Ett lag i fullständig harmoni. Ett lag vars tränare har kniven mot strupen. I afton gör två lag, med helt olika förutsättningar, upp på Mestalla.

Det är ingen vanlig säsong. Atlético Madrid har slagit alla möjliga rekord, och verkar ha hittat en balans då man inte längre blandar de där höga bergen med de minst lika djupa dalarna. Valencia å sin sida, har ännu inte gått sätta fingret på. Vart står egentligen säsongens Valencia? Vad har Mauricio Pellegrino gjort med klubben sedan han anslöt i somras?

Frågan på de svaren lär vi inte få i kväll heller. För oavsett om Valencia skulle vinna, eller rentav krossa Atlético Madrid, hade det inte gjort oss betraktare mer kloka för det.

Vinner Valencia matchen är jag däremot ganska säker på att det hade kunnat vara precis den vändpunkt som laget, klubben och framför allt Pellegrino suktar efter. För just nu sitter den 41-årige Mauricio Pellegrino knappast säkert på Valencias tränarbänk. Klubben gjorde sig av med Unai Emery för att han inte ansågs vara rätt person att föra laget vidare till nästa nivå – den verkliga toppen. Skulle Pellegrinos manskap förlora mot Atlético i afton kan jag garantera att han inte går till sängs och är hundra procent säker på att han har något jobb nästa dag.

Nu tror jag visserligen inte det skulle hända. Valencia vill ge Pellegrino tid att forma sitt lag, tid att föra in sin spelidé. Samtidigt är jag övertygad om att kraven börjar bli allt högre, med tanke på den usla ligastarten. Inte ens Mauricio Pellegrino, och allt vad han betytt för Valencia genom åren som spelare, kan få all tid i världen. Det måste börja trilla in resultat också.

På andra sidan står en tränare och ett lag som står för precis allt det  Valencia inte gör just nu. Harmoni, laganda och resultat är tre saker som kan definiera Atléticos säsong så här långt. Men samtidigt som segrarna haglat, rekord på rekord har slagits, och ytterligare en europeisk titel har inkasserats – har man än så länge inte ställts mot de allra tuffaste lagen i ligaspelet. Att plocka tre poäng på arenor som Benito Villamarín, Cornellà El-Prat och Anoeta är ruskigt imponerande, och något som bekräftar Atléticos revolution. Skulle man göra detsamma på Mestalla hade det varit mer än så.

Att på bortaplan ställas mot lag som är vana att hålla mycket boll, det passar Atlético som handen i handsken. Det är därför det är så pass imponerande att de även lyckats ta så många poäng på bortaplan mot lag som Real Betis, Espanyol och Real Sociedad – lag som inte är alltid är vana att hålla mest boll i sina matcher.

Utan att svära över något så kan jag med nästan hundra procents säkerhet säga att Valencia kommer vara det bollförande laget i kväll. Precis som de vill ha det. Och precis som Atlético vill ha det. Sedan kommer de rödvit-randiga ställa om så fort tillfälle ges – och då vet vi alla hur farliga de är.

Någonting jag däremot med full säkerhet kan säga är att ett lag i fullständig harmoni, och ett lag vars tränare har kniven mot strupen, ställs mot varandra i afton. Allt kan hända på Mestalla.