För ett år sedan var det ingen som trodde att det skulle firas en Europa League-titel på Puerta de Jerez just nu. Sevilla fick en gratisbiljett in i turneringen tack vare Málagas och Rayo Vallecanos risiga ekonomi (båda lagen placerade sig före Sevilla i ligan i fjol).

– Vi ska göra någonting bra av den här chansen. Sevilla är en stor klubb, vana att spela ute i Europa, och alla strävar efter att komma till Turin, sa Ivan Rakitic innan äventyret började i augusti förra året.

Därefter har Sevilla gjort en remarkabel resa. Kvalspelet gick smärtfritt, och även om det blev många påfrestande resor passade det Unai Emerys rotationssystem perfekt då han kunde hålla igång samtliga spelare i truppen. Gruppspelet passerade också förbi problemfritt – sedan kom utmaningarna.

Maribor besegrades med totalt 4-3 i sextondelsfinalen. Straffdrama krävdes för att fullborda vändningen mot stadsantagonisten Real Betis i åttondelen. Ytterligare en imponerande vändning ägde rum mot Porto i kvartsfinalen. Och efter en lysande första match och 2-0-ledning i semin mot Valencia var man en minut ifrån att missa finalen i Turin efter platt fall på Mestalla. Ett inlägg, en nickskarv och en kraftnick senare och Sevilla var i final för tredje gången under 2000-talet.

När laget avancerade på det mest hårresande och omtumlande sättet i semifinalen skrev jag att ”just nu känns det som ingenting kan stoppa Sevilla från att ta hem alltihop”. Och när Benfica försökte med inlägg, med skott och att hota i djupled så stod de i vägen gång efter annan. Antingen det argentinska försvarslåset eller fenomenale Beto mellan Sevillas stolparna. Portugisen i målet var finalens stora hjälte. Han gjorde flera högklassiga räddningar under matchens 120 minuter, och räddade därefter två straffar.

Coolast genom turneringen? Stephane M’Bia. Bäst? Utan konkurrens Ivan Rakitic. Kroaten blev också mycket riktigt utsedd till den mest värdefulla spelaren. Mycket talar för att detta var hans näst sista match i Sevilla-tröjan. Nästa säsong väntar förmodligen andra uppdrag, och det är han redo för. Sättet han har lett det här laget på har varit föredömligt på alla sätt.

Medan resten av spelarna sprang i kapp Kevin Gameiro efter den avgörande straffen och firade med fansen bakom målet föll Ivak Rakitic till marken. Han knäppte händerna över huvudet medan tårarna bara rann.

Han lovade ju att de skulle kriga för att nå finalen i Turin. Det var han som ledde laget dit, det var han som ledde laget till seger.

Unai Emery förtjänar att hyllas för att han har fått ihop det här unga laget på så kort tid och successivt utvecklat det under säsongens gång. Men det är svårt att snacka bort Ivan Rakitic betydelse. Det fanns en tid före kroaten, det kommer finnas en tid efter kroaten. Men jag är mer tveksam till om Sevillistas just nu hade dansat omkring vid Puera de Jerez om det inte vore för lagkaptenen.

Men just nu är det bara eufori i Sevilla. Framtiden? Nej, en annan dag. Sevilla har besegrat berg och småsten på resans gång, och står nu som värdiga mästare.