Startsida / Inlägg

Det var Paco som skulle göra det

av Adam Pinthorp

Paco Alcácer hinner slå en snabb blick mot ena kortsidan av Mestalla innan han i ren affekt sliter av sig tröjan och slänger sig raklång på marken. Det var han som ville mest, trodde mest och gav mest. Och var det någon som skulle avgöra för Valencia så var det Paco Alcácer.

Francisco, som han egentligen heter, kom till Valencia CF som 12-åring. Han var inte lika mycket för kvadraten som för skottövningar – och det tog inte många träningspass innan ungdomstränarna förstod att de hade med en speciell spelare att göra.

Paco, som är smeknamnet han går under, är född till att göra mål. Som fotbollsspelare har han många andra kvalitéer – rörelsemönstret, passningsspelet och vinnarinstinkten inte minst – men han brinner i första, andra och tredje hand för att göra mål. Det är ju det han alltid har gjort.

Men vägen till rampljuset har inte varit spikrak för Paco. Den nu 20-årige anfallaren gjorde sin A-lagsdebut för Valencia redan i november 2010, men det är först nu, de senaste månaderna, han har börjat etablera sig på allvar.

Och vägen dit har innehållit mycket tid på avbytarbänken, en misslyckad utlåning till Getafe men framför allt ett tragiskt dödsfall. I augusti 2011, under en försäsongsmatch mot AS Roma, hade Alcácer nätat i 3-0-segern hemma på Mestalla. På väg ifrån matchen, tillsammans med sina föräldrar, föll plötsligt hans far ihop. Han drabbades av en hjärtattack. Livet gick inte att rädda.

Klubben, supportrarna och övriga fotbollsvärlden gav allt stöd till Paco som vid 17-års ålder förlorade sin pappa. Valencia tillät ynglingen att ta precis den tid han behövde för att mentalt vara beredd att återvända till fotbollen. Det tog fem dagar – sedan var Paco tillbaka i full träning.

– Jag kommer aldrig återhämta mig helt. Det går inte beskriva hur stor saknaden är, men är det någonting jag vet så är det att fotbollen hjälper mig och pappa hade inte velat något annat än att se mig fortsätta spela, har han sagt.

Efter bortgången hade Paco en halvdan säsong på fotbollsplanen, med mestadels spel i Valencias reservlag. I fjol blev han utlånad till Getafe för att få regelbunden speltid och La Liga-fotboll i benen, men succén uteblev. På 20 matcher – de flesta som inhoppare – gjorde han bara tre mål.

Inför årets säsong var ett nytt lån på tapeten väldigt länge, även om Alcácer själv var väldigt tydlig med vad han ville.

– Jag känner att jag kan bidra och jag kommer vänta på mina chanser.

Paco kände rätt och han tänkte rätt. Det tog bara alldeles för lång tid innan alla andra insåg samma sak. Miroslav Djukic gjorde det aldrig, och det kan mycket väl ha kostat Valencia en biljett till spel i Europa nästa säsong.

När Rufete lämnade jobbet som ungdomsansvarig i klubben för att sadla om till sportchef och Juan Antonio Pizzi anställdes som ny tränare hände dock något. Hélder Postiga, som var förstavalet på anfallspositionen hela hösten, var fortfarande kvar när duon klev på sina nya arbetsuppgifter. Skillnaden var att Paco fick fler chanser – och han tog dem. Allihop.

Valencia gjorde sig därefter av med Postiga, som ville ha mer speltid inför sommarens VM-slutspel, vilket lämnade öppen gata för Paco Alcácer. Efter det, med större ansvar och ingjutet självförtroende, har han varit omöjlig att peta ur Valencias startelva.

Inför gårdagens match mot Basel – ett möte som på förhand såg omöjligt ut att vända efter en 3-0-förlust i Schweiz – var Paco en av spelarna som tog tillfället i akt och talade till supportrarna.

– Vi måste ha allt stöd. Om alla tror att en vändning är möjlig kommer den vara det. Vi kan inte ge upp på förhand.

Och var det någon spelare som skulle leda Valencia ut på Mestalla för att sedan fullständigt köra över Basel, ja då var det Paco Alcácer. 20-åringen må ha lite rutin – men återvinner allt i hjärta och vilja. Han ville det här för Valencia. Han vände det här för Valencia.

1-0 placerade han in. 3-0 dunkade han in. Och när det återstod drygt sju minuter av förlängningen slog han till med sitt tredje mål för kvällen. Målet som skickar Valencia till semifinal i Europa League.

På passning från Pablo Piatti styrde han bollen i mål, slog en snabb blick mot ena kortsidan innan han slet av sig tröjan, slängde sig på marken för att en kort millisekund bara ha himlen ovanför sig.

Efter matchen förklarade Alcácer att han dedikerar sina mål till lagkamraterna, som gjorde det möjligt för honom att näta, och Óscar Martínez, en ungdomstränare som nyligen gått bort.

I radioprogrammet Al Primer Toque efter matchen rann dock bägaren över för Paco när han började prata om sin far. Alla känslor, i form av glädje- och sorgetårar på en och samma gång, kom fram.

På onsdagskvällen skrev Francisco Alcácer in sig i Valencias historieböcker för all framtid. Tyvärr fick inte hans far uppleva det från Mestallas branta läktare – men på annan plats såg han garanterat sin son inneha huvudrollen i det som är tidernas mest spektakulära comeback i Europa League.

Den där augustikvällen 2011 fick Paco sitt lyckorus förstört på ett ögonblick. Den här gången kunde han njuta till max – vetandes att han far var med honom.
I varje andetag, i varje steg, i varje mål.

Källor: Al Primer Toque, SuperDeporte, Marca & ESPN. 

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB