25 april 2012: Sergio Ramos kliver fram med chans att kvittera straffläggningen mot Bayern München. Han skjuter högt, högt över. Bastian Schweinsteiger sätter den efterföljande straffen för Bayern, som betyder 3-1 och en plats i Champions League-finalen.

Han har blivit påmind, hånad och uthängd för den där straffmissen, Sergio Ramos. I kväll fick han sin stora revansch mot Bayern München. I kväll nickade han Real Madrid till Champions League-final för första gången på tolv år. En historisk kväll för Los Blancos.

Ramos gjorde inte bara matchens två första mål – som i praktiken också var det som ordnade finalplatsen på ett så lekande enkelt sätt för Real Madrid – han var en gigant i försvaret också. Ostoppbar i luftrummet, blockerade, täckte upp för Dani Carvajal när ynglingen drog iväg på offensiva räder, ledde sitt försvar och manade på sina lagkamrater.

Hela det här Real Madrid-laget förtjänar att hyllas efter segern på Allianz Arena. Iker Casillas var omutlig, Carvajal visade mognad, Pepe ett monster, Fàbio Coentrão solid, Xabi Alonso tryggheten, Luka Modric motorn och Ángel di María briljant i det mesta. Och så har vi trion där framme, som ständigt hotade Bayerns höga försvarsspel med sina explosiva löpningar. Jag behöver inte namnge dem, ni vet vilka jag menar.

Men är det någon som ska hissas upp högst av alla är det förstås Carlo Ancelotti. En sann mästare på alla sätt. En mästare som nu har lyckats med det José Mourinho aldrig klarade av – föra världens mäktigaste klubb till Champions League-final.

När det spelmässigt inte fungerade i höstas, då Ángel di María blev överflödig på kanten och där Luka Modric inte riktigt hittade rätt satte sig Don Carlo ned och funderade. Något var tvunget att ändras – han insåg precis vad.

Ancelotti bytte från det moderna 4-2-3-1-systemet till ett mer rakt 4-3-3. Han ändrade position på di María och fick en spelare i världsklass som från en central mittfältsposition både kunde styra tempot och fördela sina passningar med större valmöjligheter. Just den förändringen har kanske varit den största framgångsnyckeln av alla.

Att Ancelotti lyckats få ihop en grupp av så många individualister till en enad styrka som alla strävar åt samma håll är fascinerande. Och djupt imponerande. Trånaden efter ”la décima” – klubbens tionde stora Europa-titel – är större än någonsin. Nu är den också närmare än någonsin. Tacka Carlo Ancelotti för det.