Arkiv för kategori Valencia

- Sida 1 av 10

Säsongssummering: betyg på alla tränare i La Liga

av Adam Pinthorp

Innan bloggen tar semester tänkte jag kasta mig över tränarna i La Liga den gångna säsongen.

Det här med betygssättningar är alltid vanskligt och lurigt, då väldigt mycket måste tas med i bedömningen. Spelarmaterialet, de ekonomiska förutsättningarna, spelarförsäljningar/nytillskott, förväntningar och klubben egen målsättning.

Betygsskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Mer än mycket väl godkänt

20. Real Betis
Pepe Mel – betyg: 1/5
En förevig hjälte i Betis-kretsar och förde först klubben tillbaka till La Liga, innan han i fjol tog laget till en sjundeplats och rakt ut i Europa. Men i höstas blev det magplask för Pepe Mel, som inte fick ihop spelargruppen och inte lyckades ersätta de nyckelspelare som lämnade.
Juan Carlos Garrido – betyg: 1/5
Fick bara några veckor på sig och lyckades praktiskt taget inte göra någonting. Hade supportrarna emot sig från dag ett, spelarna emot sig efter ett par veckor och kort därpå också ledningen.
Gabriel Calderón – betyg: 1/5
Det går inte sätta godkänt på en tränare vars lag ramlar ur ligan med huvudet före. Men spelmässigt har det sett bättre ut sedan Gaby Calderón tillträdde i slutet av januari – även om det inte blev den effekt som klubbledningen hade hoppats på.

19. Valladolid
Juan Ignacio Martínez – betyg: 1/5
Nej, det ville sig inte allt för JIM i Valladolid. Hans defensiva tänk sken igenom ganska snabbt, men spelarmaterialet för att utföra det på bästa möjliga sätt fanns inte där. Jag fick också känslan att han hade svårt att få med sig spelargruppen alla gånger – speciellt i slutspurten.

18. Osasuna
José Luis Mendilibar – betyg: 1/5
Den solklaraste ettan tillsammans med Juan Carlos Garrido. Inledde säsongen med tre raka förluster – det blev droppen.
Javi Gracia – betyg 2/5
Det är alltid svårt att sätta godkänt på en tränare vars lag åker ur, men hade tabellen bara räknat med Javi Gracias sejour i Osasuna hade klubben faktiskt klarat sig. Det är knappt det räcker för godkänt, men det faktum att det blev en tydlig förändring spelmässigt och att spelargruppen alltid trodde att det skulle lösa sig får bägaren att rinna över till Gracias fördel. Nu klar för Málaga.

17. Almería
Francisco Rodríguez – betyg: 3/5
Gjorde sin första säsong som tränare på den här nivån, och hade ett spelarmaterial som på pappret var sämst i ligan. Med det i åtanke, samt faktumet att Almería inledde säsongen riktigt dåligt gör att Francisco får klart godkänt. Fortsätter i klubben.

16. Elche
Fran Escribà – betyg: 2/5
Insåg en bit in i säsongen att det var ett måste att återgå till gamla principer och den defensiva fotbollen som faktiskt förde Elche upp till La Liga. Utfallet blev lyckat, och en överlag stabil säsong senare kan Escribà fira sommar med vetskapen om att träna Elche i högstadivisionen även till hösten.

15. Granada
Lucas Alcaraz – Betyg: 2/5
Kom in och bidrog med en positiv effekt 2012/13, och gavs stort förtroende inför den nyss avslutade säsongen. Däremot, sett till förutsättningar och ett riktigt bra spelarmaterial, var förväntningarna betydligt högre. Klarar sig på målsnöret.

14. Espanyol
Javier Aguirre – betyg: 3/5
Stabil säsong av mexikanen och hans Espanyol, även om det blev en betydligt lägre position än vad det borde sett till hur det såg ut några omgångar från slutet. Trots det en klart godkänt för Aguirre, som nu tackat för sig i Barcelona-klubben.

13. Getafe
Luis García – betyg: 1/5
Förfogade över ett spelarmaterial som snarare borde kämpat om Europa än i botten, och i mars fick ledningen nog. Ingen lyckad säsong för García.
Cosmin Contra – betyg: 2/5
Hade ingen lätt uppgift, och fick många motgångar direkt. Men den tidigare Getafe-spelaren lyckades rädda upp situationen, och fick, som det verkar, spelarna att tro på att saker och ting kunde vändas till något positivt. Fortsätter nästa säsong.

12. Rayo Vallecano
Paco Jémez – betyg: 4/5
Jag är en stor supporter av Paco Jémez och hans filosofi. Och jag blir än övertygad om att han en dag kommer träna en storklubb när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen. I mångas ögon var Rayo helt uträknade när våren kom, men med samma fotbollstänk och en stor entusiasm lyckades Jémez få sina spelare att vända trenden och slutspurta in i mål som stora vinnare.

11. Málaga
Bernd Schuster – betyg: 2/5
Kontraktet hade automatiskt blivit förlängt om Málaga parkerade på övre halvan, och det ryktades att spelare inte gav allt i slutet för att just det inte skulle hända. Sant eller ej, Schuster blev inte särskilt lyckad i Málaga. Går nu skilda vägar med klubben.

