Efter en halvtimme såg Barcelona ut att gå mot en sådan där komfortabel 3-0-seger. Alexis Sánchez spräckte tidigt Diego Alves nolla och Valencia såg redan där och då ut som ett slaget lag.

Men matchen som utspelade sig på Camp Nou i går skulle inte sluta som det brukar. När läget i klubben är som ett stort inferno klev spelarna ut på planen, struntade i allt som kallas för logik, och nöjde sig inte bara med att komma i kapp utan vann till slut matchen med 3-2.

Om det var väntat? Inte det minsta. Om det var välförtjänt? Definitivt.

Valencia behövde bara göra hemläxan och därefter utnyttja Barças akilleshäl: det sårbara försvaret. Gerard Piqué blev bolltittande, Dani Alves förlorade nickduell med planens kortaste spelare och Jordi Alba var för övertänd mot sina gamla lagkamrater.

Första 30 såg ut ungefär som det har sett ut långa stunder i Valencia den här säsongen. Det var grått, segt och idélöst. Men ju längre matchen led, desto bättre blev man, desto mer orkade man. Tendenserna var likadana som i Juan Antonio Pizzis andra match som tränare för klubben, när man tog emot Atlético hemma på Mestalla (1-1). Precis som nu inledde man ganska halvdant, för att sedan växa och avsluta riktigt starkt.

Och det är just det som imponerar mest på mig med Valencias seger. Att göra tre mål på dagens Barcelona är ingen omöjlighet. Att samtidigt släppa in två inte heller särskilt ovanligt. Men att avsluta och vara bättre än Barça i andra halvlek är väldigt få lag som klarar av – speciellt på Camp Nou. Det brukar ofta vara tvärtom, att en del lag lyckas hänga med och spela med påfrestande hög press första 45-60.

En av skillnaderna från Miroslav Djukic Valencia kontra Pizzis lagbygge är mentaliteten. När Leo Messi gjorde 2-2 från elva meter efter en av säsongens billigaste straffar var det som ett stenhårt slag under bältet för Valencia. Man skulle helt enkelt inte få vinna matchen. Och med Djukic på tränarbänken är jag övertygad om att man heller inte hade gjort det.

Piatti symboliserar det nya Valencia
Under Pizzi är läget annorlunda. Spelarna vet vad som skall göras och tror på det. Det är ingen som hänger med huvudet efter ett insläppt mål eller inte tar jobbet i defensiven. Pablo Piatti är den som symboliserar det nya Valencia mest.

Argentinaren var oönskad i somras, blev av med sitt tröjnummer och en försäljning var på gång. Piatti blev kvar, men att han både fick sänkt lön och ett mindre attraktivt tröjnummer (från elva till två) triggade bara igång honom. Under hösten var Piatti länge ratad, men de sista månaderna fick han en del speltid. Sedan Pizzi tillträtt har så Piatti, tillsammans med Sofiane Feghouli och Dani Parejo, varit Valencias bästa spelare. Det var just den trion som låg bakom lagets seger på Camp Nou.

Piatti slet sönder Barcelonas högerkant genom sitt uppoffrande spel och sina luriga löpningar. Feghouli hade ständigt övertag på Alba och var inblandad i allt offensivt. Parejo var både lugnet och motorn som höll ihop mittfältet under 90 minuter. Tillsammans med åtta andra uppoffrande spelare lyckades man – när ingen annan trodde på det – vinna på Camp Nou.

Frågan är om topplagen från Madrid tar chansen att i kväll gå om i tabellen.