Det finns fördelar och nackdelar med allt. I ett rent cupspel får man fram intensiteten och känslan av att varje situation är livsviktig i en match på ett helt annat sätt än i en vanlig seriematch, där man kan ha råd att göra misstag och plattmatcher.

När det så skapas rena ”finalmatcher” i ett seriespel växer bara känslan ännu mer, vilket också gör den genuina fotbollskärleken allt större. Det är ju de stora matcherna, de som betyder något och de som engagerar flest personer, som är allra roligast att snacka upp, följa och analysera i efterhand. Precis en sådan utspelade sig på El Madrigal igår kväll, då Villarreal och Almería gjorde upp om den sista direktplatsen till La Liga.

Elche är som bekant redan klara mästare. Villarreal och Almería har båda hängt med i toppen hela säsongen, främst tillsammans med Girona. Inför den avslutande omgången låg båda lagen på samma antal poäng, men på bättre målskillnad hade Villarreal den stora fördelen att oavgjort skulle räcka för att knipa andraplatsen i tabellen. Å andra sidan är det inte alltid en fördel att ha de på förhand bästa förutsättningarna. Det kan sätta sig i huvudet, spelarna kan undermedvetet bli något mer passiva och försiktiga i sina aktioner. Ungefär det vi fick se från Villarreal-spelarna i första halvlek, då Almería var de som trycka på mest.

När sedan Jonathan Pereira, som började säsongen i Real Betis men i vintras återvände till Villarreal där han en gång började sin karriär, placerade in 1-0 tio minuter in i andra exploderade El Madrigal av glädje. Villarreal backade hem, och Almería fick sina chanser mot slutet, men tog inte vara på någon. ”De gula ubåtarna” vann matchen, och säkrade därmed platsen i Spaniens finrum nästa säsong.

Det som fascinerat mig mest med årets upplaga av Villarreal är supportrarna. I den lilla staden Vila-Real, med drygt 50 000 invånare, har alla involverat sig och engagerat sig i klubben. Till bortamötet mot Barça B förra helgen reste närmare 11 000 supportrar till Barcelona för att stötta sitt lag. Över 175 bussar åkte på rad i ett 6,5 kilometer långt ekipage från Vila-Real till Barcelona, och fansen gjorde Mini Estadi, som tar in knappt 16 000, fullkomligt gul. Ena långsidan och båda kortsidorna var fyllda av gula tröjor, och stämsången ljöd högre än vanligt.

Likadant var det mot Almería igår. El Madrigals 25 000 åskådarplatser var utsålda och ljudnivån var högre än någonsin. Villarreal må ha tappat både ekonomiskt (även om man fortfarande är den bäst skötta klubb i Spanien med en väldigt sund ekonomisk situation) och stjärnspelare som Borja Valero, Diego López & Nilmar lämnade i och med degraderingen ifjol. Man har gjort långt ifrån en perfekt säsong, som började ödesdigert redan förra sommaren då Manuel Preciado inte hann vara tränare ett dygn innan han drabbades av hjärtattack. Energiske Júlio Velázquez som tog över höll fram till mitten av januari, innan till slut Marcelino Toral García kom in och fick ordentlig snurr på ubåten. Men å andra sidan har den här säsongen gjort klubben, supportrarna och staden Vila-Real mer enade än någonsin. Nu återvänder man till högsta divisionen med besked, och jag hade inte alls blivit förvånad om vi får se att Villarreal som slåss om Europa-platser redan nästa säsong. Vi kan i alla fall räkna med att inga lag kommer åka till El Madrigal och plocka enkla poäng. Fansen är nämligen mer livade än någonsin i Vila-Real.