisco får klart godkänt. Fortsätter i klubben.

16. Elche
Fran Escribà – betyg: 2/5
Insåg en bit in i säsongen att det var ett måste att återgå till gamla principer och den defensiva fotbollen som faktiskt förde Elche upp till La Liga. Utfallet blev lyckat, och en överlag stabil säsong senare kan Escribà fira sommar med vetskapen om att träna Elche i högstadivisionen även till hösten.

15. Granada
Lucas Alcaraz – Betyg: 2/5
Kom in och bidrog med en positiv effekt 2012/13, och gavs stort förtroende inför den nyss avslutade säsongen. Däremot, sett till förutsättningar och ett riktigt bra spelarmaterial, var förväntningarna betydligt högre. Klarar sig på målsnöret.

14. Espanyol
Javier Aguirre – betyg: 3/5
Stabil säsong av mexikanen och hans Espanyol, även om det blev en betydligt lägre position än vad det borde sett till hur det såg ut några omgångar från slutet. Trots det en klart godkänt för Aguirre, som nu tackat för sig i Barcelona-klubben.

13. Getafe
Luis García – betyg: 1/5
Förfogade över ett spelarmaterial som snarare borde kämpat om Europa än i botten, och i mars fick ledningen nog. Ingen lyckad säsong för García.
Cosmin Contra – betyg: 2/5
Hade ingen lätt uppgift, och fick många motgångar direkt. Men den tidigare Getafe-spelaren lyckades rädda upp situationen, och fick, som det verkar, spelarna att tro på att saker och ting kunde vändas till något positivt. Fortsätter nästa säsong.

12. Rayo Vallecano
Paco Jémez – betyg: 4/5
Jag är en stor supporter av Paco Jémez och hans filosofi. Och jag blir än övertygad om att han en dag kommer träna en storklubb när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen. I mångas ögon var Rayo helt uträknade när våren kom, men med samma fotbollstänk och en stor entusiasm lyckades Jémez få sina spelare att vända trenden och slutspurta in i mål som stora vinnare.

11. Málaga
Bernd Schuster – betyg: 2/5
Kontraktet hade automatiskt blivit förlängt om Málaga parkerade på övre halvan, och det ryktades att spelare inte gav allt i slutet för att just det inte skulle hända. Sant eller ej, Schuster blev inte särskilt lyckad i Málaga. Går nu skilda vägar med klubben.

10. Levante
Joaquín Caparrós – betyg: 4/5
Levante + Caparrós = sant? Ja, onekligen. Tränarvetanen visade sig vara en perfekt matchning för Levante och har lett klubben till en ny framgångsrik säsong med sitt defensiva tänk och engagemang.

9. Celta Vigo
Luis Enrique – betyg: 3/5
Huserade i lägre regioner än de borde gjort under stora delar av säsongen, men Luis Enrique fick till slut riktigt bra ordning på spelartruppen och hela våren har det spelmässigt sett väldigt bra ut. Är nu klar för sin tidigare klubb som spelare, FC Barcelona.

8. Valencia
Miroslav Djukic – betyg: 1/5
Såg allmänt uttråkad ut på Mestallas tränarbänk och fick inte alls med sig spelargruppen. Amadeo Salvo väntade in i det sista och ville ge Djukic säsongen ut, men var till slut tvungen att ge honom foten. Totalfiasko.
Juan Antonio Pizzi – betyg: 2/5
Poängmässigt blev det ingen jätteförändring när Pizzi kom in, även om det började riktigt bra med segern på Camp Nou som en höjdpunkt. Klarar ändå ett godkänt tack vare en spelmässig klar förbättring. Fortsätter nästa säsong.

7. Real Sociedad
Jagoba Arrasate – betyg: 3/5
Ingen vidare succé i Champions League (även om det var mycket stolpe ut) och en jobbig inledning på ligasäsongen. Men unge och orutinerade Jagoba Arrasate lyckades ändå behålla kylan och vända trenden. Det blev en fin sjundeplats till slut.

6. Villarreal
Marcelino García Toral – betyg: 4/5
Förde Villarreal upp till La Liga, och följer upp det med en sjätteplats i comebacken. Otroligt starkt, även om spelarmaterialet var riktigt bra. Nu är kraven och förväntningarna högre inför hösten.

5. Sevilla
Unai Emery – betyg: 4/5
Lyckades till slut hitta kontinuitet och få Sevilla att växa successivt under säsongen. En stark femteplats och som grädden på moset en Europa League-titel. Unai Emery kan känna sig riktigt nöjd.

4. Athletic Club
Ernesto Valverde – betyg: 4/5
Gjorde precis som i Valencia förra säsongen: kom in och skapade trygghet. Det räckte inte bara till en plats i toppskiktet, utan hela vägen till en kvalbiljett till Champions League.

3. Real Madrid
Carlo Ancelotti – betyg: 4/5
Maskineriet hackade periodvis under hösten, men med ett nytt spelsystem (genidrag) fick Carlo Ancelotti kontroll över allt. Real Madrid-maskinen trummade sedan på och fick med sig två av tre pokaler hem.

