Arkiv för kategori Sevilla

- Sida 1 av 6

Säsongssummering: betyg på alla tränare i La Liga

av Adam Pinthorp

Innan bloggen tar semester tänkte jag kasta mig över tränarna i La Liga den gångna säsongen.

Det här med betygssättningar är alltid vanskligt och lurigt, då väldigt mycket måste tas med i bedömningen. Spelarmaterialet, de ekonomiska förutsättningarna, spelarförsäljningar/nytillskott, förväntningar och klubben egen målsättning.

Betygsskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Mer än mycket väl godkänt

20. Real Betis
Pepe Mel – betyg: 1/5
En förevig hjälte i Betis-kretsar och förde först klubben tillbaka till La Liga, innan han i fjol tog laget till en sjundeplats och rakt ut i Europa. Men i höstas blev det magplask för Pepe Mel, som inte fick ihop spelargruppen och inte lyckades ersätta de nyckelspelare som lämnade.
Juan Carlos Garrido – betyg: 1/5
Fick bara några veckor på sig och lyckades praktiskt taget inte göra någonting. Hade supportrarna emot sig från dag ett, spelarna emot sig efter ett par veckor och kort därpå också ledningen.
Gabriel Calderón – betyg: 1/5
Det går inte sätta godkänt på en tränare vars lag ramlar ur ligan med huvudet före. Men spelmässigt har det sett bättre ut sedan Gaby Calderón tillträdde i slutet av januari – även om det inte blev den effekt som klubbledningen hade hoppats på.

19. Valladolid
Juan Ignacio Martínez – betyg: 1/5
Nej, det ville sig inte allt för JIM i Valladolid. Hans defensiva tänk sken igenom ganska snabbt, men spelarmaterialet för att utföra det på bästa möjliga sätt fanns inte där. Jag fick också känslan att han hade svårt att få med sig spelargruppen alla gånger – speciellt i slutspurten.

18. Osasuna
José Luis Mendilibar – betyg: 1/5
Den solklaraste ettan tillsammans med Juan Carlos Garrido. Inledde säsongen med tre raka förluster – det blev droppen.
Javi Gracia – betyg 2/5
Det är alltid svårt att sätta godkänt på en tränare vars lag åker ur, men hade tabellen bara räknat med Javi Gracias sejour i Osasuna hade klubben faktiskt klarat sig. Det är knappt det räcker för godkänt, men det faktum att det blev en tydlig förändring spelmässigt och att spelargruppen alltid trodde att det skulle lösa sig får bägaren att rinna över till Gracias fördel. Nu klar för Málaga.

17. Almería
Francisco Rodríguez – betyg: 3/5
Gjorde sin första säsong som tränare på den här nivån, och hade ett spelarmaterial som på pappret var sämst i ligan. Med det i åtanke, samt faktumet att Almería inledde säsongen riktigt dåligt gör att Francisco får klart godkänt. Fortsätter i klubben.

16. Elche
Fran Escribà – betyg: 2/5
Insåg en bit in i säsongen att det var ett måste att återgå till gamla principer och den defensiva fotbollen som faktiskt förde Elche upp till La Liga. Utfallet blev lyckat, och en överlag stabil säsong senare kan Escribà fira sommar med vetskapen om att träna Elche i högstadivisionen även till hösten.

15. Granada
Lucas Alcaraz – Betyg: 2/5
Kom in och bidrog med en positiv effekt 2012/13, och gavs stort förtroende inför den nyss avslutade säsongen. Däremot, sett till förutsättningar och ett riktigt bra spelarmaterial, var förväntningarna betydligt högre. Klarar sig på målsnöret.

14. Espanyol
Javier Aguirre – betyg: 3/5
Stabil säsong av mexikanen och hans Espanyol, även om det blev en betydligt lägre position än vad det borde sett till hur det såg ut några omgångar från slutet. Trots det en klart godkänt för Aguirre, som nu tackat för sig i Barcelona-klubben.

13. Getafe
Luis García – betyg: 1/5
Förfogade över ett spelarmaterial som snarare borde kämpat om Europa än i botten, och i mars fick ledningen nog. Ingen lyckad säsong för García.
Cosmin Contra – betyg: 2/5
Hade ingen lätt uppgift, och fick många motgångar direkt. Men den tidigare Getafe-spelaren lyckades rädda upp situationen, och fick, som det verkar, spelarna att tro på att saker och ting kunde vändas till något positivt. Fortsätter nästa säsong.

12. Rayo Vallecano
Paco Jémez – betyg: 4/5
Jag är en stor supporter av Paco Jémez och hans filosofi. Och jag blir än övertygad om att han en dag kommer träna en storklubb när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen. I mångas ögon var Rayo helt uträknade när våren kom, men med samma fotbollstänk och en stor entusiasm lyckades Jémez få sina spelare att vända trenden och slutspurta in i mål som stora vinnare.

11. Málaga
Bernd Schuster – betyg: 2/5
Kontraktet hade automatiskt blivit förlängt om Málaga parkerade på övre halvan, och det ryktades att spelare inte gav allt i slutet för att just det inte skulle hända. Sant eller ej, Schuster blev inte särskilt lyckad i Málaga. Går nu skilda vägar med klubben.

