I går publicerades min lista med de 25 bästa spelarna i säsongens upplaga av La Liga. En del höll med mig, en del inte. Precis som det ska vara, med andra ord.

Framför allt har det ramlat in många kommentarer om varför inte Andrés Iniesta och Karim Benzema fick plats på listan. Jag tänkte ge min förklaring här.

Iniestas höst var hans sämsta på sex-sju år. Han såg oengagerad och trött ut, och var långt ifrån sin normalt sett väldigt höga nivå. Han har vuxit mer under våren, men mestadels bara blixtrat till och klivit fram i en del matcher. Sett till helheten är det omöjligt att plocka in honom bland La Ligas 25 bästa spelare den här säsongen – även om han i sin topp fortfarande tillhör toppskiktet. Om vi pratar Barça-mittfältare tycker jag Sergio Busquets har hållit den jämnaste nivån – även om inte heller han gjort sin bästa säsong.

Detsamma gäller egentligen Benzema. Under långa perioder i höstas var fransmannen utbuad på Santiago Bernabéu och brände öppna lägen på löpande band. Supportrarna skrek efter Álvaro Morata och Jesé Rodríguez – men Carlo Ancelotti envisades med Benzema. Till slut har det betalat sig. I fotbollsvärlden tänker vi väldigt kort ibland. Om Benzema har varit fenomenal de senaste två-tre månaderna? Ja. Han har därmed varit fenomenal hela säsongen? Nej.

De renodlade anfallstyperna som tog plats på listan – Diego Costa och Carlos Bacca – har varit betydligt mer jämna sett till helheten. Därför ratades Benzema den här gången, även om han fanns i tankarna.

Överlag är det alltid svårt med listor. Det blir ju, hur man än vänder och vrider på det, alltid subjektivt. Det är utifrån mitt perspektiv, inte någon annans. Det klart att Iniesta och Benzema tillhör världstoppen när de är som allra bäst, men i sådana här bedömningar måste man också – tycker jag – väga in spelarens betydelse för sin klubb. Som i fallet med Keylor Navas. Utan honom hade Levante förmodligen krigat i botten. Eller som i fallet Sergio García – utan hans poäng hade Espanyol riskerat nedflyttning i detta nu.