2. Barcelona
Gerardo Martino – betyg: 2/5
Kom in mitt under försäsongen under väldigt prekära omständigheter, då cancersjuke Tito Vilanova inte längre kunde fortsätta sitt uppdrag som huvudtränare för Barcelona. Och sett till det, att som helt ny i en klubb, i en ny miljö och med gigantiska förväntningar sett till att vinna är allt, måste Martino ändå få godkänt. Han var snubblande nära att ro hem en titel, men föll på mållinjen. Ändå: tvåa i ligan, final i Copa del Rey och kvartsfinal i Champions League. Men det räckte inte för en fortsättning.

1. Atlético de Madrid
Diego Simeone – betyg: 5/5
Det vore tjänstefel av mig att inte dela ut högsta betyg till Diego Simeone. Ja, nästa tjänstefel att inte dela ut högre än högsta betyg. Det är ett revolutionerande och otroligt beundransvärt arbete han har gjort med Atlético de Madrid. De har inte bara tagit sig upp till toppskiktet, utmanat de två stora giganterna i enstaka matcher, utan kan nu verkligen titulera sig som en av Spaniens stora giganter själva. Hatten av, Cholo. Vilket enastående jobb du har gjort!

Det var också de sista raderna ni kommer lösa på den här bloggen för åtminstone ett tag framöver. Nu tar den nämligen lite välbehövlig semester och undertecknad riktar i stället fokus mot sommarens stora fotbollsfest i Brasilien.

Tack för att så många varit med och läst under säsongen, ni har varit en stor inspirationskälla med kommentarer och tips. På återhörande!

Säsongssummering: betyg på alla lag – del IV

av Adam Pinthorp

Det är dags att knyta ihop säcken och presentera betygen för lagen som placerade sig i den absoluta toppen. Lag 20-16, 15-11 och 10-6 är redan presenterade.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

5. Sevilla – 4

Kommentar: Jag kritiserade Unai Emery i höstas för att han roterade alldeles för mycket (något han förvisso alltid gjort i alla klubbar han har tränat). Men han bättrade sig, hittade både ett passande spelsystem och en startelva han spelade mer kontinuerligt. Det slutade med en fin femteplats och en Europa League-trofé. För första gången på flera år känns det som Sevilla är tillbaka i toppen för att stanna.

Säsongens bäste spelare: Ivan Rakitic.
Säsongens floppspelare: Ingen har utmärkt sig så pass negativt.

4. Athletic Club – 4

Kommentar: Athletic har gjort nya San Mamés till en skräckinjagande borg där motståndarlagen skärras så fort de hör publiken från spelartunneln. Men det som är mest imponerande är hur Ernesto Valverde byggt en lagmaskin som inte bara plockar poäng på hemmaplan, utan har ett grundspel att luta sig tillbaka mot (det var betydligt virrigare under Marcelo Bielsa, åtminstone den sista säsongen) som också har gett en stor poängskörd på bortaplan. Inget lag kommer få det lätt att kvala sig till Champions League om Athletic Club dras på lotten.

Säsongens bäste spelare: Aymeric Laporte.
Säsongens floppspelare: Stjärnvärvningen Beñat Extebarria har inte varit närheten av en startplats.

3. Real Madrid – 3

Kommentar: Sett till ligaspelet är det underkänt. Real Madrid gör sin sämsta säsong sett till hur man slutar i tabellen på tio år. Däremot betyget av framgångarna i Copa del Rey men framför allt Champions League. I den inhemska cupen vann man storstilat mot lokalrivalen Atlético i semifinalen, och slog därefter värsta antagonisten Barcelona i finalen. Ett drömscenario för alla Madridistas. Och mycket bättre kunde det inte heller bli att vända och vinna CL-finalen mot Atlético med totalt 4-1. Ligan? Lägsta betyg. Cuperna? Högsta betyg. Därför blir det någonstans mittemellan.

Säsongens bäste spelare: Cristiano Ronaldo (även om jag egentligen vill säga Ángel di María).
Säsongens floppspelare: Asier Illarramendi har inte levt upp till prislappen.

2. Barcelona – 1

Kommentar: Allt är relativt och allt kan ses ur tusen olika synvinklar och perspektiv. Men ett Barcelona som slutar tvåa i ligan, förlorar cupfinalen mot Real Madrid och åker ut redan i kvartsfinal i Champions League (klubben hade nått semifinal varje säsong sedan 2008) när ambitionen var att vinna samtliga turneringar kan inte betyget bli annat än underkänt. Men marginalerna är små. Barça var fem minuter från förlängning i cupfinalen, och hade vid seger mot Atleti i sista ligaomgången tagit hem La Liga.

Säsongens bäste spelare: Lionel Messi.
Säsongens floppspelare: Allt är som bekant relativt, men Xavi är en skugga av sitt forn jag.