10. Levante
Joaquín Caparrós – betyg: 4/5
Levante + Caparrós = sant? Ja, onekligen. Tränarvetanen visade sig vara en perfekt matchning för Levante och har lett klubben till en ny framgångsrik säsong med sitt defensiva tänk och engagemang.

9. Celta Vigo
Luis Enrique – betyg: 3/5
Huserade i lägre regioner än de borde gjort under stora delar av säsongen, men Luis Enrique fick till slut riktigt bra ordning på spelartruppen och hela våren har det spelmässigt sett väldigt bra ut. Är nu klar för sin tidigare klubb som spelare, FC Barcelona.

8. Valencia
Miroslav Djukic – betyg: 1/5
Såg allmänt uttråkad ut på Mestallas tränarbänk och fick inte alls med sig spelargruppen. Amadeo Salvo väntade in i det sista och ville ge Djukic säsongen ut, men var till slut tvungen att ge honom foten. Totalfiasko.
Juan Antonio Pizzi – betyg: 2/5
Poängmässigt blev det ingen jätteförändring när Pizzi kom in, även om det började riktigt bra med segern på Camp Nou som en höjdpunkt. Klarar ändå ett godkänt tack vare en spelmässig klar förbättring. Fortsätter nästa säsong.

7. Real Sociedad
Jagoba Arrasate – betyg: 3/5
Ingen vidare succé i Champions League (även om det var mycket stolpe ut) och en jobbig inledning på ligasäsongen. Men unge och orutinerade Jagoba Arrasate lyckades ändå behålla kylan och vända trenden. Det blev en fin sjundeplats till slut.

6. Villarreal
Marcelino García Toral – betyg: 4/5
Förde Villarreal upp till La Liga, och följer upp det med en sjätteplats i comebacken. Otroligt starkt, även om spelarmaterialet var riktigt bra. Nu är kraven och förväntningarna högre inför hösten.

5. Sevilla
Unai Emery – betyg: 4/5
Lyckades till slut hitta kontinuitet och få Sevilla att växa successivt under säsongen. En stark femteplats och som grädden på moset en Europa League-titel. Unai Emery kan känna sig riktigt nöjd.

4. Athletic Club
Ernesto Valverde – betyg: 4/5
Gjorde precis som i Valencia förra säsongen: kom in och skapade trygghet. Det räckte inte bara till en plats i toppskiktet, utan hela vägen till en kvalbiljett till Champions League.

3. Real Madrid
Carlo Ancelotti – betyg: 4/5
Maskineriet hackade periodvis under hösten, men med ett nytt spelsystem (genidrag) fick Carlo Ancelotti kontroll över allt. Real Madrid-maskinen trummade sedan på och fick med sig två av tre pokaler hem.

2. Barcelona
Gerardo Martino – betyg: 2/5
Kom in mitt under försäsongen under väldigt prekära omständigheter, då cancersjuke Tito Vilanova inte längre kunde fortsätta sitt uppdrag som huvudtränare för Barcelona. Och sett till det, att som helt ny i en klubb, i en ny miljö och med gigantiska förväntningar sett till att vinna är allt, måste Martino ändå få godkänt. Han var snubblande nära att ro hem en titel, men föll på mållinjen. Ändå: tvåa i ligan, final i Copa del Rey och kvartsfinal i Champions League. Men det räckte inte för en fortsättning.

1. Atlético de Madrid
Diego Simeone – betyg: 5/5
Det vore tjänstefel av mig att inte dela ut högsta betyg till Diego Simeone. Ja, nästa tjänstefel att inte dela ut högre än högsta betyg. Det är ett revolutionerande och otroligt beundransvärt arbete han har gjort med Atlético de Madrid. De har inte bara tagit sig upp till toppskiktet, utmanat de två stora giganterna i enstaka matcher, utan kan nu verkligen titulera sig som en av Spaniens stora giganter själva. Hatten av, Cholo. Vilket enastående jobb du har gjort!

Det var också de sista raderna ni kommer lösa på den här bloggen för åtminstone ett tag framöver. Nu tar den nämligen lite välbehövlig semester och undertecknad riktar i stället fokus mot sommarens stora fotbollsfest i Brasilien.

Tack för att så många varit med och läst under säsongen, ni har varit en stor inspirationskälla med kommentarer och tips. På återhörande!

Säsongssummering: betyg på alla lag – del IV

av Adam Pinthorp

Det är dags att knyta ihop säcken och presentera betygen för lagen som placerade sig i den absoluta toppen. Lag 20-16, 15-11 och 10-6 är redan presenterade.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

5. Sevilla – 4

Kommentar: Jag kritiserade Unai Emery i höstas för att han roterade alldeles för mycket (något han förvisso alltid gjort i alla klubbar han har tränat). Men han bättrade sig, hittade både ett passande spelsystem och en startelva han spelade mer kontinuerligt. Det slutade med en fin femteplats och en Europa League-trofé. För första gången på flera år känns det som Sevilla är tillbaka i toppen för att stanna.

Säsongens bäste spelare: Ivan Rakitic.
Säsongens floppspelare: Ingen har utmärkt sig så pass negativt.

4. Athletic Club – 4

Kommentar: Athletic har gjort nya San Mamés till en skräckinjagande borg där motståndarlagen skärras så fort de hör publiken från spelartunneln. Men det som är mest imponerande är hur Ernesto Valverde byggt en lagmaskin som inte bara plockar poäng på hemmaplan, utan har ett grundspel att luta sig tillbaka mot (det var betydligt virrigare under Marcelo Bielsa, åtminstone den sista säsongen) som också har gett en stor poängskörd på bortaplan. Inget lag kommer få det lätt att kvala sig till Champions League om Athletic Club dras på lotten.

Säsongens bäste spelare: Aymeric Laporte.
Säsongens floppspelare: Stjärnvärvningen Beñat Extebarria har inte varit närheten av en startplats.

3. Real Madrid – 3

Kommentar: Sett till ligaspelet är det underkänt. Real Madrid gör sin sämsta säsong sett till hur man slutar i tabellen på tio år. Däremot betyget av framgångarna i Copa del Rey men framför allt Champions League. I den inhemska cupen vann man storstilat mot lokalrivalen Atlético i semifinalen, och slog därefter värsta antagonisten Barcelona i finalen. Ett drömscenario för alla Madridistas. Och mycket bättre kunde det inte heller bli att vända och vinna CL-finalen mot Atlético med totalt 4-1. Ligan? Lägsta betyg. Cuperna? Högsta betyg. Därför blir det någonstans mittemellan.

Säsongens bäste spelare: Cristiano Ronaldo (även om jag egentligen vill säga Ángel di María).
Säsongens floppspelare: Asier Illarramendi har inte levt upp till prislappen.

2. Barcelona – 1

Kommentar: Allt är relativt och allt kan ses ur tusen olika synvinklar och perspektiv. Men ett Barcelona som slutar tvåa i ligan, förlorar cupfinalen mot Real Madrid och åker ut redan i kvartsfinal i Champions League (klubben hade nått semifinal varje säsong sedan 2008) när ambitionen var att vinna samtliga turneringar kan inte betyget bli annat än underkänt. Men marginalerna är små. Barça var fem minuter från förlängning i cupfinalen, och hade vid seger mot Atleti i sista ligaomgången tagit hem La Liga.

Säsongens bäste spelare: Lionel Messi.
Säsongens floppspelare: Allt är som bekant relativt, men Xavi är en skugga av sitt forn jag.

1. Atlético de Madrid – 5

Kommentar: Hand upp ni som trodde att Atlético både skulle vinna ligan och ta sig till Champions League-final inför säsongen? Diego Simeone har fört det här laget till skyarna med betydligt mindre resurser än konkurrenterna och avverkat klubbens bästa säsong genom alla tider.

Säsongens bäste spelare: Diego Costa.
Säsongens floppspelare: Emiliano Insúa.

Säsongens lag i La Liga

av Adam Pinthorp

Ligasäsongen är över och det är dags att knyta ihop säcken med diverse summeringar. Först ut är säsongens lag. Kriteriet när det gäller antal spelade matcher är minst 25. Och det är bara prestationerna i ligaspelet som bedöms.

Följande lag har jag tagit ut, i en 4-3-3-formation.

Keylor Navas

Juanfran Torres
João Miranda
Aymeric Laporte
Filipe Luís

Ivan Rakitic
Gabi Fernández
Ángel di María

Lionel Messi
Diego Costa
Cristiano Ronaldo

Målvakt: Keylor Navas (Levante)
Ligamatcher/mål: 37/0.

Den ende spelaren på listan som representerar en klubb utanför topp fem. Inledde säsongen med att hämta sju bollar i nät mot Barcelona, men därefter har allt varit en stor framgångssaga. Har varit fullständigt outstanding i Levante och räddat otaliga poäng för klubben, och är den enskilt största anledningen att de parkerade på den övre halvan i tabellen. Reflexer som få andra målvakter och har nu ögonen på sig från alla håll och kanter. Vilket genombrott.

Högerback: Juanfran Torres (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 35/0.

Ligans överlägset bäste högerback den här säsongen. Följsam, brytsäker, spelskicklig och väldigt delaktig i offensiven. Juanfran har inte bara gjort sin bästa säsong i Atléticos rödvita tröja, utan sin bästa säsong i karriären. Platsen i VM-truppen (som bör vara en VM-startplats) är ett fint kvitto på det.

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 32/2.

Har ibland överglänsts av mittbackskollegan Diego Godín – framför allt under senvåren – men sett till helheten har João Miranda varit snäppet bättre då hans lägstanivå är ofantligt hög. Gör sällan misstag, tar det säkra före det osäkra och har kvalitéer som passar utmärkt i Atlético de Madrids sätt att spela sin fotboll. Att han bara är reserv i Brasiliens VM-trupp är ett under.

Mittback #2: Aymeric Laporte (Athletic Club de Bilbao)
Ligamatcher/mål: 35/2.

Den unge fransmannen fick chansen under Marcelo Bielsa i fjol, och tog under våren en fast startplats. Nu har Laporte tagit ett, två och tre steg till i utvecklingen och står på gränsen mot att bli en världsback. Lugn och trygg med bollen, bra i luftrummet och modig. Har intresse från många toppklubbar, och det är mycket upp till Laporte själv vart han vill spela nästa säsong.

