Amadeo Salvo har levt i en stor lögn hela hösten. Hela Valencia trodde, hoppades och ville att Miroslav Djukic skulle lyckas. Efter bara några månader var Salvo nästan ensam kvar. Supportrarna, spelarna och stora delar av ledningen visade inget större förtroende för Djukic, som varken visat tillräckligt med karaktär eller presenterat en tillräckligt tydlig spelidé för att få tillräckligt bra resultat.

Djukic har inte lyckats överhuvudtaget i klubben, där han som spelare annars var fantastisk. Salvo fortsatte att tro på serben, gav honom förtroende och sa att han blir kvar till säsongens slut, och sparkade i stället sportchefen Braulio Vázquez. Men även den envise optimisten måste ibland nypa sig i armen och vakna upp från drömmarnas land.

Till slut kunde inte ens Salvo se mellan fingrarna. Han var tvungen att se till klubbens bästa, och då fanns det bara en väg att gå – sparka Djukic.

I ett lag med så mycket individuell kvalité är det varken sunt eller normalt att det går så dåligt. Organisation och kollektiv har bara funnits i fantasin. Elva enskilda spelare har match ut och match in sprungit runt och vilseledda inte åstadkommit någonting utefter vad man kan begära.

Valencia tog ett steg i rätt riktning när man anställde Rufete som ny sporthef. Nu tar man ett ännu större steg i rätt riktning när Djukic får gå. Det är en sorgens dag för Salvo, och många med presidenten ville djupt in i själen att serben skulle lyckas, men allt som skulle slå rätt blev i stället helt omvänt.

Av en hel del namn som redan florerat kring en ersätta känns Luis Milla väldigt spännande. Hade jag varit Amadeo Salvo hade jag dock plockat upp telefonen och slagit en pling Marcelo Bielsa – även om han är krävande, emellanåt svårtolkad och alldeles säregen. Han har i alla fall karaktär och en tydlig spelidé.