10. Levante
Joaquín Caparrós – betyg: 4/5
Levante + Caparrós = sant? Ja, onekligen. Tränarvetanen visade sig vara en perfekt matchning för Levante och har lett klubben till en ny framgångsrik säsong med sitt defensiva tänk och engagemang.

9. Celta Vigo
Luis Enrique – betyg: 3/5
Huserade i lägre regioner än de borde gjort under stora delar av säsongen, men Luis Enrique fick till slut riktigt bra ordning på spelartruppen och hela våren har det spelmässigt sett väldigt bra ut. Är nu klar för sin tidigare klubb som spelare, FC Barcelona.

8. Valencia
Miroslav Djukic – betyg: 1/5
Såg allmänt uttråkad ut på Mestallas tränarbänk och fick inte alls med sig spelargruppen. Amadeo Salvo väntade in i det sista och ville ge Djukic säsongen ut, men var till slut tvungen att ge honom foten. Totalfiasko.
Juan Antonio Pizzi – betyg: 2/5
Poängmässigt blev det ingen jätteförändring när Pizzi kom in, även om det började riktigt bra med segern på Camp Nou som en höjdpunkt. Klarar ändå ett godkänt tack vare en spelmässig klar förbättring. Fortsätter nästa säsong.

7. Real Sociedad
Jagoba Arrasate – betyg: 3/5
Ingen vidare succé i Champions League (även om det var mycket stolpe ut) och en jobbig inledning på ligasäsongen. Men unge och orutinerade Jagoba Arrasate lyckades ändå behålla kylan och vända trenden. Det blev en fin sjundeplats till slut.

6. Villarreal
Marcelino García Toral – betyg: 4/5
Förde Villarreal upp till La Liga, och följer upp det med en sjätteplats i comebacken. Otroligt starkt, även om spelarmaterialet var riktigt bra. Nu är kraven och förväntningarna högre inför hösten.

5. Sevilla
Unai Emery – betyg: 4/5
Lyckades till slut hitta kontinuitet och få Sevilla att växa successivt under säsongen. En stark femteplats och som grädden på moset en Europa League-titel. Unai Emery kan känna sig riktigt nöjd.

4. Athletic Club
Ernesto Valverde – betyg: 4/5
Gjorde precis som i Valencia förra säsongen: kom in och skapade trygghet. Det räckte inte bara till en plats i toppskiktet, utan hela vägen till en kvalbiljett till Champions League.

3. Real Madrid
Carlo Ancelotti – betyg: 4/5
Maskineriet hackade periodvis under hösten, men med ett nytt spelsystem (genidrag) fick Carlo Ancelotti kontroll över allt. Real Madrid-maskinen trummade sedan på och fick med sig två av tre pokaler hem.

2. Barcelona
Gerardo Martino – betyg: 2/5
Kom in mitt under försäsongen under väldigt prekära omständigheter, då cancersjuke Tito Vilanova inte längre kunde fortsätta sitt uppdrag som huvudtränare för Barcelona. Och sett till det, att som helt ny i en klubb, i en ny miljö och med gigantiska förväntningar sett till att vinna är allt, måste Martino ändå få godkänt. Han var snubblande nära att ro hem en titel, men föll på mållinjen. Ändå: tvåa i ligan, final i Copa del Rey och kvartsfinal i Champions League. Men det räckte inte för en fortsättning.

1. Atlético de Madrid
Diego Simeone – betyg: 5/5
Det vore tjänstefel av mig att inte dela ut högsta betyg till Diego Simeone. Ja, nästa tjänstefel att inte dela ut högre än högsta betyg. Det är ett revolutionerande och otroligt beundransvärt arbete han har gjort med Atlético de Madrid. De har inte bara tagit sig upp till toppskiktet, utmanat de två stora giganterna i enstaka matcher, utan kan nu verkligen titulera sig som en av Spaniens stora giganter själva. Hatten av, Cholo. Vilket enastående jobb du har gjort!

Det var också de sista raderna ni kommer lösa på den här bloggen för åtminstone ett tag framöver. Nu tar den nämligen lite välbehövlig semester och undertecknad riktar i stället fokus mot sommarens stora fotbollsfest i Brasilien.

Tack för att så många varit med och läst under säsongen, ni har varit en stor inspirationskälla med kommentarer och tips. På återhörande!

Säsongssummering: betyg på alla lag – del III

av Adam Pinthorp

Säsongssummeringen fortsätter med betygsättning på samtliga lag. Lag 20-16 samt 15-11 är redan presenterade – nu är det dags att kliva in på den övre halvan.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

10. Levante – 3

Kommentar: ”En pizza eller en öl efter matcherna?” Nu var det ett tag sedan Sergio Ballesteros principer hägrade i Levante, men poängen kvarstår. Gänget från Levante visar gång efter annan att så länge det finns harmoni i spelartruppen kan man uppnå väldigt fina resultat. Har gjort en stabil säsong rakt över utan att blanda sig i varken bottenstriden eller varit särskilt nära att knipa en Europa-plats. Joaquín Caparrós har fått ihop det bra.

Säsongens bäste spelare: Keylor Navas.
Säsongens floppspelare: Babá Diawara fortsätter gå uselt i Spanien.

9. Celta Vigo – 3

Kommentar: Det var med nöd och näppe som Celta klarade sig kvar säsongen 2012/13, men nu har man vuxit som lag och stabiliserat sig under Luis Enrique. Med ett gäng starka värvningar och ett stort publikstöd i ryggen har Vigo-klubben stått för en strålande säsong och gjort det som förväntades. Dessvärre kommer man inte få behålla varken tränaren eller sin bäste spelare till nästa säsong.

Säsongens bäste spelare: Rafinha.
Säsongens floppspelare: Welliton fick inte många chanser och var mest skadad.

8. Valencia – 1

Kommentar: För en klubb med ambitionen att nå Champions League (minst) varje säsong är en åttondeplats inget godkänt resultat. Även om det spelmässigt sett bättre ut sedan Juan Antonio Pizzi klev in som tränare lyckades han inte rädda upp säsongen varken med en Europa League-triumf eller att nå topp sju, vilket åtminstone hade inneburit spel utanför Spanien även nästa säsong. Mycket kommer hända i Valencia den kommande sommaren, var så säkra.

Säsongens bäste spelare: Dani Parejo.
Säsongens floppspelare: Vicente Guaita.

7. Real Sociedad – 3

Kommentar: Lyckades inte alls i Champions League i höstas, och inledde ligasäsongen bedrövligt. Men sedan slog man tillbaka, jobbade sig uppåt och slutade på en fin sjundeplats. Nu kommer klubben få kriga in i det sista för att behålla sina storstjärnor – men oavsett kommer man förbereda sig på ytterligare en säsong där man ska försöka slåss på tre fronter. La Real är inne i en fin period i klubbens historia.

Säsongens bäste spelare: Carlos Vela.
Säsongens floppspelare: Haris Seferovic.

6. Villarreal – 4

Kommentar: Den gula ubåten är inte bara tillbaka i La Liga – de är tillbaka med besked. Klapp-klapp-spelet har åter segrat på El Madrigal och med Giovani dos Santos som förra sommarens stora värvning har man fått det där lilla extra man letade efter. Startelvan är tillräckligt bra för att nå topp fyra, men bredden har inte varit tillräcklig. Nästa säsong får vi se Villarreal i Europa igen.

Säsongens bäste spelare: Giovani dos Santos.
Säsongens floppspelare: Ingen har utmärkt sig så pass negativt.

Sevillas resa är lång, fascinerande och osannolik

av Adam Pinthorp

Efter halva loppet har Sevilla en stabil ledning. Valencia – utan sin främste avslutare men med ett stort publikstöd – lyckas kriga sig tillbaka. De närmar sig, steg för steg, sakta men säkert. Strax före upploppet trampar man också förbi Sevilla – och har ena benet i finalen. Motståndaren är trött och sliten, men har fortfarande viljan kvar. En sista kraftansträngning och Sevilla tar sig i kapp. Precis innan mållinjen snubblar Valencia. Och de kommer aldrig någonsin vilja se målfotot.

Just nu lider jag med Valencia. De vände ett omöjligt underläge mot Basel, där de förlorade mötet i Schweiz med 3-0 men drog Mestalla-stämningen till nytta och vann med 5-0 i returen. Nu var de på väg mot en ny historisk vändning.

Men rubrikerna som tidningarna var på god väg att trycka fick skrivas om i sista stund. Det här dubbelmötet kommer i stället bli minnesbilden av hur små marginaler som faktiskt kan avgöra i fotboll. Eduardo Vargas nickade en boll i ribban på Ramón Sánchez Pizjuán förra veckan. Stéphane M’Bia nickade en boll i nät på Mestalla. Men det är förstås klockslaget på händelsen som skapar dramaturgin.

Hade M’Bias nickmål skett en kvart tidigare hade det fortfarande funnits tid för Valencia att replikera. Nu fanns inte den tiden.

Valencia ledde med 3-0, hade gjort en närmast perfekt match och var en minut ifrån Turin. Det var allt eller inget för Sevilla, i en sista kraftansträngning, i ett sista anfallsförsök. Cokes inkast var långt och vältajmat, Federico Fazios nickskarv likaså. Sedan behövde bara M’Bia få en tillräckligt bra träff och rikta bollen mot mål för att Sevilla skulle fixa finalbiljetten.

Det var ett överlag väldigt jämnt dubbelmöte. Sevilla var bättre i första matchen, Valencia klart bättre i andra. Över 180 minuter ramlar bägaren åt Valencias håll. De förtjänade minst ett mål på Sánchez Pizjuán och pressade Sevilla stora delar av andra halvlek – men Vargas jätteläge prickade ribban.
Sevilla hann knappt få till något rejält tryck innan klockan hade tickat upp på 90 spelade minuter, men de behövde inte mer än ett läge ur ingenting för att göra målet som krävdes.