1. Atlético de Madrid – 5

Kommentar: Hand upp ni som trodde att Atlético både skulle vinna ligan och ta sig till Champions League-final inför säsongen? Diego Simeone har fört det här laget till skyarna med betydligt mindre resurser än konkurrenterna och avverkat klubbens bästa säsong genom alla tider.

Säsongens bäste spelare: Diego Costa.
Säsongens floppspelare: Emiliano Insúa.

Säsongens lag i La Liga

av Adam Pinthorp

Ligasäsongen är över och det är dags att knyta ihop säcken med diverse summeringar. Först ut är säsongens lag. Kriteriet när det gäller antal spelade matcher är minst 25. Och det är bara prestationerna i ligaspelet som bedöms.

Följande lag har jag tagit ut, i en 4-3-3-formation.

Keylor Navas

Juanfran Torres
João Miranda
Aymeric Laporte
Filipe Luís

Ivan Rakitic
Gabi Fernández
Ángel di María

Lionel Messi
Diego Costa
Cristiano Ronaldo

Målvakt: Keylor Navas (Levante)
Ligamatcher/mål: 37/0.

Den ende spelaren på listan som representerar en klubb utanför topp fem. Inledde säsongen med att hämta sju bollar i nät mot Barcelona, men därefter har allt varit en stor framgångssaga. Har varit fullständigt outstanding i Levante och räddat otaliga poäng för klubben, och är den enskilt största anledningen att de parkerade på den övre halvan i tabellen. Reflexer som få andra målvakter och har nu ögonen på sig från alla håll och kanter. Vilket genombrott.

Högerback: Juanfran Torres (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 35/0.

Ligans överlägset bäste högerback den här säsongen. Följsam, brytsäker, spelskicklig och väldigt delaktig i offensiven. Juanfran har inte bara gjort sin bästa säsong i Atléticos rödvita tröja, utan sin bästa säsong i karriären. Platsen i VM-truppen (som bör vara en VM-startplats) är ett fint kvitto på det.

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 32/2.

Har ibland överglänsts av mittbackskollegan Diego Godín – framför allt under senvåren – men sett till helheten har João Miranda varit snäppet bättre då hans lägstanivå är ofantligt hög. Gör sällan misstag, tar det säkra före det osäkra och har kvalitéer som passar utmärkt i Atlético de Madrids sätt att spela sin fotboll. Att han bara är reserv i Brasiliens VM-trupp är ett under.

Mittback #2: Aymeric Laporte (Athletic Club de Bilbao)
Ligamatcher/mål: 35/2.

Den unge fransmannen fick chansen under Marcelo Bielsa i fjol, och tog under våren en fast startplats. Nu har Laporte tagit ett, två och tre steg till i utvecklingen och står på gränsen mot att bli en världsback. Lugn och trygg med bollen, bra i luftrummet och modig. Har intresse från många toppklubbar, och det är mycket upp till Laporte själv vart han vill spela nästa säsong.

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 32/0.

Om det bara är ett under att João Miranda inte är uttagen i den brasilianska VM-truppen är det ett direkt hån att Filipe Luís inte är det. Han har noll konkurrens om att vara La Ligas bäste på sin position, och har även i Champions League-spelet bevisat sin storhet match efter match. Bra både defensivt och offensivt, snabb i tanken och spelintelligent.

Mittfältare #1: Ivan Rakitic (Sevilla)
Ligamatcher/mål: 34/12.

Kroaten har gjort tolv ligamål och tio assist – som innermittfältare. Används förvisso ibland som nummer tio-spelare, men lika ofta som sittande mittfältare. Har på egen hand lyft Sevilla till nya höjder och med kaptensbindeln runt armen verkligen tagit sitt ansvar som ledare. Spelmotorn, framspelaren, avslutaren och ledaren. Världklass rakt igenom.

Mittfältare #2: Gabi Fernández (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 36/3

Hjärtat, kaptenen och länken mellan tränarbänken och spelet ute på planen i Atlético. Gabis betydelse får inte underskattas, och när han också spelmässigt höjt sig och gjort sin bästa säsong i karriären är det omöjligt att utelämna honom i säsongens lag. Har lungor som få andra.

Mittfältare #3: Ángel di María (Real Madrid)
Ligamatcher/mål: 34/4.

Vann assistligan med totalt 17 framspelningar. När argentinaren inte fick plats som ytter ändrade Carlo Ancelotti spelsystem, flyttade in di María centralt, och fick en gudabenådad spelare att ha ännu friare tyglar. Bland alla stjärnor har di María verkligen höjt sig och levererat på en oerhört hög nivå hela säsongen. Mästare på att servera den avgörande bollen och driva upp tempot.

Högeranfallare: Lionel Messi (Barcelona)
Ligamatcher/mål: 31/28.

Nej, Leo Messi har inte gjort sin bästa säsong. Har han därmed varit dålig? Naturligtvis inte. Men när man jämför Messi med hur bra han tidigare varit, då blir han enkel att kritisera. Att snitta nästan ett mål per match är ruggigt bra, och då har han därtill hunnit göra elva assist.

Central anfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 35/27

En stor och stark slitvarg som gör allt för laget och samtidigt öser in mål. Diego Costas utveckling de senaste åren är enastående och han har slagit säsongsbästa med hästlängder. Låt oss nu bara hoppas att hans skadeproblem inte sätter stopp för VM så vi får se besten kriga även borta i Brasilien.

Vänsteranfallare: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
Ligamatcher/mål: 30/31

Snittar över (!) ett mål per match, och tar hem skytteligan framför Messi och Costa. Statistiken talar sitt tydliga språk, och portugisen har gjort ännu en makalös säsong i den vita Real Madrid-tröjan. VM-formen är vass.

Håller ni med mig? Vilka tycker ni borde ingå i säsongens La Liga-elva?

”Atleeeti, Atleeeti, Atleeeti”

av Adam Pinthorp

BARCELONA. Diego Simeone slår ut med armarna. Arda Turan gömmer ansiktet i händerna. Domaren har visat att det bara återstår sekunder. Juanfran skeppar iväg inkastet. Några moment senare blåser domaren av matchen. Medan spelare faller ihop gråtandes på gräsmattan firar andra hej vilt. Atlético de Madrid är ligamästare 2013/14 – en helt makalös seger för Atleti.

Medan Xavi kramar om och gratulerar sin forne lagkamrat David Villa stämmer Barcelona-supportrarna in med den energiska bortaklacken. ”Atleeeti, Atleeeti, Atleeeti” ljuder det på Camp Nou. Hemmasupportrarna hyllar mästarlaget. Alla förstår att det bygget som Diego Simeone hamrat ihop inte är något fuskbygge. Alla förstår att det ligger hårt slit och noggrann planering bakom.

Med en budget som bara är en fjärdedel av Barcelonas och Real Madrids ska det inte kunna vara möjligt att vinna La Liga över 38 omgångar. Pengar styr det mesta, pengar skapar möjligheter och helt andra förutsättningar, men det avgör inte allt. Det är dagens Atlético ett livs levande bevis på – och det är så jäkla vackert.

David Villa fick jubla på Camp Nou igen
Det finns ingen spelare som sticker ut eller som förtjänar att hyllas mer än någon annan i det här Atlético Madrid. Matchen på Camp Nou är ett bra bevis på det. Diego Costa skadad? Då går Adrián López in och levererar ännu en strålande insats. Arda Turan skadad? Jaja, in med Raúl García som inte förlorar en nickduell på hela matchen.

Atlético är inget luftslott som är beroende av Diego Costas mål eller Arda Turans kreativitet. Klubben överlevde utan Fernando Torres, utan Diego Forlán, utan Sergio Agüero och utan Radamel Falcao. Man kommer överleva utan Diego Costa också. För så länge Diego Simeone håller i trådarna kommer det här kollektivt starka laget fortsätta hålla sig i toppen.

På väg ut från arenan får jag en fråga av en gubbe i 60-års åldern om jag är imponerade av Atlético. ”Väldigt, de förtjänar det här”, svarar jag.

– Själv är jag mest imponerad av David Villa. Jag har inte sett mycket av Atlético den här säsongen men nu förstår jag vad alla pratar om. I Barça var han bra och gjorde ett stort jobb – men inte som det här.

Jag har svårt att inte hålla med gubben, som hade en Barcelona-tröja på sig. David Villa gör inte sin bästa säsong i karriären, men hans arbetsinsats för Atlético har varit enorm. I andra halvlek var han överallt, och hans uppoffrande spel personifierar att det är genom hårt slit Atleti gjort resan mot toppen.

Det som annars var mest imponerande var den mentala biten. Att Atlético trots att två storstjärnor tvingades kliva av med skador, trots ett baklängesmål och trots en intensiv press i slutet av första halvlek utan att få in bollen lyckades resa sig. Det här laget har en beundransvärd karaktär.

Därför vinner Atlético ligaguldet
Den stora nyckeln till framgången stavas Diego Simeone. Men den historien har vi redan vänt in och ut på ett antal gånger. Alla förstår vilken betydelse och vilken förändring han har gjort i klubben.

Atlético vinner ligatiteln för att man har varit det stabilaste laget sett över 38 omgångar. De har aldrig hamnat i rejäla dippar och har framför allt inte tappat poäng mot några toppkonkurrenter. Real Madrid besegrades på bortaplan, Athletic, Sevilla och Valencia likaså. Mot Barça räckte det med ett kryss – och nu är Atlético mästare för första gången sedan 1996.

Medan Barça får tänka nytt och Luis Enrique tvingas göra den där generationsväxlingen vi har pratat om i ett par års tid är Atlético ett lag som fortfarande är på uppgång.

Nu ska jag göra stan och se de tillresta Atleti-supportrarna måla Barcelonas gator röda och vita.

