Atlético Madrid är inne i sin bästa period någonsin. Man har tagit tre titlar de senaste två säsongerna, och har inlett höstens säsong med åtta raka segrar – på lika många matcher – i ligaspelet och har två vinster av två möjliga i Champions League. Anledningen till framgångarna? Allt handlar om Diego Simeone.

För ett par år sedan hade inte Atlético Madrid vänt ett 0-1-underläge mot Porto på Estadio do Dragão. Man hade inte klarat av att hålla i en skör 1-0-ledning mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. Man hade förmodligen inte heller lyckats hålla i en 2-1-ledning mot Celta Vigo på hemmaplan. Men tiderna förändras, så även i Atlético Madrid.

Diego Simeone har förändrat allt i Atlético Madrid. På snart två år har man gått från ett jojo-lag till La Ligas kanske mest stabila. Vad är det som Simeone egentligen gjort och hur har det kunnat revolutionera en hel klubb? Låt oss ta en närmare titt.

Simeone – nyckeln till alla framgångsdörrar
Det stora och främsta anledningen till att Atlético Madrid vänt sin trend som ett ostabilt lag som man aldrig kunde lita på, till ett stabilt lag som utmanar om titlar, stavas Diego Simeone. El Cholo, som han kallas, sitter inne på nycklarna till alla framgångsdörrar och vet precis vilka vägar han skall ta för att komma fram.

Snart två år har gått redan Gregorio Manzano fullständigt körde Atlético i botten och Simeone tog över som tränare. Då var läget kritiskt. Cholo hade en grupp skickliga individer att jobba med, men som inte kunde spela som ett lag. Förlusten hemma mot Real Betis med 2-0 blev droppen för Manzano, och så här med facit i hand var det kanske till och med det bästa som hittills har hänt Atlético Madrid.

Det kollektiva försvarsspelet
När Simeone kom in hade han direkt synpunkter på hur laget både skulle formeras och vem som skulle göra vad. Han satte den unge framtidsmannen Álvaro Domínguez på bänken till supportrarnas stora fasa, och valde att spela ihop João Miranda, som då var ny inför säsongen, och Diego Godín som mittbackspar. I den ordinarie högerbacken Sílvios skadefrånvaro fick Juanfran, som tidigare bara gjort ett fåtal framträdande som ytterback, chansen på heltid i försvaret.

Men det var bara spelarändringar. Den stora skillnaden som Cholo kom in och bidrog med var han sätt att se och tänka försvarsspel.
– De viktigaste spelarna i defensiven är inte mittbackarna eller måkvakten. Det är anfallarna och mittfältarna. Det är dem som ska sätta in den första pressen och återerövra bollen, säger Simeone.

Atlético Madrid har alltid varit kända för att ha många individuellt skickliga spelare, men inte fått ihop det till en enhet. Det har Cholo fått ordning på. Anfallarna, mittfältarna, försvaret och målvakten gör sin del, men alla gör det välsynkroniserade med varandra och i ett stort kollektiv. Diego Simeone har fått en virrig defensiv till La Ligas i särklass mest stabila.

Nu för tiden försvarar sig Atlético kollektivt, och man gör det otroligt bra. Man är snabbt högt i press med två, tre eller till och med fyra man om det så krävs. De viktigaste spelarna är som Simeone själv påpekat så många gånger inte försvararna, utan spelarna högre upp i planen. Gabi Fernández är den som personifierar hela Atlético och den som sätter in den första pressen från sin centrala mittfältsposition. Det intensiva presspelet är den stora nyckeln till Atléticos så framgångsrika försvarsspel.

För ett par år sedan suckade supportrarna på Vicente Calderón. Visst, de hade fått tillbaka en hjälte (Simeone var med när Atlético tog dubbeln 1995/96), men en ytterst omeriterad tränare som direkt skakade om i truppen och dessutom satte kelgrisen Álvaro Domínguez på bänken. Idag är det ingen som suckar längre. Cholo visste vad han gjorde, han visste vad som var bäst, och idag är Atlético Madrid ett lag att räkna med på alla fronter. João Miranda och Diego Godíns bländande insatser i mittförsvaret har fått de flesta supportrarna att glömma bort att Simeone en gång satte Domínguez på bänken – och att han så småningom såldes vidare till Borussia Mönchengladbach.

Cholo har gett klubben en identitet
Trots att världsspelare efter världsspelare varit i klubben har man tidigare haft det svårt att fungera över längre perioder. Under tiden med Sergio Agüero och Diego Forlán som anfallspar trodde många att Madrid-klubben skulle utmana gigantduon Barcelona och Real Madrid, men man var inte ens nära.

Ända sedan klubben tog den spanska dubbeln (ligaguld och cupguld) säsongen 1995/96 – med Simeone som en stöttepelare på mittfältet – har man likt en jojo hoppat upp och ner i både tabellen och sett till prestationerna. Extremt höga berg avlöstes av lika extremt djupa dalar. Och man var ju också nere en vända i Segundan vilket har satt djupa spår i klubben.

Först nu, sedan Diego Simeone trätt tillbaka in i klubben, fast den här gången som tränare, har man återfunnit en identitet. Tidigare kunde man slå på TV:n och kolla på Atlético Madrid – men aldrig veta vad man skulle få se. Charmigt, kan man tycka, men inget som ger långsiktiga resultat.

Simeone vet hur han vill spela sin fotboll, och han har fått med alla spelare på samma linje. Det finns ingen i dagens Atlético Madrid som inte köper vad Cholo säger. Och resultaten talar förstås sitt tydliga språk. På knappt två år har man vunnit Europa League, UEFA Supercup och Copa del Rey. Dessutom har man nått Champions League vilket varit det stora målet, dels för att kunna behålla sin stomme, men också för den ekonomiska aspekten då man måste få in pengar för att bygga vidare på lagbygget.

I våras kritade Simeone på ett nytt kontrakt med klubben, något som sträcker sig till 2017. Det kan vara den viktigaste underskriften i klubbens historia, tillsammans med den notering Simeone först satte när han signerade på som tränare 2012.
– Vi har uppnått väldigt mycket på kort tid men vi får inte segla iväg och vara nöjda bara för framgångarna. Vi måste fortsätta vara fullt fokuserade och bara ta en match i taget. Det är mitt koncept och det kommer vi köra vidare på, säger Atlético-tränaren.

”Partido a partido”
Vid nästan varje presskonferens sedan Simeone tillträdde som tränade har han påpekat en väldigt tydlig sak. ”Partido a partido” har han hela tiden sagt. Atlético tar alltid match för match, oavsett om Real Madrid eller en viktig Champions League-match väntar efter den stundande uppgiften.

När man hade slagit Real Madrid i ligamötet på Santiago Bernabéu för några veckor sedan var euforin total. Supportrarna hade väntat på en ligaseger i 14 år – och som grädden på moset ryckte man ifrån Real i tabellen.

Men efter matchen fanns det inte tid för att fira. Lite sång och ståhej i omklädningsrummet – sedan var det bra. Bara några dagar efteråt väntade Porto.
– Bara för att vi gör en bra match betyder inte det att vi kan vara nöjda. Ett resultat betyder ingenting om vi i slutändan inte uppnår våra mål. Vi gjorde en fantastisk match mot Real Madrid och alla ska känna sig oerhört stolta över prestationen. Men vi hade en viktig match i Champions League borta mot Porto bara ett par dagar efteråt och det var viktigt att vi inte skenade iväg utan behöll fokus på rätt saker. Det lyckades vi med – men nu måste vi fortsätta hålla uppe samma fokus under hela säsongen.

Alla drar åt samma håll
Simeone har fått en trupp med många individuellt skickliga spelare att fungera som lag där alla spelar för varandra. Det finns ingen i Atlético som är större än laget, och alla drar åt samma håll och accepterar sina roller i laget.

En spelare som sällan får uppmärksamhet och som också har sina begränsningar är Raúl García. Pamplona-sonen är ett praktexempel på en spelare som Simeone fått ut väldigt mycket av och som är en hyperviktig truppspelare i dagens Atlético. García trivs allra bäst som släpande anfallare där han kan fylla på i en andra våg och antingen avsluta själv eller spela vidare och öppnat ett läge för en medspelare. När han tidigare spelade i Osasuna var han en av ligans giftigaste poängspelare.

Då var García en stöttepelare, och en stor nyckelfigur för sitt lag. Det är han nu också, men inte alls på samma sätt. 27-åringen vet att han inte spelar varje match, och att han inte får starta i alla de största matcherna. Surar han för det? Gnäller han på Simeone för det? Knappast. García har accepterat sin roll i laget – och vet att det är en är en otroligt betydelsefull sådan.
– Det spelar ingen roll vilka som spelar. En säsong är alltid lång och när chanserna kommer måste man vara redo och ta väl tillvara på dem. Atlético har ett mer enat och konkurrenskraftigt lag än någonsin och ena veckan kanske man sitter på läktaren, för att därefter gå in i startelvan, säger Raúl García.
– Alla vill spela och uppnå sina egna mål, men det är Simeone som har fört det här laget framåt och jag är säker på att alla spelare känner stort förtroendet för honom.

På bara ett par år har Diego Simeone revolutionerat en hel klubb. Han har gett Atlético en identitet och präntat in en vinnarmentalitet hos spelarna som aldrig synts till i klubben tidigare. För några år sedan var man helnöjda om man nådde en fjärdeplats i ligaspelet och fick kvala till Champions League. I dagens Atlético Madrid är målsättningen och kraven betydligt högre än så. För tillfället har man full pott i La Liga, har vunnit sina båda inledande matcher i Champions League – men man är inte nöjda där.
– Vi vet att vi inte har samma resurser som många andra lag, men vi kommer fortsätta ta allt steg för steg och kriga varje dag för att nå våra mål, säger Diego Simeone.

Visst är det nervkittlande att leka med tanken på var Atlético Madrid kan vara om ytterligare två år? Såvida man får behålla Diego Simeone kan det bära hur långt som helst.

***

En match där Atlético mer eller mindre var felfria var UEFA Supercup mot Chelsea förra säsongen. Man vann matchen övertygande med 4-1 och färskast från näthinnan den matchen var Radamel Falcaos hattrick.

Men även om Falcao stod i rampljuset efteråt var det Atléticos kollektiva prestation som imponerade. Ta en titt på målen. Vid 1-0-målet (som syns direkt i klippet) stänger Atlético alla ytor för Chelsea som tvingas slå en chansboll, en boll som Miranda sedermera kan bryta, vilket så småningom leder till kontringen. På 2-0-målet (1:14 in i klippet) sker ett liknande scenario. Atlético pressar högt, och Peter Cech i Chelsea-målet att slå en långboll. Höjdduellen vinner Mario Suárez på innermittfältet, varpå Koke i slutändan kan spela fram bollen till Falcao som gör mål. På 3-0-målet straffar man Chelsea återigen med en kontring, och det avslutande 4-1-målet utnyttjar man sin styrka på en fast situation.

Det finns bättre specifika exempel och situationer på Atléticos presspel, men hela matchen mot Chelsea framstår som en av Diego Simeones mest precisa och största taktiska triumfer. Målen i sig uppstod vid majoriteten på kontringar, men det var det effektiva och höga presspelet matchen igenom som framkallade så många chanser för Atlético.