Allt är upplagt för att Sevilla ska vinna finalen
Samtidigt som jag lider med Valencia gläds jag med Sevilla. Deras resa är lång, fascinerande och närmast osannolik. Niondeplatsen i ligan i fjol skulle inte lett till något mer än inhemskt spel den här säsongen, men man fick en fribiljett till Europa League-kvalet tack vare Málagas och Rayo Vallecanos usla ekonomiska situationer.

Ett lyckat kval, ett stabilt gruppspel, ett avfärdat Maribor, en upphämtning med straffdrama mot stadsrivalen Real Betis, en vändning mot Porto och en nick i 94:e på Mestalla senare så står Sevilla här, med blicken mot Turin. En makalös resa, fylld med skicklighet blandat med en hel del medvind. Just nu känns det som ingenting kan stoppa dem från att ta hem alltihop.

Rakitic – ibland för genial för sitt eget bästa

av Adam Pinthorp

Stephane M’Bia gjorde säsongens med solklara offsidemål. Eduardo Vargas nickade i ribban.

Nej, Valencia hade inte marginalerna med sig på Ramón Sánchez Pizjuán i går. Men det förtar varken Sevillas prestation, där framför allt slutet av första halvlek var helt enastående, eller Valencias slående problem att vara effektiva framför mål.

De som tyckte att veckans Champions League-fighter mest bestod av försvarsspel, långa inlägg och kopiöst mycket sidledspassningar borde satt upp fötterna på bordet och bara njutit av det här. Sevilla och Valencia är inga lag som sätter sig djupt och försöker försvara en ledning – även om det var det Sevilla försökte med i andra halvlek och sånär också blev straffade för det. Både Unai Emery och Juan Antonio Pizzi vill spela offensiv fotboll. Det är den vägen de alltid gått – den enda vägen de känner till.

Ivan Rakitic är ibland för genial för sitt eget bästa
Av alla 22 fina fotbollsspelare som krigade på Sánchez Pizjuán i går var det en som stack ut. Det var en som var lite mer trygg med bollen, slog lite bättre passningar än alla andra och som gjorde varje teknisk detalj bättre än både sina med- och motspelare. Ivan Rakitic var helt överlägsen.

Kroaten har stått för sin bästa säsong i karriären och formkurvan verkar aldrig tyckas ändra riktning utan bara fortsatta peka spikrakt uppåt. Varenda gång han fick bollen himlade hemmasupportrarna med ögonen, reste sig ett par centimeter och fokuserade extra noga. Alla vet hur bra Ivan Rakitic är, och att det kan bli farligt – och också ofta blir det – varje gång han får bollen.

Det har diskuterats om en kontraktsförlängning med Sevilla, men Rakitic själv verkar ha siktet inställt mot nya utmaningar, på nya mål. Han vet att Sevilla inte är slutdestinationen, att han är redo för ännu tuffare uppgifter. Och jag förstår honom. Ibland slår hans genialitet igenom så mycket att medspelarna inte ens förstår vad som händer. Hade lagkamraterna utnyttjat Rakitic bollbegåvning och framspelningar i går hade Sevilla haft ytterligare ett par mål till godo inför returen nästa vecka.

I Sevilla älskar man sin nummer elva. I Spanien har han fått ett bra rykte. Men i övriga Europa är det inte alla som har insett hur bra kroaten faktiskt är. La Ligas bäste mittfältare den här säsongen? Ja, i min värld helt odiskutabelt. Sättet han har lyft Sevilla till nästa nivå och burit laget på sina axlar med kaptenbindeln runt armen är enastående. Och nu är han på god väg att leda laget till en Europa League-final i Turin också.

För övrigt hoppas jag att det gula kortet på Paco Alcácer upphävs (vad håller egentligen Beto på med i den situationen?) och att ynglingen får spela i returen. Ska Valencia lyckas med ännu en reAmuntada – deras speciella uttryck för upphämtning – ökar åtminstone möjligheterna för att lyckas om spelaren som stänkte dit tre baljor i 5-0-matchen mot Basel finns tillgänglig.

Det var Paco som skulle göra det

av Adam Pinthorp

Paco Alcácer hinner slå en snabb blick mot ena kortsidan av Mestalla innan han i ren affekt sliter av sig tröjan och slänger sig raklång på marken. Det var han som ville mest, trodde mest och gav mest. Och var det någon som skulle avgöra för Valencia så var det Paco Alcácer.

Francisco, som han egentligen heter, kom till Valencia CF som 12-åring. Han var inte lika mycket för kvadraten som för skottövningar – och det tog inte många träningspass innan ungdomstränarna förstod att de hade med en speciell spelare att göra.

Paco, som är smeknamnet han går under, är född till att göra mål. Som fotbollsspelare har han många andra kvalitéer – rörelsemönstret, passningsspelet och vinnarinstinkten inte minst – men han brinner i första, andra och tredje hand för att göra mål. Det är ju det han alltid har gjort.

Men vägen till rampljuset har inte varit spikrak för Paco. Den nu 20-årige anfallaren gjorde sin A-lagsdebut för Valencia redan i november 2010, men det är först nu, de senaste månaderna, han har börjat etablera sig på allvar.