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 32/0.

Om det bara är ett under att João Miranda inte är uttagen i den brasilianska VM-truppen är det ett direkt hån att Filipe Luís inte är det. Han har noll konkurrens om att vara La Ligas bäste på sin position, och har även i Champions League-spelet bevisat sin storhet match efter match. Bra både defensivt och offensivt, snabb i tanken och spelintelligent.

Mittfältare #1: Ivan Rakitic (Sevilla)
Ligamatcher/mål: 34/12.

Kroaten har gjort tolv ligamål och tio assist – som innermittfältare. Används förvisso ibland som nummer tio-spelare, men lika ofta som sittande mittfältare. Har på egen hand lyft Sevilla till nya höjder och med kaptensbindeln runt armen verkligen tagit sitt ansvar som ledare. Spelmotorn, framspelaren, avslutaren och ledaren. Världklass rakt igenom.

Mittfältare #2: Gabi Fernández (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 36/3

Hjärtat, kaptenen och länken mellan tränarbänken och spelet ute på planen i Atlético. Gabis betydelse får inte underskattas, och när han också spelmässigt höjt sig och gjort sin bästa säsong i karriären är det omöjligt att utelämna honom i säsongens lag. Har lungor som få andra.

Mittfältare #3: Ángel di María (Real Madrid)
Ligamatcher/mål: 34/4.

Vann assistligan med totalt 17 framspelningar. När argentinaren inte fick plats som ytter ändrade Carlo Ancelotti spelsystem, flyttade in di María centralt, och fick en gudabenådad spelare att ha ännu friare tyglar. Bland alla stjärnor har di María verkligen höjt sig och levererat på en oerhört hög nivå hela säsongen. Mästare på att servera den avgörande bollen och driva upp tempot.

Högeranfallare: Lionel Messi (Barcelona)
Ligamatcher/mål: 31/28.

Nej, Leo Messi har inte gjort sin bästa säsong. Har han därmed varit dålig? Naturligtvis inte. Men när man jämför Messi med hur bra han tidigare varit, då blir han enkel att kritisera. Att snitta nästan ett mål per match är ruggigt bra, och då har han därtill hunnit göra elva assist.

Central anfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 35/27

En stor och stark slitvarg som gör allt för laget och samtidigt öser in mål. Diego Costas utveckling de senaste åren är enastående och han har slagit säsongsbästa med hästlängder. Låt oss nu bara hoppas att hans skadeproblem inte sätter stopp för VM så vi får se besten kriga även borta i Brasilien.

Vänsteranfallare: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
Ligamatcher/mål: 30/31

Snittar över (!) ett mål per match, och tar hem skytteligan framför Messi och Costa. Statistiken talar sitt tydliga språk, och portugisen har gjort ännu en makalös säsong i den vita Real Madrid-tröjan. VM-formen är vass.

Håller ni med mig? Vilka tycker ni borde ingå i säsongens La Liga-elva?

Framtiden? Nej, just nu är Sevilla mästare!

av Adam Pinthorp

För ett år sedan var det ingen som trodde att det skulle firas en Europa League-titel på Puerta de Jerez just nu. Sevilla fick en gratisbiljett in i turneringen tack vare Málagas och Rayo Vallecanos risiga ekonomi (båda lagen placerade sig före Sevilla i ligan i fjol).

– Vi ska göra någonting bra av den här chansen. Sevilla är en stor klubb, vana att spela ute i Europa, och alla strävar efter att komma till Turin, sa Ivan Rakitic innan äventyret började i augusti förra året.

Därefter har Sevilla gjort en remarkabel resa. Kvalspelet gick smärtfritt, och även om det blev många påfrestande resor passade det Unai Emerys rotationssystem perfekt då han kunde hålla igång samtliga spelare i truppen. Gruppspelet passerade också förbi problemfritt – sedan kom utmaningarna.

Maribor besegrades med totalt 4-3 i sextondelsfinalen. Straffdrama krävdes för att fullborda vändningen mot stadsantagonisten Real Betis i åttondelen. Ytterligare en imponerande vändning ägde rum mot Porto i kvartsfinalen. Och efter en lysande första match och 2-0-ledning i semin mot Valencia var man en minut ifrån att missa finalen i Turin efter platt fall på Mestalla. Ett inlägg, en nickskarv och en kraftnick senare och Sevilla var i final för tredje gången under 2000-talet.

När laget avancerade på det mest hårresande och omtumlande sättet i semifinalen skrev jag att ”just nu känns det som ingenting kan stoppa Sevilla från att ta hem alltihop”. Och när Benfica försökte med inlägg, med skott och att hota i djupled så stod de i vägen gång efter annan. Antingen det argentinska försvarslåset eller fenomenale Beto mellan Sevillas stolparna. Portugisen i målet var finalens stora hjälte. Han gjorde flera högklassiga räddningar under matchens 120 minuter, och räddade därefter två straffar.

Coolast genom turneringen? Stephane M’Bia. Bäst? Utan konkurrens Ivan Rakitic. Kroaten blev också mycket riktigt utsedd till den mest värdefulla spelaren. Mycket talar för att detta var hans näst sista match i Sevilla-tröjan. Nästa säsong väntar förmodligen andra uppdrag, och det är han redo för. Sättet han har lett det här laget på har varit föredömligt på alla sätt.

