Omgångens ”jag är inte förvånad längre”:
Levante fortsätter sväva på sitt framgångsmoln som startades förra hösten. Och spelarna verkar inte se något slut på det. Man går ut på planen varje helg, och har förbaskat roligt. Det är inte mer komplicerat än så. Lyckas man ta tre poäng kan det hända att det firas med en öl eller en pizza. Kanske båda delar, om man har vunnit stort. Något man definitivt gjorde mot Mallorca, där slutresultatet 4-0 talar sitt tydliga språk. Och nej, Levante var inte väldigt överlägsna spelmässigt. Men de var effektivare, smartare och spelade utan någon som helst press. Levante kommer bli att räkna med även den här säsongen.

Omgångens enmansshow:
Han placerade in bollen, han dundrade in bollen, han nickade in bollen. Radamel Falcao gjorde mål på de flesta olika sätt när han ensam hade stor show mot Deportivo La Coruña. Fem mål fick räcka för colombianen, som än en gång bevisade vilken världsspelare han är. Det är bara lyfta på hatten!

Omgångens flyt:
Barcelona gjorde visserligen en riktigt start första halvlek på Benito Villamarín, men jag har inte sett Titos manskap så tillbakapressade någon gång under säsongen som man var under den andra halvleken. Real Betis satte hög press, man spelade ett rappt passningsspel och gjorde alltid något vettigt. Det enda som saknades var marginalerna, för virket räddade Víctor Valdés tre gånger från att hämta bollen i nät i den andra halvleken.

Omgångens frispark:
I ett direkt avgörande läge, vid ställningen 2-2, fick Mesut Özil chansen att skjuta en frispark före Cristiano Ronaldo. Nu i efterhand förstår vi alla varför. Tysken gjorde det nämligen på bästa tänkbara sätt, då han skruvade in bollen i första krysset – via ribban och in. Fantastiskt snyggt, och det innebar också tre poäng till ”marängerna”.

Omgångens förlösande seger:
Ernesto Valverde fick en drömstart som tränare i Valencia. Tja, spelmässigt var det kanske ingen fröjd för ögat, men det är trots allt tre poäng som räknas – något som man bärgade borta mot Osasuna. Och det var en förlösande bortaseger för Valencia. Senast man vann på bortamark i ligaspelet var mot Athletic (0-3, där Soldado för övrigt gjorde hattrick) i mars. Med andra ord kom segern som ett brev på posten.

Omgångens miss:
Som välbetald fotbollsspelare med bland annat en EM-guldmedalj hemma i prisskåpet kan jag tycka att man borde kunna sätta en boll i nät från en meters avstånd. Jordi Alba bevisade motsatsen. Fråga mig inte hur, men han drog bollen i ribban i stället för att sätta den i mål. Nu kom ju Barcelona undan med blotta förskräckelsen ändå, och det var väl tur det. För Alba alltså.

Omgångens Muñiz:
Det finns de som bänkar som framför TV:n enbart för att Muñiz Fernández dömer en match. Fel anledning kan tyckas, men visst blir det ofta en rejäl show där det mesta kan hända. Det var inget undantag i matchen mellan Espanyol och Sevilla, där Muñiz hann med att blåsa straffar och dela ut tio gula kort. Han gjorde på nytt ingen vidare insats, och belönas som tack för det med en avstängning i veckan. Han skulle nämligen dömt Osasuna-Valencia i Copa del Rey. Det är dags att lära sig snart, Muñiz. Tyvärr tror jag han är egen art som inte kan räddas oavsett medicin.