Och vägen dit har innehållit mycket tid på avbytarbänken, en misslyckad utlåning till Getafe men framför allt ett tragiskt dödsfall. I augusti 2011, under en försäsongsmatch mot AS Roma, hade Alcácer nätat i 3-0-segern hemma på Mestalla. På väg ifrån matchen, tillsammans med sina föräldrar, föll plötsligt hans far ihop. Han drabbades av en hjärtattack. Livet gick inte att rädda.

Klubben, supportrarna och övriga fotbollsvärlden gav allt stöd till Paco som vid 17-års ålder förlorade sin pappa. Valencia tillät ynglingen att ta precis den tid han behövde för att mentalt vara beredd att återvända till fotbollen. Det tog fem dagar – sedan var Paco tillbaka i full träning.

– Jag kommer aldrig återhämta mig helt. Det går inte beskriva hur stor saknaden är, men är det någonting jag vet så är det att fotbollen hjälper mig och pappa hade inte velat något annat än att se mig fortsätta spela, har han sagt.

Efter bortgången hade Paco en halvdan säsong på fotbollsplanen, med mestadels spel i Valencias reservlag. I fjol blev han utlånad till Getafe för att få regelbunden speltid och La Liga-fotboll i benen, men succén uteblev. På 20 matcher – de flesta som inhoppare – gjorde han bara tre mål.

Inför årets säsong var ett nytt lån på tapeten väldigt länge, även om Alcácer själv var väldigt tydlig med vad han ville.

– Jag känner att jag kan bidra och jag kommer vänta på mina chanser.

Paco kände rätt och han tänkte rätt. Det tog bara alldeles för lång tid innan alla andra insåg samma sak. Miroslav Djukic gjorde det aldrig, och det kan mycket väl ha kostat Valencia en biljett till spel i Europa nästa säsong.

När Rufete lämnade jobbet som ungdomsansvarig i klubben för att sadla om till sportchef och Juan Antonio Pizzi anställdes som ny tränare hände dock något. Hélder Postiga, som var förstavalet på anfallspositionen hela hösten, var fortfarande kvar när duon klev på sina nya arbetsuppgifter. Skillnaden var att Paco fick fler chanser – och han tog dem. Allihop.

Valencia gjorde sig därefter av med Postiga, som ville ha mer speltid inför sommarens VM-slutspel, vilket lämnade öppen gata för Paco Alcácer. Efter det, med större ansvar och ingjutet självförtroende, har han varit omöjlig att peta ur Valencias startelva.

Inför gårdagens match mot Basel – ett möte som på förhand såg omöjligt ut att vända efter en 3-0-förlust i Schweiz – var Paco en av spelarna som tog tillfället i akt och talade till supportrarna.

– Vi måste ha allt stöd. Om alla tror att en vändning är möjlig kommer den vara det. Vi kan inte ge upp på förhand.

Och var det någon spelare som skulle leda Valencia ut på Mestalla för att sedan fullständigt köra över Basel, ja då var det Paco Alcácer. 20-åringen må ha lite rutin – men återvinner allt i hjärta och vilja. Han ville det här för Valencia. Han vände det här för Valencia.

1-0 placerade han in. 3-0 dunkade han in. Och när det återstod drygt sju minuter av förlängningen slog han till med sitt tredje mål för kvällen. Målet som skickar Valencia till semifinal i Europa League.

På passning från Pablo Piatti styrde han bollen i mål, slog en snabb blick mot ena kortsidan innan han slet av sig tröjan, slängde sig på marken för att en kort millisekund bara ha himlen ovanför sig.

Efter matchen förklarade Alcácer att han dedikerar sina mål till lagkamraterna, som gjorde det möjligt för honom att näta, och Óscar Martínez, en ungdomstränare som nyligen gått bort.

I radioprogrammet Al Primer Toque efter matchen rann dock bägaren över för Paco när han började prata om sin far. Alla känslor, i form av glädje- och sorgetårar på en och samma gång, kom fram.

På onsdagskvällen skrev Francisco Alcácer in sig i Valencias historieböcker för all framtid. Tyvärr fick inte hans far uppleva det från Mestallas branta läktare – men på annan plats såg han garanterat sin son inneha huvudrollen i det som är tidernas mest spektakulära comeback i Europa League.

Den där augustikvällen 2011 fick Paco sitt lyckorus förstört på ett ögonblick. Den här gången kunde han njuta till max – vetandes att han far var med honom.
I varje andetag, i varje steg, i varje mål.

Källor: Al Primer Toque, SuperDeporte, Marca & ESPN. 

Kategorier Valencia

Cosmin Contra-effekt?

av Adam Pinthorp

Det är inte ovanligt att ett lag som går väldigt knackigt byter tränare och helt plötsligt börjar ta poäng. De tre första matcherna gav ingen större effekt för Getafe efter att Cosmin Contra ersatt Luis García, då man bara spelade in en poäng, men nu, efter att ha fått mer tid att jobba med laget, kanske den förre Getafe-spelaren börjat få ordning på torpet.

Madrid-klubben svarade nämligen för helgens absolut största skräll när man åkte till Mestalla och tog en rejäl skalp. Valencia hade förvisso ett par ribbträffar och kunde, med lite marginaler på sin sida, utjämnat till 2-2 i andra halvlek långt före Pedro León satte avgörande 3-1. Men det bör också poängteras att Getafe skapade mer chanser än man gjort i de senaste matcherna tillsammans – något som åtminstone ger sken om att det skett en förändring.