Medan resten av spelarna sprang i kapp Kevin Gameiro efter den avgörande straffen och firade med fansen bakom målet föll Ivak Rakitic till marken. Han knäppte händerna över huvudet medan tårarna bara rann.

Han lovade ju att de skulle kriga för att nå finalen i Turin. Det var han som ledde laget dit, det var han som ledde laget till seger.

Unai Emery förtjänar att hyllas för att han har fått ihop det här unga laget på så kort tid och successivt utvecklat det under säsongens gång. Men det är svårt att snacka bort Ivan Rakitic betydelse. Det fanns en tid före kroaten, det kommer finnas en tid efter kroaten. Men jag är mer tveksam till om Sevillistas just nu hade dansat omkring vid Puera de Jerez om det inte vore för lagkaptenen.

Men just nu är det bara eufori i Sevilla. Framtiden? Nej, en annan dag. Sevilla har besegrat berg och småsten på resans gång, och står nu som värdiga mästare.

Kategorier Europa League, Sevilla

Sevillas resa är lång, fascinerande och osannolik

av Adam Pinthorp

Efter halva loppet har Sevilla en stabil ledning. Valencia – utan sin främste avslutare men med ett stort publikstöd – lyckas kriga sig tillbaka. De närmar sig, steg för steg, sakta men säkert. Strax före upploppet trampar man också förbi Sevilla – och har ena benet i finalen. Motståndaren är trött och sliten, men har fortfarande viljan kvar. En sista kraftansträngning och Sevilla tar sig i kapp. Precis innan mållinjen snubblar Valencia. Och de kommer aldrig någonsin vilja se målfotot.

Just nu lider jag med Valencia. De vände ett omöjligt underläge mot Basel, där de förlorade mötet i Schweiz med 3-0 men drog Mestalla-stämningen till nytta och vann med 5-0 i returen. Nu var de på väg mot en ny historisk vändning.

Men rubrikerna som tidningarna var på god väg att trycka fick skrivas om i sista stund. Det här dubbelmötet kommer i stället bli minnesbilden av hur små marginaler som faktiskt kan avgöra i fotboll. Eduardo Vargas nickade en boll i ribban på Ramón Sánchez Pizjuán förra veckan. Stéphane M’Bia nickade en boll i nät på Mestalla. Men det är förstås klockslaget på händelsen som skapar dramaturgin.

Hade M’Bias nickmål skett en kvart tidigare hade det fortfarande funnits tid för Valencia att replikera. Nu fanns inte den tiden.

Valencia ledde med 3-0, hade gjort en närmast perfekt match och var en minut ifrån Turin. Det var allt eller inget för Sevilla, i en sista kraftansträngning, i ett sista anfallsförsök. Cokes inkast var långt och vältajmat, Federico Fazios nickskarv likaså. Sedan behövde bara M’Bia få en tillräckligt bra träff och rikta bollen mot mål för att Sevilla skulle fixa finalbiljetten.

Det var ett överlag väldigt jämnt dubbelmöte. Sevilla var bättre i första matchen, Valencia klart bättre i andra. Över 180 minuter ramlar bägaren åt Valencias håll. De förtjänade minst ett mål på Sánchez Pizjuán och pressade Sevilla stora delar av andra halvlek – men Vargas jätteläge prickade ribban.
Sevilla hann knappt få till något rejält tryck innan klockan hade tickat upp på 90 spelade minuter, men de behövde inte mer än ett läge ur ingenting för att göra målet som krävdes.

Allt är upplagt för att Sevilla ska vinna finalen
Samtidigt som jag lider med Valencia gläds jag med Sevilla. Deras resa är lång, fascinerande och närmast osannolik. Niondeplatsen i ligan i fjol skulle inte lett till något mer än inhemskt spel den här säsongen, men man fick en fribiljett till Europa League-kvalet tack vare Málagas och Rayo Vallecanos usla ekonomiska situationer.

Ett lyckat kval, ett stabilt gruppspel, ett avfärdat Maribor, en upphämtning med straffdrama mot stadsrivalen Real Betis, en vändning mot Porto och en nick i 94:e på Mestalla senare så står Sevilla här, med blicken mot Turin. En makalös resa, fylld med skicklighet blandat med en hel del medvind. Just nu känns det som ingenting kan stoppa dem från att ta hem alltihop.

Publiken på San Mamés nynnar redan på CL-hymnen

av Adam Pinthorp

Nya San Mamés må inte vara helt färdigbyggd, men för Athletic har arenan redan blivit en borg där inkräktare avvärjas på löpande band. Motståndare efter motståndare har avväpnats under säsongen och de flesta reser från Bilbao med tomt poängbagage men med ett irriterande högt ljud som ekar i öronen.

Det spelar ingen roll att ena kortsidan saknar läktare. När stämningen är som bäst på San Mamés är det få andra arenor som når upp till samma nivå i Spanien. Och till hösten är det dags att även kasta sig ut i Europa igen.