Barça kommer lida utan sin ledare

av Adam Pinthorp

BARCELONA. Han har vunnit VM- och EM-guld med Spanien. Han har plockat hem Champions League tre gånger, hjälpt till att vinna sex ligaguld och tre cuptitlar med FC Barcelona. I går deklarerade Carles Puyol att han efter säsongen pensionerar sig från fotbollsplanen. Kroppen, som har stått ut med mycket genom åren och framför allt klarat sig igenom många tuffa skador, orkar inte längre att hålla igång på toppnivå.

carlespuyol

Det är en lång och fin fotbollskarriär som når sitt slut. Framför allt är det karaktären Carles Puyol som kommer saknas på och utanför planen. Han gav alltid hundra oavsett om det var träning eller VM-final, och han hade inga problem att ryta till på medspelare som inte gav sitt allt.

– Om du blir utkastad, se till att det inte är på grund av att du inte gav allt. Det var min pappas råd till mig som jag alltid burit med mig. Samma råd ger jag alla ungdomar och barn.

FC Barcelonas säsong har varit speciellt på många sätt, där spelet på planen långt ifrån varit det mest väsentliga eller där fokus riktats. Skandaler, presidentavhopp och två förgrundsfigurer i 2000-talets framgångssaga som tackar för sig.

I Barças ungdomsakademi La Masía växer talanger på träd. Supportrarna kan inte bärga sig på att få se Sergi Samper, Alejandro Grimaldo och Adama Traoré allt mer frekvent i a-laget. Det är en tro som genomsyrar hela klubben: La Masía är grunden – där finns tryggheten och där finns framtiden.

Problemet? Det växer inte lika många naturliga ledare med Carles Puyol-karaktär som vidunderliga bollbegåvningar på La Masías träd. Ingen i Barças nuvarande trupp kommer kunna stapla in i omklädningsrummet nästa säsong med samma pondus och aura som ”Puyi”.

– Utan Puyol hade jag aldrig varit den spelaren jag är i dag. Han blev en mentor för mig, han såg till att jag blev mer noggrann och att jag inte tappade fokus, har mittbackskollegan Gerard Piqué sagt.

Nu får Piqué klara sig utan sin mentor och stå på egna ben. Nästa säsong kommer inte Puyol finnas vid hans sida eller på bänken för att stötta upp.

– När jag spelade i min hemby med min bror och mina vänner kunde jag aldrig någonsin tänka mig det här. Jag har levt min dröm om och om igen genom att representera klubben i mitt hjärta och ha fått chansen att träna och spela fotboll.

Innan Puyol tog över kaptensbindeln i Barça hade han inte varit med och vunnit en enda titel. Nu har han 21 stycken på meritlistan. Men hans största minne är den titeln han själv aldrig lyfte.

– För allt vad det betydde och för vilken förebild Éric Abidal har varit för oss alla kommer ögonblicket när han lyfte Champions League-bucklan 2011 alltid vara nummer ett, säger Puyol.

Nu kan Carles fokusera på att bli kvitt sina knäproblem utan att skynda fram en comeback. För någon fotbollsplan tänker han inte återvända till. Snart börjar ett nytt kapitel för kaptenen. Men innan dess kan han bli ligamästare för sjunde gången.

– Vi måste kriga hela vägen in i det sista för ligatiteln. För Tata, som har gjort ett strålande jobb och förtjänar det, och för att dedikera den till Tito. Vi måste ge allt.

Puyol kommer inte spela ligafinalen på Camp Nou i morgon. Men om han ser att någon av hans lagkamrater inte ger allt – inte för att det är säsongens största match, utan för att något annat är oacceptabelt – kommer han vara den första att ryta till.

Barcelona kommer inte ha några bekymmer med att ersätta Puyol som fotbollsspelare. Som ledare kommer de däremot få lyfta på varenda sten för att hitta någon av samma kaliber.

Citatällor: FC Barcelonas officiella hemsida & Mundo Deportivo.

För mer läsning om Carles Puyol, här finns mitt dokument (pluslåst) om kaptenen efter att han offentliggjorde att han inte spelar vidare i Barcelona nästa säsong.

Och för mer läsning inför morgondagens ligafinal: Gabi Fernández – spelaren som personifierar dagens Atlético mest av alla.

Kategorier Barcelona

Vill inget lag vinna ligatiteln?

av Adam Pinthorp

Vi pratade om matchen när spelschemat släpptes. Vi pratade om matchen när halva säsongen var spelad. Vi pratar om matchen när det bara återstår en omgång.

På lördag är det ligafinal på Camp Nou. Det har inte hänt sedan säsongen 1950/51 (!) att ettan och tvåan ställs öga mot öga i sista omgången och ligatiteln står på spel. Då var det Atlético de Madrid och Sevilla som gjorde upp, och 1-1-resultatet i slutomgången gjorde Atleti till mästare.

Vill inget lag vinna ligan?
Man kan verkligen fråga sig vad som har flugit i topplagen de senaste veckorna. Barça kryssar mot Getafe och Elche, Real Madrid tappar först poäng hemma mot Valencia, därefter borta mot Valladolid innan man kammar noll mot Celta Vigo. Och Atlético, som hade och fortfarande har allt i egna händer, förlorar först mot Levante och spelar sedan 1-1 hemma mot Málaga.