Det är alldeles för tidigt att börja prata om en Cosmin Constra-effekt, men vi kan i alla fall konstatera att Getafe tog en oerhört värdefull seger och efter två veckor under nedflyttningsstrecket vände uppåt i tabellen igen.

Det har blivit stort fokus på toppstriden de senaste veckorna av naturliga skäl, men bottenstriden är ännu jämnare. Hela elva lag (!) är inblandade i kampen om överlevnad, där Getafe, Celta Vigo och Real Valladolid är helgens stora vinnare. För pucela spelade Daniel Larsson 85 minuter och visade – precis som den timmen han fick mot Sociedad förra omgången – uppåtgående form.

Om några omgångar, när vi är inne i den definitiva slutspurten, tar jag ett större grepp om bottenstriden. Kanske hinner något lag bli helt avhängt, kanske hinner något lag segla upp till säker mark innan dess.

Kategorier Getafe, Valencia, Valladolid

Jérémy Mathieu – stjärnan som valt tryggheten före pengarna

av Adam Pinthorp

I ett Valencia där omsättningen på spelare de senaste säsongerna varit enorm finns det en spelare som varit med hela vägen: Jérémy Mathieu. Men för den sakens skull innebär det inte att fransmannen inte har fått attraktiva erbjudanden. Tvärtom.

När Valencia först vann dragkampen om vänsterbacken och värvade honom från Toulouse 2009 var det början på en lång och fin relation. Under resans gång har kärleken till klubben vuxit från Mathieu – en kärlek som betytt mer än ett större lönekuvert.

Senast i sommar var såväl Barcelona som Bayern München intresserade av fransmannen, men han hade själv inga intentioner att lämna Valencia.
– Guardiola skickade ett meddelande, men jag föredrog att stanna i Valencia. Jag känner samhörighet med klubben och vet hur det fungerar. Jag drömmer om att få vinna en titel här, säger han enligt Marca.

Jérémy Mathieu har inte aldrig varit en spelare som drar de stora rubrikerna eller får rampljusets strålar mot riktade mot sig. Men hans betydelse för Valencia går inte att förringa. Han har förvisso inte varit helt ordinarie under sin tid i klubben, inte minst när konkurrensen var stentuff från Jordi Alba, men har alltid personifierat lojalitet och hårt jobb.

I dag, när Valencia sålt av stjärna efter stjärna de senaste åren, är fransmannen en av veteranerna i truppen och har ovärderlig betydelse såväl på som utanför planen. Han har blivit en viktig röst i omklädningsrummet, en ledare på planen och en förebild för de yngre spelarna.

Och att han öppet visar sina starka känslor till klubben gör honom knappast mindre älskad på Mestalla.
– Jag känner stolthet varje gång jag drar på mig tröjan, säger han.

I ett Valencia som inte längre har lika självklara stjärnor som tidigare är Jérémy Mathieu en viktig pjäs för det framtida projektet. Han har gått den tuffa vägen, varit med när spelare efter spelare lämnat och i stället för att göra detsamma lassat på en stor dos av ansvar på axlarna, fullt redo för att leda sitt lag mot nya tider.

I dagens fotboll är det pengarna som styr. Många, näst intill alla, lockas av högre löner och flyttar kors och tvärt över världen för att komma åt mer stålar. Det är status att tjäna mycket. Mathieu hade också kunnat tjäna mer pengar och fått högre status av omvärlden, men han har prioriterat tryggheten, ansvaret och statusen i Valencia CF. Det behövs fler sådana spelare inom fotbollen.

Valencia CF kallas för fladdermössen. Jérémy Mathieu har en fladdermus intatuerad på ena vaden. Jag har en vild gissning att det inte är något sammanträffande.

Kategorier Valencia

Valencia står och faller med Parejo

av Adam Pinthorp

För ett år sedan var Dani Parejo ingen given startspelare i Valencia. För ett par år sedan var det inte ens självklart att han tog en plats på bänken.
Just nu står Valencia och faller med 24-åringen.

Det tydliga beviset på Dani Parejos betydelse för dagens Valencia kom i söndagens match mot Rayo Vallecano. Juan Antonio Pizzi satsade på gammalt och nytt när såväl Parejo som Javi Fuego inte fanns tillgängliga. I stället fick ynglingen Portu chansen (i sin första start någonsin) samt den betydligt mer erfarne Seydou Keita. Resultatet blev ett helt osynkroniserat mittfältspar där ingen visste vad varken den ene eller den andre skulle göra.

Portu tog bra löpningar, men hans passningskvalité var under all kritik och hans positionsspel lämnade en hel del att önska för Pizzi. Keita sprang mest runt i skymundan och tog definitivt inte på sig det ansvaret han borde. Valencia saknade en referenspunkt, en tydlig motor som fick igång laget, som styrde tempot och som tog ansvar. Man saknade Dani Parejo.

Trots att 24-åringen bara är inne på sin tredje säsong i klubben känns det som han nu varit där i evigheter. För det är förmodligen så känslan har varit för Parejo: En lång väntan på att äntligen lyckas. När han värvades från Getafe, där han hade två kanonsäsonger i bagaget, skulle han vara del av det nya Valencia. Det lag som på sikt skulle utmana giganterna.

Succén uteblev. Mestadels fick Parejo nöta mycket bänk, och konkurrensen från Éver Banega och Tino Costa – som han i första hand kämpade med om en plats på innermittfältet – var stenhård. Och som klassisk nummer tio-spelare fick han inte heller särskilt många chanser.

Men trots att Parejo kan betraktas som en stor flopp under sina två första år i Valencia har han aldrig gett upp. Han har visat lojalitet, fokuserat på rätt saker och alltid velat stanna kvar i klubben. Chanserna har kommit en efter en, men han har aldrig varit redo. Förrän nu.

Alla trodde att Éver Banega, som en av vicekaptenerna och med tian på ryggen, skulle bli Valencias självklara stjärnspelare den här säsongen. Spelaren som allt skulle kretsa kring, som skulle vara tungan på vågen.

Ett par månader av underpresterande insatser senare tog Dani Parejo över Banegas roll på mittfältet på permanent basis. Den här gången har han inte sumpat bort möjligheten. Nu har han gjort platsen till sin egen i Valencia – och är i dagsläget en självklar nyckelspelare.

Sedan Pizzi tillträdde på tränarbänken har Parejo fått ännu större ansvar både på och utanför planen. Han har trott på sin mittfältskugge sedan dag ett, och med ingjutet självförtroende har Parejo också tagit till sig och förvaltat ansvaret på bästa sätt.

Mycket har ändrats sedan Miroslav Djukic försvann. Det är ett mer fartfyllt Valencia som använder två rörliga forwards, anfaller med mycket folk och gärna längs kanterna. Det mesta går via Dani Parejo, som är den centrala figuren i Pizzis lagbygge. Han hämtar boll från backlinjen, väggspelar sig uppåt, och fördelar sedan vidare. Han sätter tempot i matcherna och styr när det är dags att lägga in en högre växel, eller när foten bör sättas mot bromsen.

Mot Rayo fanns ingen tydlig referenspunkt på Valencias mittfält. Det blev mer uppenbart än tidigare hur mycket man är beroende av Dani Parejo för tillfället. Han har tagit enorma kliv de senaste månaderna och först nu ser vi den riktiga potentialen i mittfältseleganten som kom fram i Real Madrid för flera år sedan.

Valencia står och faller med Dani Parejo just nu. Samma spelare som för ett par år sedan inte ens hade en självklar plats på bänken.

Kategorier Valencia

Betis står och trampar på samma ställe

av Adam Pinthorp

Bollinnehav? 64-36. Antal chanser? 20-5. Hörnor? 10-2.

Målen då? Ja, där blev det helt oavgjort (1-1) mellan Real Betis och Rubin Kazan – trots att Betis spelade över en timme med en man mer. Och nej, Rubin förtjänade inte sin straff eller sitt mål, men det speglar någonstans Betis säsong överlag. Det är ingenting som fungerar, och allting slår tillbaka mot klubben.

Jag har fått frågan flera gånger om jag ser något hopp för Real Betis den här säsongen. Svaret har varit ja alla gånger, men nu är jag desto mer tveksam.

Man kan tycka att det inte borde vara möjligt för ett lag med så mycket kvalité att ligga tvärsist i La Liga. Men Villarreal 2011/12 är ett praktexempel på hur fel det kan gå med en dålig start och bristande självförtroende, och då hade de ändå ett betydligt bättre lag än det Gabriel Calderón förfogar över i Betis för tillfället.

Spelmässigt är det en hel del som har ändrats sedan Pepe Mel inledde säsongen på tränarbänken. Spelare har kommit och gått, tre målvakter har prövats, två tränare har sparkats och flertalet spelsystem har använts. Resultatmässigt? Nej, där har ingenting ändras.

Real Betis står fortfarande och trampar på samma ställe. Hur ska de vända den negativa trenden? Vad ska förändras? Just nu känns det inte som att någon vet varken ut eller in.

Det undermåliga självförtroendet som grundades redan i början av säsongen är det som satt käppar i hjulen på Real Betis. Det är också det som gör att känslan just nu är att det kommer gå käpprakt åt helvete. Många väntar på en frälsare, att någon kliver fram och visar vägen. Men för att det här skall vändas till något positivt i sluttampen av säsongen måste samtliga enas, och tillsammans föra laget framåt.

Just nu är dock känslan att Betis nästa säsong spelar i Segundan och att det inte blir något drömmöte i Europa Leagues åttondelsfinal mot Sevilla. Om nu inte Gaby Calderón hittar något magifyllt recept som ingjuter självförtroende i sina spelare. Men det måste gå fort. Kvalitén finns där – men tiden är knapp.

Valencia och Sevilla gjorde jobbet på bortaplan
Apropå lokalrivalen Sevilla gjorde de ett desto bättre jobb i gårdagens Europa League-sextondel. Borta mot Maribor blev det visserligen 2-2, men det är definitivt ett resultat som bör vara fullt tillräckligt för att avancera till nästa runda.

Detsamma gäller Valencia, som i Cypern mötte Dynamo Kiev på grund av oroligheterna i Ukraina. En fördel för Valencia kan tänkas, och Los Ché vann också matchen med klara 2-0. Återigen visade nyförvärvet Eduardo Vargas samt en formtoppad Sofiane Feghouli – som båda kom in från bänken i andra halvlek – vägen. Det ser helt plötsligt väldigt bra ut för Valencia.

Valencia spelade sin bästa fotboll på flera år

av Adam Pinthorp

Valencia spelade sin bästa fotboll på flera år
De spelade defensivt smart, hade bra tempo i passningsspelet, använde kanterna, ställde om i blixtsnabbt och lyckades dessutom vara hyfsat effektiva. Det går att ösa alla superlativ över Valencias prestation mot Real Betis på Mestalla i lördags.

Allt gick hem för Los Ché. Supertalangen tillika fansens kelgris Paco Alcácer gjorde två mål och en assist. Januarvärvningen Eduardo Vargas nätade i hemmadebuten och såg pigg ut. Sofiane Feghoulis formkurva fortsätter peka uppåt och Dani Parejo har tagit ett, två och till och med tre steg framåt det senaste halvåret.

Att man skeppade i väg två av sina största stjärnor i Éver Banega och Sergio Canales i januari kanske var precis vad laget behövde. För det är ju trots allt ett lag man skall bygga, inte ett lag runt ett par individualister. I nuläget är det svårt, ja näst intill omöjligt, att peka ut en självklar storstjärna i detta nya Valencia. Juan Antonio Pizzi har byggt sin lag kring elva hårt jobbande krigssoldater där minsann ingen tänker ta åt sig mer ära än någon annan.

– Kämpaglöden i laget är enorm och alla är delaktiga. Vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans, säger Dani Parejo enligt SuperDeporte.

Ingenting lämnas till slumpen längre. Det känns mer spännande än på väldigt länge i Valencia, och jag tror att den här mentaliteten är ett måste för att de ska ta sig upp ytterligare en nivå.

Spelmässigt har de redan utvecklats. Jag minns faktiskt inte när jag såg Valencia så här bra över 90 minuter, och det säger en hel del.

Ineffektivitet, en domarmiss och Leo Messi var avgörande
Hade Sevilla satt sina chanser, linjemännen varit på tårna och Leo Messi inte spelat skulle slutresultatet på Ramón Sánchez Pizjuán i går förmodligen varit 6-0. Men det blev som bekant inte ens en gnutta åt det hållet.

Sevilla visade stundtals prov på exakt hur fotboll skall spelas mot Barcelona, men man hade problem på sista tredjedelen och gör man inte mål, då vinner man aldrig några fotbollsmatcher.

Barcelona vann till slut med 4-1, och jag har mött många med argumentet ”Barça hade ju vunnit med 3-1 om Alexis 1-1 mål inte godkänts”. Det håller jag inte med om alls.

Linjemannens tabbe när Alexis Sánchez i offsideposition kvitterade i första halvlek blev väldigt avgörande. Efter en pigg start av Sevilla och ett par-tre missade jättelägen kom 1-1-målet som en kalldusch. Och utöver den mentalt tunga uppförsbacken för Sevilla gav det också andrum och energi till Barcelona.

Det är möjligt att katalanerna ändå hade vunnit. De hade trots allt inte bara turen och marginalerna på sin sida. De hade Leo Messi också.

Förra helgen blev vi inte alltför bortskämda med snygga mål från varken Spanien eller övriga Europa. Det visade sig att alla hade sparat sig till helgens omgång. Här kommer ett axblock av mål att se om och om igen.

* Tottenham-lånet Iago Falque, med bakgrund i bland annat Barcelona, Villarreal och Juventus, var en klass för sig när Rayo Vallecano tog emot Málaga. 24-åringen gjorde två fantastiska solomål i 4-1-segern.

* Jag är svag för Jesé Rodríguez, det är jag. Och den lilla vrickningen som betydde 3-1 mot Villarreal i lördags osade världsklass rakt igenom och förde minst sagt tankarna tillbaka på en viss Raúl. Det är inte omöjligt att 20-åringen håller på att spela till sig en VM-biljett.

* Villarreal gjorde inte så tokiga mål i toppmötet på Santiago Bernabéu heller. Mario Gaspar gjorde sitt första på två säsonger – och vilken mål sen! Giovani dos Santos ville inte vara sämre och visade mer än gärna upp sin känsliga vänsterfot.

* Oriol Riera stod för förra omgångens läckerbit med sitt klackmål mot Villarreal, och Osasuna-anfallarens målform skulle hålla i sig. Lobben som betydde 1-0 i segermatchen mot Getafe var hur elegant som helst.

* I Valencias kross hemma på Mestalla bjöds på ett gäng vackra mål, inte minst Sofiane Feghoulis 3-0. Snabb kontring, spelförståelse från Feghouli, Parejo & Alcácer, och ett briljant avslut. Det går inte kontra in ett mål mycket snyggare.

Sida 1 av 10
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB