Messi lyste med sin frånvaro
Poängrekord, målrekord och världens bäste spelare. Men vart var poängen, målen och världens bäste spelare när Barcelona mötte Milan på San Siro?

Barcelona har stått för en makalös säsong så här långt. Man har gjort i princip allting rätt, och i det närmaste kört över varenda motstånd som kommit i deras väg. Onsdagens Champions League-åttondel var säsongens hittills viktigaste. Då passade katalanerna på att stå för säsongens sämsta insats. Xavi Hernández slog ut med armarna, Andrés Iniesta gled inte förbi sina motståndare som han brukar, och Leo Messi lyste med sin frånvaro. Det gick helt enkelt inte att känna igen Barcelona.

Samtidigt som flera i Barça underpresterade finns en intressant fråga att ställa sig. Var det verkligen bara Barcelona som var dåliga, eller var det Milan som gjorde Barcelona dåliga? Jag gissar på en blandning, men främst det sistnämnda.

Milan har knappast rosat marknaden den här säsongen. Nu var det annorlunda. Kanske är det så enkelt att Mario Balotellis intåg i klubben gjort att de övriga spelarna fått luft under vingarna? Klart är i alla fall att italienarna stod för en hundra procentigt klockren insats och gjorde livet riktigt surt för Barça. Vem visste att Massimo Ambrosini fortfarande höll den nivån? Att Philippe Mexés och Cristian Zapata kunde vara helt vattentäta i defensiven?

Massimiliano Allegri valde Mexés och Zapata i mittförsvaret med Riccardo Montolivo som defensiv mittfältare. Allt för att ha så passningssäkra spelare långt ned i planen för att på så sätt kunna spela sig ut Barças höga förstapress. Planen lyckades. Jag tror till och med den lyckades bättre än vad Allegri själv hade trott. Milan spelade sig ut Barcelonas press gång efter annan, och gjorde också därefter alltid något vettigt. Man var inte rädda för att hålla i bollen lite extra och spela några extra varv mellan varandra. Det var längesedan jag såg ett lag spela med sådant självförtroende som Milan gjorde. Stundtals vågade man utmana Barça och spela samma melodi.

Någon måste bryta mönstret i Barcelona
Katalanerna hade endast två skott på mål. Två skott. Det är ungefär vad de brukar ha de inledande fem minuterna under en ligamatch på Camp Nou. Och även om Milan stod för en utomordentlig insats defensivt kan man både förvänta sig och kräva mer av den spanska tabellettan.

Återigen blev det extremt tydligt att när Leo Messi inte presterar eller kommer loss som han brukar, då lider Barcelona enormt mycket. Man behöver någon som kan bryta mönstret emellanåt. När målen inte kommer, och framför allt när man måste jaga mål så tenderar det att låsa sig. Med Xavi, Iniesta, Messi & Cesc Fàbregas på planen samtidigt blir det ofta väldigt statiskt. Man måste ha någon banbrytande, någon som kommer in och ändrar mönstret.

Alexis Sánchez byttes in med en halvtimme kvar och åstadkom ungefär lika mycket som han gjort tidigare under säsongen – det vill säga ingenting positivt. Chilenaren värvades in av klubben i förhoppning om att han kunde bli en injektion i spelet. En spelare som kunde utmana, ta sig runt sin försvarare, och även bidra med en hel del mål. Alexis har inte lyckats med något av det. Men det är precis vad Barcelona hade behövt. Någon som inte bara tar emot bollen och spelar den vidare, utan någon som vågar chansa och göra det oväntade.

Man måste våga misslyckas för att till slut lyckas.

Räkna med en rafflande retur på Camp Nou. Och räkna med att Barcelona kommer satsa allting framåt.

Pellegrini valde en för defensiv taktik
Det var tydligt vad Málaga var ute efter på Estadio Dragão – man ville hålla tätt bakåt. Att gå framåt och göra ett mål (som skulle kunna betyda väldigt mycket med tanke på bortaplan) verkade inte finnas på Manuel Pellegrinis radar.

Istället för att möta Porto med ett spelskickligt offensivt lag satsade Pellegrini alla kort på defensiven. Visst, en stark och solid defensiv är något som för ett lag framåt i turneringen. Men det finns även gränser. Att tuffe Manuel Iturra spelade istället för ett av säsongen utropstecken i Málaga, Ignacio Camacho, personifierade Málagas och Pellegrinis inställning till matchen och hur det var han hade tänkt att genomföra den. Spela snålt, ligg tätt på motståndet och helst inte släppa in något mål. Man räknade iskallt med att Willy Caballero skulle plocka ned långskotten och alla inlägg. Det gjorde han också. Han kunde däremot inte stoppa João Moutinhos styrning i början av andra vilket också gav Porto segern. Att målet egentligen skulle varit avvinkat för offside kan mycket väl bli avgörande i slutändan. Ser man däremot till matchbilden var 1-0 i underkant, för Porto var det klart bättre laget.

Jag hade önskat att Málaga mött Porto högre upp i planen. Att man hade vågat spela den fotboll som de underhållit oss med tidigare under säsongen. Man vågade spela ut sina kort mot Milan på San Siro. Varför gjorde man det inte nu? Hade Pellegrini alltför stor respekt för Porto? Eller räknar han helt enkelt med att man vänder allt på hemmaplan?

Statistiken från matchen talar sitt tydliga språk:

Porto FC – Málaga CF 1-0
Bollinnehav: 61% – 39%
Totalt antal chanser: 17 – 1
Chanser mot mål: 7 – 0
Hörnor: 11 – 2

Málaga vann istället kortstatistiken och drog på sig flest frisparkar. Vissa lag använder sig alltid av den taktiken. De spelar småfult, snålt och emellanåt rent av grisigt. Men Málaga är inget sådant lag. Med spelare som Camacho, Jérémy Toulalan, Isco, Joaquín och Francisco Portillo hade man utan tvekan kunnat möta Porto med samma medicin – ett snabbt passningsspel, mycket offensiv rörelse och hela tiden viljan att hela tiden gå framåt. Tyvärr fanns inte det hos Málaga-spelarna på Dragão i tisdags, och det finns ingen annan än Pellegrini att beskylla för det.

Jag tror Málaga hade vunnit mer på att spela som man brukar. Att förlora med 2-1 hade varit bättre än att göra det med 1-0. Nu har man inget mål med sig till returen på La Rosaleda, och det kan mycket väl kosta kvartsfinalplatsen. Fast spelar Pellegrini sina kort rätt i den återstående matchen, då har Málaga fortfarande goda möjligheter att fortsätta sitt äventyr i Europa.