I La Liga har vi följt tre nästan omutligt starka lag hela säsongen. De har följts åt, triggat varandra till att hela tiden leverera på enormt hög nivå. När något lag tappat poäng har det varit rena rama julafton. Nu, när allting satts på sin absoluta spets, verkar inget av lagen vilja vinna ligan längre. Underskattning? Slitage? Guldfrossa?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att såväl Atlético, Barça som Real har darrat de senaste veckorna. Nu kommer en slutlig vinnare ändå koras – vare sig något lag vill vinna eller ej. Real Madrid sköt i praktiken bort sina chanser i onsdags mot Valladolid, men hade vid seger mot Celta Vigo faktiskt haft möjligheten att kliva förbi sina konkurrenter i sista omgången. Fast skulle det blivit tre poäng mot Valladolid hade startelvan, inställningen och modet varit annorlunda i matchen på Balaídos.

Nu står vi i stället inför en renodlad final på Camp Nou där seger krävs för att Barcelona ska lyfta pokalen, medan oavgjort räcker för att Atlético.

Vad som talar för Barça i detta nu? Vinnarmentaliteten som genomsyrar klubben, och fördelen i form av hemmaplan.

Vad som talar för Atlético? Det faktum att man ännu inte förlorat mot Barça den här säsongen, att man har ett grundspel som funkar och en urstark tro på sig själva.

Mitt i all förväntan och längtan till lördagens fest kommer det bli en kamp mot klockan för många spelare. Gerard Piqué, Neymar och Diego Costa krigar alla för att vara spelklara till finalen på Camp Nou.

Och det är lätt att förstå. Jag hade inte heller velat missa chansen att få spela något så unikt som en ligafinal.

Förmodligen kommer vi prata om matchen även efter den här säsongen.

Därför ratades Iniesta och Benzema på listan

av Adam Pinthorp

I går publicerades min lista med de 25 bästa spelarna i säsongens upplaga av La Liga. En del höll med mig, en del inte. Precis som det ska vara, med andra ord.

Framför allt har det ramlat in många kommentarer om varför inte Andrés Iniesta och Karim Benzema fick plats på listan. Jag tänkte ge min förklaring här.

Iniestas höst var hans sämsta på sex-sju år. Han såg oengagerad och trött ut, och var långt ifrån sin normalt sett väldigt höga nivå. Han har vuxit mer under våren, men mestadels bara blixtrat till och klivit fram i en del matcher. Sett till helheten är det omöjligt att plocka in honom bland La Ligas 25 bästa spelare den här säsongen – även om han i sin topp fortfarande tillhör toppskiktet. Om vi pratar Barça-mittfältare tycker jag Sergio Busquets har hållit den jämnaste nivån – även om inte heller han gjort sin bästa säsong.

Detsamma gäller egentligen Benzema. Under långa perioder i höstas var fransmannen utbuad på Santiago Bernabéu och brände öppna lägen på löpande band. Supportrarna skrek efter Álvaro Morata och Jesé Rodríguez – men Carlo Ancelotti envisades med Benzema. Till slut har det betalat sig. I fotbollsvärlden tänker vi väldigt kort ibland. Om Benzema har varit fenomenal de senaste två-tre månaderna? Ja. Han har därmed varit fenomenal hela säsongen? Nej.

De renodlade anfallstyperna som tog plats på listan – Diego Costa och Carlos Bacca – har varit betydligt mer jämna sett till helheten. Därför ratades Benzema den här gången, även om han fanns i tankarna.

Överlag är det alltid svårt med listor. Det blir ju, hur man än vänder och vrider på det, alltid subjektivt. Det är utifrån mitt perspektiv, inte någon annans. Det klart att Iniesta och Benzema tillhör världstoppen när de är som allra bäst, men i sådana här bedömningar måste man också – tycker jag – väga in spelarens betydelse för sin klubb. Som i fallet med Keylor Navas. Utan honom hade Levante förmodligen krigat i botten. Eller som i fallet Sergio García – utan hans poäng hade Espanyol riskerat nedflyttning i detta nu.

Vilken. Jävla. Liga.

av Adam Pinthorp

Jag vet inte vad jag ska säga, eller skriva, eller tänka. Men herrejösses – vilken jävla ligasäsong.

I flera månader, jag egentligen nästan sedan spelschemat släpptes, har det pratats om den där avslutningsmatchen på Camp Nou. Den där matchen då Barcelona och Atlético ställs öga mot öga och där förhoppningar fanns om att det skulle gälla något stort.

För ett par dagar sedan hade de flesta redan skrivit in Atlético som ligamästare 2013/14. Levante borta, Málaga hemma. Två matcher som de borde vinna, två matcher som hade räckt för att bli mästare. Men fotboll spelas som bekant inte på pappret, och trots att närmare 10 000 Atlético-supportrar hade tagit sig till Ciutat de Valencia för att stötta sitt lag lyckades Levante sno åt sig samtliga poäng.

Efter Filipe Luís snöpliga självmål (säsongens märkligaste match av brassen?) kontrollerade Levante tillställningen. Och så har man ju ligans i särklass bästa målvakt för tillfället. Frågan är vilka som är bättre än Keylor Navas när man räknar in samtliga spelare den här säsongen. Ett par-tre som jag kan komma på rent spontant, sedan är han en het kandidat. Makalös säsong av costaricanen – som inte blir särskilt långvarig i Levante.

Real Madrid hade ett jätteläge att sätta olidlig press på Atlético vid seger mot Valencia. Ni vet, ett knäckt Valencia som åkte ur Europa League på världens mest bisarra sätt och inte hade någonting att spela för. Men så var det ju det där om fotbollen, att den inte spelas på pappret utan alltid avgörs på en plan under 90 minuter. Los Ché gjorde en heroisk insats och knep en pinne på Santiago Bernabéu – men Cristiano Ronaldos konstmål i slutskedet kan bli ytterst viktigt för marängerna. Det gör nämligen att Barcelona inte har allting i egna händer.

I lördags trodde alla att Barças gulddröm släcktes när Ángel Lafita nickade in 2-2 på Camp Nou. Levante och Valencia tände drömmen igen – och nu är det helt sanslöst jämnt och spännande inför de avslutande omgångarna.

Förutsättningarna som gäller
Atlético och Barça har två matcher vardera kvar att spela, medan Real har tre (hängmatch mot Valladolid i veckan).

Så här ser spelschemat och förutsättningarna ut för respektive lag.

1. Atlético de Madrid (88 poäng)
Kvar att möta: Málaga (hemma) och Barcelona (borta).

Atleti är det enda laget som har allt i egna händer. Fyra poäng på de två återstående matcherna och Atlético lyfter ligabucklan den 18 maj.

2. Barcelona (85 poäng)
Kvar att möta: Elche (borta) och Atlético (hemma).

Har fått en fribiljett in i guldstriden igen efter helgens resultat. Men man kan inte vinna enbart på egen hand, utan måste ha viss hjälp. Går Barça rent och tar de sex återstående poäng som finns att spela om, måste nämligen Real tappa på vägen.

3. Real Madrid (83 poäng)
Kvar att möta: Valladolid (borta), Celta Vigo (borta) och Espanyol (hemma).

Sätter hoppet till att Barça spöar Atlético i slutomgången – och att man själva går rent i de tre sista matcherna. Då hamnar titeln i Real Madrids ägo.

Hur det kommer gå? Jag vet inte. Jag varken kan, vågar eller vill gissa just nu. Allt kan fortfarande hända – och med helgens resultat i åtanke finns det inget som säger att topptrion kommer gå rent mot lagen de ”på pappret” egentligen bör besegra. Det blir ett stort examensprov och det lag som håller nerverna i styr bäst har mycket vunnet.

Vilken. Jävla. Liga.

Nu kommer hans namn sjungas för evigt

av Adam Pinthorp

Det är sorgens helg i fotbollsvärlden, inte minst i Spanien. Tito Vilanova krigade, krigade och krigade. Han vann allt man kunde vinna på klubblagsnivå med FC Barcelona – men förlorade kampen mot cancern.

Fotboll känns inte särskilt viktigt när sådant här inträffar, men är det något som fotbollen och idrotten generellt också är unika med så är det hur man sammanstrålar i sådana här situationer.

Det är vackert att se två vänner – en med Barcelona-tröja, en med Real Madrid-tröja – mötas upp utanför Camp Nou och hedra Vilanova. Det är vackert att se Dani Carvajal dedikera sitt mål mot Osasuna till den bortgångne tränaren. Det är vackert att se en hel fotbollsvärld förmedla sitt maximala stöd till Tito Vilanovas familj. Fotbollens makt när den används som bäst.

Och så var det ju det där med fotbollen, som också har spelats i helgen. I går pulveriserade Real Madrid ett blekt Osasuna och Cristiano Ronaldo visade att både målformen är tillbaka och att krutet i bössan fortfarande finns kvar. Med två sagolika mål såg han till att Madrid kunde fixa tre enkla poäng utan att förta sig alls och därmed kan åka utvilade till München kommande vecka.

Vi kan också tacka Real Betis för den här gången. La Liga-sejouren – något kortare än väntat – var svängig, underhållande, glädjesprudlande och sorgsen. Den här säsongen mest det sistnämnda. Nu blir det att renovera och ladda upp batterierna inför hösten.

I december, när jag var på plats i Madrid inför matchen mellan Atlético och Valencia, skrev jag en längre text om Raúl García. Spelaren som värvades från Osasuna 2007 med förväntningar på sig att bli en ny spansk storstjärna. Fyra säsonger på fel position senare blev han utlånad till sin gamla klubb, fick en skräddarsydd roll som släpande anfallare och började ösa in poäng. Därefter återvände han till Atlético igen och under Diego Simeones styre har Raúl García börjat användas på helt rätt sätt – och Atleti har fått en matchvinnartyp av världsklass.

Innan García lånades ut till Osasuna 2011 blev han utbuad på Vicente Calderón. I dag, i morgon och för alltid kommer de sjunga hans namn. Alldeles nyss sänkte han Valencia med matchens enda mål på Mestalla och gjorde ytterligare ett blytungt mål den här säsongen.

Inför matchen sa Simeone att ”de största och mest talangfulla spelarna kliver fram när det gäller som mest”. Raúl García har klivit fram inte en gång, inte två gånger, utan i princip varje viktig match den här säsongen.

En av planens bästa i Champions League-returen mot Barcelona. Segernickare mot Villarreal i början av april. Mål och assist i CL-matchen mot Milan på Vicente Calderón. Och då pratar jag bara om de senaste veckorna. Jag hade kunnat göra listan betydligt längre.

I min text om García från december skrev jag följande i sista stycket: ”Å andra sidan har Raúl García imponerat så pass mycket att alla Atléticos offensiva startspelare hela tiden känner flåset i nacken”.

I dag är inte Pamplona-sonen en evig inhoppare längre. Flåset i nacken blev för intensivt för medspelarna och nu är Raúl García en stor nyckelspelare för Diego Simeone. En spelare som startar viktiga Champions League-matcher. En spelare som startar ”finaler” – som Atlético väljer att kalla alla ligamatcher – på Mestalla. Och framför allt är han en spelare som avgör. Precis som de största och mest talangfulla spelarna gör.

Nu är allt förspänt för att Atlético firar ligaguld på Vicente Calderón den elfte maj. Vinner man de två kommande finalerna mot Levante och Málaga så är titeln i hamn.

Real utnyttjade att de saknade sin bäste

av Adam Pinthorp

VALENCIA. Inför matchen fick jag frågan ”om inte Gareth Bale måste ta ett större ansvar och kliva fram för Real Madrid i Cristiano Ronaldos skadefrånvaro?”. En fråga fullt befogad eftersom walesaren varit blek i säsongens tidigare el Clásico-möten. En fråga som vi i efterhand också kan besvara med att ”ja, det behövde han, och det gjorde han”.

Efter 84 minuter hade Bale gjort en bra match defensivt, men framåt inte riktigt kommit till sin rätt. Det slarvades bort en hel del chanser, förstatouchen var inte perfekt. Sedan fick han en boll i djupet av Fàbio Coentrão, som med hjälp av Isco hade spelat sig ur Barças press. De efterföljande sekunderna utnyttjade Bale på ett sätt som få andra i världsfotbollen kan. Han slog bollen långt, långt framför sig, tog sats och sprintade förbi Marc Bartra, innan han retfullt rullade in bollen mellan benen på José Manuel Pinto.

Ett mål av yppersta världsklass. Ett mål inprickat av en världsklasspelare.

Men fram till detsamma hade Gareth Bale inte tagit så mycket plats, han hade offensivt blivit överglänst av Ángel di María och Isco. Men ibland behövs det inte mer än några sekunder för att en spelare behöver bevisa att han är just det: en världsspelare. Sådana som inte bara spelar matcher, utan också avgör matcher.

Real utnyttjade Ronaldos skada – Barcelona utnyttjade inte Messi
Det var ett hårt slag under bältet när Real Madrid bittert kunde konstatera att Cristiano Ronaldo inte kunde spela Copa del Rey-finalen på grund av skada. Ett Real Madrid utan sin största stjärna, främste målskytt och 2013 års bästa fotbollsspelare är alltid ett försvagat Real Madrid.

Men Carlo Ancelotti gjorde det enda rätta. Han plockade fram verktygslådan, hittade ett passningsgeni, och gav Real Madrid en ny dimension i sitt spel. Med Isco i startelvan – och inte en renodlad ytter eller anfallare – fick Real en passningsspelare av rang, en spelare som kan hålla i boll och hitta vägar igenom försvar som få andra i truppen.

Och när Isco spelar den fotboll som han gjorde på Mestalla i kväll, då är han en enorm tillgång för sitt lag. Det var Isco som bröt bollen från Dani Alves och var kreatören bakom Real Madrids 1-0-mål. Det var Isco som spelade sig ur Barças höga press tillsammans med Coentrão vilket föranledde 2-1-målet. Han var, kort och gott, briljant. Och tillsammans med Ángel di María den som låg bakom det mesta i offensiv väg för Real.

Medan Barcelona spelade utan effektiv press, utan energi och utan att få igång sin bäste spelare, utnyttjade i stället Real Madrid det faktum att man var utan sin bäste. Det gäller att utnyttja sina för- och nackdelar. Den här kvällen utnyttjade Real Madrid allting på helt rätt sätt.

Barça fick en gratisbiljett in i matchen när Bartra nickade in kvitteringen, men sett över 90 minuter var det här en stor taktiskt kross av Carlo Ancelotti.

Nu har huvudstadsklubben två titlar kvar att strida om. Barça har en – men ligger långt efter i ligaspelet.

Sida 1 av 15
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB