Ingen kan motsäga sig att Spanien har dominerat fotbollsvärlden de senaste åren. A-landslaget är regerande såväl Europa- som världsmästare, ungdomslandslagen forsar fram och levererar storartade resultat och klubblagen i den inhemska ligan har gått bra även utanför landets gränser.

Den stora skillnaden nu gentemot hur det var för tio år sedan, är att spanjorer allt oftare lämnar hemlandet för att ta sig an utmaningar i andra ligor. När de små, kvicka lirarna började värvas till Premier League för några år sedan var det många som skruvade på sig i förundran och anade misslyckande. I dag har nästan varje toppklubb i ligan en spansk stjärna i laget, eller för all del en spelare som hämtats in ifrån La Liga.

Juan Mata var Chelseas bästa spelare under sina två första säsonger i klubben. Santi Cazorla utsågs till Arsenals bästa spelare under sin debutsäsong i klubben i fjol. Michu gjorde detsamma för sitt Swansea. Alla är spelare som innan flytten till den brittiska övärlden redan hade gjort sig ett namn i Spanien – men som först när de började leverera i Premier League fick övriga fotbollsvärlden att öppna ögonen.

I Spanien delar Real Madrid och Barcelona på en klar majoritet av pengarna från TV-avtalet, vilket gör att de övriga klubbarna för kriga med små medel för att hålla sig över vattenytan. För en del går det hyfsat, för andra är det en ständig kamp för sin existens.

Många klubbar räddas av att ungdomsakademierna är väl utvecklade. När resurserna inte finns att värva in dyra spelare från andra klubbar får man ta det man har – men i Spanien behöver inte det alla gånger betyda något negativt. Tvärtom.
Att förädla talanger till stjärnor och sedan sälja vidare dyrt och tjäna en rejäl hacka på affären är ett sätt för många spanska klubbar att gå runt.

I Premier League fungerar TV-avtalet på ett helt annat sätt, och där är det betydligt mer jämnt fördelat. På de senaste åren har många klubbar riktat blickarna åt den spanska ligan för att göra spelarfynd.

Swansea är ett bra exempel, men den klubb som anammat hela den spanska fotbollsideologin bäst är utan tvivel Manchester City. Tränaren Manuel Pellegrini hämtades in från Málaga, och chilenaren tog med sig två spanjorer från sin ledarstab till Manchester. Därtill finns sju spelare med La Liga-anknytning i A-laget och samtliga är viktiga figurer i Pellegrinis lagbygge.

City är ett Premier League-lag i spansk kostym. De spelar snabbt, tekniskt, passningsorienterat och fantasifullt.

Det hela började när man 2010 plockade in David Silva från Valencia och Yaya Touré från Barcelona. Två spelare som i Spanien redan hade ett gott rykte, men som i City blev fulländade stjärnor och nådde ut till den breda massan. I dag är de två av klubbens absolut viktigaste spelare. Precis som Sergio Agüero (värvades från Atlético de Madrid), Álvaro Negredo och Jesús Navas (båda från Sevilla i somras).

Manuel Pellegrini har samlat sina erfarenheter från tiden i Villarreal, Real Madrid och Málaga och gett Manchester City en tydlig identitet.

I kväll skrivs ett nytt kapitel i klubbens historiebok. Man kliver för första gången någonsin in i slutspelsfasen av Champions League, och vad passar bättre än att man möter ett spanskt storlag. Citys framgång de senaste åren understryker förstås vilken underskattad kvalité det finns i spanska klubbar bakom gigantduon. Det är värt att tydligt poängtera.

Det som kryddar kvällens möte till max är den direkta kopplingen som finns klubbarna emellan. Txiki Begiristain och Ferran Soriano, nuvarande sportchef respektive VD i Manchester City, har tidigare jobbat för Barcelona. De satt i ledningen under Joan Laportas tid som president, och har liksom Laporta själv en väldigt ljummen relation till Sandro Rosell, som för några veckor sedan sa upp sig från presidentposten.

Med Josep María Bartomeu vid rodret har det hittills varit både lugnare och mer öppenhjärtigt från Barcelonas håll, och det finns ingen anledning att vara orolig över skandalscener på VIP-läktaren i kväll. Däremot kan vi nog ta föregivet att firma Begiristain/Soriano säkerligen vill knäppa Barça på näsan – och givetvis vice versa.

I kväll ställs City inför sitt hittills största examensprov. Klarar de av att besegra en av klubbarna vars fotbollstänk och spelfilosofi de anammat de senaste åren? Matchen betyder ofantligt mycket för Manchester City. Men jag inbillar mig att den betyder ännu mer för La Liga-bekantingarna i klubben. Manuel Pellegrini vill hävda sig, Álvaro Negredo vill göra mål mer än någonsin, Yaya Touré vill visa sina gamla lagkamrater att han lyft sig ännu mer i City. De vill visa vägen.

Och det är nog så att de måste kliva fram om Barcelona skall skjutas bort från Champions League-turneringen redan i åttondelen. Den spanska jätten har trots allt sju raka CL-semifinaler på CV:t. City har aldrig varit i slutspel.

—

Ett par nycklar i matchen:

Mittfältsspelet: ”Har man bollen kan man inte släppa in något mål”, är en gammal klyscha. Och det kommer bli viktigt med bollinnehav på Etihad Stadium i kväll, men framför allt kommer det bli viktigt för båda lagen att inte tappa bollen i fel lägen. Det lag som sköter mittfältsspelet bäst, och vinner den kampen på mittplan, kommer ha ett övertag inför returen.

Luftspelet: Är det på någon front City har en rejäl fördel gentemot Barcelona är det i luftspelet. För katalanerna gäller det att minimera hörnor och fasta situationer i den mån det går, och sedan agera smart i markeringsspelet. Troligtvis kommer man bara ha Gerard Piqué och Sergio Busquets som någorlunda långa utespelare, och där kommer City ha fler.