Som om tre förluster på de fyra inledande ligaomgångarna inte var nog. På torsdagen kom den stora smällen för Valencia: 0-3 hemma mot Swansea. Poängtapp mot Sevilla i helgen och Miroslav Djukic kan vara ett minne blott i klubben.

Förra säsongen suktade Valencia-supportrarna efter en markant förändring i klubben. Presidenten Manuel Llorente hängde i länge, men i början av april valde han att tacka för sig efter att ha fått utstå enorm kritik från supportrarna.

Som ersättare kom Amadeo Salvo, en lokal affärsman, in med sitt projekt GloVal (en förkortning av Global Valencia) och hade som motto att demokratisera och ena klubben mer. Salvo har höga ambitioner och vill föra Valencia tillbaka till toppen igen, men han vet att det kommer ta tid och att vägen dit är lång. Manuel Llorente gjorde ett bra jobb som president när Valencia låg som risigast till. Man har nu reducerat sina skulder, inte minst på grund av de ständiga försäljningar av sina storstjärnor man varit tvungna att göra de senaste åren.

Nu är det annorlunda. Trots att Valencia missade Champions League-plats förra säsongen och nu inte får spela i den mest prestigefyllda klubblagsturneringen under hösten har man en bättre ekonomisk status än för två-tre år sedan. Man är inte längre tvingade att sälja sina största stjärnor, något som Amadeo Salvo också varit väldigt tydlig med. När Tottenham frågade om Roberto Soldado hänvisade Valencia direkt till utköpsklausulen. Man var aldrig tvungna att sälja stjärnanfallaren.

Men oavsett om Valencia är på väg i rätt riktning som klubb presterar man sämre än på väldigt länge ute på fotbollsplanen. Och för att föra en klubb framåt måste man samtidigt få resultaten med sig på planen.

I den första ligaomgången vann Valencia knappt, och något oförtjänt sett till spelet, hemma med 1-0 mot Málaga. Därefter har man gjort plattmatcher mot i tur och ordning Espanyol, Barcelona och Real Betis i ligaspelet. Det finns inget lag som kan prestera på topp match efter match. Alla har sina plattmatcher, alla kan inte vara 110 procent jämt. Men efter tre raka förluster krävdes en seger i Europa League-premiären mot Swansea för att Miroslav Djukic skulle få lite andrum.

En viljelös och fantasilös match senare var ytterligare en förnedrande förlust var ett faktum. Det går förstås diskutera hur Adil Ramis utvisning efter redan tio minuter hade för betydelse för matchutvecklingen, men det var spelarnas inställning som var problemet. Miroslav Djukic har uppenbarligen inte fått med sig gruppen överhuvudtaget och signalerna som sändes ute på planen var snarare att man gett upp än det motsatta.

Vad har inte fungerat?
Det är mer befogat att faktiskt ställa frågan vad som har fungerat i Valencia under säsongsupptakten. För i sanningens ädla namn är det ingenting som varit bra. Utöver inställningen och den uppenbart saknade ingrediensen att kämpa för klubbmärket har varken presspelet, passningsspelet eller organisationen fungerat överhuvudtaget.

Framför allt är det försvarsspelet, som annars var Djukic framgångsrecept i Valladolid, som har varit under allt kritik. Och det hänger förstås ihop med allt det andra. I fyra raka matcher har man släppt in minst tre mål – något som inte hänt Valencia sedan 1954.

Är det spelarna som är för dåliga? Absolut inte. Den individuella skickligheten finns där. Spelare som Adil Rami, Ricardo Costa och Jérémy Mathieu försämras inte över en natt. Problemet är att Djukic inte fått någon igång något organiserat försvarsspel alls. Ramis utvisning mot Swansea personifierade hela Valencias säsong så här långt. Éver Banega tappar bollen på egen planhalva, varpå Adil Rami gör en klumpig tackling och belönas med ett rött kort.

Det anfallsglada och fartfyllda Valencia under Ernesto Valverde i våras har bytts ut mot ett slarvigt, organisationslöst och väldigt grått lag. Om ingenting drastiskt händer kommer nog ytterligare ett tränarbyte ske inom en väldigt snar framtid. Det mesta tyder på att Djukic får foten redan på söndag om det inte blir seger hemma mot Sevilla.

Klubben är på väg i rätt riktning och under Amadeo Salvo som president är det mycket som har blivit bättre, men när utvecklingen går åt motsatt håll på planen tillfredsställer det knappast supportrarna. De kräver svar, positiva signaler och upprättelse. Och det nu.