MADRID. Jag hade väntat mig en matchbild där bollinnehavet fördelades mer jämnt mellan Atlético och gästande Valencia. Efter den obligatoriska ta-inga-risker-kvarten där lagen kom in i matchen kändes det däremot som det skulle skiftas om vilket lag som höll i taktpinnen. Men den känslan varade alltså bara i en kvart.

Ju längre såväl första halvlek som matchen led, ju mer tog hemmalaget över. Det var mållöst i paus, men känslan var aldrig att det kunde sluta hur som helst. Atlético Madrid har förvandlats till en segermaskin utan dess like, och jakten på mål blev allt intensivare i den andra akten.

Det handlade aldrig om, utan när ledningsmålet skulle komma. Och vi fick svaret tidigt in på andra när Diego Costa stormade fram längs vänsterkanten och via en fin soloprestation satte han dit 1-0.

Tidigare i veckan skrev jag om Europas just nu kanske bäste reserv – Raúl García. När Atléticos tryck blev allt större, och bara målen fattades, dröjde det inte länge innan Diego Simeone kallade på García och satte in honom i spel. Två minuter senare hade han dunkat in 2-0 för hemmalaget, ett helt matchavgörande mål. Det blev till slut klara 3-0 på resultattavlan.

Straffmissen stärkte bara Costa – överlägset bäst på plan
Han har dragit rubriker hela hösten, men det är omöjligt att inte nämna Diego Costa efter den här matchen. Han slet på egen hand sönder Valencia-försvaret, och kombinerade såväl fart, styrka och teknik. När han brände sin första straff vid ställningen 2-0 reagerade han med att bli ännu bättre, ännu mer hungrig, och en ännu större mardröm för motståndarförsvaret.

Till slut kom så en ny chans från elva meter, och trots att Costa missat tre (!) straffar under hösten hade han modet att gå fram på nytt. Den här gången hade han också kylan att slå bollen i mål, men få spelare hade inte ens vågat ta reda på det.

Costa har nu gjort mål i samtliga ligamatcher på Vicente Calderón den här säsongen. Och 17 mål på 16 matcher totalt – ett hyfsat facit.

Valencia saknar fortfarande en tydlig spelidé
Jag satt hela matchen och försökte komma fram till en ordentlig slutsats av Valencias spelidé under Miroslav Djukic. Tyvärr misslyckades jag.

Precis som hela hösten var det ett lag utan organisation och spelidé. Samtidigt mötte man ligans just nu kanske bästa lag, men det är inte bara kollektivet som inte fungerar. Även spelarnas individuella prestationer har inte varit något vidare den här säsongen. När Antonio Barragán – en spelare som egentligen inte har i en klubb av Valencias kaliber att göra – är formstarkast säger det en hel del mellan raderna.

En situation som var signifikativ för såväl Atlético som Valencia kom drygt 25 in i andra, när Juanfran tappade bollen och Paco Alcácer hamnade i en en-mot-en-situation. Paco blev stressad, och visste inte vad han skulle hitta på, medan ytterligare två Atlético-spelare tog maxlöpningar i riktning hemåt för att vara behjälpliga, och slutligen var det mycket riktigt Juanfran som återerövrade bollen igen.

I Valencia tycks man inte veta vad man ska hitta på, varken spelarna eller tränaren. I Atlético har man ett grundspel som fungerar enligt perfektion, och varje enskild individualist vet exakt som roll i laget.

Det är fascinerande hur fort det kan vända. För ett par år sedan vad trots allt Valencia fortfarande det tredje bästa laget i Spanien. Nu vet de inte ens själva vad de är.