I mångt och mycket säkrades biljetten till Champions League-kval i söndags. Sevilla – blott tre poäng bakom inför matchen efter en strålande vårsäsong – startade utan stjärnor som Ivan Rakitic, Vitolo och Stéphane M’Bia. Unai Emery hade redan bestämt sig att fokus inte skulle flyttas från Europa League-semifinalen mot Valencia – trots allt vad en CL-biljett hade kunnat innebära för klubben. Och vid seger hade Sevilla haft allt i egna händer att spela hem fjärdeplatsen.

Men det säger kanske också en hel del om respekten som Athletic och San Mamés inger. Det är inget lag i världen som åker dit och spelar hem tre enkla poäng. Barcelona kammade noll, Real Madrid fick slita ont för en pinne. Sevilla? Överkörda.

Athletic var numret större i precis allt. De sprang mer, vann närkamperna och hade framför allt en genomgående bättre inställning. Inte bara Ernesto Valverde och de elva spelare han skickade ut på planen var mentalt förberedda på vad som väntade. Hela San Mamés, hela Bilbao stod bakom laget och visste vad som stod på spel. Seger och en plats i höstens Champions League skulle helt plötsligt vara ett stort steg närmare. Seger blev det, och publiken på San Mamés nynnar redan på CL-hymnen.

Aymeric Laporte – en av ligans bättre, snart en av världens bästa
Det finns mycket att hylla i säsongens Athletic. Valverde har tagit över arvet efter Marcelo Bielsa med bravur. Han har omvandlat det dysfunktionella försvarsspelet och svetsat samman ett kollektiv som jobbar stenhårt med och för varandra både offensivt och defensivt. Athletic är inget lag som kryllar av stjärnor. Det är laget före jaget alla dagar i veckan.

Men det finns ju förstås spelare som sticker ut också. Aymeric Laporte är en av dessa. 94-modellen har inte bara varit en av Athletics främsta spelare den här säsongen – han har varit en av ligans bästa mittbackar. Och jag är övertygad om att han snart också kommer anses vara en av världens bästa på sin position.

Den stora frågan är inte om han kommer lämna Bilbao-klubben, utan när han testar sina vingar i en större klubb. Det som talar för att fransmannen – han är från de baskiska delarna i Frankrike – spelar Champions League-fotboll på San Mamés till hösten är hans utköpsklausul som ligger på 36 miljoner euro.

Det som talar emot? Att han redan är tillräckligt bra för att platsa i en av de största klubbarna.

Kategorier Athletic, Sevilla

Rakitic – ibland för genial för sitt eget bästa

av Adam Pinthorp

Stephane M’Bia gjorde säsongens med solklara offsidemål. Eduardo Vargas nickade i ribban.

Nej, Valencia hade inte marginalerna med sig på Ramón Sánchez Pizjuán i går. Men det förtar varken Sevillas prestation, där framför allt slutet av första halvlek var helt enastående, eller Valencias slående problem att vara effektiva framför mål.

De som tyckte att veckans Champions League-fighter mest bestod av försvarsspel, långa inlägg och kopiöst mycket sidledspassningar borde satt upp fötterna på bordet och bara njutit av det här. Sevilla och Valencia är inga lag som sätter sig djupt och försöker försvara en ledning – även om det var det Sevilla försökte med i andra halvlek och sånär också blev straffade för det. Både Unai Emery och Juan Antonio Pizzi vill spela offensiv fotboll. Det är den vägen de alltid gått – den enda vägen de känner till.

Ivan Rakitic är ibland för genial för sitt eget bästa
Av alla 22 fina fotbollsspelare som krigade på Sánchez Pizjuán i går var det en som stack ut. Det var en som var lite mer trygg med bollen, slog lite bättre passningar än alla andra och som gjorde varje teknisk detalj bättre än både sina med- och motspelare. Ivan Rakitic var helt överlägsen.

Kroaten har stått för sin bästa säsong i karriären och formkurvan verkar aldrig tyckas ändra riktning utan bara fortsatta peka spikrakt uppåt. Varenda gång han fick bollen himlade hemmasupportrarna med ögonen, reste sig ett par centimeter och fokuserade extra noga. Alla vet hur bra Ivan Rakitic är, och att det kan bli farligt – och också ofta blir det – varje gång han får bollen.

Det har diskuterats om en kontraktsförlängning med Sevilla, men Rakitic själv verkar ha siktet inställt mot nya utmaningar, på nya mål. Han vet att Sevilla inte är slutdestinationen, att han är redo för ännu tuffare uppgifter. Och jag förstår honom. Ibland slår hans genialitet igenom så mycket att medspelarna inte ens förstår vad som händer. Hade lagkamraterna utnyttjat Rakitic bollbegåvning och framspelningar i går hade Sevilla haft ytterligare ett par mål till godo inför returen nästa vecka.

I Sevilla älskar man sin nummer elva. I Spanien har han fått ett bra rykte. Men i övriga Europa är det inte alla som har insett hur bra kroaten faktiskt är. La Ligas bäste mittfältare den här säsongen? Ja, i min värld helt odiskutabelt. Sättet han har lyft Sevilla till nästa nivå och burit laget på sina axlar med kaptenbindeln runt armen är enastående. Och nu är han på god väg att leda laget till en Europa League-final i Turin också.

För övrigt hoppas jag att det gula kortet på Paco Alcácer upphävs (vad håller egentligen Beto på med i den situationen?) och att ynglingen får spela i returen. Ska Valencia lyckas med ännu en reAmuntada – deras speciella uttryck för upphämtning – ökar åtminstone möjligheterna för att lyckas om spelaren som stänkte dit tre baljor i 5-0-matchen mot Basel finns tillgänglig.

En Barça-seger med bitter eftersmak

av Adam Pinthorp

BARCELONA. Det var upplagt för spänning, dramatik och vändningar. Men vem hade kunnat ana den här onsdagskvällen? Barcelona vann men lämnar matchen med sur eftersmak, Atlético behåller sin serieledning och Real Madrid, de gick på en mina i Andalusien.

En seger med bitter eftersmak
Till en början gick allt enligt Tata Martinos planer. Andrés Iniesta dansade fram med magi i fötterna, Leo Messi fortsatte bygga på sin storform och Camp Nous nya kelgris, Marc Bartra, var fläckfri. Men så skedde det förödande, något som kan innebära slutet på Víctor Valdés karriär i FC Barcelona.

Hur nöjda Barça än må vara med de tre poängen framöver – som i ärlighetens namn aldrig var hotade mot ett för dagen ytterst blekt Celta Vigo – kommer matchen betraktas som en mörk del i klubbens historieböcker.

Det har precis blivit bekräftat att Valdés missar resten av säsongen med en knäskada som kommer ta honom sex månader att återhämta sig ifrån. Det syntes redan på 32-åringens reaktion när han fördes ut från planen att det inte rörde sig om något lindrigt. Det var illa, riktigt illa. Detta betyder i praktiken att Barcelona får klara sig utan sin ordinarie målvakt och en av lagets stora ledarfigurer resten av säsongen, att VM-drömmen är krossad och att inledningen på kommande säsong är i farozonen. Det betyder också att Víctor Valdés har spelat sin sista match för FC Barcelona – klubben han kom till första gången redan 1992. Om han nu står fast vid sitt beslut att lämna klubben vill säga, något han har deklarerat sedan flera månader tillbaka.

Det var knappast ett sådant här slut varken Valdés eller Barcelona hade tänkt sig, och det lämnar förstås klubben i en ytterst prekär situation inför framtiden. Man går nu in i slutspurten där man fortfarande slåss om tre stora titlar, men man tvingas göra det utan sin ordinarie målvakt.

Sevilla inne i sin bästa period på flera år
Det är enkelt att kalla det skräll, Sevillas 2-1-seger hemma på Ramón Sánchez Pizjuán mot Real Madrid, om man har i åtanke hur det har sett ut på samma arena lagen emellan de senaste säsongerna. Men formmässigt var det inte helt överraskande. Sevilla är inne i sin bästa period på flera år, och har i och med segern slagit nytt klubbrekord i form av sex raka ligasegrar.

Unai Emery har sannerligen fått ihop laget som ute på planen leds av Ivan Rakitic. Kroaten var fullkomligt briljant mot Madrid, precis som han varit hela säsongen. Framspelningen fram till Carlos Baccas 2-0-mål blev inte bara matchavgörande utan symboliserar såväl Rakitic säsong som Sevillas form. Bollarna som inte hittade fram till rätt adress för ett år sedan blir helt lysande nu.

Sevilla glimrar av självförtroende och i och med Athletics poängtapp mot Elche tror jag att man ger den baskiska klubben en rejäl match om den sista Champions League-platsen.

Real Madrid då? De saknade givetvis både Sergio Ramos i mittförsvaret men framför allt Ángel di María offensivt. I höstas var han – trots ständigt högklassiga prestationer – inte ens helt given. Nu blir Real Madrid högst lidande utan sin argentinska stjärna. Det svänger snabbt inom fotbollen.

Det som talar för Real fortsättningsvis är det återstående spelschemat. Bortsett från bortamötet med Real Sociedad om ett par omgångar har man ett relativt enkelt schema och kommer – såvida man inte åker på några rejäla djupdyk – inte tappa många poäng.

Diego Costa matchvinnare – igen
Atlético de Madrid är omgångens stora vinnare på nytt. Hemma mot Granada hade man det kämpigt, men räddades som så många gånger förr av Diego Costa. Jag har tappat räkningen i antalet matcher han har avgjort för Atleti den här säsongen, men två händer räcker inte för att räkna.

Det är omöjligt att inte imponeras av denna rödvita lagmaskin som trots att man inte övertygar spelmässigt aldrig ger upp utan bara maler på, och i slutändan ger det resultat. Nu återstår åtta ligaomgångar. Atlético har fortfarande allt i sina egna händer. Jag blir inte förvånad om man grejar det.

Allt sätts på sin spets

av Adam Pinthorp

Säsongen 1991/92 var tre lag i topp inom en poängs radie – Real Madrid, Barcelona och Deportivo La Coruña. Många spanska tidningar jämför årets säsong med den för lite drygt 20 år sedan, och är eniga om att vi just nu upplever den tätade ligan på mycket länge.

Tre lag slåss om titeln och liksom 91/92 är det alltså en ynka poäng som just nu skiljer topplagen. Atlético de Madrid är det enda laget med allt i egna händer, då man har bättre inbördes statistik gentemot Real Madrid, samt är en pinne före Barcelona.

Bottenstriden är liksom alltid ruskigt jämn. Förutom tabelljumbon Real Betis, med åtta poäng upp bara till Valladolid som ligger näst sist, är det åtta lag inom sex poäng. Rayo Vallecano har gjort den största uppryckningen på slutet och vandrat ovan nedflyttningsstrecket. Poängen borta mot Valladolid i helgen kan bli livsviktig, där undvika förlust var viktigare än att ta en trepoängare.

Egentligen är den strid i tabellen som varit lugnast under säsongen den om Europa-platserna kommande säsong. Men nu kan allting sättas på sin spets även där. Athletic Club tappade två poäng i går (0-0 på Martínez Valero mot Elche), när La Liga gick in i den 30:e spelomgången. Det gör att konkurrenterna bakom fjärdeplatsen, som visserligen redan är långt efter, har ett gyllene läge att knappa in.

Det enda laget som i ärlighetens namn känns starka nog för tillfället att hota Athletic om den sista CL-platsen är Sevilla. Ett Sevilla som i kväll gästas av Real Madrid på Ramón Sánchez Pizjuán. Griper man det sista halmstrået och vinner i kväll, ja då kan det bli riktigt spännande även om fjärdeplatsen.

Med dubbla ligaomgångar i veckan är det mycket som kan vara förändrat när det gäller vidare förutsättningar och tabelläge om en vecka. Det är nu som spelarna måste höja sig ett extra snäpp och kliva fram, visa vägen. Det är nu tränarna får bekänna färg. Det är nu stjärnorna har som störst press på sig att leverera.

Ja, en vanlig vecka i den tätaste La Liga-säsongen på många, många år, med andra ord. Själv tänkte jag avnjuta den i Barcelona, med både en fight på Camp Nou i kväll samt ett stadsderby att vänta på lördag.

Senare i kväll lär dock största delen av mitt fokus vara riktat mot Sánchez Pizjuán och händelserna där. Matcherna mellan Sevilla och Real Madrid tenderar att bli händelserika och klassiska, och det här mötet har på förhand precis allt ingredienser för att bli just så.

Sevilla fick lillfingret men tog hela handen

av Adam Pinthorp

Har man släppt in två bollar och inte lyckats göra något framåt i första mötet – som dessutom spelades på sin egen hemmaplan – ska det vara i snudd på omöjligt att åka till bortagräs och vända det resultatet.

Sevilla är ett otroligt skickligt fotbollslag, som bara vuxit efter nyår, och har kvalité nog för att slå ut vilket lag som helst i Europa League. Men jag tror inte man hade vänt ett 0-2-underläge mot något annat lag är just Real Betis.

De grönvita intog inte sin hemmaborg som kungar i går. De kröp fram, sneglade på motståndarlaget och utstrålade rädsla. Gabriel Calderón ställde ut en fembackslinje samt Alfred N’Diaye och Lolo Reyes på innermittfältet – två defensivt inriktade spelare.

Signalerna var tydliga från hemmalaget: ”Här, Sevilla, ta bollen och försök göra något, vi kommer bara försvara oss”.

Och Sevilla gjorde allt de kunde och var skyldiga att göra. 2 500 Sevillistas hade tagit sig till arenan (det var just det antalet biljetter som bortafansen fick) för att stötta de rödvita. Och visst fick de all anledning att jubla.

Unai Emery gjorde som han brukar göra i hemmamatcher eller bataljer där laget måste gå framåt: spelade såväl Carlos Bacca som Kevin Gameiro från start. Utfallet blev lyckat, och Sevilla fick det tidiga ledningsmålet man så väl behövde för att hålla ångan uppe.

Först efter Baccas 2-0 i andra halvlek, som ledde till förlängning, började Betis våga mer. Hade de ställt upp med ett normalt lag och haft mod nog att spela ut från start är jag övertygad om att åtminstone matchbilden hade varit annorlunda. Nu fick Sevilla det lillfinger som krävdes för att de skulle ta hela handen.

I min värld var det inget av lagen som förtjänade att lämna turneringen efter det här dubbelmötet. Betis gjorde en heroisk insats på Ramón Sánchez Pizjuán, men räddades också av bedrövliga avslut och ett par världsklassräddningar från Antonio Adán. Sevilla var klart bättre spelmässigt över två möten, om än inte lika effektiva.

Att straffar fick avgöra el EuroDerbi var brutalt. Men att Real Betis direkt kopplade ett grepp om straffläggningen – precis som man gjorde om dubbelmötet – för att sedan tappa fattningen i slutet är ändå väldigt signifikativt för hurdana klubbarnas respektive säsong har varit. 2013/14 kommer betraktas som en mörk säsong i Real Betis historieböcker. För Sevilla är det å andra sidan början på en ny era, med ett ungt lag som bara tittar uppåt.

Slutligen vill jag bara säga tack, tack för underhållningen. Vem hade kunnat vänta sig mer av en sån här derbybatalj?

Kategorier Real Betis, Sevilla
Sida 1 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB